That time of year

 

Jamen jag tänker att vi börjar såhär, med en somrigt fridfull bild på ett knappt halvfullt glas rosé med en touch af Syrén. Lägg gärna märke till den positiva parafrasen om det halvfulla glaset, trots att det inte ens är halvfullt. Jag låter er invaggas i en förföriskt lugn tillvaro, för att sedan raskt övergå tillverkligheten. 

För jag har haft en härlig långhelg och bilden ovan summerar den till viss del, men det har också varit ganska intensivt. Vi har för närvarande två nytapetserade rum i huset och har fått till en bra rutin, så risken finns att vi fortsätter. Men det är inte min förtjänst att vi hunnit så långt i helgen, för jag har också hunnit vara en sväng på Drinkmässan i Göteborg. Vilket var klart överskattat, eller så har jag helt enkelt inte vett att uppskatta tillställningar av det slaget. Det var trångt! Och kö till precis allt, från drinkar till toaletter...och till att bara röra sig framåt. Inte min grej alls, men jag var inställd på det och det underlättade. Det som var trevligt på riktigt var nog våran brunch innan mässan. Vi hade bokat bord på Breakfast Society där vi beställde in Mimosa och frukostpannkakor. Mums! 

Fördelen med att ägna sig åt normbrytande aktiviteter som att beställa in drinkar redan klockan 11 på förmiddagen, är att man kommer hem i tid och jag gick faktiskt och la mig redan kl 22 på lördagskvällen. Pensionärsvarning på den, men så skönt att vakna pigg och utvilad på söndag morgon.

Nog om mina utsvävningar och in i allvaret. När man läser om mina förehavanden kan man inte tro att jag har en massa skolarbete hängandes över mig, men se det har jag. Lite stressad är jag, men jag vill verkligen ta mig tiden att skriva ett litet inlägg. Det var alltför längesedan sist och det ger mig så mycket. Det har hänt en del sedan sist, vi har klarat av en konfirmation och firandet av denna. Sonen skötte sig exemplariskt, måste jag säga. Nu laddar vi om för kommande helgs kalas, där vi firar tre av barnens födelsedagar. Jag tror vi beställer både köpemat och köpetårta. Det sparar alltid några nerver, även om det kostar lite mer. Säljer ju av mitt bohag genom auktioner, så det drabbar ingen fattig!

Sedan ska jag på någon slags antagningsprov i veckan inför en utbildning jag sökt till. Det ska väl inte vara alltför svårt, hoppas jag. Men det ska bli skönt när det är över. Det kommer dessutom ta en del tid i anspråk eftersom det är på plats i Göteborg. Nu känner jag att det hade varit bättre om jag valt Zoom-varianten, men samtidigt gillar jag IRL och tror att det är så jag gör bäst ifrån mig. 

Trots allt som fyller min tid, har jag ändå lyckats lyssna färdigt på Atlas. Kan kanske bero på att jag startar ljudboken så fort jag ska på toa, duscha, dammsuga eller bara byta om. Inser nu hur mycket tid man lägger på sådant i livet, 21 timmar sedan den 11/5. Fast jo, jag har hunnit med ett par promenader också. Författaren till serien gick tråkigt nog bort för ett par år sedan(?), och sista boken har därför skrivits av hennes son. Jag antar att han fått direktiv i både hur han ska skriva och bokens upplägg, för jag upplever ingen skillnad i deras sätt att skriva. Det kändes tryggt! Däremot insåg jag att jag skulle behövt lyssna om de tidigare delarna, för att fräscha upp minnet av alla tidigare personer man träffat på under resan. Men det orkar/ hinner man ju inte! 

Over and out för den här gången, så hoppas jag att vi ses här snart igen.

Tack för att ni finns!

