Böcker, tåg och John Wayne

Sommarlovet kommer tuffande nu. Jag står på perrongen och hoppar jämfota av förväntan. Försöker att inte bländas av ljuset från lamporna, men kan inte låta bli att titta. Känner redan i fötterna hur det kommer kännas att stiga på.

Igår lämnade jag in två arbeten, ett grupparbete (naturligtvis - vad vore en kurs utan ett sådant?) och ett individuellt som med lite tur skulle kunna generera ett VG även i denna kurs. Vågar jag hoppas? Fortfarande är det en tenta kvar och jag ska plugga som en liten blå.

Min näst sista ridlektion var igår och mina ljumskar låter mig veta att jag lever. Himmel, redan när jag klev av ponnyn igår kände jag mig som John Wayne. (Hur kan det kännas så naturligt att dra en parallell till en skådespelare som hade sin storhetstid 1940-70-talet, trots att jag aldrig sett en enda film med honom? Han ska vara väldigt hjulbent, men det är bara hörsägen från min sida. Jag har aldrig sett det själv. Finns det någon som kan bekräfta detta? Finns det ens någon som sett en film med John Wayne?) Jag fick alltså driva på rätt mycket, men det var det värt. Han lyssnade glatt och det var ett bra och fysiskt krävande pass, vilket jag gillar. Däremot var jag lite skeptisk när jag såg att det var honom jag skulle ha på lektionen, för den här ponnyn kastar av ryttare till höger och vänster. Vid ett tillfälle var det en som åkte av TRE gånger på samma lektion. TRE! Och hon var den som var säkrast i sadeln av oss. 

Än så länge har jag inte åkt av under min ryttarkarriär, men tänkte att nu kanske det blir min tur. Och det var nära, det var det. Men jag lyckades hålla mig kvar, trots att jag fick världens kramp i vaderna. Han är känd för att rida in mot mitten, och jag fattade inte riktigt vad som menades med det. Men nu vet jag. I galoppen på långsidan fick vi upp riktigt hög fart, jätteroligt! Så plötsligt viker han av mot mitten. Jag vill säga att han gör en 90-graders sväng, men det är ju fysiskt omöjligt. Men så nära det går i den farten, medan jag typ fortsatte rakt fram. Puh, det var en upplevelse. Och mycket adrenalin! Men jag hoppas att jag får honom även sista lektionen, för nu vet jag och nu ska jag bannemej klara av hans beteende bättre. Punkt!

Jag är inte särskilt aktiv på Facebook, jag är väl som de flesta andra gissar jag. Sitter och scrollar lite när jag har en minut över. Däremot kom det upp förslag på två nya grupper i mitt flöde, som jag gick med i. Den ena är för folk som tågluffar och den andra är en bokklubb. Efter att ha varit med ett par dagar i grupperna inser jag att tågluffande inte är något för mig, men jag blir faktiskt sugen på att ta tåget ändå på en liten semester. Kan tänka mig att ta tåget ner till Malmö och sedan vidare mot Danmark. Ungefär den nivån. För jag vet att det kommer att bli jag som får agera reseledare.

Det andra jag inser är jag behöver flera liv för att hinna läsa allt jag vill läsa. Jag längtar dessutom efter att sitta med en riktig bok, inte bara ljudböcker. Den tredje insikten är att bokklubben är full av boksnobbar, som bara älskar att berätta om vilka svåååra böcker de läser. Och akta dig för att säga något positivt om Emma Hamberg, då möts man av ord som "skräp" och "banalt" och "bortkastad tid". På riktigt! De här människorna finns alltså. Måste allt verkligen vara så jäkla skitnödigt? Jag tycker faktiskt synd om dessa torrisar och hoppas att de har någon form av guilty pleasure i sitt liv, även om de hellre skulle dö än att bli påkomna med en feelgood-bok i handen.

Nu ska jag traggla lite paragrafer, förbereda mig inför terminens sista LG-möte och strosa ett varv i min (än så länge) soliga trädgård.

