Nära-döden-upplevelse i Skåneland

4:22 - Någonting kryper på mig. Är det en spindel? Det slutar när jag rör på mig.

4:24 - Någonting kryper på mig. Om det är en spindel så är den ospindligt enveten. Försvinner när jag rör på mig.

4:26 - Någonting kryper på mig. Aha, som jag misstänkte. Ingen spindel. Det är en fluga. Jag drar täcket över mig, trots att det är varmt. Nu ska här sovas.

4:28 - Fan vad varmt det är. Sticker ut ett ben. 3-2-1 Någonting kryper på mig!

Jag står ut ganska länge, men efter ungefär en och en halv timme av ovan beskrivna tortyr ger jag upp. Klockan är nu 6:00, vilket innebär att jag fortfarande har ett par timmar för mig själv innan frukostbestyren. Min dator har fått följa med på campingtripp men hade nog inte räknat med att få se dagens ljus. Den blinkar ovant när jag fäller upp locket. Den vill ha ström och jag som vill sitta ute hittar ett mycket lägligt uttag precis ovanför bordet jag placerat oss vid.

Det är lite mulet men med en filt och en mugg med kaffe, är jag i himmelriket. Två stugor bort sitter en man på sin altan. Lätt framåtlutad, korsord kanske. Undrar om han också hade en fluga i sitt sovrum. 

Igår var en händelserik dag. Vi drog iväg på ett litet äventyr, som blev lite väl mycket äventyr i mitt tycke. Planen var att strosa runt lite i samhället en bit härifrån och jag klädde mig enligt den planen. Men så fick vi feeling och ändrade oss. Terrängen var en helt annan och det hade gått jättebra, om det inte varit för våra våghalsiga tonåringar som hittade en i princip obefintlig stig, längs och uppför en bergssida. Plötsligt hade alla i familjen förvandlats till bergsgetter, utom jag som var klädd i långklänning och handväska. Jag försökte förtvivlat få åtminstone mina barn att vända om och ta den säkra vägen tillbaka, men icke! Här skulle det klättras. På äldre dagar har en högst ovälkommen rädsla för höjder infunnit sig och handsvett bryter ut i detta nu bara av tanken på gårdagen.

Steg för steg tog jag mig metodiskt och långsamt upp för berget. Bitvis var det lösa stenar som gled under mina fötter, handväskan hängde och slängde och jag vet inte hur många gånger jag trampade på min klänning. På båda sidorna om mig växte taggiga buskar som rispade min hud och högg tag i klänningen. Mot slutet av klättringen märkte jag hur mina vader var så fyllda av adrenalin att fötterna skakade. Jag var så arg, svettig och skakig när jag äntligen tog mig upp över kanten så ni anar inte. Lyckligtvis gick det snabbt över i lättnad och jag är glad att de andra faktiskt såg lite tagna ut också. Inte en enda gång tittade jag ner och det var nog ren överlevnadsinstinkt. För jag tror att risken är stor att jag hade vägrat fortsätta om jag tittat ner. Jag tittade nog faktiskt inte upp heller, när jag tänker efter.

Förutom detta äventyr, så kom också beskedet från högskolan igår. Jag blev antagen till den kurs jag önskade och det känns så himla bra att äntligen veta vad jag ska göra efter sommaren. Det här kommer att bli hur bra som helst!

Campingen börjar vakna till liv. Killarna i grannstugan sjunger (?!), småbarn skriker och folk går omkring med tandborstar i munnen. Det är något visst med campingliv.

Nu har jag upptagit tillräckligt av er tid med mitt svammel, så ut i solen med er!