Tror inte att jag hinner

...plugga idag, tyvärr! Alldeles fullt upp med att lyssna på det dagsfärska släppet av avslutningen på serien om de sju systrarna. Det var längesedan jag lyssnade på den senaste delen och att höra Gunilla Leinings röst igen var som att komma hem. Underbart att veta att nu har jag 21 timmar framför mig att få sjunka in i denna form av verklighetsflykt. Jag har varit lite kluven till serien, för ibland har jag upplevt den som lite långdragen. Men nu känns det både tryggt och fluffigt att få samexistera med den här sagan.

Har lagt ut lite grejer till försäljning och börjat packa det som jag ser kommer att bli sålt. Alltid trevligt med några hundralappar för att få mer utrymme i lådorna. Och pengar behövs alltid. Särskilt som jag beslutat mig för att slå på stort och ta en privatlektion i stallet. Det känns som att det kan vara nyttigt att få en egen timmas ögon på min ridning, då jag känner att jag saknar vissa grundläggande kunskaper som behövs för att hästen ska lita på mig. Jag kör på med mitt kraftpaket till storhäst och jag tycker att det går bättre och bättre, vi lär känna varandra och jag måste säga att jag börjar bli väldigt förtjust i honom. Han är liksom lite butter och småtrilsk, bufflig och egensinnig. Men det känns som att han uppskattar när jag är bestämd mot honom. Han tycker om att knuffa på mig med huvudet när vi är i boxen, men jag gillar att tänka att han bara är kontaktsökande och kärvänlig. Annars är han djupt missförstådd! ;-)

Nu har grönskan slagit till ordentligt, det går liksom inte riktigt att förbereda sig för att försöka hinna med. Pang, säger det bara. Sedan är det grönt överallt och häggen blommar. Och visst är det helt underbart. I veckan har jag kunnat ligga och sola samtidigt som jag läst i mina skolböcker. Hur ofta har man det så bra? Enda smolket i bägaren är alla spindlar, de älskar vårat hus. Det sägs att då är det ett friskt hus utan mögel och jag får väl trösta mig med det. Men igår när jag skulle riva av lite Torky för att snyta mig fick jag en överraskning. Bäst som jag trumpetade tyckte jag att något svart flimrade förbi i synfältet, men det försvann lika fort så jag fäste mig inte vid det. Sedan såg jag det igen och något som ramlade ner på golvet och i ren panik kilade över golvet. Mycket riktigt, jag hade haft en spindel på snytkalas i ansiktet. 

Här sitter den och hämtar sig från chocken.

Om det är någonting jag kommer skicka med mina barn ut i livet, så är det att om de själva någon gång (förhoppningsvis) planerar att skaffa barn så ska de sikta på tidigt på året eller på hösten. Inte göra som jag och tajma in bådas födelsedagar i tider av skolavslutningar och konfirmationer. Det är liksom stressigt ändå. Å andra sidan river jag ju av plåstret nu och sedan är det relativt lugnt på den fronten resten av året. 

Jo, just det. CSN beviljade mig inte omställningsstudiestödet. Jag tolkade beslutet som att det beror på att jag läst fristående kurser. Jag tänker inte bråka mer om det, för om jag kommer in på den utbildningen jag sökt till hösten så hoppas jag kunna söka igen. Då är det ju en dedikerad utbildning som leder till en yrkestitel. Håll bara tummarna för att möjligheten att söka kommer att finnas kvar till dess.

Hur gärna jag än vill sitta här och blogga eller lyssna på min ljudbok, så kallar verkligheten på mig. En inköpslista ska författas samt vidarebefordras och en föreläsning ska lyssnas på. Life waits for no one! Woop woop!

TGIT

Thank God It's Tuesday! Jamen lite den känslan faktiskt. Det känns som att en evighet har passerat sedan senaste inlägget... och som att det var igår. Helgen har varit smockad med kalas, läger, datorkrångel, städ av uterum, valborg, födelsedag för mitt yngsta barn och taxitjänst. Det har med andra ord varit dåligt med andningspauser. 

