Känslan är borta

Nyårsafton brukar alltid vara smått magisk för mig. Laddad med framtidstro och tillförsikt. Allt är möjligt. En ny start, ett nytt kapitel och jag fylls av ett kvillrande tiller (tydligen inte ens ett ord, men ni vet ju vad jag menar). Guld, glitter och trerätters. Grevinnan och betjänten och Ring klocka ring i den bistra nyårsnatten... Och på nyårsdagen får jag nästan nypa mig i armen för att jag ska förstå att det är den första dagen på ett helt nytt ÅR!

Jag vet inte riktigt var den här besattheten kommer från, det känns nästan inte riktigt friskt. Åtminstone är det både barnsligt och naivt. För jag vet precis lika bra som någon annan, att det här året kommer att bli som de flesta andra år. Det har ju varit samma nedräkning på Skansen i många år nu och inte vet jag om det faktiskt bidrar till ett mer fantastiskt år. Statistiskt sett inte. Varje år känns ganska trött och blasé när man har ett nytt att se fram emot. 

Hursomhelst så uteblev allt magiskt denna nyårsafton. Vad hände, kom verkligheten ikapp? Just detta år också, 2025 som jag verkligen borde se fram emot med tillförsikt. Året som ska leverera en ny tjänst. Om det inte blir på min gamla arbetsplats, så kommer det att bli på ett nytt spännande ställe. Hallå? Var är mitt tiller?

Jag kanske har tillrat för mycket i förväg? För jag har ju gått och i förskott plockat ut både glädje och tillförsikt redan 2024, när jag fantiserat om kommande karriärbyte. Har jag tömt mitt tiller-konto? 

Det nya året tar dock inte hänsyn till att känslan är borta. 2024 har lagts till handlingarna och 2025 är här. Nu gäller det att göra det bästa av det. 

Med det önskar jag er alla ett riktigt Gott Nytt År! 

Vi blev med hund

Ja, bara sådär har vi nu en liten brasiliansk terrier här hemma. Fast bara till låns en liten minivecka medan ägarna är i fjällen. De hade först tänkt att ta med henne men hon är inte förtjust i snö och kyla, så vi erbjöd oss att ha henne hos oss under tiden. En liten chansning eftersom det var längesedan någon av oss hade hund hemma, men vi vill gärna ha det i framtiden och det är ju ett perfekt tillfälle att öva.

Vi fick henne igår just för att se hur hon skulle hantera det, för om det verkligen inte hade fungerat kunde ägarna i värsta fall ta med henne ändå eftersom de åkte först idag. Det har dock gått över förväntan bra. 

Möjligen att katten inte håller med. Jag har aldrig sett honom så sur, men även där har det gått över förväntan. Jag trodde att han skulle sitta gömd under soffan i en vecka, men han är faktiskt framme och har henne under uppsikt. Han följde till och med på morgonpromenaden. På behörigt avstånd visserligen, men ändå.

Jag fattar att han måste känna sig lite sotis, men jag försöker allt ge honom lite uppmärksamhet också. Tyvärr fick jag flytta på hans matställe, men det var enda sättet för att han skulle få ha sin mat ifred. Han brukar alltid ha mat i sin skål och går dit och äter när han vill, vilket inte hade fungerat med en hund i huset. Nu har vi spärrat av vissa delar dit katten kan gå men inte hunden.

För övrigt har jag tydligen inte varit så snäll i år, för av tomten fick jag en tråkig förkylning i julklapp. Vi har ändå kunnat genomföra alla våra planer med framgång, vi har haft lite middagar här och varit tydliga med att jag är förkyld. Lyckligtvis har alla tyckt att det inte spelar någon roll och gladeligen dykt upp trots smittorisken.

Däremot har sömnen blivit lidande sedan utbrottet, det känns som att det var evigheter sedan jag fick en natts ostörd sömn. Natten till idag har varit hanterbar avseende förkylningen faktiskt, men då skulle jag tydligen dela säng med en hund. Eftersom hon är van vid att sova i sina ordinarie ägares säng, hade jag inte hjärta att flytta på henne alltför mycket. Det var ju trots allt första natten. 

