Sol ute, sol inne, sol i hjärta, sol i sinne.

Jag är ledig idag och solen, som nyss målade världen i en varm röd/orange ton, har nu letat sig ännu lite högre upp på himlavalvet och lovar en vacker dag. Mitt hår har börjat torka efter duschen, kaffet har en perfekt temperatur och pilfinkarna kivas som vanligt utanför köksfönstret i jakt på den bästa platsen på fågelbordet. 

Dagen är min att göra vad jag vill med och än så länge har jag inte tagit del av några nyheter från omvärlden. Jag tillåter mig att vara i min lilla bubbla en liten stund till. Min man och jag var ute på en av våra otaliga promenader igår kväll och som så ofta hamnade vi i både spekulativa och filosofiska resonemang. Jag älskar sånt, gå i en skog och lösa de stora frågorna. 

Igår handlade det om att vi är så olika, trots att vi i många avseenden är lika. Han har lätt att rota sig och trivs länge på samma ställe. Han tycker själv inte om ordet godmodig, men jag tycker att det passar ganska bra. Han är nöjd med det han har och när utmaningar serveras honom, gör han det bästa av det. Det är fint och det passar nog mig ganska bra. För riktar vi strålkastaren mot mig, kan vi konstatera att jag kanske är den lite mer rastlösa typen. Inte så att jag är en hoppjerka, det tar kanske en tio år innan jag börjar skruva på mig. En trög hoppjerka möjligtvis. Men har mitt liv inte rört så mycket på sig under en längre tid, behöver jag ny stimulans. Som nu, att jag kommit på att jag vill studera till exempel. 

När vi fastslagit dessa personliga egenskaper kommer nästa fråga, varifrån kommer de? Det är svårt att själv se så mycket längre tillbaka än till sina mor- och farföräldrar. Jag kan fråga min egna föräldrar och på det sättet få ett hum om generationen innan...och det ska jag nog göra vid närmare eftertanke. Med reservation för risken att få en något nyanserad bild, men bättre än ingen bild alls. Dessvärre kommer jag inte så långt bak i det led som jag misstänker att jag ärvt mest ifrån. Det finns en bruten linje som är höljd i mörker. Tyvärr inte helt ovanligt på den tiden, men ingenting man pratade om och skammen har vi fått leva med i generationer. Som arvsynden själv!

Litet sidospår där, det jag far efter är det här med egenskaper och förmåga till acceptans. För det är av yttersta vikt när man ska försöka hantera svårigheter. Vi gör det på olika sätt eftersom vi är olika, men en grundförutsättning är att vi känner att vi har en mening i tillvaron. Att vi till exempel har ett syfte, ett mål eller något att kämpa för. Det spelar ingen roll vad det är, stort som smått, bara man känner att det här är min plats eller min roll. Med tiden kan det säkert ändras, eftersom vi människor ständigt förändras. Det skadar alltså inte att ta sig en funderare då och då, för att komma fram till vad som är viktigt i livet just nu.

Kaffet är slut och jag har fått ägna mig åt en av mina favoritsysslor, göra ord. Det är min superkraft, att göra ord! Det blir kanske inte ett fantastiskt resultat och det är definitivt inte nödvändigt, för tänk så många ord det redan finns därute, men åh vad jag tycker om det! Det och att titta på mina fåglar därute, pilfinkarna har nu bytts ut mot steglitser. De kan kivas de å, när de inte sitter i den kala syrénbusken som färglada påskfjädrar och solar sig.

Ha en riktigt fin helg, mina vänner!

Skickar med er lite feelgood music och några av dagens låtar på franskt tema!

ZAZ - Je veux (Clip officiel) - YouTube

Lili Ster - La castafiore - YouTube

Barbara Pravi - Voilà - France 🇫🇷 - Eurovision 2021 - YouTube

Ta ingenting för givet

Solen skiner, fåglarna sjunger glatt sina trudelutter och snart ska trädgården få sig en vårlig uppfräschning. Inga krav, bara rent nöje. Så är det här hos mig, idag. Men tänk så fort det kan ändras. För en vecka sedan satt kanske en ukrainsk medborgare vid köksbordet med ungefär liknande tankar och planer för en söndagsförmiddag. Naturligtvis har hotet hängt över dem ett tag, men det sista som överger en är hoppet som bekant.

