Prokrastinering

Som så många gånger förr hamnar jag här när jag egentligen har annat jag borde prioritera. Som till exempel att friska upp mitt minne i hur man räknar med parenteser och algebra. Jag har suttit lite med det tidigare i år, men min gamla mattebok visade sig ha mycket lättare uppgifter än de som tycks ha för vana att dyka upp på högskoleproven. *chocken* 

Börsen är också lite svår nu, tycker jag. Jag litar inte alls på den. Jag vill inte gärna sälja av innehav som går bra, men Boliden har dragit ifrån så jag blev ganska tung i dem. Jag valde därför att sälja av en liten del, men det är fortfarande ett av mina största innehav. Jag har fyllt på lite i Volvo och Handelsbanken men jag tycker inte att det finns några självklara ställen att öka på. Jag nysparar ju ingenting längre vilket bidrar till en ökad press att placera mina kulor rätt. Däremot kommer jag snart att få loss lite pengar som äntligen ska få dansa på börsen snart. Det ser jag verkligen fram emot.

På mitt mentala plan märker jag hur jag mer och mer distanserar mig från mitt jobb. Inte på ett sätt som påverkar mitt arbete negativt, tvärtom faktiskt. Jag fortsätter med samma driv och vilja att prestera och jag upplever att mina kollegor uppskattar mina insatser. Det handlar snarare om att små irritationsmoment som jag tidigare haft överseende med, stör mig mer nu. Det leder till att jag vill ha svar på varför saker är som de är och hur jag ska kunna hantera dem på rätt sätt. Det är frågor som min chef gärna duckar för, då de kräver att hon tar action. Mina kollegor som också vill ha tydliga besked tycker att det är bra, men jag tror att min chef upplever mig som lite mer besvärlig nu. I min värld behöver det inte vara besvärligt så länge det finns rutiner och att vi är konsekventa, men det finns saker som styrs av chefens dagsform. Det kan lösa kortsiktiga problem, men när de dyker upp igen (vilket de alltid gör) står vi där igen med mössan i hand och hoppas att hon är på rätt humör. Det blir oerhört svårt att fatta egna beslut under dessa former och jag som vill vara självgående, tycker nog faktiskt att det är lite frustrerande.

Jag har nu arbetat som volontär på Mind i ett par månader. Det har krävt en del av mig, men jag känner att jag för varje pass blir lite säkrare i min roll. Jag skäms nästan att erkänna det, men jag har känt ett litet motstånd inför mina pass. Jag tror att det beror på osäkerhet från min sida, att jag är rädd att inte kunna leverera. Att de som hör av sig inte ska få det stöd de behöver. Men jag tror att det är viktigt att inse att det räcker att göra så gott jag kan, och de flesta samtal jag haft har varit bra och givande för båda parter. Nu när jag väl sätter mig och börjar mitt pass, så känns det jättebra. Jag känner mig mer säker och efteråt känns det alltid bra. Fortsätter det såhär, kanske jag till och med börjar se fram emot passen. Jag hoppas det.

Nä, nu får jag sätta fart så att jag kommer vidare i livet. Jag skriver nog snart igen.... :-)

Trevlig söndag på er!