Det blir nog lätt lite krockar när man ska passa någon annans hund. Precis som vid barnuppfostran har vi olika preferenser och gränser när det handlar om vad hunden får och inte får göra. Sedan måste jag erkänna att hon är otroligt lätt att ha hemma, hon lyssnar och lyder snällt. Oftast. Men det är ju de där andra sakerna också, som att låta hunden sova mellan matte och husse i sängen, sitta med på en egen stol vid matbordet och slicka sin människa i ansiktet i tid och otid. Det där får man ju lägga upp som man vill såklart, men jag som i nuläget inte har egen hund tänker att jag nog inte vill ha hunden i sängen.

Ja, det blev mycket hundprat den här gången. Kanske blir det ännu mer nästa gång! 

Årets julklapp

Ja, hur gick det där till. Undrar man. Unisexparfym?

Efter att i flera år utnämnt genomtänkta julklappar som ligger rätt i tiden, kastas vi nu tillbaka till... ja, jag vet inte? När var det inte klimatkris? När var det folk inte hade allergier? När var det som vi inte var medvetna om överdriven lyxkonsumtion? 90-talet?

Precis som att parfymmakarna står på ruinens brant och samhället måste kraftsamla för att hjälpa dem att komma på fötter igen. Finns det någonting som skvallrar om att det är 2024? Att båda könen kan använda parfymen? Ah, yes! Den är jämlik! Pfju, där har vi det!

Bara för skoj skull slänger jag in en lista:

Nu har jag umgåtts lite med årets julklapp och även om det tar emot lite så konstaterar jag att det blir som ett slags tidsdokument. Vad var nytt och hippt? Var låg fokuset det året? Äh, lite kul är det kanske.

Har ni förresten hört talas om Årets smultron? Inte jag heller, men det ska vara en somrig motsvarighet till julklappen. Det berättar jag inte för att uppmana till ytterligare konsumtion, jag ville bara vara först med informationen. 

Inte helt oväntat är det Svensk Handel som ligger bakom fenomenet med Årets julklapp. Ivrigt påhejad av media naturligtvis. Det är ju nästan lika stort nyhetsvärde som att avslöja Årets julvärd. 

Med det sagt, har ni köpt några julklappar i år?

Ja, se tonåringar och känslor...

Tema idag? Hm, tonåringar och deras känslor kanske? Mina barn är naturligtvis fantastiska och bäst på alla vis, men de är tonåringar och styrs av känslor. Eventuellt styrs de mer av sina känslor än många andra, åtminstone än mina bonustonåringar.

Jag tänkte idag rikta strålkastaren mot sonen. Det skulle han nog uppskatta - NOT! Men jag tänker att det man inte vet och så vidare... Sonen är den tysta tänkaren. Buttra, tysta tänkaren. Sitter ofta på kammaren och drar egna slutsatser, eftersom han inte pratar om saker med vettiga människor. Som mig till exempel.

När han var lite yngre gick vi pratpromenader. Det var jättebra. Även för mig. Jag lärde mig att tygla mina frågor och vänta ut honom. Det räcker att jag bara öppnar med något, sedan ska jag vara tyst och vänta. I tystnaden formuleras tankar till ord som kommer ut så småningom.

Häromdagen fick jag dock använda en annan taktik på grund av tidsbrist. Han hade varit arg och ledsen för att han missade tåget till skolan. Tyckte att det var så typiskt. Orättvist. De måste väl ha sett honom där precis utanför dörrarna, ändå stängde de och körde iväg. Så jäkla typiskt. 

Hör ni varåt det barkar? Offerkoftan. Jag är livrädd för offerkoftan. Människor som inte tar ansvar för sina liv, skyller på andra och allting bara händer dem. Så himla typiskt. Det kunde man ju fatta, att det skulle bli såhär! 

Nu är sonen ännu bara en tonåring, men han är en mycket intelligent tonåring. Så jag tänker att jag vill ge honom en bild över hur man kan välja att se på sitt liv. Bara som ett medskick. Jag frågade honom om han visste vad ett flipperspel var. Frågan var delvis retorisk, för min beskrivning av ett flipperspel var högst avgörande för att min bild skulle bli logisk.

