Äh, vi tar ett till!

Det är min sista lediga dag den här veckan och jag har inga mer skoluppgifter att ägna mig åt. Eller ja, det är klart att det finns en ocean av information och kunskap jag skulle kunna dyka ner i för att förbereda mig inför kommande skolarbete.

Men samtidigt! Det är inte ofta man får ledig tid bara sådär och jag har ju varit lite trött det sista, så jag inser att jag vore rätt korkad om jag inte tog vara på tiden på ett mer hälsofrämjande sätt. I detta vidunderliga väder dessutom!

Det har varit en period som också varit tillägnad barnen på ett eller annat sätt. Kalas i helgen som gick, övningskörning med dottern, mekande med sonens moppe, konsert (dotterns) och naturligtvis lite härligt häng. Nu kommer jag att tänka på en sak som slår mig ibland. Jag är ju varannan-vecko-förälder, vilket gör att om jag ska planera andra aktiviteter så försöker jag styra så att det ska hamna på veckorna när jag inte har barnen. För när jag har barnen, vill jag ju vara där för dem. Det är inte nödvändigtvis så att vi gör saker tillsammans hela tiden, oftast inte faktiskt, men jag vill ändå inte fara runt och lägga tid på egna intressen när jag har barnen hemma. Jag har ju så mycket annan tid till det ändå. 

Men det är inte alltid lätt att förklara det, åtminstone inte för någon som har sina barn på heltid. Det händer ofta att jag känner mig lite dum som envisas med halvera möjligheterna att träffa någon vän, till exempel. Ja, barnen är stora. Ja, barnen klarar sig själv utan mig. Men jag har ju bara tillgång till mina barn halva deras liv, om man ska vara krass. Då vill jag finnas där. OM de skulle vilja något. Inte för att kompensera för något, det finns det inget behov för. Utan för att jag vill. De vet att de har högsta prioritet och det ska de aldrig behöva tvivla på. 

Sedan går det inte att komma ifrån att det uppstår intressekonflikter. Det är ju en balansgång. Som med ridningen som är en gång i veckan. Det har hänt att jag drabbats av dåligt samvete och känner mig självisk som ägnar mig åt ett eget intresse som tar en kväll i veckan. Men jag tänker också (försöker intala mig) att det är bra att visa barnen att det är viktigt att ha en hobby, en sport eller ett fritidsintresse. Och barn gör ju bekant som man själv gör, och inte som man säger!

Igår lyxade jag till det och gjorde paj. Jag har ganska dåligt självförtroende när det kommer till matpajer, men egentligen är det inte så svårt. Mycket handlar om förberedelser, så egentligen är det inte helt tillämpligt på vardagar. Men nu var jag ju ledig så... Det blev en bacon- och ostpaj och en spenat- och kantarellpaj. Lite sallad och en kall sås som blev kvar efter kalaset i helgen. Jag älskar verkligen paj! Och barnen blev glatt överraskade.   

Jag vill avsluta med att uppmärksamma de små ögonblicken av lycka. Livet rinner förbi i en väldig fart och just nu känns allt väldigt bra. Det är underbart väder och jag är ledig. Skäl att känna sig lycklig. Men det är så stort och skulle man känna lycka över det hela tiden, skulle man nog bli helt dränerad på energi. Jag är glad och tacksam över min tillvaro, försöker ta vara på allt så gott det går. Men igår kom det plötsligt en sådan där liten glimt av ren lycka.

Och det var så konstigt, för den kom vid ett ganska oväntat tillfälle. Jag tror att det var när jag vred på kranen för att tappa upp ett glas kallt vatten. Då slog den bara till och jag kände mig i det närmaste salig. Det är inte så ofta det händer. Eller kanske så gör det det, men att man är så uppe i nästa steg att man inte lägger märke till det. Men när lyckan drabbar en, ja då känns det som en bekräftelse på att man är rätt ute. Jag borde bli bättre på att vara nuet, som jag uppenbarligen är nu!

Med dessa ord lämnar jag tangenterna för idag och tar med mitt kaffe ut på altanen och låter mig omslutas av syrendoft!