För egen del har jag siktet inställt på att komma in och få möjlighet att läsa på högskola, att utbilda mig. Det är självklart att jag, liksom alla andra, ska få rätten att söka in och hoppas på att bli antagen. Jag kommer att bli överlycklig om det inträffar. Tänk att få beskedet att jag kommer in, jag gör min första tenta och är supertaggad. Så en dag blir mitt land invaderat och mina vanliga rutiner är som bortblåsta. Det handlar inte längre om att hålla reda på anteckningar, passa tider och prestera på tentor. Det handlar om att ta sig ut ur landet. Hals över huvud. Även om jag skulle välja att försöka ta mig till skolan, så skulle den förmodligen stå öde. Livet som jag kände det igår, finns inte mer.

Vad tar man med sig när man flyr? Hur mycket orkar man bära? Är barnen stora nog att bära egna ryggsäckar med nallar och extra skor? Hur långt kommer pengarna man har i plånboken att räcka?

Det är så mycket vi tar för givet, och visst borde det vara vår rättighet att kunna göra det? Det borde vara allas rättighet! Att få sanningsenlig information till oss via medier, rent vatten i kranarna och fortsatt fri tillgång till våra egna pengar. Det är skrämmande hur fort ett land kan isoleras från omvärlden. Extra sårbart upplever jag att det blir när så mycket är digitaliserat som det är idag. Mycket styrs av ettor och nollor, någonting som gemene man kan ytterst lite om. Om mitt internet läggs ner är jag till stor del strandsatt. Om elen stängs av blir min tillvaro oerhört begränsad. Om matleveranserna stryps till butikerna, hur länge kan jag stanna kvar och hur långt räcker bensinen om jag måste fly?

Jag uppmanar inte till hamstring (det finns trots allt en gräns för mycket toapapper man kan bära med sig om man blir tvungen att lämna sitt hem), men jag tror att det är bra att ha en plan. Eller åtminstone tänka igenom sina förutsättningar. Vi behöver kanske inte oroa oss för ryssen riktigt än, men vi ska ha väldigt klart för oss att vi inte kan ta någonting för givet i vår neutrala lilla bubbla.

Jag upptäckte nu att det är svårt att avsluta ett inlägg som detta utan att det blir sliskig moralkaka av det hela. Jag har redan raderat två försök och trädgården väntar på mig, men jag är tacksam över att jag har en trädgård. Och att solen lyser. Och att fåglarna sjunger!

Ha en fin söndag, vänner!

Kidnappar min bror

Eller ja, typ! Han är med på det. Tanken var i höstas att vi skulle ses och prata på tu man hand, utan respektive och barn. Lite kvalitetstid bara för oss, för jag hade en idé om att det vore intressant att höra hur han har upplevt sin barndom och uppväxt. Det borde ju inte skilja sig så mycket från hur jag upplevt min, kan man lite slarvigt tänka. Men faktum är att vi, liksom många andra helsyskon, har levt två parallella liv där vi båda utgår från våra egna världsbilder. Då kanske det plötsligt spelar ganska liten roll att vi åt middag ihop klockan fem med mamma och tittade på Björnes magasin tillsammans. Det var tanken i höstas som sagt, sedan kom livet i vägen och månaderna har tickat på.

Vi har utvecklats till två väldigt olika individer. Han ser till att alltid ha fullt upp med olika aktiviteter samtidigt som han renoverar en villa och/ eller sommarstuga och skjutsar barnen till fotboll och gymnastik, samt har en uppsjö med vänner som ska bjudas hem på middag. Magkatarr och segdragna sjukdomar är vardag för honom, men jag är inte säker på att han gjort samma koppling som jag. Nämligen att han drabbas hårdare på grund av en stressig tillvaro. Jag å andra sidan känner mig alldeles utsjasad bara av att försöka föreställa mig en av hans dagar och är tacksam för mitt jämförelsevis händelselösa liv.