Oj, redan fredag!

Jag tycker att jag varit duktig idag. Klockan är 7:30 och jag har tvättat håret (ja, det är en procedur), satt på en maskin tvätt och vikt ihop det som hängde på sträcket sedan tidigare. Medan jag varit upptagen med detta, har det bortglömda kaffet tålmodigt väntat på mig på plattan. När jag väl kom tillbaka till köket var det en minut kvar tills timern skulle slå av strömmen. En del skulle kalla det tur, jag tänker snarare precision. 

Vilken annan dag som helst hade jag suttit och slösurfat bort sömnen ur mitt system, sörplandes på mitt kaffe och plirat mot datorskärmen. Men inte idag! Vet ni varför? För att jag redan i förväg bestämt att jag skulle ägna morgontimmarna åt att plugga inför tentan. Ett rent under att jag inte dragit fram dammsugaren ännu.

Och bloggen! Bloggen sköter sig inte själv. Vem ska skriva här, om inte jag gör det? Jag menar det! 

Jag brukar inte gå in på detaljer om vad jag pluggar, men idag känner jag att jag behöver lite sympati. Så jag avslöjar det. Informationssäkerhet! Vet ni hur många lagar, förordningar och föreskrifter det finns att förhålla sig till när man arbetar med informationssäkerhet? Ja, några av er kanske vet. Dessutom förväntas vi bli experter på NIS-direktivet och GDPR.

Men jag ska inte klaga. Det är asbra kunskaper att ha med sig. Så asbra att jag till och med läser dubbla kurser om ämnet, varav den ena kursen även inbegriper cybersäkerhet. Om jag inte blir en fena på detta nu, så vet jag inte.

Jag tog också ett beslut i fråga om ridskolan. Jag har sagt upp min plats. Det känns lite splittrat. Jag förlorar närheten till hästar, bra träning och... Ja, eh där tog det stopp. Å andra sidan behöver jag inte bli frustrerad över dyra lektioner och oengagerade lärare. Fast det sistnämnda måste jag faktiskt revidera en aning. När jag sa upp min plats, ville styrelsen gärna veta varför. Jag tvekade lite, skulle jag berätta? Det var ju trots allt ett antal lektioner kvar på terminen. Men så beslutade jag mig för att JA, här kommer min feedback! Sedan dess har läraren varit helt annorlunda. Trevlig, ger tips, skojar ibland, tittar på mig... Stämningen blev en helt annan. Så jag gissar att han måste fått påbackning.

Jag har också fått ha en väldigt rolig häst de senaste gångerna. Han är pigg och älskar fart och att hoppa. Det blir en helt annan upplevelse med en sådan häst. Jäklar vad kul han är! 

Så nu hovrar mina fingrar över tangenterna, ska jag ta steget och skriva ett inlägg i en dedikerad grupp på Facebook? Att jag söker en medryttarhäst. Jag var ju och provred en häst för ett tag sedan. Jag har nog inte uppdaterat er om det, men som jag misstänkte gick hon vidare med en annan mer erfaren ryttare. Och det känns okej, det var inte perfekt för min del.

Nä, nu är det jag som sätter mig och bläddrar i ISO 27000. Det var ett tips från coachen; "lär er att navigera i den, så klarar ni er långt på tentan."

Ha en finfin helg! 

Fumlan visits...

...Stockholm. Den här gången i sällskap av min bättre hälft. Vi lyckades med nöd och näppe undvika helgen då Taylor Swift var på besök, men väl på tåget upp i fredags insåg vi att vi missat en annan sak. Stockholm Marathon! Jag tillhör ju inte löpentusiasterna och har därför dålig koll på de olika lopp som anordnas, förutom möjligen Göteborgsvarvet. Hur mycket skulle nu detta påverka vistelsen? Inte så mycket, skulle det visa sig. Det blev dock problem när vi skulle ta oss till Östermalms Saluhall där jag bokat lunch, för vi hade liksom hamnat på fel sida och det var inte helt självklart hur man kunde korsa banan. Vissa sprang över, men det kändes inte helt okej. Dessutom skulle jag dö av skam om jag skulle råka fälla en elitlöpare. Efter att följt banan längs ett närmast olidligt hett Strandvägen, kom vi fram till en bro (jag drar till här med att den heter Djurgårdsbron) som gick att gå under. Et voilà, plötsligt var vi på andra sidan. 

