Tillgångar och mörka rum

Egna tillgångar. Det kan vara så mycket. Det första man tänker på är pengar eller saker man äger som har ett ekonomiskt värde. Det skulle också kunna vara proviant och andra saker som hjälper en att överleva. Det jag tänker på idag, är mjuka värden som egenskaper och förmåga.

Jag är av den starka övertygelsen att alla har sin egen unika styrka. Vissa föds med en målarpensel i handen eller flinka pianofingrar och tar således sina förmågor för givet. Lika självklart som att gå och andas, utövar de sin kreativitet och kommer aldrig riktigt att förstå den längtan andra kan ha efter samma tillgång. 

Varför kallar jag det för tillgång? Jo, men som de flesta redan räknat ut är detta något man kan faktiskt kan använda för att tjäna pengar. Det handlar bara om att förvalta sin tillgång på ett bra sätt. Okej, stryk "bara". Naturligtvis finns det faktorer som kan försvåra, som konkurrens till exempel. Men förutsättningarna finns. 

En annan aspekt på tillgång, som jag personligen föredrar, är att man ofta får energi och/ eller avslappning när man utövar den. Genom att utöva sin styrka, hämtar man styrka. Man bekräftar sin person. Det här är min grej, det är det här som gör mig unik. Det blir ett kvitto på ens värde.

Nu kommer vi till nästa punkt. Inte lika rolig. Som jag skrev tidigare föds vissa med detta, men andra kan gå igenom ett helt liv utan att hitta sin speciella tillgång. Varför? Ja, var börjar man svara på det? Det kan bero på så mycket och jag tror dessutom att det ibland krävs lite tur för att man ska hitta sin tillgång tidigt i livet. Det kanske måste finnas ett piano i hemmet. Eller en förälder som kanske själv är konstnär. En vän som har samma intresse. Vissa intressen kan kosta och om pengar inte finns försvinner möjligheten att öva och utöva.

Nu kommer jag till pudelns kärna och det är nu jag blir väldigt personlig. Jag öppnar dörren till mina egna mörka rum. Mina demoner bor där, men jag har börjat lära känna dem. Förstå dem. Hantera dem.

För det finns ännu en anledning till att man inte hittar sin styrka. Och det är för att det inte stämmer överens med den egna självbilden. Lilla jag? Jag kan ju ingenting. Titta inte på mig. Fråga ingenting, för jag kan ingenting. Jag vill inte svara, för jag vill inte avslöja hur liten jag är. Om nu någon skulle leva i villfarelsen att jag faktiskt har något att säga, vill jag inte avslöja att jag inte har det. 

Nej, nej, jag har ingen talang. Jag försöker bara överleva. Hitta min plats, där jag kan smälta in och göra det som förväntas. Försvinna in i mängden och vara utfyllnad i andras liv. Statist. Någon måste sitta i klassrummet, köpa de här varorna och göra det här jobbet. För att samhället ska gå runt, för att andra viktigare och bättre människor ska få skina.

Det där var jag och tro inte för en sekund att jag var bitter. För att vara bitter måste man känna att man har rättigheter, tro att man har ett värde. Jag har aldrig inbillat mig det. Jag ville så förtvivlat gärna ha det där lilla extra, en talang, skönhet eller mod. Men jag visste mina begränsningar. Jag har förställt mig, jag har låtsats och halkat runt i livet. Hängt i sköra trådar, gömt mig och flytt. Från vad? Ansvar? Min egen spegelbild? 

Det är lätt att tro att ens egna unika tillgångar måste vara som andras. Vi matas ständigt av andras framgångar. Artister, konstnärer, författare eller varför inte politiker som har förmågan att orera i timmar i talarstolen. Det är sådant som förknippas med talang och förmåga. Om vi fastnar där är det svårt att komma vidare, för alla kan inte göra just det som de gör. 

Hemligheten är att gå djupare. Bredare. Lyfta blicken. Titta inåt. Och kanske börja ställa sig frågan, vad tycker jag om? Vad får mitt hjärta att bulta? Eller blöda. Det är där vi hittar oss själva. Och det är först då vi kan skina, bli vårt bästa jag. Det är där vi hittar våra sanna tillgångar, de som betyder något. De som får oss att växa.