Stellan är en åsna!

-Stellan är ingen häst! Stellan är en åsna, hälsar jag innan dörren ens gått igen bakom mig och jag släpper ner IKEA-kassen med ridsakerna på hallgolvet. Min man gnäggar lite opassande inifrån tv-soffan och katten kommer för att hälsa mig välkommen. Han ryggar tillbaka när han känner doften och smiter iväg med låg profil. Tisdagar älskar han mig inte som mest.

Detta var min sjätte lektion och min femte häst. Egentligen ska man ha samma häst fyra gånger i rad innan man byter häst, men det har alltså inte varit så för min del. Inte på långa vägar. Jag kan se nyttan i den idén annars, speciellt som nybörjare. Jag upplever att det är svårt att hitta sig själv som ryttare om jag inte har chansen att lära känna hästen jag rider på. 

Jag fick ha Charlie två gånger i rad och första gången var inte fantastisk, men andra gången började vi förstå varandra. Eftersom han inte är en av favoriterna i stallet, tänkte jag att nu får jag nog honom de följande två gångerna också. Och det kändes bra. Men så blev det alltså inte. Jag fick Stellan.

Redan när jag kom gående över stallgården började jag ana oråd, för framför mig utspelade sig en scen jag inte sett förut. En flicka stod och skramlade med en mugg vid ingången till stallet. Och strax därefter dök en sugen häst och en svettig kvinna upp i mitt synfält.

-Det var en bra idé, pustade kvinnan.

Jag följde efter och bad en stilla bön som inte hörsammades, för hästen leddes in i Stellans spilta. Jippi! Jag gick fram till dem och sa att de inte behövde sadla av, att jag strax skulle ha honom.

-Ska du ha honom nu? Åhneej, stackars dig, utbrast flickan storögt.

-Nej, men så farligt är det inte. Han ville bara inte ner till stallet, skyndade sig flickans mamma att flika in. Hon uppfattade helt klart min oroliga uppsyn.

Okej, tänkte jag. Då borde det inte vara några problem att gå tillbaka upp till ridhuset igen då. Ack så jag bedrog mig. Det här var en häst med lite tålamod och mycket vilja! Vi bekantade oss i spiltan en stund innan det var dags att gå ut, det här skulle nog ändå fungera. Jag ledde ut honom ur spiltan och sedan var det stopp. Jag smackade, klappade och var bestämd. Utan resultat. Jag gjorde en vändning med honom och släppte fram hästen bakom, kanske skulle han hänga på den? Eller också inte! Han hittade lite hö på golvet. Jag försökte knuffa, få honom att tappa ögonkontakten med höet. Men det var ungefär lika lätt som att flytta en Volvo XC60 i sidled. Då föll min blick på ridspöstället innanför dörren. Det enda som stod till buds var ett långt spö, med ett lika långt snöre fäst i toppen. Piska? Tänk Cirkus!

Det räckte att han såg den och ett lätt petande för att han skulle förvandlas till ett oskyldigt lamm. Jag var noga med att ha den synlig för Stellan hela vägen upp till ridhuset. Under lektionen lyssnade han bra, men han vägrade börja trava på mina kommandon. 

-Hur känner du inför att ha ett spö, undrade instruktören Jonas.

-Eh, ja alltså jag har ju aldrig hanterat ett och vet inte hur jag ska hålla, började jag.

-Nä, men då struntar vi i det. Jag springer med och startar igång honom, Stellan är en väldigt seg häst.

De gånger vi fick trava var helt underbara, det kändes fantastiskt med lättritten. Vi var ju bara så jäkla rätt ihop och Jonas kommenterade flera gånger hur snyggt det såg ut. Tyvärr blev det ändå mest skrittande eftersom Stellan bara travade när han hade Jonas blick på sig. 

När lektionen var slut, skulle vi åter ner till stallet igen. Piskan hade jag ställt ifrån mig i ridhuset innan lektionen började, så den fick jag inte med mig ner. Jag hoppades att Stellan skulle samarbeta ändå, men vi hann knappt utanför porten innan han bestämt drog åt höger och skulle börja beta i slänten. Jag försökte med allt.

-Får jag låna ditt spö, frågade jag tillslut tjejen bakom.

Det räckte nog med att bara säga ordet spö, för Stellan rättade plötsligt in sig i ledet igen. Tills han förstod att jag inte hade något spö i handen. Då drog han åt vänster för att prova kvalitén på det gräset istället.

-Här, sa tjejen leende och räckte mig spöt.

Genast förvandlades Stellan till ett skenheligt litet lamm igen och efter det släppte jag inte spöet.

Vad vill jag med den här texten då? Jag vet inte riktigt, kanske bara pysa lite. I den mest perfekta av världar lär jag mig att rida med små hjälper, men jag kanske måste acceptera att det finns vissa ridskolehästar inte lyssnar om man inte har ett spö i handen. Jonas menade att de mer erfarna ryttarna red med spö på honom och i så fall måste väl jag också det, antar jag. Han lovade dock att jag skulle få en piggare häst nästa gång. 

Sedan är det ju också det här att jag får nya hästar hela tiden och vissa kanske är mer benägna att "testa" nya ryttare. 

Om någon hästvan (eller hästovan också för all del) person läser detta och får några spontana tankar om den här texten, får man gärna dela med sig i kommentarerna.