Tydligen något lopp...

Kuriosa: Strax innan jag tog den här bilden, tror jag att jag såg han som senare vann springa åt andra hållet. Varför tror jag det? Om jag får vara lite kategorisk, så såg han ut som en typisk maratonvinnare. Dessutom åkte en bil framför honom med en skylt på taket som visade tiden, och bakom honom cyklade en man i gul väst. Han såg tröttare ut än löparen.

På fredagen hade jag bokat bord på en fransk restaurang i Vasastaden, där vi åt en helt himmelsk torskrygg. Jag skojar inte, den var överjordiskt god! På vägen tillbaka mot hotellet var det gott om underhållning, det visade sig nämligen vara någon form av cruising. Vi stannade till ett tag och kollade på alla fina bilar innan vi strosade vidare. Plötsligt stannade trafiken upp och poliser började skyndsamt att ta sig fram. Strax fick vi se varför. På något sätt hade en cruisare lyckats köra på en motorcykel och det såg verkligen lustigt ut för han hade liksom åkt upp på motorcykeln. Som om bilen försökte äta upp den. Jag såg lyckligtvis ingen som verkade skadad...

Lördagen bjöd på en hel del turistande och drygt 25 000 steg, Nationalmuseum, Östermalm, Gamla Stan och Södermalm. 

Måste-bilden från Gamla Stan.

Från en gata på Södermalm.

Min kändisspaning i huvudstaden gick sådär, men min man är nästan säker på att han såg Olle Qvarnström aka Snåljåpen. Jag var inte alls med på noterna och missade det, men Olle om du var ute på Stockholms gator i fredags eftermiddag så möttes vi på en trottoar. 😊

Vädret kunde inte varit bättre heller. Jag gissar att deltagarna i loppet inte höll med om det, men det var perfekt strosarväder. Eftersom väderappen visade risk för regn, la jag ner två paraplyer i min handväska. Troligtvis den mest bidragande orsaken till det fina vädret, så varsågoda! 

Just det! Kuriosa 2: Okej, alla som bor i Stockholm vet säkert redan detta. Men texten som är skriven ovanpå serveringen på Mosebacke - det är ju från August Strindbergs Röda Rummet! 💡💡💡

Snart dags för möte och efter det ska jag försöka komma ikapp allt jag missade i skolan i fredags!

Ha en fin dag!

Det hade jag aldrig trott!

Sista kursen på terminen är igång och den är... bra att ha koll på. Ser fin på CV:t! Men den är mastig och det är mycket lagstiftning att hålla koll på. Sommaren är dock inom räckhåll och det är sista rycket på detta läsåret. Jag inbillar mig att nästa läsår kommer gå fort, då det innehåller både två perioder av LiA samt ett examensarbete. Inte riktigt lika många kurser och grupparbeten som första året, tack och lov.

Det kommer att bli en del förändringar på mitt jobb. En ny och hungrig platschef kom för ett tag sedan och han var inte sen med att sprida sina visioner. Inte riktigt lika intresserad av att sätta sig in i den verkliga processen dock och han trampar många på tårna i sin iver att visa sina egna framfötter för ledningen. Från sidlinjen är det väldigt intressant att följa ur ett arbetspsykologiskt perspektiv, men de som drabbas har det inte lika roligt.