Träningsvärken har lagt sig och det är redan dags att sitta upp i sadeln ikväll igen. Hoppas att jag får samma megahäst som sist, han var lite av en utmaning men på ett hanterbart sätt. Fast det är klart, ska vi galoppera är det kanske lättare med en mindre häst. Och kanske, kanske vi kan rida ute i paddocken. Den är lite större än ridhuset så det blir mer yta och kanske inte lika mycket väntetid. 

Jag har sökt en utbildning till hösten och nu har jag blivit kallad och inbokad på intervju och prov. Ja, så kan man tydligen också lägga upp det. Naturligtvis berättar de inte vad det är för ett prov, men det stod skrivuppgift. Kontrollfreaket i mig kastade sig genast på tangenterna och mailade kursansvariga för att se om det finns något jag kan göra för att förbereda mig. Tror inte att de kommer att avslöja så mycket dock. Risken är att de snarare tröttnar på mig. Eller så kanske de tänker, Åh här är en person som vill ha koll på läget. Hon passar perfekt!

Alltså egentligen har det ju inte hänt så mycket som är värt att rapportera om sedan sist. Det är snarare så att jag landar lite här efter en intensiv helg. Huset har precis tömts på make, barn och ena barnets respektive. Svärmor åkte redan igår. Jag är glad och tacksam över min familj, även om det kanske inte låter så. Lycklig över att ha my own crew, något jag själv varit med och skapat. Men tystnaden blir extra tyst ibland och det är så skönt!

Nu kickar vi igång den här kortveckan, mina vänner! 

TGIF

Som man (andra, jag är inte så hipp) sa förr, är det fortfarande en grej? Det är känslan i alla fall, Thank God It's Friday! 

Det har varit intensiva veckor, både i skolan och förra helgen, så nu ska det bli skönt att försöka landa lite. Lustigt nog var jag piggare än någonsin när makens klocka ringde imorse och jag studsade upp och satte på kaffe klockan redan 6. Jag brukar annars köra zombie-stilen på morgonkvisten, så det här kom som en överraskning för alla drabbade.

Jag har haft träningsvärk från helvetet. Av olika anledningar har jag inte ridit på tre veckor och när jag väl kom upp i sadeln var det på den största hästen som ridskolan kunde uppbringa. Han tar jättekliv och vi skulle köra en hoppbana. Då kändes det inte så farligt, men i onsdags hade jag nästan frossa. Trodde jag höll på att bli sjuk, men sedan slog det mig att kroppen kanske kan reagera på det sättet av träningsvärk? 

Snart behöver jag bestämma mig för om jag vill fortsätta rida nästa termin. Det är inget svårt val egentligen, jag älskar att rida. Men det är ju en kostnad som känns, trots allt. Först hade jag bara tänkt ta en termin för att lära mig grunderna, men jag har insett att det nog tar längre tid för att känna sig säker i sadeln.

I sommar hade jag hoppats kunna varva deltidsjobb med en högskolekurs, men tji fick jag. Hamnade på reservplats 3XX och 5XX på de kurser jag sökte. Har inte folk bättre saker för sig på sommaren? Och jag som sa till chefen att jag kan tänka mig deltid om de inte anser att behovet av mina tjänster är 100%. Jag vet att jag har rätt till heltid, men jag var inte jättesugen på det. Det hade varit en sak om det hade varit ett jobb som jag siktar på med min utbildning, men jag är inte lika taggad på mitt gamla jobb. 

Det är gott om rådjur här och de förser sig gärna med våra tulpaner och flox som börjar komma upp nu. Tulpanerna skyddar jag nästan med mitt liv, eller åtminstone ett nät och floxen får stå ut med att samsas i rabatten med pinnar klädda i fårull. Vad gör man inte? I natt drömde jag att en granne kom och klippte av tulpanerna och satte dem i en vas. Jag var tvungen att skynda ut och se så att det bara var en ond dröm. Det var det, här står de och väntar på att välkomna solen. 

Vi har även ett gäng dahliaknölar som maken vill väcka liv i, därför har de flyttat in i vardagsrummet(!). Fint skareva!

