Om att misslyckas

Det har varit en tuff månad och jag har gläntat på dörren till det som kan hända när man tvingas ha lite för mycket på sin agenda. Jag har upplevt att jag glömt saker och att det varit svårt att tänka och dra slutsatser. Det är en fruktansvärd känsla och jag blev på riktigt rädd. Men jag vet också vad som framkallade min stress och nu när jag klarat av det projektet, kan jag landa igen och fokusera på det jag vill och behöver fokusera på. För jag har ganska många bollar i luften just nu, utöver mitt projekt. Det var nog också till hjälp att jag hela tiden visste vad som orsakade stressen och att det skulle vara över med mars uttåg ur almanackan. Jag visste att det var tidsbestämt.

Mitt projekt innebar att jag var ensam ansvarig för ett bonusmål, där jag skulle utbilda personal från en annan avdelning och samordna provtillfällen som jag inte själv skulle hålla i. Jag tycker att det är roligt att utbilda och jag tycker att det är roligt med samordning, så jag gick in i projektet med goda förhoppningar om ett bra resultat. 

Det jag inte visste då var att jag bara skulle få en månad på mig att slutföra ett delmål, för att inte hela bonusmålet skulle fallera (och alla anställda skulle få en reducerad bonus i slutet av året pga mig). Jag ifrågasatte försiktigt rimligheten i det beslutet, men min chef tyckte bara att det var bra om vi kom igång snabbt med målet. Det var nu mina samordningsskills skulle komma att sättas på prov, för i dialogen med arbetsledaren på den andra avdelningen kommunicerades att de minsann inte kunde komma ifrån hur lätt som helst. Vi lyckades ändå komma fram till en slags utbildningsplan tillslut. Tyvärr föll flera tillfällen bort, eftersom mina "elever" inte ansåg sig ha tid att komma in och träna så ofta som de hade behövt. 

Min deadline närmade sig i samma takt som ett skav började växa inombords. Jag insåg att jag inte skulle klara av att uppfylla delmålet för Q1 och försökte prata med min chef om att förlänga tiden, men hon var orubblig i sitt beslut. Detta trots att hon inte kunde ge en bra motivering till varför delmålet måste uppfyllas i just Q1. Sedan kom nästa eldprov, nämligen att försöka boka in min chef och mina elever för slutprovet. Jag tror att det är lättare att trycka in en fylld vattenballong genom ett nyckelhål och få ut den hel på andra sidan dörren, än att lyckas hitta en lucka i hennes kalender. Lägg där till svårigheten att få dit mina adepter. Efter mycket om och men lyckades jag ändå hitta tider som skulle passa alla. 

Då kom nästa dråpslag, maskinen som jag utbildade på skulle servas och kalibreras. Det skulle ta en dag i anspråk och inte vilken dag som helst, den externa teknikern bestämde sig för en dag som jag hade bokat ett av provtillfällena på. Nu gav jag upp, på riktigt, och nämnde på vårat morgonmöte att jag troligen inte skulle klara av mitt bonusmål. Min chef som i vanliga fall är mycket lyhörd, valde nu äntligen att lyssna på mig och kom med lösningen att dra ner på antalet godkända elever innan Q1 var slut. 

Jag tycker bra om min chef och hon har många värdefulla egenskaper som jag uppskattar hos en chef, samtidigt är hon inte perfekt. Naturligtvis, vi har alla våra begränsningar och sämre egenskaper. Men jag har inte riktigt känt igen henne ifråga om mitt mål. Jag har inte känt stöd från henne, bara förväntningar och krav. Jag vill inget hellre än att uppfylla dem och jag har verkligen slagit knut på mig själv i mina försök att göra just det. Ordet hata är starkt och jag använder det i princip aldrig, men jag kan faktiskt säga att jag verkligen hatar att misslyckas. 

Det är nog därför som jag har tagit det här så hårt, samtidigt som jag undrar varför hon hanterat situationen på det här viset. Vill hon straffa mig? Vill hon utmana mig? Vill hon se var mina gränser går och vad som händer när jag misslyckas? Läser jag in för mycket i allt det här? Är jag överkänslig? Är jag inte så kompetent som jag inbillar mig?

Nåväl, april är här och med en enkel korrigering av mitt delmål har jag nu uppnått det. Känns bitterljuvt, men jag kan släppa det nu och det är skönt. Förra helgen fick jag möjlighet till lite välbehövlig rekreation, då vi åkte till svärmor. Få ställen är så rogivande som hos henne. Jag avslutar med bilder från förra helgen...

Vy från svärmors trädgård

Blåsippor

Klockjulrosor

Vänern skymtar i fjärran

Finbesök

Energi
 

...och önskar er ännu en fin helg!