Fri tid = ångest?

På grund av osynkade kurser i min utbildning, råkade jag få lite ledigt den här veckan. I onsdags gick det hur bra som helst. Jag hade ett LG-möte på två timmar inplanerat, det var allt. Så jag tog en lugn förmiddag som inkluderade brevskrivning och en lång stunds strosande i vitsippshav, tillsammans med min melankoli. Vi är ett bra team, så länge jag inte försöker forcera vår relation till något det inte är.

Dagens reflektionsuppgift och sidospår:

Är det typiskt oss nordbor att vara stämda i moll? Att då och då drabbas av det stora vemodet? Eller gör alla det? Att liksom svepas med som i en jättelik våg och sedan dras ned i något bottenlöst vakuum, där tankar och känslor far runt i en retsam dans. 

Tillbaka till onsdagen och min melankoli. Vi uppfylldes av naturens skönhet där vi promenerade bland vitsipporna, och förgänglighet då vi passerade ruinen av ett torp. Jag önskade så att jag hade tagit med mig min skrivbok, för jag vet att när jag väl kommer hem och har möjlighet att skriva ner dem så är de borta. Dessutom skulle jag inte hinna göra det innan mötet. Men ibland är det bara att acceptera att ord och tankar passerar, de fyller en funktion även om de inte kommer på pränt.

Mötet gick bra och när det väl var över, hade jag bara en liten sammanställning att göra och sedan var arbetsdagen i princip över. Det var en mycket bra dag!

Så varför fylldes min lediga torsdag av ångest? Var det för att jag var helt fri från åtaganden? I mitt huvud hade jag planerat att sitta och lustskriva ett blogginlägg. Kanske lustskriva något annat efter det. Kanske ta en promenad, likt den jag tog dagen innan. Mina förväntningar var skyhöga, för denna lyx i form av ledig tid och ensamhet, är mer sällsynt än Halleys komet (som för övrigt kommer att kunna ses år 2061 igen, något att se fram emot). 

Men jag kom mig inte ens för att resa mig från stolen. Jag satt och planerade en förestående weekend i ett par timmar, så det var väl bra. MEN! På arbetstid! Fy skäms. Jag försökte tänka att det är okej, jag hade inget arbete att arbeta med. Jag var ledig! Men nej, skam och ångest sköljde över mig. Vad är det för fel på mig? Här sitter jag och mår dåligt, på riktigt, över att vara ledig. Så jag sätter igång min ljudbok och börjar städa.

Jag är inte den husliga typen. Jag uppskattar att ha det rent och fräscht omkring mig, men inte tillräckligt mycket för att idas engagera mig på ett sätt som många andra tycks göra. Men igår blev det rent ovanpå dörrfoder, mellan kökslådor och i den hemska diverselådan i städskrubben. När jag väl kommer igång, finns det ingen hejd och inte sällan mynnar det ut i uppstart av ett otal projekt. 

Efter en stund kändes det bra igen. Jag gjorde nytta och hade roligt till på köpet. Men det fick mig att fundera. Behöver jag något att hänga upp min dag på? Precis som jag hade mötet på onsdagen. Behöver jag känna att jag gör nytta? Och hur definierar jag nytta? Ska den vara mätbar? Ska den vara erkänd av andra? Måste den ha ett tydligt syfte och mål?

Om vi rent hypotetiskt säger att jag hade suttit och skrivit dikter en hel dag, då hade jag inte definierat det som nytta. Varför? För att poesi är subjektivt? För att det inte är mätbart? Eller hur mäter man skapande av poesi? Antal dikter, antal ord? Diktens djup? Då måste man ju veta syftet.

Skulle dikten däremot ingå i ett större verk som jag ämnar att lämna in för publicering, ja då är det ju en helt annan sak. Det finns ett mål och dikten har ett syfte. Då har min dag av diktskrivning varit produktiv och jag har gjort nytta. 

Ska vi dra någon slutsats av det här, så är det kanske att jag gillar struktur. Jag kan vara spontan och förfärligt, oansvarigt impulsdriven i vissa fall, men när det handlar om prestation och distribution av tid... ja, då är det struktur som gäller. Eller?

Ska jag berätta en sak? Idag har jag verkligen inte tid att sitta här och skriva, för jag har en skoluppgift att göra. Likväl har jag lagt mycket dyrbar tid på att sitta och lustskriva nu, och för att bli klar i tid är det kniven mot strupen som gäller resten av dagen. And I love it! Jag är inte riktigt klok!

Ha en underbar helg, mina vänner!