söndag, augusti 25, 2024
Hög på livet
söndag, augusti 18, 2024
Hacken i skivan
Ärren. Stukningarna. Näsbrännorna.
Det som formar oss genom livet, blandat med arv och miljö.
"Måste du fråga så mycket hela tiden?" - Lärare i tvåan på lågstadiet när jag skulle spela ett pedagogiskt enpersons-spel som det gick så lång tid mellan gångerna, att jag inte riktigt mindes de krångliga reglerna.
Inte mycket att haka upp sig på, tycker ni, men en av de saker jag var mest rädd för var att vara till besvär. Nu fick jag veta att jag var det. Ja, att jag faktiskt hade varit det under en längre tid tydligen. Kanske hela min skoltid. Kanske hela mitt liv. Alla kanske tyckte att jag var jättejobbig, fast ingen hade sagt något förrän nu. Jag var inte medveten om att jag ställde mycket frågor, men fröken hade låtit väldigt uppgiven och irriterad.
På varje kvartsamtal (numera utvecklingssamtal) under resten av min tid i grundskolan, fick jag och min mamma höra att jag var så tyst i klassen. Jag fick gärna försöka ta mer plats på lektionerna, inte vara rädd för att räcka upp handen.
"Din rumpa guppar när du springer." - Kille i klassen på gympan i åttonde klass. Jag hade på mig ett par nya rosa cykelbyxor (korta tights) och sprang framför killen. Hade jag en stor rumpa? Jaha, då kan jag lika gärna dö. Varför hade jag envisats med att önska mig rosa cykelbyxor? Hädanefter önskade jag mig aldrig mer rosa cykelbyxor, utan långa t-shirts som gick ner över rumpan. Jag visade mig inte utanför huset, utan ett överplagg som gick ner över min rumpa. Resten av högstadiet och halva gymnasiet.
"Jag skulle älska dig ännu mer om du hade bara liiite större bröst." - Den första stadiga pojkvännen som sagt de magiska orden. Ord som jag aldrig fått höra innan, inte av någon. (Samma ord som jag varit så noga, så noga med att säga till mina barn från dagen de föddes.) Ord som i sin frånvaro förvandlats till något så ouppnåeligt, att när någon väl yttrade dem så förvandlades jag i min tur till en hundvalp. Som ännu mer än innan vill behaga sin husse. Men jag var bara 16 år och hade inga pengar att gå till kirurgen för. Så jag fick bara hoppas att han skulle vilja behålla mig, försöka kompensera mina brister.
Tänk vilken makt ord kan ha. På de flesta personer skulle orden kanske ha runnit av som vatten på en gås, men av någon anledning har min självkänsla alltid varit obefintlig. Jag kan verkligen inte förstå varför, jag har rannsakat mig själv, försökt gå tillbaka så långt jag kan i mina tidigaste år utan att hitta en förklaring. Jag har en teori, som jag delvis har fått bekräftat och det är att man kan ärva trauma. Genom att DNA-strängen påverkas hos den traumatiserade och att den nya DNA 2.0 är den som går vidare till nästa generation.
Jag vet att jag har fått höra långt mycket mer fina saker än elaka saker från andra människor, men som de flesta också vet är det de elaka som fastnar. Som blir vår sanning. De elaka orden definierar oss och visar oss vår plats.
Det är inte sällan jag hör människor som längtar tillbaka till sin ungdoms dagars forna glans, men jag säger bara att fasen va skönt det är att bli äldre och hitta alla de saknade pusselbitarna. Att få se bilden av mig själv växa fram och att faktiskt tycka om vad jag ser.
Under gymnasiet och en bra tid efteråt provade jag en ny devis. "Fake it 'til You make it!" Jag visste nu att mitt utseende (trots allt, tydligen) kunde hjälpa mig att lura min omgivning. Jag gick ut ofta och festade mycket. Jag låtsades vara självsäker, jag var kvick i tanken och snabb i repliken. Mitt självförtroende växte allt eftersom jag märkte att folk drogs till mig. Jag blev någon utåt, men himmel vad vilsen jag var. Däremot kanske ni läste precis att jag var kvick i tanken och snabb i repliken. Faktiskt ganska svårt att fejka och när jag väl insett det, att det var något som jag var bra på då började det lossna. Min första pusselbit, jag hade hittat den. Den var min och det var jag.
