När ett liv tar slut

Igår somnade min lilla mormor in. Som hon har stretat emot. Hållit sig kvar vid livet med näbbar och klor. Hon hade egentligen ingenting kvar, förutom ett exceptionellt minne och sin klarsynthet, kroppen hade givit upp. Det skicket hon befunnit sig i de sista åren, kan nästan vara att betrakta som ett straff. Eller en menande knuff i riktning mot den väg hon igår äntligen slog in på.

Jag är inte religiös och jag tror inte att hon var det heller. Men någonting fick henne att frukta döden. Det är ju den största ovissheten och kanske är det skäl nog att börja tvivla på sin övertygelse, när tiden börjar rinna ut. Åtminstone om man vet med sig att man kanske inte varit den allra lättaste människan att leva med.

För mig var hon den perfekta mormodern. I mina ögon fanns det ingen vackrare när jag var barn. Idag vet jag inte vad som fick mig att tycka det. Kanske för att hon alltid hade rött läppstift och smycken. Även till vardags. Egensydda kjolar och färgglada, glittriga blusar. Inomhusskor med klack. Klack-klock, klack-klock, klack-klock lät det när hon gick över golvet. Domp-domp-domp, över mattorna. För hon var alltid på benen. 

I köket, gud vet vad hon gjorde där med all tid. Lagade mat, diskade för hand, bakade, dukade, passade upp. I klackar och halsband som studsade över bysten i takt med hennes skyndsamma steg genom rummen. Plockade fram kritor och målarböcker, lyfte ner lådan med bondgårdsdjur i plast eller satte på kassettband med Disneyklassiker. Från köket hördes hennes gnolande, men jag visste aldrig vad hon sjöng på. Det var bara ett ljud som hörde ihop med mormor. 

Ibland satt hon ner. Då satt hon mellan mig och min bror och läste sagor. Jag satt alltid och drog med mitt lilla barnafinger över hennes mjuka blodådror, som höjde sig under huden på hennes hand. Jag vet ingen som hade så lena händer. De var som varmt silke, det var knappt att man förnam huden. Så var det även sista gången jag träffade henne och jag strök henne över handen. Så mjuk. Så varm. Så skör. Nu finns bara minnet av hennes hud kvar. 

Det hände att vi fick leka med porslinsfigurinerna i bokhyllan. Om vi satt på mattan. Den stora bordercollien, pojken i gungan och flickan med katten och den röda bollen. Damen som sjöng opera och den vita svanen. På lördag ska vi åka till lägenheten. Kanske finns någon av dem kvar. Vem vill ha vad? Hur delar man upp en människas tillhörigheter, utan att känna sig som en hyena? Hur kan man avstå från att rädda saker, som mormor bedömt som tillräckligt viktiga att ha med sig till sin sista stund? Som hon har tagit med sig genom livet. Som hon har tänkt att vi kommer att vilja ha när hon är borta...

Jag är inte ledsen. Jag är sorgsen. Jag är lättad. Hon fick ett bra liv. Trots allt. Trots att hennes tillvaro hängde på en skör tråd, de första tre åren i livet. Om en människa inte är perfekt, får man komma ihåg att man aldrig vet allt om någon. Det går inte att veta hur olika händelser påverkar en som individ. Hur olika människor påverkar en. Hur minnen påverkar en. Hur andras minnen påverkar en. Hur andras föreställningar om en påverkar en. Allt detta och hur man hanterar det, är vad som gör oss till de vi är. 

Jag är inte ledsen. Jag gråter inte. Jag saknar min mormor, men det var inte samma lilla mormor som somnade in igår. Det är en lättnad att nu få minnas henne som hon var, utan att få dåligt samvete. Nu får jag ta med mig min mormor i hjärtat och göra henne till det vackra minne som hon förtjänar.