Jag har inte satt mig in i huruvida jag kan bli påverkad eller ej. Man borde vilja bli av med mig, eftersom jag är tjänstledig för studier. Dock har vi hittills bara skrivit för ett år i taget och pågående tjänstledighet går ut i mitten av juni. Sedan ska jag sommarjobba några veckor och ansöka om ännu ett års ledighet. Jag tror inte att de kan neka, men jag är inte helt säker på det. Å andra sidan har jag ingen koll på om jag kostar något för företaget, under tiden som jag är tjänstledig, och gör jag inte det kanske det kvittar för dem. Nå, snart nog vet jag!  

Min sons moped blev i princip utdömd av verkstan för ett tag sedan, men min man tog det som en utmaning. Frågar man honom kan han inte meka alls, men han har faktiskt en hel del koll. Och efter lite om och men är nu mopeden up and running igen. Sonen är så lycklig (som hans 16-åriga jag tillåter honom visa)! De fick feeling båda två och gav sig till och med på att försöka koppla in den avancerade digitala hastighetsmätaren som sonen köpt för dyra pengar. En sån där som även visar bränslenivå och alla lampor på displayen. 

Det är ingen rolig syn, men med förenade krafter lyckades vi koppla in instrumentet. Min man letade upp vilka kablar som skulle kopplas ihop och jag tog mig an uppgiften att göra det. Bilden är tagen under pågående arbete, det är alltså inte slutresultatet. När jag var klar, blev det mycket snyggare! Jorå, jorå...såatte!

Det var ju en sak som jag aldrig trott, för att knyta an till rubriken, att jag skulle meka sonens moppe. En annan sak som jag heller aldrig trott, är att jag skulle få fira 10-årig bröllopsdag.

Åtminstone inte innan jag träffade min man. Då kändes äktenskap väldigt främmande. Jag ville ha nära till nödutgången. Det kanske blir så när man åkt på några törnar och dessutom är lite allmänt vilsen. Jag har hittat hem och jag är så tacksam att jag får uppleva det som vissa tar för givet och andra kanske aldrig hittar.

Nog med detta sockersöta sammelsurium! Här kommer istället en selfie!

Ibland går vi förbi denna charmknutte när vi är ute och promenerar. Han tillhör en brokig skara kan jag avslöja. I samma hage går två vackra hästar, ännu en åsna samt... jag vet inte hur jag ska säga det, men...något mittemellan? Fast nej, nu googlade jag både mula och mulåsna och de är ju väldigt söta. Den stackaren jag tänker på, kanske är någon slags spenslig ponny med en diagnos? Ordet glosögd får en helt ny innebörd, när man ser den här. Men de verkar vara ett skönt och socialt gäng och kommer gärna fram och hälsar när vi går förbi. Just på den här bilden, känner jag i och för sig att den sociala biten inte kommer fram riktigt.  

Japp, det om detta! Nu får jag sätta fart och dyka ner i lagtexter! 

Ha en fin tisdag!

Det egna rummet

Jag läste precis ett blogginlägg som gav mig en liten insikt och det handlar om det egna rummet. Jag kände att det här vill jag också skriva om. Den här personen är själv författare till yrket och refererar främst till att ha ett eget rum att skriva i. Ett rum med dörrar. Ett rum utan småbarn. 

Men hon nämner också det egna rummet på sociala media, och då tänkte jag genast på den här bloggen. Jag tycker så himla mycket om mig blogg, men jag har inte riktigt analyserat varför jag gör det. Har bara lite snabbt avfärdat det som en möjlighet för mig att skriva vad jag vill, och den ovärderliga kontakten jag får med er är icke att förglömma.

Men kanske fyller bloggen en annan funktion också? Kanske är den mitt egna rum? Dit ingen annan har tillträde och där jag bestämmer. I verkligheten har jag inget eget rum. Men åh vad jag längtar efter ett! Inte bara för att stänga andra ute, utan också för att ha ett eget ställe där jag kan ha mina saker utan att behöva plocka undan. Jag är duktig på att stöka till i huset, men det ser så himla tråkigt ut. 