Föreställ dig kulan som studsar runt där inne, slår emot olika saker, åker fram och tillbaka. Ibland kraschar den och ibland får den en kraftig skjuts uppåt och så fortsätter de tvära kasten ett tag till. En del skulle säga att det är precis så de har det i livet. Det är de själva som kastas runt i den där världen, helt beroende av att någon annan sköter spakarna. Helt utan egen vilja eller förmåga att själv påverka.

Om man istället byter fokus och tänker att det är du som sköter spakarna. Kulan är ditt liv och dina val. Du kan inte styra allt, men du kan påverka mycket och ju mer du spelar desto duktigare blir du på att hålla kulan igång. Ibland kommer kulan att åka i botten. Allas kulor åker i botten ibland för ingen är så duktig att man kan hålla kulan i spel hela tiden, men du kan välja att skjuta upp kulan igen och göra ett nytt försök.

Okej, det kanske är lite lamt med metaforer men jag gillar dem. Nä inte gillar förresten, jag älskar när jag hittar en metafor för någonting. Jag kanske inte kan berätta exakt hur jag känner och få någon att förstå exakt hur jag menar, men om jag hittar något som någon annan kan relatera till så bättrar det på chanserna. I det här fallet lyckades jag. Han förstod. Han började till och med prata med mig, om sina känslor. 

Jag är inte mer naiv än att jag inser att när känslorna stormar kommer det där flipperspelet vara det sista han tänker på. Jag var också noga med att säga att det är viktigt att ge plats åt de där känslorna som kommer fram. En stund. Det hör till när man ska bearbeta något, man får bara försöka se till att de inte förstör hela dagen. För så är det för sonen. Hela hans dag är dömd att gå åt hel***e. 

Ja, vi ska inte gå in på självuppfyllande profetior också, men jag kan ha sagt att om den gör det så är det för att du har bestämt dig för att den ska det.

Ibland undrar jag vad de stackars barnen kommer att minnas mest av mig när jag är borta... 😉

Boktips

Idag är kaffet starkt, svart och gott. Humöret är på den övre skalan och mungiporna pekar upp mot öronen, ja mentalt alltså. Det ska till något väldigt roligt för att jag skulle få för mig att sitta här och le som en fåne i min ensamhet.

Egentligen tänkte jag inte bli så långrandig, jag vill faktiskt bara berätta om två böcker som jag lyssnat på de senaste veckorna. 

Den första heter "Sällsynt kloka varelser" och är skriven av Shelby Van Pelt.

Det är en fin berättelse där vi får följa främst en äldre ensam kvinna som bär på en sorg och förbereder sig för sin ålderdom (i förtid), och en ung man som tycks ha svårt att få ordning på sitt liv. Boken utspelar sig i USA och de två personernas väg korsas tack vare den unge mannens letande efter sin far. Berättelsen och händelseförloppet vävs samman tack vare en bläckfisk, som lite otippat blir den gemensamma nämnaren dem.

Jag är inte världsbäst på genrer, men det är en finstämd och vacker historia och den rekommenderar jag till alla som behöver lite mjukt för själen såhär i höstmörkret.

Den andra boken heter "Din vilja sitter i skogen" och är skriven av Mattias Timander.

Under en kortare tid får vi inblick i en ung mans tankar om livet. Han är född och uppvuxen i norr där man inte ger mycket för vare sig böcker eller storstan, men efter att ha fått smak på finlitteratur av en slump känner han att han inte passar in i byn däruppe. Han drar till Stockholm och sugs in i ett destruktivt kulturliv, och blir dessutom olyckligt förälskad i en kvinna som av någon outgrundlig anledning ändå ser till att knyta honom till sig. Har han hittat hem där i storstan?

Det här är en kort bok och har man möjlighet att lyssna på den, så gör det för bövelen. Det är författaren själv som läser in boken och jag är övertygad om att man missar en viktig dimension av berättelsen om man inte hör dialekten och hans nonchalanta språk. Det är inte ofta jag skrattar högt av en bok, men här gjorde jag vid ett tillfälle det och då var det på grund av hans sätt att blasé återge en inringares samtal till ett radioprogram.

Två fina böcker! Väl bekomme!