Men vi har mycket som binder oss samman. Vi delar en humor och ett ordlöst språk som ingen av våra respektive kan få en riktig förståelse för. Det kan låta exkluderande men det är ingenting vi gör för att utesluta någon, det är bara någonting som finns där som en menande blick eller ett internt skämt från förr. Någonting som bekräftar vårt band, vår historia. Våra respektive har vi valt att dela resten av våra liv med, men att värna syskonskapet känns viktigt för tillfällena ges så sällan. 

När vi ses är det ofta i kalassammanhang, vilket innebär att någon av oss alltid har fullt upp med kalasbestyr eller så blir man avbruten av mingelsugna släktingar. Såklart jättetrevligt, men det är fattigt med tid att prata. Ni vet, prata på riktigt! Så nu ska vi göra det. Han har egentligen inte tid, eftersom han precis köpt ett renoveringsobjekt till hus. Men jag misstänker att väggen ligger och lurar på honom. Hans fru menar också på att han måste få ett break och behöver tänka på annat, så ju förr desto bättre. Frågan är bara vart vi ska ta vägen. Det är trevligt att gå på restaurang, men det blir inte riktigt så avkopplande som jag tänker mig att det ska vara. En dag i skogen är mer min melodi, men då är det skönt om vädret är med oss. Jag får fundera lite på den helt enkelt, det viktiga är att vi kan prata ostört i några timmar. Och när det hela ska gå av stapeln, tror jag faktiskt att jag ska kolla med hans fru. Åtminstone i första läget, annars är risken att han väljer ett tillfälle som ligger alltför långt fram i tiden.  

Har ni syskon eller är ni ensambarn? 

Har ni funderat över vilka ni har blivit och vad som bidragit till det?

Börs, vänner och mello!

Tiden flyger förbi och det är inte lätt att hänga med varken i börs- eller väderomslag. Det vi vet är att vi åtminstone går mot ljusare tider, förhoppningsvis inom båda dessa områden. Det är bara att hålla i och hålla ut, som ju har blivit den här tidens motto. Usch, vad man vill kräkas på dessa ord. Men restriktionerna har släppts nästan helt nu och svenska folket andas ut. Kanske inte alla och kanske inte helt och fullt, men det har blivit lite lättare luft i samhället. 

Det är okej att kramas och skaka hand igen. Fast det sista bär emot, för ärligt talat svenska folket, vi måste snacka om detta relativt nya mello-fenomen. Detta att både pojkar och vuxna män på scen håller på att dra sig i ...grenen på byxorna. Jag trodde att det var någonting man lärde pojkar redan runt fyra års ålder, att man inte gör bland folk? Och hur skulle vi reagera om det kom fram en snubbe på stan, ställde sig framför oss och gjorde likadant? En direkt anmälan till polisen om förargelseväckande beteende, eller rent av hets mot folkgrupp? Men på scenen inför en miljonpublik, som utgörs av typ minst 50% barn under 15 år, är det helt i sin ordning. Nå, det är säkert bara ett tecken på att jag börjar bli gammal. Vilken tur då att jag har en blogg, där jag fritt kan vädra mitt missnöje. 

Vi är mitt inne i rapportfloden, men det märks knappt eftersom det varit sånt hallabaloo på börsen sedan årsskiftet. Perioden passerar ganska obemärkt förbi, även om jag såklart håller ett vakande öga. Jag har lite likvider att sätta sprätt på om det skulle dyka upp något. Jag har funderat lite till och från på att ta in bank igen. Jag sålde mitt innehav i Intrum för ett tag sedan, det är alltför mycket osäkerhet i aktien för att jag ska känna mig bekväm. En populär blankaraktie, åtminstone historiskt. Handelsbanken däremot känns mer stabil och jag har sneglat ett tag på den. I veckan som gick valde jag att köpa in mig på ca 98 kr. Ingen stor post, men lagom stor att känna mig för med ett tag. Annars har jag inte gjort några större drag, bara fyllt på lite Castellum och Investor. 

För övrigt är jag inne i en bra relationsperiod med mina vänner. Jag är ganska dålig på att höra av mig och detsamma gäller även vissa av vännerna, vilket leder till att vi inte hörs eller ses så ofta. Men nu är vi alla ganska aktiva och jag ska träffa en kompis i veckan som jag inte sett på flera år till och med. Om sanningen ska fram har vi nog kommit ifrån varandra och utvecklats åt olika håll, men det ska ändå bli roligt att uppdatera och bli uppdaterad.

