Pissdag

Igår hade jag fullt upp med halvroligheter, så jag hade inte en tanke på att logga in på Avanza och kolla läget på börsen. Annars är jag väl inne dagligen och ibland händer det att jag lägger några fondordrar. När jag svarade nej på frågan om jag varit inne och kollat läget igår, rådde min man mig att låta bli. Nu låter det som att min portfölj gått upp i atomer, det har den naturligtvis inte. Avanzaportföljen gick ner 2,2% igår vilket var marginellt bättre än index, men sådana dagar längtar jag lite extra efter att komma igång med ett regelbundet sparande igen.

Det går sakta uppåt men OM jag hade knegat på och fortsatt spara som jag gjorde innan, så vet jag att jag hade uppnått mitt första delmål för länge sedan. Det skaver lite att tänka på det viset. Samtidigt vet jag att jag har gjort rätt val. Jag var naturligtvis medveten om att jag skulle sätta min framtidsportfölj på paus, eftersom jag trots allt valde att investera i lycka. 

Ja det lät flummigt, men ni som hängt med mig under min bloggtid vet att jag stod i valet mellan att: 

1. spara som en galning genom att bli kvar på ett jobb jag vantrivdes på i tio år, eller
2. ta vara på livet och satsa på mig själv genom att utbilda mig och öka på chanserna att få ett jobb som jag faktiskt trivs på.

Jag kommer aldrig att kunna motivera valet ur ett ekonomiskt perspektiv. Förlorad inkomst och CSN-lån i tre år är svårt att komma ikapp när man är lika gammal som jag. Den förmodade löneökningen jag kan få, jämfört med mitt gamla jobb, är en droppe i havet (eller nja det lät lite lite, kanske en sjö trots allt). Jag har istället investerat i en framtida yrkeskarriär som jag förhoppningsvis kommer att må bra av.

Tiden vi får här på jorden vet vi väldigt lite om. Hur hemskt vore det inte att må dåligt i tio år för att man avskyr sitt jobb, bara för att trilla av pinn första dagen av FIRE för att man är utsliten både fysiskt och psykiskt. Nej, vi är allt värda mer än så. Jag är värd mer än så och jag är så glad att jag tillslut förstod det.

Poor content

Den nya veckan är redan slut. Typ. Jomenvafasen trevlig helg! En fredag går fort så jag tycker att vi unnar oss gå in i helgläge redan nu.

Jahaja, både mycket och lite har hänt sedan sist. Eftersom jag sällan skriver om politik i denna min lilla bubbla till blogg, så ska jag inte göra det nu heller. Istället berättar jag att jag ska på en intervju i nästa vecka och om allt verkar bra för båda parter, kan jag äntligen ha fått en LiA-plats. Jag ska inte ta ut något i förväg, men en positiv inställning kan inte skada.

Denna vecka inleddes med en ny kurs och den här gången är det företagsekonomi som står på schemat. Det var med skräckblandad förtjusning jag gick in i kursen men den hade en intressant twist, nämligen utifrån ett brottsutredande perspektiv. Då blir ju allt genast lite mer spännande.

Redovisningen om min första LiA-period gick bra, men det var lite panikartat när Zoom som inte använts på åtta veckor fick för sig att göra en uppdatering. Jag fick inte fram anteckningarna i rätt läge på min presentation och kunde inte med att vela för mycket med tekniken när det blev min tur, så jag fick köra utan den hjälpen. Lyckligtvis hade jag övat lite eftersom jag gjorde en variant på presentationen på min LiA-plats också.

Alltså! Vissa ord är jag så hjärtinnerligt trött på. Som till exempel LiA. Efter mars månad kommer jag aldrig någonsin säga eller skriva ordet igen. Någonsin.

Det ska bli så jäkla skönt att bli klar med utbildningen, känner jag. Känner inte ni det också? Att det ska bli så jäkla skönt att slippa läsa om den där jäkla utbildningen. 

Nå, med det sagt tror jag att jag lämnar över till natten. Så att fredagen kan göra sin grandiosa entré!