Men hörni! Jag måste fråga en sak nu, för det här blir jag inte klok på. Upplever ni att ni ser ut som ni uppfattar er själva, när ni till exempel är med på ett zoom-möte eller tar en selfie för all del? För det gör banne mig inte jag och jag börjar fundera på om jag lever i någon form av förnekelse. Jag är av det ljusare slaget, med en liten touch av en rödlätts gener. Blir lätt röd i ansiktet, men det är fullt hanterbart. Förutom på zoom. Det är som att zoom förstärker alla missklädsamma drag som står att finna. Jamen typ som den hemska spegeln hos frisören!

Det är samma när jag försöker ta en selfie. Jag kanske också vill vara sådär käck ibland och bara klicka av en bild på mig själv, när jag är på en cool plats eller med en vän. Men det gååår inte! Jag har övat lite, med betoning på lite för jag blir så deppig av resultatet, men det slutar alltid att jag måste radera allt. Jag kan titta i spegeln hemma och tycka att: 

"Fasen, idag är en bra dag nu måste jag bli snygg på bild!" Men det är precis som att mobilen ser en annan människa, den bara: 

"Men alltså ge dig tjejen, det blir inte bättre än såhär. Jag lägger inte på ett fulfilter, tio fingrar upp till gud, du ser ut såhär. Ta det bara!"

MEN när någon annan tar en bild på mig, DÅ ser jag ut som jag tänker mig! Varför??? Vad är det jag gör fel?

Ja se dessa i-landsproblem! Har jag några fler? Såklart jag har. Jag har skjutit upp att åka till Systembolaget i veckan, så nu måste jag göra det idaaageeee! Svärmor kommer och vi brukar alltid skåla med lite bubbel. Kärt besvär och jag ska se om jag hittar en sort som jag provade för ett tag sedan. Kommer dock inte ihåg vad det hette, får nog göra lite research innan. Ja se dessa i-landsproblem!

Har ni några i-landsproblem idag?

 

Jag kan allt om...

...beredskap! Har Fumlan börjat med clickbait, undrar ni nu. Kanske lite men jag vill påstå att det är en sanning med modifikation, för efter en helg på Civilförsvarets grundkurs i FRG är jag idag bättre på:

• HLR
• Första Hjälpen
• Brandkunskap
• Möta människor i kris
• 30-minutermetoden (upprättande av mottagningsplats)
• Stabstjänst
• Kommunkunskap
• Livsmedelshantering
• Våra grundbehov
• Information vid kriser

...än jag var i fredags morse. En del av denna kunskap har jag övat på tidigare genom min arbetsplats och min (korta) tid på Mind. Men det blev en bra ögonöppnare för hur bra det är med repetition för jag märkte att mycket låg nära till hands i muskelminnet. Det är ju annars en osäkerhet i skarpt läge, tänker jag. När det blir allvar är man rädd att man inte kommer att klara av det, men mycket handlar också om sunt förnuft. Och det kan faktiskt vara den insatsen som räddar ett liv.

Våran kommun (likt många andra) har idag ännu inget samarbete med FRG, men jag tror att det är i startgroparna. Det kommer fler utbildningar framöver som jag nu, tack vare grundkursen, har tillgång till. Jag är lite inne på att gå en ledarskapsutbildning, det är aldrig fel! Även om man inte leder andra, kan man leda sig själv...

När jag kom hem väntade grillad flankstek och ett glas rött vin. Så lyxigt och jag njöt av det lilla som var kvar av helgen.

Varför gör jag det här? Jag tror att det bottnar i att jag vill ha kontroll. Jag vill inte hamna i en situation där någon behöver hjälp och det bara är jag som finns till hands, om jag inte vet hur jag ska agera. Vågar jag lita på att jag skulle försöka hjälpa en person, även om jag inte vet hur? Eller finns det en risk att jag tar på mig skygglapparna och hoppas att det snart går förbi någon annan mer kompetent medmänniska? Nej aldrig, kunskap ger makt heter det. Och i det här fallet kanske makt över liv och död!