Hacken i skivan, min traumatiserade genuppsättning och resan som är livet har format mig. Alla har sina utmaningar och vi hamnar på olika vägar i vår kamp att hitta rätt, men det är inte bara av ondo. Jag tycker själv att jag har många bra egenskaper som bidrar till värdeskapande, både för mig själv och andra. Om jag hade fått allt serverat på silverfat är jag säker på att jag inte hade skapat lika mycket värde, åtminstone inte av det som verkligen räknas.
Tillägg: Jag skriver inte detta för att få medömkan, utan för att jag vet att det finns fler vilsna själar därute! 💖
fredag, augusti 09, 2024
Plocka upp tråden!
onsdag, juli 31, 2024
Cirklar
Jag kan knappt hålla ögonen öppna. Sitter och klipper med ögonlocken. Morgonstund har guld i mun, ni vet, och jag sitter här helt frivilligt. Jag skulle kunna gå och lägga mig och njuta av sovmorgon i några dagar till. För att sedan gå upp igen och känna mig stressad över att halva dagen har gått. Har ni tänkt på att det inte går att säga så, alltså "halva dagen har gått" utan att känna sig som en mossig och betydligt äldre släkting?
Apropå den tid som flytt så var jag nyss ute med soporna och då var det nästan lite höstigt i luften. En sådan där sensommarmorgon där luften skvallrar om att det kommer bli ännu en varm och solig dag. Jag blev lite sentimental och slungades tillbaka till barndomen. Minns hur jag i lågstadiet traskade till skolan första dagen efter sommarlovet med ett litet pirr i magen och en ny ryggsäck skumpandes mot ryggen. I den låg alltid ett för året nytt pennfodral med nya pennor, suddgummi, pennvässare och en liten linjal. Och bänkpapper som matchar pennfodralet, ofta inspirerat av den senaste Disney-filmen. Eller hästar. Eller hundar.
Trots att jag var förväntansfull inför vad den första skoldagen skulle bära med sig, kunde jag aldrig låta bli att längta mig bort. Om jag såg en ko eller en fjäril på vägen till skolan, önskade jag nästan alltid att jag var en av dem. Fri. Inga måsten. (Det händer fortfarande faktiskt, även om jag nu vet att kon lever på utmätt tid och fjärilen likaså. Fast det gör ju jag också.)
Snart kommer andra barn att traska förbi mitt hus, på väg till sin första skoldag efter sommarlovet. Barn som är spända på att få veta vem deras bänkkamrat kommer att bli, kanske få ett leende från fröken och prata om sommarlovet med kompisarna på rasten. Kanske börjar det någon ny i klassen till och med?
Det är lätt att bli filosofisk när minnena knackar på. Varje år kommer det nya barn, jag var ett av dem. Världen var så stor, att det bara kunde vara den som fick plats. Att tänka att varje barn hade en lika stor värld var hisnande. Alla gör samma resa. Första skoldagen. Första kärleken. Första bråket med bästisen. Alla ska gå igenom exakt samma sak, lära sig precis samma saker. Lustigt ändå att vi kan bli så olika som individer i slutändan.
Apropå filosoferande. Häromdagen hade jag en snudd på religiös upplevelse, som involverade häst, hav, sol och inte minst vänskap. Det var nämligen då som jag var på turridning på islandshäst med en vän. Vilken fantastisk dag det blev. Min häst var lite snål med tölten, men ibland fick vi till det. Fast oftast blev det någon slags blandning mellan trav och tölt. På några sträckor galopperade vi. Lite bad med hästarna blev det också, så himla mysigt. Japp, det här ska jag leva på ett tag nu!
Sista dagen i juli och livet snurrar på, ha en fin onsdag!