Jag tänkte vara busig idag...

...och skolka lite från skolan. Men det är inte som förr. I gymnasiet var jag väldigt bra på att skolka. Bäst faktiskt, jag tror inte att många hade mer frånvaro än jag. Nu är ju inte det så mycket att hänga i granen, tyvärr. Idag kan jag stoltsera med att inte många har mer närvaro än jag. I min klass då! En får glädas åt det lilla.

Men vad det kom sig så blev det inte av, jag hängde tappert kvar hela dagen. Har försökt förstå alla turerna med rapportering av sårbarheter i IT-system och CVE-nummer, CVSS och vektorer. Jorå, jorå, såatte.... Visst låter det spännande? I den bästa av världar hade jag suttit här med ett glas portugisiskt rött vin bredvid mig för återhämtning, men jag har lovat sonen skjuts när han kommer hem från gymmet.

Det slår mig ibland att det är ett gissel, det här med att jag envisas med att ha en relativt anonym blogg. Många i min närhet vet att jag tycker om att skriva och nu i dessa tider, med så lite tid till mitt förfogande, blir det inte särskilt mycket skrivet. Det är faktiskt bara här på bloggen jag skriver för tillfället. Och jag saknar att inte kunna säga: 
-Åh, idag skrev jag ett långt inlägg om ditten och datten. Så härligt! Och ännu bättre, du skulle se vilka fina kommentarer jag fick på det.  

Och ingen kan heller svara:

-Nämen, vad roligt! Det måste vara väldigt givande att ha en blogg?!

För vet ni? Det ÄR givande! Jag älskar att skriva. Jag har inte alltid så mycket roligt eller intressant att skriva om, men det spelar liksom ingen roll. Ni som läser ändå är så gulliga och jag är så glad för det. (Nej, jag lovar att jag inte har druckit något vin. Även om det låter misstänkt likt vinprat.) Det som spelar roll är att jag får skriva och tro att mina ord har en mening. Eller åtminstone en plats i den här världen.

Det finns två livsuppehållande faktorer i mitt liv. Att gå och att skriva. Glöm syre, vatten och näring. Jag är ett urdjur, ett sådant där Björndjur. Även kallat Trögdjur. Jag menar, det är ju så jag! Hm, rimmar illa med att jag precis idag skrev på en annan bloggs kommentarsfält att jag alltid identifierat mig med John Bauers sagoprinsessor. Men va fasen, det här är min blogg och här finns det sådana varelser. En blandning av fiktion och vetenskap. Oskyldig och trög, det är jag det!

Bild i original: Illustrerad vetenskap

Hur som helst, jag tänkte att jag skulle ägnat den här dagen åt lite hederligt skrivande. På något bortglömt projekt. Men så blev det alltså inte och det får ni lida för nu. Fördämningen räckte inte till och nu väller orden ut, sveper med sig allt löst i närheten och lämnar förödelse bakom sig. En del kanske är luttrade vid det här laget, men om någon skulle titta in här för första gången idag så är det inte konstigt om man frågar sig vad det här är för nå'!

Nu har jag kommit tillbaka efter att skjutsat sonen och jag har hällt upp ett glas vin. Johnossi är på högtalaren och det börjar lukta gott från grillen. Kanske bäst att jag avslutar det här för ikväll, annars blir det kanske som i unga dagar. Man vet aldrig hur det slutar! 

Men jag är nog snart tillbaka, för jag kom på ett ämne att skriva om. Egna tillgångar och slöseri med resurser. Fast med en annan twist än den vanliga!