Sista veckan

Hur kul det än har varit att göra praktik, så är jag glad att det närmar sig slutet ändå. På torsdag gör jag min sista dag. Vi var en sväng till Värmland i helgen och då passade vi på att smita in på Wiksfors Bruk där jag plockade ihop en liten present till min handledare. Doftljus, te i lösvikt och lite choklad vackert inslaget i en slags cellofanpåse med presentsnören och grejer. Det blir bra det!

Jag har ännu inte fått napp inför min nästa praktikperiod, väntar fortfarande på svar från några. Jag vill inte ha för många ansökningar ute, ifall jag skulle bli tvungen att tacka nej. Lyxproblem och troligtvis fel inställning, borde väl snarare skicka ut allt jag kan. Bara det att det också är svårt att komma på relevanta arbetsplatser. Jag vet också att om det skulle knipa så kommer skolan att ordna en plats, men då blir det vad det blir. I tio veckor! Så gärna en rolig plats tack!

Jag funderade på huruvida jag skulle nämna det eller ej, det är nämligen bara i sin linda och måste godkännas på en högre nivå. Jo, jag blev ju så glad över nyheten så den vill jag inte bara hålla för mig själv. I fredags avslöjade HR-chefen att hon satt och skrev på en ny tjänst, som var tänkt för mig. Om jag ville ha den! Hon frågade lite vad jag tyckte och vi pratade lite om tjänsten, jag sa naturligtvis att jag definitivt var intresserad. Om jag får möjligheten att stanna på min nuvarande arbetsplats, i en ny roll som vi lägger upp tillsammans så gör jag helst det. 

Nu är det inte HR jag utbildat mig inom, men jag har ändå några kurser i bagaget med arbetsvetenskap. Hon tycker dessutom att det ska vara rätt person och rätt egenskaper som ska väga tyngst i en sådan roll, och arbetsrätt kan jag läsa in vad det lider för det var ett önskemål från hennes sida. Inga problem!

MEN! Detta är ännu inte godkänt på högre nivå, så jag vågar inte ropa hej ännu. Å andra sidan, den som tar ut glädjen i förskott får i bästa fall vara glad två gånger och i värsta fall bara en gång! ;-)

Avslutar med det bästa från boendet i Värmland i helgen, våra söta grannar som gick precis intill huset. De var väldigt sällskapliga. Kanske för att de visste att det stod ett äppleträd på gräsmattan, och visst bjöd jag dem på några äpplen. Sött ska sött ha!

Fina tjurar!

Ha en fantastisk vecka nu!

"Jag är för allmänbildad för På Spåret"

Ibland räcker det med en rubrik från Expressen för att få fart på smådjävlarna i fingertopparna. Redan här ska jag villigt erkänna att jag inte ens bemödade mig med att klicka på artikeln för att säkerställa att Leif GW Persson är precis så kaxig som rubriken vill göra gällande.

Det är väl mycket roligare att få raljera lite? För det ligger ju ändå i tiden, det att kasta en blick, förfasas och rasa i tablåerna? Eller kommentarsfälten för dem som fortfarande hänger där och tror att man fortfarande kan göra skillnad genom att skriva sitt hjärtas mening, bland troll som kallar sig både thepeacelover och Ewa B (vad som helst som inte skvallrar om deras verkliga politiska agenda).

Hoppsan, nu håller jag mig inte på spåret, som man skämtsamt skulle kunna säga här i väst. Jag har så att säga hamnat på ett sidospår eller rent av spårat ur helt. Vi skulle ju ha en raljering kring GW, inte diskutera nyttan med kommentarsfält. 

Jag vet inte vad ni tänker när ni läser rubriken på detta inlägg, som är nästan en kåpy-pejst från Expressen, men jag blir väldigt nyfiken på Leif GW Perssons definition på allmänbildning. Jag vill liksom få bekräftat att han vet att allmänbildning inte är samma sak som kriminologi. Att det innefattar kunskaper om sådant som han troligtvis inte (i offentlighetens ljus) skulle ta i med tång, eller kan han allt om till exempel Wahlgrens värld? 

Låt oss för skojs skull unna oss bilden av GW sittandes i sin TV-fåtölj i mörkgrönt manchestertyg, kluckande av välbehag när de tokroliga Pernilla och Bianca hittar på hyss eller famlande efter näsduken då någon sitter och vräker ut sin sorg över att vara missförstådd.