Varför stökar jag till då? Jomen det kan vara en tröja som jag vill ha på morgonen och kvällen när jag är lite mer frusen. Måste jag verkligen gå ner och lägga in den i min garderob under tiden däremellan? Det jag gör jag naturligtvis inte. Det kan vara en handduk som jag ligger och solar på. Jag kommer att använda den nästa dag igen och den är för ofräsch att lägga in i skåpet igen. En korsordstidning som jag vill ha nära till hands om lusten skulle falla på. Det här är bara ett axplock av saker jag strör omkring mig.

Barnen har faktiskt aldrig sagt någonting om det, men jag har såklart redan tänkt ut mitt försvar om det skulle behövas. De har ingen anledning att stöka till eftersom de har egna rum att ha sina saker i, medan jag är hänvisad till husets allmänna ytor. 

Jag har faktiskt aldrig tillåtit mig att sakna att ha ett eget rum. Det tillhör barndomen på något sätt. När vi köpte huset, fick vi dela av vardagsrummet för att alla fyra barn skulle få varsitt eget rum. För jag vet hur viktigt det är att kunna stänga dörren och få vara ifred. Speciellt för tonåringar.

Men det kanske är viktigt även som vuxen att ha ett ställe att ta sin tillflykt till. Sjunka ner i en fåtölj och bara vara en liten stund. När jag fantiserar om vårat nästa boende tänker jag att självklart ska jag ha ett eget rum då. Men i nästa tankesteg inser jag att det finns andra saker som står högre på önskelistan. Som kvällssol. Lite skog. Möjlighet till mindre djurhållning. Då slår det mig. Troligtvis kommer inte behovet av ett eget rum vara lika stort i nästa boende. Kanske är det nu när vi bor så många i samma hus som behovet är som störst? I detta hus som är anpassat efter ett liv med många barn. Barn som snart är flygfärdiga.

Har jag varit så länge utan ett eget rum kan jag nog vänta lite till. Tills dess har jag bloggen!

Sol vare med er!

Kinnekulle, Orkidéer och bildbonanza

Det blir ett lite annorlunda inlägg idag, för bilder är generellt inte min passion. Det är ju skrivandet. Men nu vill jag gärna dela med av mig av en fantastisk dag som spenderades på Kinnekulle. Det var soligt, det var varmt och det var underbart. Det var igår!

Varför inte öppna starkt med den fantastiska Guckuskon? Vi var helt ensamma och kunde fota det sällsynta orkidén i lugn och ro. 

***

Dramatiska klippkanter hittar man lite här och där längs lederna. Staket är för mesar!

***

En glad färgklick som snurrar runt på sitt strå i sin kamp att komma framåt här i livet.

***

En av otaliga stenmurar av den karakteristiska kalkstenen på kullen.

***

Kontraster.

***

Det fanns gott om blommande Vildapel.

***

Även ängsblommor får vara med i det här inlägget. Jag visste inte vad det var så jag provade att rådfråga Google som kom med förslaget Ängsbräsma. Så vacker i sin enkelhet.

***

Precis när vi satt oss ner vid kyrkan och fyllde på energinivåerna med kaffe och kolasnittar, kom det ett par fram till oss och frågade om vi varit och tittat på "Krutbrännaren". Det hade vi helt missat eftersom vi aldrig hört talas om den. Paret gick ut på heden och kom strax tillbaka för att visa sina bilder. De hade i sin tur fått tipset av ett par som de mött på parkeringen. Orkidéer förenar!

***

En lite vanligare orkidé, Sankte Pers Nycklar. Trivs i vackra Gullvivors sällskap.

***

Jag har hört att almfrön ska vara goda och nu fick jag chansen att prova. Var de goda då? Alltså det beror ju på vad man förväntar sig. Men definitivt en mild och trevlig smak.

*** 

Ha en fin söndag!

Äh, vi tar ett till!