Apropå det här med vänskap, de vänner jag har är mest från skoltiden och vi har således blivit väldigt olika personligheter allt eftersom livet fortgått. Jag har en som jag träffat på jobbet och vi umgås en del, även som par. Men det är också de enda som vi umgås på det sättet med och jag har insett att det är svårt att träffa nya vänner som man fungerar med, även i sällskap av sina respektive. Min man är ganska introvert och har inget behov av en stor bekantskapskrets. Det passar även mig ganska bra, men ibland kan vi båda känna att det vore trevligt att ha ett kompispar som man kan träffa ibland och hänga lite med. Det låter onödigt pretentiöst att kalla det för parmiddag, men ni fattar. Äta god mat och dricka gott vin till, samtidigt som man samtalar med lite musik i bakgrunden. Det finns liksom inte i vårt liv just nu, men om man skulle vilja ha det på det viset dyker genast nästa frågeställning upp, nämligen: Hur skaffar man vänner i vuxen ålder? I alla fall om man inte är den där extroverta och supersociala typen. Har ni träffat nya vänner som vuxna, som inte var på arbetet eller i skolan? Hur gick det till?

Jag hade inget uppslag till det här inlägget egentligen, men det blev långt ändå. Kanske är det dags att ta tag i den här gråtrista söndagen. Dagens uppdrag är att leta rätt på en gardinstång och en gardinkappa till badrummet. Vad gör ni en söndag som denna? 

Avslöjat mina planer

Jag har funderat på när som är det bäst valda tillfället att berätta på jobbet att jag har för avsikt att börja plugga. Lite löst beslutade jag mig för att det får bli ganska snart efter årsskiftet, men helst efter en planerad semester i senare delen av januari. Det hela löste sig ganska fint när jag såg att chefen bokat in mig på medarbetarsamtal tidigare i veckan som gick.

Som jag nämnt i ett tidigare inlägg, hade jag redan informerat min chef i höstas inför en tillfällig rekrytering på avdelningen. Så hon kände till det, fast jag har en känsla av att hon försökt förtränga det. Men på mötet kom vi fram till att det fortfarande är aktuellt och jag ska informera kollegorna så snart jag känner att det passar. Det ska sägas att det blev lite känslosamt inne hos chefen. Hon sa att hon såklart var glad för min skull och att hon tyckte att jag hade mycket mer potential än vad jag får chans att visa på jobbet. Och att jag var hennes bästa värvning. Där började jag faktiskt nästan gråta.

Att berätta för kollegorna var tuffare. Åtminstone precis innan. Jag ville rycka av plåstret och få det överstökat och läget kom ganska snart. Jag tänkte att NU säger jag det och drog efter andan, men så fegade jag ur. Hjärtat bultade, händerna darrade och jag kunde inte fokusera på vad jag gjorde. Skärpning! NU säger jag, drog efter andan igen och började med ett tydligt ...eeeh. 

Det blev lite blandade reaktioner, fast de blev nog faktiskt mer överraskade än vad jag hade trott. Jag har ju trots allt läst upp mina betyg och det visste de om. Jag har visserligen sagt att jag inte haft någon plan med det, för det hade jag inte då. Det var jag också noga med att påpeka, att detta var något som växt fram under senare tid. Två av dem var uppmuntrande och ställde lite nyfikna frågor, men den personen som jag misstänkte skulle ha svårast att acceptera sa nästan ingenting. Hon har det bitvis tufft med ångest och jag tror att hon upplevde det som positivt när jag kom till avdelningen. Jag fick liksom rollen som stabilisator eftersom jag försöker hålla mig lugn när det är stressigt och saklig när det finns risk för konflikt. Nackdelen är att jag inte alls alltid är lugn, men jag har lite svårt att visa mina svaga sidor. Och det leder ibland till att jag känner en viss press på att upprätthålla bilden som de andra har av mig. Men det är mitt eget fel, det vet jag. 

Nåväl, det känns skönt att ha kommit ut och att inte behöva vakta mina ord längre. Nu dröjer det säkert inte lång tid innan resten av företaget vet och med det är bollen i rullning på riktigt.