Förlåt, men även om GW har stenkoll på detta... skulle han svälja stoltheten och svara rätt på vilken färg Bianca hade på sina skor på Pernillas bröllop, eller skulle han medvetet svara fel för att behålla sin status i sina egna rum?

Är det kanske rent av där skon klämmer? Han kanske inte vågar ställa upp i På Spåret av rädsla för att avslöjas som vilken medelsvensson som helst? Ja, om han nu är så allmänbildad som rubriken antyder att han anser. För handen på hjärtat, vem fasen tackar nej till chansen att få vinna den där glänsande jordgloben om man tror att man har den minsta chans? När man dessutom låter förstå att det vore utklassning och vinsten given, ja då åker trovärdigheten ut genom fönstret lika fort som glasögonen far upp i pannan!

Nej, för bövelen Leif. Visa På Spåret-tittarna hur en räls ska läggas och tag plats! 

Ventilering

Som vanligt rids jag av prestationsdjävulen när tiden för en kurs börjar rinna ut, men jag har heller inte kommit så långt i mitt projekt som jag önskat. Det är nu egentligen ingen fara med det, det var uttalat att jag skulle göra så mycket jag hinner så tas arbetet över av min handledare på LiAn. När jag accepterade uppdraget hade jag av naturliga skäl ingen aning om hur omfattande det skulle vara, det lät stort men vad visste väl jag?

Det här blir en bra övning i att acceptera att jag inte är någon övermänniska, även om jag vet att jag skulle kunna ha kommit längre om:

1. yrkespersoner återkopplade till mig (jag får lära mig att vara mer på och skicka friendly reminders)

2. det hade funnits sekretessavtal, så att jag hade kunnat ta del av nödvändiga dokument istället för att snoka reda på andras och dra slutsatser och lägga pussel utifrån deras material.

Ett erbjudande jag fick tidigt var att fortsätta arbetet till våren och då i form av examensarbete. Det har jag nu nappat på och även fått det sista godkännandet från högre chefer på arbetsplatsen. Så även om jag tidvis känner att jag vill spy på mitt uppdrag, känner jag att jag ändå ska ro skiten i land. Ursäkta franskan!

Jag har ännu inte lyckats hitta en plats för min andra LiA-period. Jag sätter mitt hopp till större företag och då helst industrier. Det är dock inte helt lätt att hitta kontaktvägar, eller för all del verksamheter som är smidiga att ta sig till rent praktiskt. Jag har dragit mig lite för Göteborg, men börjar nu tänka om. Allt är ju relativt och det finns säkert många intressanta arbetsplatser som är värda att ta sig till. 

Min nuvarande handledare har sagt att jag gärna får göra min LiA2 hos dem också, men jag känner verkligen att jag vill prova något nytt och bredda mina arbetserfarenheter så mycket jag kan. Ska jag nu dessutom göra mitt examensarbete där, så blir det väldigt enahanda. Så... vad har Göteborg att erbjuda? Volvo, SKF. Och vips har en stund gått och jag har skickat en ansökan till hamnen. En kontakt har också lovat att röja väg in mot SKF. Håll era tummar och tår!

Nu kickar vi igång den här veckan! Tjoho!

Mot Sherwoodskogen!

Min ambition

När jag började blogga var jag helt säker på att jag skulle tillägna många inlägg till mitt läsande, men så har det inte blivit. Inte ett enda inlägg tror jag att jag har skrivit om böcker. Så dåligt av mig.

Innan vi börjar prata böcker vill jag förtydliga att när jag säger läsa, menar jag egentligen lyssna. Det är den enda bok-konsumtionen jag ägnar mig åt, och nej det är inte riktigt samma sak. Jag skulle mer än gärna krypa upp i en fåtölj och känna boksidorna mot mina fingertoppar, men det är dessvärre inte där jag befinner mig i livet just nu. Ska jag ha tillträde till böckernas förtrollade värld får det bli genom ett par hörlurar. Ljudböcker har sina fördelar också. Att lyssna på en författare som själv läser in sin egen bok är en höjdare, ett bra exempel på det är "Au revoir, Agneta" av Emma Hamberg. Boken är härlig som den är, men man blir lite extra glad av inläsningen.