Det är min sista lediga dag den här veckan och jag har inga mer skoluppgifter att ägna mig åt. Eller ja, det är klart att det finns en ocean av information och kunskap jag skulle kunna dyka ner i för att förbereda mig inför kommande skolarbete.

Men samtidigt! Det är inte ofta man får ledig tid bara sådär och jag har ju varit lite trött det sista, så jag inser att jag vore rätt korkad om jag inte tog vara på tiden på ett mer hälsofrämjande sätt. I detta vidunderliga väder dessutom!

Det har varit en period som också varit tillägnad barnen på ett eller annat sätt. Kalas i helgen som gick, övningskörning med dottern, mekande med sonens moppe, konsert (dotterns) och naturligtvis lite härligt häng. Nu kommer jag att tänka på en sak som slår mig ibland. Jag är ju varannan-vecko-förälder, vilket gör att om jag ska planera andra aktiviteter så försöker jag styra så att det ska hamna på veckorna när jag inte har barnen. För när jag har barnen, vill jag ju vara där för dem. Det är inte nödvändigtvis så att vi gör saker tillsammans hela tiden, oftast inte faktiskt, men jag vill ändå inte fara runt och lägga tid på egna intressen när jag har barnen hemma. Jag har ju så mycket annan tid till det ändå. 

Men det är inte alltid lätt att förklara det, åtminstone inte för någon som har sina barn på heltid. Det händer ofta att jag känner mig lite dum som envisas med halvera möjligheterna att träffa någon vän, till exempel. Ja, barnen är stora. Ja, barnen klarar sig själv utan mig. Men jag har ju bara tillgång till mina barn halva deras liv, om man ska vara krass. Då vill jag finnas där. OM de skulle vilja något. Inte för att kompensera för något, det finns det inget behov för. Utan för att jag vill. De vet att de har högsta prioritet och det ska de aldrig behöva tvivla på. 

Sedan går det inte att komma ifrån att det uppstår intressekonflikter. Det är ju en balansgång. Som med ridningen som är en gång i veckan. Det har hänt att jag drabbats av dåligt samvete och känner mig självisk som ägnar mig åt ett eget intresse som tar en kväll i veckan. Men jag tänker också (försöker intala mig) att det är bra att visa barnen att det är viktigt att ha en hobby, en sport eller ett fritidsintresse. Och barn gör ju bekant som man själv gör, och inte som man säger!

Igår lyxade jag till det och gjorde paj. Jag har ganska dåligt självförtroende när det kommer till matpajer, men egentligen är det inte så svårt. Mycket handlar om förberedelser, så egentligen är det inte helt tillämpligt på vardagar. Men nu var jag ju ledig så... Det blev en bacon- och ostpaj och en spenat- och kantarellpaj. Lite sallad och en kall sås som blev kvar efter kalaset i helgen. Jag älskar verkligen paj! Och barnen blev glatt överraskade.   

Jag vill avsluta med att uppmärksamma de små ögonblicken av lycka. Livet rinner förbi i en väldig fart och just nu känns allt väldigt bra. Det är underbart väder och jag är ledig. Skäl att känna sig lycklig. Men det är så stort och skulle man känna lycka över det hela tiden, skulle man nog bli helt dränerad på energi. Jag är glad och tacksam över min tillvaro, försöker ta vara på allt så gott det går. Men igår kom det plötsligt en sådan där liten glimt av ren lycka.

Och det var så konstigt, för den kom vid ett ganska oväntat tillfälle. Jag tror att det var när jag vred på kranen för att tappa upp ett glas kallt vatten. Då slog den bara till och jag kände mig i det närmaste salig. Det är inte så ofta det händer. Eller kanske så gör det det, men att man är så uppe i nästa steg att man inte lägger märke till det. Men när lyckan drabbar en, ja då känns det som en bekräftelse på att man är rätt ute. Jag borde bli bättre på att vara nuet, som jag uppenbarligen är nu!

Med dessa ord lämnar jag tangenterna för idag och tar med mitt kaffe ut på altanen och låter mig omslutas av syrendoft!