Över till annat. Imorgon ska min dotter och jag ha en egen date, precis som jag hade med min son för några veckor sedan. Då ska vi bowla och äta lite lunch. Ska bli supermysigt om man bortser från att hon kommer att spöa mig i bowlingen.

Nu längtar vi efter vår!

Börssnack

Det har varit turbulenta dagar på börsen och även om jag inte brukar rapportera mina förehavanden särskilt frekvent, tänkte jag ändå säga några ord om portföljens köp och sälj. Ingenting av det som skrivs här ska ses som rekommendationer, jag går alldeles för mycket på magkänsla för det! :-)
 

Portföljen på Avanza med mina svenska aktier är i skrivande stund -9,76% i år och min KF på Nordnet är -2,80% i år. Det har svängt rejält bitvis och jag känner att det kunde varit mycket värre. Det har också funnits någon enstaka ljusglimt på den mörka börshimlen, som till exempel att MTG (Modern Times Group) stack upp 40% vilket föranledde en snabb försäljning från min sida. Inköpet var ett typiskt impulsköp och det har dalat sedan dess. Skönt att rensa upp lite, faktiskt!

Jag har också äntligen sålt min Östeuropafond och pytsat in pengarna på mitt KF, där jag tagit tillfället i akt och fyllt på med Microsoft. Känns helt rätt, jag har nu kommit upp till en bra nivå där de hamnar på topp10 i den totala portföljen av enskilda innehav. 

I övrigt har jag fyllt på med Softronic, Investor, VNV, VEF, Ratos och Castellum. OCH...en sak till. Jag tog visst in Nibe också. Jag har lite svårt att hålla nere antalet innehav. Det är i nuläget en liten skitpost, vi får se om jag fortsätter att fylla på. Jag har ju faktiskt exponering via Proethos redan. Jag ska känna på det! 

Har ni handlat nåt?

Natti natti, Natthiko

Det är inte utan att det känns oerhört sorgligt, när vi idag nås av nyheten att Björn Natthiko Lindeblad lämnat jordelivet. Det är inte många av oss som uppnår den medvetenhet som han gjorde. Jag vill poängtera att det inte automatiskt innebär att han hade rätt svar på livets alla frågor, men han hade sina svar. Beroende på vem som frågar, får vi olika svar och det är inte upp till andra att döma om de är rätt eller fel. Däremot tror jag att det viktigt att finna mening i livet och det gör vi genom att ställa frågor, genom att försöka förstå och hitta vår egen plats i tillvaron. Och det kan vara svårt och det kan ta tid och det är inte alla som lyckas. 

Men det tror jag att han gjorde. Efter att ha läst hans bok "Jag kan ha fel och andra visdomar från mitt liv som buddhistmunk" började jag följa honom på Instagram. Något som slog mig var hur levnadsglad han var, att han kunde se det magiska i det lilla, trots den sjukdom och den smärta som han så länge tvingats leva med. Naturligtvis måste han haft bra och dåliga dagar som vi alla har, med eller sjukdom, men i grunden måste han varit starkt förankrad i den övertygelse som tillät honom att se ljuskornen i tillvaron. 

Därför känner jag inte odelad sorg, jag känner också en glädje för hans skull. Han hade bilden klar för sig, hur han ville leva och hur han ville dö. Och han fick göra det på sitt sätt. Det leder oss in på en känslig, ja rent av infekterad frågeställning, nämligen den om aktiv dödshjälp. Rätt eller fel. Observera att jag inte skrev ett frågetecken där, för jag inte för avsikt att debattera det här. Det finns både för- och nackdelar och det är ingenting vi löser här, men frågan är verkligen värd att tänka på. Av förklarliga skäl var detta en hjärtefråga för Natthiko och jag förstår det. En del av mig undrar om liv till varje pris är det mest humana, och hur man kan resonera så när det kan medföra att man istället får leva en outhärdlig smärta. Är det liv? Jag antar att genom att ha den livsåskådningen, slipper man prata om döden. För är det någonting man är rädd att prata om, så är det döden. Ändå finns den överallt!

Jag är tacksam att jag fått ta del av Natthikos klokskaper och trots att han inte finns kvar i fysisk form, så lever han ändå kvar i våra minnen.