Just nu lyssnar jag på "Folk som sår i snö" av Tina Harnesk. Boken är helt fantastisk, men med Patricia Fjellgren som uppläsare smälter jag. Hennes dialekt är pricken över i:et i en handling som utspelar sig i våra norra delar av landet. 

Det finns också exempel på uppläsare som i det närmaste förstör en bok. Katarina Ewerlöf är en uppläsare som har en irriterande tendens att promenera mig på nerverna. Ja, jag inser att jag kanske trampar på ett stort antal tår nu, men det är så tydligt att hon tar sig själv på ett oerhört stort allvar. Har man arbetat på Dramaaaten ska det genomsyra allt som följer därefter, men jag betackar mig detta å det bestämda. Det är inte din bok, Katarina, så gör bara det du får betalt för och lämna lite tolkningsutrymme åt lyssnarna. Jag lyssnade nyligen på "Hjortronmyren" av Ulrika Lagerlöf, vilken lästes in av kära Katarina. Hon bemödade sig inte ens att ta reda på hur man uttalar finskklingande namn, nej det är under hennes värdighet att googla. Istället  h a r k l a r  hon ur sig namnen, så att jag vill slita ut hörlurarna ur öronen och kasta dem i soporna. Det är en skymf! Varför höjs inga röster över denna förolämpning?

Förlåt, nu ska jag lugna mig och Hjortronmyren är jättebra. Även om lyssningen kräver lite tillvänjning... och, jag tycker faktiskt att Katarina kan vara bra också. Som i "De fenomenala fruntimren på Grand Hotel" av Ruth Kvarnström-Jones. Hon kanske ska hålla sig till Stockholmsmiljöer. 

MEN Lo Kauppi, don't get me started där. Jag har aldrig hört en människa vara så rasande tvärilsk en hel bok igenom. Från pärm till pärm och det spelar ingen roll vad hon läser, det kan vara en kärleksförklaring eller lekande kattungar. Man väljer hellre rotfyllning eller att bita sig i kinden på samma ställe flera gånger än den där mentala misshandeln. 

Som ni märker lyssnar jag just nu på mycket skönlitteratur och det är precis vad min hjärna behöver. Den behöver få sväva bort och bara åka med på chartrade resor in i vackra bladvändarvärldar. Har ni hört talas om biblioterapi? Om böckers läkande kraft, den upptäcktes redan under andra världskriget då man märkte att skadade soldater som läste hade en högre grad av tillfrisknande. Jag tror att det ligger något i det, men att det är en fördel om rätt bok ordineras. Hänsyn bör alltså tas till både läsare och tillstånd.

Vad har ni läst det senaste som lämnade avtryck? Något av Han Kang, kangske? 

Höst, häst, bäst!

Jag vet att många sörjer att hösten är här och till viss del kan jag förstå det, det mesta känns ju lite lättare på sommarhalvåret. Ändå kan jag tycka att hösten är en liten nystart. Naturen tar på sig pyjamasen och kryper till sängs. Lugnet sänker sig. Kanske inte i verkliga livet, men känslan. Ja, ni fattar säkert. 

Och färgerna. I år har vi fått behålla dem länge, inga stormar än så länge som tjuvar höstprakt.

Får jag presentera finaste hästen? Dryg som skam när kameran kommer fram. Detta var det enda där han såg någorlunda glad ut. Nu har vi bekantat oss med en av ridvägarna i närheten och vi fick till en riktigt härlig galopp. Det här kommer att bli hur bra som helst och ägaren verkar också vara väldigt bra och säger att hon känner sig helt trygg med mig. Så skönt, jag är så glad för det här.

Sedan vi sågs sist har jag blivit ett år klokare. Jag jobbar hårt på att bevisa att det går att lära gamla hundar att sitta, men sanningen är att tiden av studier börjar kännas av. Eller har mina egna krav på mig själv höjts? Eller är det den ovissa framtiden som frestar på? Eller en blandning?

Ha ett fint veckoslut, vänner!