Det är bättre att ge sig själv förutsättningarna att lyckas med det man vill i livet! 

 

Sista morgonkaffet och ZZ Top

Man kan ju undra över min ålder och ja, kön också för all del. Men jag har alltid gillat gubbrock. Jag kör gärna radio på Eric Clapton och då blir det en go blandning med allt från Jethro Tull och Dire Straits till Travelling Wilburys och ZZ Top. Insåg just att ELO inte dyker upp på min lista, det är ett problem!

Min bil och jag är på kollisionskurs och då menar jag inte i trafiken, utan på ett mer psykiskt plan. Den vill ha mer kärlek och omvårdnad än vad jag är beredd att ge den. Den har också återkommande bromsproblem. Förståsigpåare menar att jag använder bilen för sällan. Men är två gånger i veckan för sällan verkligen? Så fort det regnat så fastnar bromsarna och dagen efter får jag tvinga loss dem genom att gasa rätt bra innan de släpper. Det känns inte så snällt. 

Nu har en metallflärp åkt ner och ligger och skaver mot bromsskivan och det låter fruktansvärt när jag backar. Men jag har beställt belägg, skivor och monteringssats till bakaxeln nu. Hoppas att de kommer i veckan för jag skulle verkligen behöva bilen i helgen som kommer.

Vad jag ska göra nästa helg? Jomen då ska jag gå grundkursen till FRG (frivilliga resursgruppen) som jag nämnt i något tidigare inlägg. Det blir en intensiv helg från tidig morgon till sen kväll. Man kan sova över om man vill, men eftersom det är relativt nära hem (30 min) så föredrar jag min egen säng. Om bilen nu går som den ska.

I höstas kom min son med ett otippat önskemål. Han ville konfirmera sig. Tydligen skulle några av hans kompisar göra det och då ville han också det. Han har trivts bra på konfa-träffarna och går gärna dit. Att få honom till kyrkan var svårare, men jag visste att det bara var en tröskel. Så vi tog ett snack eftersom tiden och söndagarna innan konfirmationen började tryta. När han väl gått en gång kommer det att kännas bättre. Ville han att jag skulle följa med? Nähä, inte det. Men ville han strunta i alltihop då? Känns allt bara jobbigt? Nähä, inte det heller. Då plockade jag fram ett kyrkoblad som jag sparat för att ha koll på schemat för vårens gudstjänster och prickade för de gånger han behövde gå. Det funkade! Det blev visuellt och konkret. 

Så nu närmar det sig, han kommer att genomföra det. Jag är väldigt glad för det, för han behöver känna att han kan om han vill. Det börjar också bli dags att välja ut en present. Min dotter var lite lättare då hon gillar inredning och fina saker till hemmet. Hon fick några fancy designerljusstakar, som hon själv valde ut. Jag vill gärna att presenten ska vara något fint, som man har som minne. Det är en gammal tanke som jag har ärvt, det inser jag. Men det känns ändå fint. Sonen är dock svårare, men nu har vi nog kommit fram till ett armbandsur av finare modell. Vi var och kikade lite igår och jag tror att han växte i idén. Finge han välja helt fritt skulle han nog helst vilja ha pengar såklart, men efter att ha fönstershoppat lite igår blev han nog lite biten ändå.

Kaffet börjar bli kallt och även om ZZ Top spelar på för fullt så börjar det bli dags att ta tag i den här söndagen. Ha en go dag, vänner!

Volvo, vår och vägledning

Påsken är över för den här gången och det blev en fin påsk med bra väder. Dessvärre har min man varit krasslig ett tag, så jag har själv fått för stå den sociala biten medan han suttit hemma. Men när det väl var avklarat så var det väldigt skönt att bara vara hemma i lugn och ro resten av påsken. Njuta av solen och greja i trädgården.