 

Snart slut på berg- och dalbanan

Nu är jag trött faktiskt. Att vi precis startat upp en ny kurs som ska ta oss fram till jul, känns rätt tufft. Det är något jag inte kommer att sakna med studieupplägget, de ständiga uppstarterna och de ständiga grupparbetena. 

Jag är alldeles för mycket individualist för det här. Jag försöker bara se det som ett sätt att lära mig att relatera till och hantera människor. Försöker se hinder och svårigheter som utmaningar som jag kan lära mig något av, istället för att ge upp. Vilket jag har varit sugen på vid några enstaka tillfällen.

Samarbete och samverkan är jättebra och jag tror att vi är starkare tillsammans, men inom rimliga gränser. Gränser som jag själv kan vara med och påverka. Jag vill själv förstå nyttan med samarbete. Att nyttan består i att spara tid för kursledarna vid bedömning, är inte en giltig anledning. Av det enkla skäl att jag inte får möjlighet att fullt ut visa min potential på grund av kompromisser och svårigheter att få till tid som passar alla i gruppen att arbeta tillsammans.

Förvisso har jag nästan alltid blivit nöjd med slutresultatet som vi har lämnat in, men det har krävt mycket energi och de senaste 1,5 åren har varit en känslomässig berg- och dalbana. Jag är tacksam för att det närmar sig slutet och att nästa termin kommer att vara mest individuellt arbete.

Egentligen vill jag inte gnälla mer, men fy farao vilket svagt kaffe jag bryggde idag. Helt värdelöst!

Lönesamtal

Det är en riktig skjuts för egot och jag skojar inte. Inte för att min chef slänger en massa höga siffror åt mitt håll, tyvärr, men för att hon lagt upp det som en timma av positiva bedömningar från hennes sida. Olika kategorier som ansvar, initiativförmåga, ledarskap, samarbete und so weiter. Hon är också personen som förbereder sig minutiöst, så alla små rutor är fyllda av pytteliten text som hon sedan läser upp för mig och utvecklar. 

Eftersom jag tidigare inte vistats så frekvent på jobbet på grund av mina studier, har jag något år hållits tillbaka lönemässigt. Nu när jag däremot är inne och jobbar en dag i veckan, tyckte chefen att jag skulle komma med ett justeringsförslag. Det är nytt på vår arbetsplats, att om vi tycker att vi gjort något bra kan vi närsomhelst under året gå till chefen och be om en lönejustering. Jag har dock mycket god anledning att tro att det låter bättre än vad det i verkligheten faktiskt är. Åtminstone för oss vanliga dödliga.

Fördelen är att det öppnar upp för en mer kontinuerlig dialog, vilket jag gillar. Chefen tyckte också att hon skulle prata med min andra chef på avdelningen som jag lånas ut till ett par timmar i veckan, för att se hur hon värderade de uppgifter som jag än så länge ägnat min tid åt där. 

Jag hade inte alls förväntat mig denna insats, men båda mina chefer är måna om att vara korrekta och jag har ju själv sådana tendenser. Det är alltid bra att att kunna luta sina beslut mot konkreta fakta eller rutiner, ifall det skulle uppstå tveksamheter i efterhand och löner är ju ett känsligt ämne.

Så vad ska jag komma med för förslag då? Jag står ju kvar i min gamla tjänst än så länge och jag är tämligen säker på att jag inte ligger så illa till jämfört med mina kollegor. Det blir också lite märkligt om jag ska jämföra mig med tjänster som är likvärdiga med den jag har endast två timmar i veckan. Det hade varit en annan sak om jag kunde basera förslaget på den nya tjänsten, då hade jag kunnat vara lite fräck och drämt en siffra i bordet. Nu får jag tassa lite och ska kanske nöja mig med att runda upp till närmsta tusental? Den vanliga löneförhandlingen kommer ju i vår och innan dess ska jag väl ha fått lite positiva nyheter om framtiden.

Apropå den nya tjänsten, så vet jag inte mer nu än sist när jag berättade om den. Jag har fortfarande inte fått svart på vitt att den kommer att godkännas på högre nivå (VDn). Däremot har jag hört små hintar. Den tydligaste var nog när jag hade möte i ett annat ärende med självaste VDn i fredags och han sa: "Det kommer du ju ha nytta av själv när du jobbar här i framtiden." 

Men så kom igen då! Gimme!