I ärlighetens namn har jag inte full koll, men jag hörde talas om honom första gången för något år sedan. Eller två? Luffar-Lasse är en röd katt som bor en liten bit från ett köpcentrum och varje dag tar han sig en promenad ner till köpcentrat, närmare bestämt till parkeringen utanför EKO. När han sedan vill hem igen väljer han ut en bil som han hoppar in och lägger sig tillrätta i.
Vill man läsa mer om Lasse kan man klicka på länken som leder till en artikel från i maj:
I helgen har det varit en maratonsändning på SVT om Luffar-Lasse där man har fått följa med på hans äventyr. Jag har själv inte sett det, men gissar att det går att titta när man hinner på play.
Vad är det då som gör att en liten kisse kan bli du med en hel nation? Om jag ska gissa så skulle jag säga att i tider som kantas av oro och ständig negativ nyhetsrapportering, så behöver vi lite fluff i våra liv. Något mjukt och tryggt, något som förenar och engagerar. Jag tror att det är lite samma fenomen som slow-tv i allmänhet och Den stora älgvandringen i synnerhet.
Det blir en form av verklighetsflykt och avkoppling. Lite som med böcker. När jag är stressad tycker jag att det är jätteskönt att lyssna på feelgood. Det känns tryggt att veta att det kommer att sluta bra och det kräver inte särskilt mycket av en att lyssna på den genren. Jag får komma in i en värld som inte handlar om grupparbeten och inlämningar, krig och smutskastningskampanjer, dyrt Bregott och vässade cv:n.
Jag tror att det är väldigt viktigt att hitta sitt sätt att koppla bort omvärlden ibland, om så bara för en halvtimma. Alla behöver återhämtning och alla har naturligtvis olika sätt att göra det på. Katt-tv är inte för alla!
Ha en fin vecka och glöm inte att pausa vardagen ibland!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar