"Hur länge har du jobbat här?"

Den frågan fick jag idag, men det var inte en fråga av nyfikenhet. Det var en taktik för att få mig ur balans. Även kallat härskarteknik. Och jag blir så arg på mig själv. Jag har ju läst konfliktlösning för bövelen, ändå gick jag direkt i försvar. Tillfället passerade snabbt och jag tog mig igenom det utan att förlora fattningen. Han la sig i något han inte visste någonting om och skulle ändå ifrågasätta mitt beslut. Det visade sig att jag fick rätt och det var en lättnad.

Men det är inte viktigaste. Det viktigaste är att jag tände på alla cylindrar. Den människan har den effekten på mig. Hade jag blivit hårdare pressad, så hade jag tappat det. Nu vet bara jag hur påverkad jag blev och det är också en lättnad, men efteråt bar jag med mig en känsla av misslyckande. En sån där känsla som lägger sig som en blöt filt över resten av dagen. Som gör att man ser världen genom en mörk solfilm. Som skaver. Jag har spelat upp situationen i mitt huvud många gånger och jag vet precis hur jag borde ha hanterat det.

Jag skulle bara ha frågat hur han menade. Och redan där skulle det varit schack matt för honom. För då skulle han ha tvingats visa sin okunnighet i frågan inför de andra som också befann sig i rummet. Istället blev det en kort ordväxling och ett avfärdande från min sida. Ingen "vann".

När det blir såhär, kan resten av dagen bli förstörd. Jag kan ligga i sängen på natten och reta upp mig, så att jag tillslut måste gå upp och dricka en mugg med varm mjölk innan jag kan komma till ro. Till vilken nytta? Och ligger antagonisten också och vrider sig i sin säng? Troligtvis inte! Det är alltså något jag behöver jobba med hos mig själv.

Jag valde att se detta som något positivt...tillslut. (Jag vet, kräkvarning va?) Men allt handlar om inställning. Om jag kan vända detta till något bra, så har jag gjort mig själv en stor tjänst. Jag ska inte gå in i detalj på vad jag gjorde, men det hela gick ut på att jag ska vara snäll mot mig själv. Samt att jag nu har en plan ifall något liknande händer igen. 

Ior ändå! ❤

Dumsnålheten

Jamen, ni vet... eller ja, det kanske finns olika varianter på den, men hand upp om ni känner igen min typ. Jag kan unna mig en bag-in-box med rosé, men att köpa nya underkläder att ha till vardags? Nej fy vad dyrt det har blivit, resåren i trosorna duger nog ett tag till och det här hålet på strumpan når ju inte ens upp till samma diameter som en gammal 5-krona. 

Vad blir kontentan av detta? Jag sitter och sippar rosé på altanen i utslitna underkläder. Ja, dels det och det är ju tragiskt redan där. Men dels väntar jag med att köpa sådant jag faktiskt behöver, tills allt måste ersättas samtidigt. Surt sa (den ekonomiska) räven!

Så detta blev en månad med en hel del nätshopping. Och vad är det värsta med det? Jo, det ska jag berätta! Man kommer liksom igång. Väcker shoppingbjörnen ur sitt ide. När jag ändå är igång kan jag lika gärna beställa en sån här. Och en sån här. Och barnen borde verkligen ha varsin sån här. Lika bra att passa på för att spara in på frakten.

Alltså jag blir nästan rädd för mig själv. När jag känner hur begäret kommer över mig. Från att lämna den asketiskt spartanska öknen och vandra rätt in i syndens näste Las Vegas. Men när jag tänker tillbaka på min shoppingorgie och faktiskt går igenom mina inköp, inser jag att jag faktiskt bara har köpt saker jag behöver. Jag har inte svävat ut en millimeter och köpt något onödigt. Det bara känns så, kanske för att jag inte är van att spendera pengar på det här sättet längre.

För längesedan hörde jag en rätt bra grej, som jag inte hört sedan dess men det fastnade. Man ska inte ha på sig fulare underkläder än att man inte inte skulle skämmas om man hamnade på sjukhus efter en olycka. Makabert och tänkvärt! Och ja, jag vet vad ni tänker. Det värsta är inte att komma in på sjukhus i fula underkläder, det är såklart att dö i dem.

Och sedan såhär också. Uppenbarligen tycker jag att jag är värd rosévin en solig fredagseftermiddag, men visst är jag väl även värd fräscha underkläder till vardags? Obs, retorisk fråga - inget för kommentarsfältet!

Nä, nu avrundar jag pladdret med en bild. Ja, rätt gissat! En bild på...

...ännu en blomma!

Nu tar jag helg, så jag önskar er en trevlig sådan!

Fumlan 💫 

Kolla ja'rå!

Det är en tidig morgon i ett sent Juni och jag har min lediga dag. När jag funderade över vad jag ville skriva om idag, har jag formulerat meningar i mitt huvud som låter som sammanfattningar. Sådant som hade passat bättre om året hade varit på upphällningen, men när jag tänker efter så är det inte så konstigt. För jag har ju ett nyligen avslutat skolår bakom mig. Ett av mina bästa och viktigaste år har lagts till handlingarna och jag kan bara konstatera att universum har varit mig nådigt.

Jag har gått fyra kurser i storleksordningen 30+15+7,5+7,5 hp och har otroligt nog lyckats få betygen VG, VG, G och VG (i universitetets betygsskala VG/ G/ U). Aldrig i min vildaste fantasi hade jag vågat drömma om att det skulle gå så bra. Det är ju bara lilla jag liksom.

Egentligen spelar väl inte betygen så stor roll. I mina mörkaste stunder har jag tvivlat på att ens nå upp till godkänt. Jag har också blivit nedslagen över ett lägre resultat än jag förväntat mig, och då har mina nära och kära tröstat med att det inte är någon som tittar på betygen ändå. Och jag tror att det stämmer, vilket faktiskt har hjälpt. Men någonstans vill jag väl ha kvittot på att jag tog rätt beslut. Jag kanske är uppe bland molnen, men jag har inte misslyckats.

Nog om betygen (även om jag kan mala på en stund till om dem) och över till nästa framgång. Jag tror att jag berättade i något tidigare inlägg om att jag sökt en utbildning som jag varit på intervju och gjort prov inför. Annars berättar jag det nu. Och vet ni vad? JAG KOM IN! 

Av 130 sökande till 35 platser lyckades jag knipa en av dem. De har haft en egen meritskala där de bedömt dels intervjun och provet, men också betyg från gymnasiet, högskolepoäng och ett intyg från aktuell arbetsgivare. Jag vet inte var på skalan jag hamnade, men det räckte tydligen.

Jag har varit i valet och kvalet huruvida jag ska berätta vilken utbildning det är (eftersom jag vill fortsätta att vara anonym), men jag kompromissar lite och avslöjar så mycket som att det har med säkerhet att göra. Min läsarkrets är såpass liten att sannolikheten att någon skulle lyckas identifiera mig är ungefär lika med noll, men om den dagen skulle komma så får det väl bli så. 

Det här innebär att jag har de två närmaste åren utstakade framför mig och sedan är jag säkerhetsexpert. Joråsåatte! Vägen dit blir både rolig och intressant hoppas jag, med spännande delkurser och praktik. Jag har förresten redan blivit erbjuden en praktikplats. Redan nu visar det sig hur bra det är att ha kontakter, för en kompis till mig jobbar i en mindre kommun en bit härifrån och har möjlighet att fixa. Vilket är fantastiskt. Enda nackdelen är att det tar en dryg timma att köra. En väg! Hade jag lyckats lösa på närmare håll hade det varit bra, men annars är jag väldigt tacksam för den här chansen.

Sedan en vecka är jag tillbaka på mitt gamla jobb och det går bra. Det är roligt att träffa människorna där igen. Det känns nästan som att jag inte varit borta, men det måste jag ha varit för när folk har sett att jag är tillbaka har de hajat till och kommit med glada tillrop. Härligt verkligen! Själva jobbet är not so härligt, men då tröstar jag mig med att det är ju därför jag bytt riktning. Jag har gjort rätt val!

Just det ja. För er som legat sömnlösa vill jag bara berätta att det löste sig fint med min sons betyg. Han har ju under terminen kämpat för att få bort de få F han hade i ett par ämnen, och så dök det upp ett nytt F i ett oväntat ämne. Det visade sig att läraren hade skrivit fel och efter lite mailande har nu min son ett nytt betygsdokument med bara godkända betyg. Han blev väldigt glad och jag blev lättad över att det gick att rätta till. 

Första terminen på ridskola är även den till ända och jag har beslutat mig för att gå en termin till. Igår fick vi välja vad vi ville göra på lektionen och det var jämnt mellan hoppning och att rida ut på en liten tur utomhus. Jag ville det sistnämnda eftersom jag aldrig gjort det förut, men hoppning är ju också roligt. Så läraren lät oss göra båda. Först lite svettig hoppning och avsluta med en svalkande uteritt i den somriga kvällsluften. Jag vet inte hur man toppar det!

En glad ros som hämtat sig efter tidigare sjukdomar och rostangrepp.

Avrundar med en liten bild på klätterrosen på framsidan. Den har nog aldrig bjudit på så mycket blomning. Det surrar konstant från lyriska humlor.

PS. Mitt knä blev mirakulöst bra igen (så bra som det blir), vilket innebär att jag kan köra på. Men jag har lärt mig min läxa och lägger upp mina aktiviteter lite smartare nu. ;-)  

Flax, gnäll och drinkar

Jag var i valet och kvalet huruvida jag skulle skriva ett inlägg eller ej idag. För om jag gör det riskerar det att bli lite gnälligt. Onekligen verkar det dock bli ett inlägg här, men nu har jag varnat er i alla fall.

Min gnällighet beror på att mitt knä strejkar. Jag vet sedan tidigare att jag har dåliga knän, vilket innebär att jag snarare borde ägna mig åt vettiga rehab-övningar för att stärka muskulaturen runt om, än att jogga, cykla och rida. Eller jag borde komplettera det med rehab-övningar. Så! Men det är ju så sjukt tråkigt och tidsödande. 

Jag önskar att jag var en sådan person som gillar att träna, men det gör jag inte. Så när jag väl får feeling kastar jag mig in i träningen, som för att passa på medan jag faktiskt har lust. Det leder naturligtvis till att min kropp inte hänger med i svängarna. Jag hade nog klarat mig bättre om jag haft vett att mjukstarta när jag börjar en ny aktivitet.

Nu sitter jag här istället för att vara ute i spåret. Det var nämligen så jag tänkte inleda denna lediga måndag, med en hurtig löprunda i solen. Istället får jag fundera över hur jag ska göra för att maximera chanserna för att kunna rida imorgon. Ska jag bara vila, eller ska jag leta upp stencilen från rehab?

FÄRDIGGNÄLLT!

Moving on. Sonen fick sina betyg i lördags. Förväntansfullt slet han upp kuvertet. Han har nämligen kämpat för att få bort de få F han hade förra terminen. Och de var mycket riktigt ersatta av snygga E! Förutom ett nytt ämne som nu blivit ackompanjerat av ett tråkigt F. Som en blixt från blå himmel dessutom. Han blev jättebesviken, för han upplevde inte att han fått någon indikation på att han riskerade att få underkänt i ämnet. Och när jag loggade in på skolplattformen, såg jag att han markerats som godkänd utan varning eller kommentar. 

Jag är ingen besvärlig förälder, men jag vill väldigt gärna förstå hur saker hänger ihop. Så med sonens besvikna min på näthinnan, skrev jag faktiskt och frågade läraren om det stämde med hans betyg. Vilket det inte gjorde! Enligt läraren skulle han ha ett E i ämnet. Därmed skulle alltså ett korrekt utfärdat betyg visa hur sonens hårda arbete lönat sig. Det skulle varit hans första betyg helt utan F. Och nu fick han ett som han inte ens skulle ha.

Läraren visste inte om det skulle gå att korrigera betyget, men hänvisade mig till skoladministratören. Så nu har jag mailat hen, och bifogat konversationen med läraren. Hoppas hoppas hoppas att det går att fixa ett nytt och korrekt betyg!

Det var väl inget gnäll va?

Jag är generellt dålig på att ta hand om våra rabarber, men så fick jag för mig att prova att koka saft häromveckan. Vi är egentligen inga saftdrickare, eller ja tre av fyra barn är det om de får chansen, men annars dricks det mest vatten här. Men shit vad god saften blev, det vågade jag inte tro. Lite stark att dricka direkt (även om barnen tyckte det dög fint), men jag skojade till det genom att späda med lite Loka Citron. Det blev verkligen pricken över i:et! Gjorde även en vuxenvariant och tillsatte gin. Fantastiskt läskande en solig dag. Så idag ska jag koka en batch till, för det var verkligen enkelt också. 

Fredagsdrinken

Vi hade lite flax igår förresten. Jysk hade kampanj på ett parasoll och vi har länge suktat efter ett lite större parasoll. Sagt och gjort, vi drog dit och sällade oss till skaran som redan stod där och drog i parasollerna. Men så ska man ju ha en fot till och då fanns det två varianter. En tung som knappt gick att flytta och en astung som gick att flytta med hjälp av ett par hjul under. En sådan ville vi ju ha såklart, det är ju trevligt att kunna flytta parasollet på altanen på ett smidigt sätt. Det visade sig att det bara var visningsexemplaret som fanns kvar av den smidiga foten, så vi fick den till ett mycket förmånligt pris. Det blev en high-five i bilen på väg hem!

Nu känner jag mig redan på bättre humör. Ska fira med att sätta igång en maskin tvätt och en lugn promenad på det. 

Ha en fin måndag, vänner!

 

I denna ljuva sommartid

Det känns nästan lite olagligt att sitta här och inte ha annat för händerna. Att sitta och knåpa ihop ett inlägg i lugn och ro, när hände det sist? Det var säkert inte så länge sedan men det känns så. Min man tog ut en semestervecka precis så vi tog vårt pick och pack och drog till svärmor. Hon brukar samla på sig lite sysslor som hon vill ha hjälp med, så medan min man betade av listan satt jag och pluggade det sista innan tentan som var i onsdags kväll. 

Och apropå tentan. Jag hade tre timmar på mig att göra den. I ena sekunden satte jag i mina öronproppar och i nästa tog jag ut dem. Tre timmar har aldrig gått så fort och jag kände mig inte nöjd. Hade gärna suttit en timma till. Jag hoppas att det räcker till ett godkänt resultat, men jag har verkligen ingen aning. Det kan lika gärna bli omtenta. Jag hade åtminstone sinnesnärvaro nog att sätta alarm på telefonen för att inte riskera att missa deadline.

I torsdags smet vi iväg och tog en fantastisk strospromenad på Kinnekulle, Österplana hed och vall närmare bestämt. Vi har gått där förut men det är ett ställe man inte tröttnar på och nu var det första gången vi hade Kullen för oss själva, då det varken var semestertider eller annan långhelg som det varit tidigare när vi gått. Annars är det gott om besökare att undvika. Och nu tänker jag roa mig med att räkna upp alla (för mig ovanliga) fåglar jag skådat under denna gettaway.

• Törnskata
• Gröngöling juvenil
• Brun kärrhök
• Buskskvätta
• Morkulla
• Storlom (fast den hörde vi dock bara)
• Gulsparv
• och så några sångare som jag inte kunde artbestämma
• och så en himla massa vanliga fåglar...

Under stunder jag tjuvat till mig har jag lyssnat på "Ett jävla solsken", en bok om Ester Blenda Nordström. En riktigt intressant skildring av en kvinnlig pionjär i många avseenden. Journalist, äventyrare och författare i början av 1900-talet, som umgicks i samma kretsar som bland andra Anders Zorn, Elin Wägner och Evert Taube. Ständigt uppvaktad av män som ville tämja henne, men hennes hjärta klappade alltid bara för Karin...

Just det, vi har ju äntligen blivit med motorcykel igen. En Yamaha Dragstar 1100 -99, så snygg, gott ljud och skön att åka bak på. Mycket cykel för relativt lite pengar. Tur att jag inte sålde mina Mc-kläder i min spariver. Jag vill däremot gärna byta ut mitt ryggskydd, då det är både gammalt och klumpigt. Och från Biltema! Det finns mycket bättre grejer, både snyggare och bekvämare. En ny hjälm hade inte heller varit fel, för jag tycker att den trycker i pannan. Antingen har jag blivit smartare, malligare eller så är det bara en vanesak... ;-)

Börsen har inte varit nådig mot mig. Maj var katastrof, back typ 4% på Avanza. Tur att jag har ett par mindre portföljer som väger upp något litet i alla fall. Utdelningarna har jag satt i arbete genom att fylla på lite i befintliga innehav. Jag har en minimal kassa som jag kan gå in med om det skulle hända något. Alltid gör det något och tiden är min vän. Hoppas jag! 

Nu blire blombonanza från veckan som gick på Kinnekulle!

Ogräs om man frågar bonden, men vilket fint sådant!

Vallmon sprack upp för att bli fotad innan hemresan.

Sommar på riktigt!

Snöbollsbusken reser sig lavinartat.

En av de sista azaleorna.

Clematisen i början av sin resa uppåt.

Nu ska jag knäppa på mig cykelhjälmen och ge mig ut på en cykeltur, alltså MTB inte MC. Motion behövs dagar som dessa, känns som att man bara sväller i värmen. Ha en fin helg!

När ni läser det här, är jag redan...

...klar med en av mina två kurser. Förhoppningsvis, om jag inte behöver komplettera. Jag hoppas att ni håller tummarna för mig.

Jag har precis redovisat ett monsterarbete inför en grupp med klasskamrater och en lärare. Jag har gjort mitt livs första Power Point, som blev superfin tack vare AI-genererade bilder. Jag har rodnat, jag har stammat, jag har pratat för fort, missat hälften och ändå dragit över tiden. Men det kändes som att det gick bra och det var också intressant att lyssna på de andras redovisningar. Tre timmar är dock en lång tid att sitta uppkopplad med kamera.

Jag har dessutom ett bonusbarn som hatar mig, eftersom jag inte ville ha något stökande i köket under tiden för seminariet (9-12). Det kom som en överraskning (igår) att han ens skulle vara hemma från skolan idag. Men att han skulle fixa sin frukost innan klockan 9 var inte att tänka på. Det intressanta är att om jag inte hade flaggat för det, hade det nog inte ens varit ett problem. Känns som att det ligger något annat bakom, för det var ett ganska okarakteristiskt utbrott. Vi har inte så mycket av den varan här faktiskt, så det är lite ovant men desto mer effektfullt när det väl inträffar. 

Hur som helst, nu är det bara en tenta kvar i den andra kursen. Dock en hel vecka kvar! Sedan får vi se vad som händer i höst, om det blir fortsatta kurser i arbetsvetenskap eller om jag kommer in på yrkeshögskolan.

Jobba i sommar ska jag i alla fall. Jag mailade ett utkast till min chef, ett förslag på upplägg av min arbetstid. Jag har nämligen beslutat mig för att inte plugga, även om jag nu ändå kom in på två av kurserna jag sökte trots att det såg mörkt ut. Kanske många gör som jag, intentionen att plugga är god, men när det närmar sig känns det inte lika lockande. Det kan nog vara bra med ett litet uppehåll och vila de små grå. Jag vill dock helst inte jobba heltid heller, så jag tänker att 80% låter lagom. Jag tror att chefen är på, hon ska ringa mig imorgon.

Nå, det var bara en liten uppdatering från mig. Nu ska jag sätta mig och blunda mot solen en liten stund, så lovar jag bättre content i nästa inlägg!

Glad första juni på er! ❤

Gruppdynamik och kakor

Nu ska jag unna mig minsann! Att skriva ännu ett litet inlägg. Jag är hyfsat ikapp med mina sysslor både i hem och skola. Jag har:

• skrivit färdigt en mindre inlämningsuppgift, 
• satt ramarna för den större inlämningsuppgiften som jag dessutom bara har lite kvar på, 
• bakat chokladsnittar och hallongrottor till helgens kalas
• tvättat all smutstvätt jag lyckats hitta
• varit på intervju och gjort tillhörande prov
• tagit min privata ridlektion
• sålt och skickat ännu några fina plagg

Nej, nu kom jag på att jag har en föreläsning kvar. Men de är så in i döden tråkiga att det brukar suga musten ur mig, så den sparar jag till senare. Jag är faktiskt lite taggad på att skriva klart min större inlämningsuppgift och då får man passa på.