Igår gjorde jag faktiskt precis det jag lovade mig själv att jag skulle göra, om jag kände att saker riskerade att gå överstyr. Jag hoppade av en kurs. Jag var osäker på om jag verkligen skulle kunna göra det när det väl kom till kritan, men när jag väl tryckt på knappen kände jag mig så lättad att jag gick ut och tog en promenad i solen.

Kursen jag hoppade av var den om projektledning. Jag vill gärna ha projektledning på mitt CV, men det får bli en annan gång. Jag har läst böckerna och har en ganska bra uppfattning om konceptet som sådant, men att få det på pränt kan vänta. Det är ju inte mitt primära mål, trots allt. Nu kan jag fokusera bättre på de andra två kurserna som jag verkligen brinner för. Det känns nästan som att jag fått en present av mig själv.

Jo, jag måste berätta en annan sak. En del av er kommer att fnysa och tycka att jag flummar, men jag var med om en speciell händelse som kan vara precis som jag tolkade den, eller helt utan mening. Och faktum är att det inte spelar någon roll, ibland behöver vi våra små tecken som bekräftelse på att vi är på rätt väg.

Såhär var det. Jag var ute och gick min vanliga promenad en dag i förra veckan. När jag kommer in i skogen saktar jag ner och ser mig omkring. Mindre djurstigar korsar min stig och jag tänker att jag ska slå in på en av dem och se vart den leder. Den går uppför en mossklädd slänt och plötsligt är stigen borta. Solen letar sig in och lyser ner på mig mellan träden. Jag stannar. Hör några fåglar på håll, tänker att om jag står still här en stund så kanske de kommer hit. Men ingenting händer. Jag vänder mig om tittar ner mot stigen. Den slingrar förbi därnere som en liten tyst bäck av bruna barr. Inga fåglar, inget annat liv som vågar sig på heller. Jag flyttar vikten över till andra foten och noterar att jag då hamnar som i en halvmeter bred korridor med blicken. Den är lång och jag låter blicken vandra i säkert hundra meter utan att något kommer i vägen. Tills en gran kliver in och ställer sig mitt i synfältet (inte bokstavligt, så loss är jag inte). Den är rak och smal. Jag följer stammen uppåt och ser plötsligt att en kraftig gren bryter sig loss från huvudstammen.

"Som jag, en uddasock", tänker jag lite buttert och inte utan cynism.   

Men snart ser jag att den avvikande grenen bara fortsätter uppåt, uppåt, uppåt, frisk och stark. För att högst upp krönas av en ståtlig barrkrona. Medan den ursprungliga stammen slutar bara ett par meter efter utbrytargrenen som en vissen och barklös stump.

Vilket mirakel va? Och naturligtvis är det bara en gran i en skog. Eller granplantering snarare där granarna avsiktligt sätts ut i raka rader. Men ibland behöver vi det där lilla tecknet, som vi kan tolka till vår fördel. Precis som alla andra religioner, vi anpassar dem så att de bekräftar att vi fattar rätt beslut. Så att vi har det gudomliga på vår sida oavsett vad. I det avseendet kan jag förstå behovet av religion, att det finns något att luta sig mot när något känns svårt eller ensamt. 

Igår var det en bra dag att äga Volvo som lämnat omvänd vinstvarning. De hjälpte upp en annars tung portfölj så att jag stängde något bättre än index. Man får vara glad för lilla. Och idag är ännu en bra dag att äga Volvo, då det snart kommer att klirra till i telefonen av utdelningen. Mina stackars portföljer är upp mellan 6-7% hittills i år och det är verkligen inget att skryta med, men de är åtminstone inte ner. 

Vårtecknen trillar in på löpande band nu (apropå tecken). Jag fick se årets första sädesärla igår och idag sopar de upp gruset från byns gator. Nu väntar jag bara på svalorna och tornseglarna. Fast när de senare kommer är det faktiskt nästan sommar.

Ibland vaknar jag på morgonen och har en låt på hjärnan. Idag var det "All that glitters". Undrar var det där kommer ifrån. Det är definitivt ingen låt som jag själv hade valt, även om den är okej. Kan ni också vakna med en låt?