Har ni sett något på Elitstyrkan Sverige? Åh, jag har suttit som klistrad varje torsdag kväll. Det är ju så himla intressant och igår var sista avsnittet. Herregud vad jag bölade, det gör jag i och för sig någon gång under varje program. Och så får man mindervärdeskomplex för att de klättrar uppför bergväggar och har vattenfys tills de spyr, medan jag äter godis och sedan suckar när jag ställer mig på vågen. Till råga på allt blev det igår väldigt tydligt hur viktigt det är med gruppdynamiken. Jag vet naturligtvis det tack vare mina högskolepoäng och egna slutsatser. Men det är en sak att veta och vara medveten om sina egna brister, och en helt annan sak att ändra på sitt egna beteende. Det är svårt, det är som att försöka få två likadant laddade poler på ett par magneter att nudda varandra. 

För det handlar om att ge och ta, att ge sig in i det där läskiga. Visa sig sårbar och vara lagom stöttande när andra behöver det. Ju äldre jag blivit, desto bättre har jag blivit på det. Jag anser mig vara introvert, men jag kan i de allra flesta fall även vara kittet i en grupp. Och älska det, för det innebär att jag har en plats, en roll och jag tillför något. Det är en underbar känsla och den styrker mig i den rollen. Det blir en positiv cirkel. Typiska tillfällen då detta inträffar: Ridskolan och arbetsplatser.

Men! Så har vi de där tillfällena när jag fryser till is. Får tunghäfta. Försöker göra mig osynlig. Inte ta plats. Tillfällen då jag inte äger! Och jag fattar inte, varför gör jag inte det? När det går så bra ibland, varför kan det inte bara alltid göra det? Vad händer med mig? En total personlighetsförändring och jag avskyr den människan! Nu spekulerar jag lite här, men kanske är det så när jag tussas ihop med människor som jag inte har något gemensamt med, fast som jag borde ha något gemensamt med. Det finns ett väldigt typiskt exempel på ett sådant sammanhang och det är Mammagruppen. 

Mammagruppen! Ja, jag får rysningar av ordet. En grupp med starka åsikter, för det handlar ju om våra baaarn herregud. Det går fort att skapa kulturen i en sådan grupp och jag hamnade utanför ganska snabbt. Dels var jag nyinflyttad på en liten ort och de flesta kände redan varandra. När det sedan pratades om mat, var man en dålig mamma om man gav sitt barn burkmat. Jahopp, det gjorde ju jag. När vi skulle ta barnvagnspromenader skrek mitt barn konstant, så det följde jag bara med på en gång. Eller en halv gång snarare. När vi skulle ses hemma hos mig, kom inte de "starkaste" mammorna och de få som hade kommit stannade därför inte så länge.

Behöver jag säga att Mammagruppen ärrade min själ? Men kanske har det också bidragit till det som idag gör att jag vill inkludera? När jag ser någon som är tyst i en grupp, kanske jag inte kastar mig fram, men jag ler. Kanske ställer en fråga. Erbjuder mig att tvätta av tränset som hon haft på sin häst. Förr tänkte jag att: varför ska jag? För att bli "snällutnyttjad" är också ett fenomen jag är bekant med och har tröttnat på. Men nu inser jag att det handlar om att hitta en balans och rikta hjälpen åt rätt håll. Den som verkligen behöver hjälp, ber inte om det!

Om jag ska dra någon slutsats här, så är det nog inte konstigare än att när jag känner mig osäker eller underlägsen så förvandlas jag till en skugga. Vill gömma mig bakom något, ta skydd. Den tiden som Mammagruppen var aktuell, var också en tid då jag inte mådde särskilt bra. Men det syns ju inte utanpå. Inte om man inte varit där själv. Vi människor är snabba att döma varandra, det ligger i vår natur. (Varför det är så får bli ett annat inlägg, men det är grymt intressant.) Kanske lät jag den perioden i mitt liv och Mammagruppen definiera mig. Jag är en sån som... 

Det är tur att livet blir lättare att förstå sig på med tiden. Men synd att det är när man behöver insikterna som mest, som man fattar minst.

Hörrni, det här blev djupt! Det var inte min avsikt, men jag älskar ju att filosofera och hamnar lätt på avvägar. Jag får lätta upp stämningen med en liten bild på mina mumsiga chokladsnittar! Det är barndom det! ;-)

Ha en fin helg, mina vänner!