Min livskamrat sedan 17 år - aldrig mer

Aldrig mer kommer han att möta mig i dörren när jag kommer hem.
Aldrig mer kommer han att väcka mig på helgmornarna.
Aldrig mer kommer jag känna hans lena päls mot mina fingrar. 

Aldrig mer kommer han titta förebrående på mig när hans matskål står tom i mer än fem sekunder.

Aldrig mer kommer han skynda sig för att hinna följa med mig in badrummet innan jag stänger dörren.

Aldrig mer kommer han att ligga utsträckt i solen som letar sig in på hallmattan.

Tänk att vi fick hela 17 år tillsammans.

Tänk vilket tomrum han lämnade efter sig.

Tänk att en så liten katt kan spela en så stor roll. 

Han lever ännu i mitt muskelminne.

Jag öppnar dörrar försiktigt eftersom han ofta lade sig på golvet utanför.

Jag flyttar mina fötter försiktigt för att inte trampa på honom eftersom han gärna gick tätt intill.

Jag lyssnar efter dunsen som uppstod då han hoppade ner från fönstret.

Jag går runt en matskål som inte längre står kvar.

Jag lägger undan min filt för att den inte ska få katthår på sig.

Jag tänker att jag inte ska glömma att tömma kattlådan.

Jag tittar efter honom när jag byter rum.

I nästa sekund så minns jag. Drabbas av insikten. 

Jag vill höra honom.

Jag vill se honom.

Jag vill känna honom.

Jag vill prata med honom.

Som jag gjort i 17 år.

Tack för sällskapet, du lever för alltid i mitt hjärta!

Vad händer?

Februari bara flyger fram och har bjudit på en tid med kalla vackra dagar, fåglarna har börjat sjunga vårsånger och solen värmer verkligen. Det är sportlovstider och min dotter har ryckt in och stöttar upp lite på jobbet, medan sonen ligger hemma och sover till klockan är 13-14 på eftermiddagen. 

Får man lov att tycka att det är skönt att inte vara ung längre? Även om jag inte vet var jag kommer att jobba om ett par månader, så har jag ändå funnit en plats i livet. Det har barnen fortfarande framför sig. Lyckligtvis befinner de sig på en annan plats i livet och är nyfikna på allt som ligger framför dem, de har den där naturliga hungern som nya människor har. 

Apropå jobb så har jag sökt ett jobb som skulle passa mig som handen i handsken. Enda kruxet är att det ligger lite för långt bort, men jag tänker att det är hanterbart om det finns möjlighet att jobba hemifrån någon dag i veckan eller två. Håll tummarna för mig att jag får komma på en intervju åtminstone!

Det har tystnat helt i fråga om en ny tjänst på mitt nuvarande jobb. Man skulle kunna tolka det som att det runnit ut i sanden, men jag tror faktiskt inte det. Jag tror att man håller på att se över personalläget på hela företaget och då prioriterar man de mest kritiska områdena först, för folk går bokstavligt talat på knäna och om inte det fungerar där har vi ingen verksamhet alls.

Den stora frågan är också; vill jag vara kvar på min gamla arbetsplats? Det finns många fördelar med det. Jag känner alla, det tar en kvart att åka med bil, jag kan samåka och jag känner till verksamheten. Det jag är lite rädd för är att arbetsuppgifterna inte kommer att vara stimulerande nog, därmed kanske inte heller lönen?! 

Vi har heller ingen befintlig avdelning inom det jag utbildat mig till, vilket också bidrar till min farhåga att jag kommer bli kvar här medan min utbildning blir utdaterad. Det kan också vara så att det finns planer på att etablera en ny avdelning och att man har mig i åtanke där. Ett troligt scenario är i så fall en delad tjänst för min del. Jag må vara en aning partisk, men det känns som en högst rimlig väg att gå. Speciellt med nya VDns visioner och preferenser.

Jag tror att jag avrundar här. Ha ett fint veckoslut!

Ingen clickbait idag!

Dags för en rapport från ett köksbord med utsikt över ett vinterkallt Sverige. Kaffe i koppen och skrivlustiga fingrar. Har ni tänkt på hur kråkor ser ut när de kraxar? Koppla bort ljudet så ser det ut som att de sitter och hulkar.

Egentligen tänkte jag bespara er från ytterligare djurbetraktelser, men jag måste bara också få berätta om något jag såg igår när jag var på jobbet. På frukostfikat fick jag syn på en räv. Vid en första anblick såg den frisk ut, röd och fluffig, men när den rörde sig framåt lyfte den hela bakkroppen och gick på endast frambenen. Först tänkte jag att den kanske hade en sådan taktik när den markerar sitt revir, men den fortsatte att ta sig framåt på detta märkliga sätt. En cirkusräv? 

Det såg väldigt smidigt och nästan för räven naturligt ut men det måste krävas en väldig styrka för att kunna röra sig så. Pälsen såg också lite speciell ut, framtill såg den ut som en frisk räv men bakkroppen var mer gråaktig i färgtonen och svansen såg inte heller helt normal ut. Det såg dock inte ut som en skabbräv, om den inte befann sig i ett stadie som jag aldrig sett förr. Efter lite diskussion runt frukostbordet ringde en kollega polisen som skulle skicka ut en jägare. 

I övrigt segar sig tiden fram om jag ska vara ärlig, men det blir åtminstone ljusare. Min man konstaterade att vi kanske tagit vår sista efterjobbetpromenad med pannlampor för den här säsongen. Det låter det!

Andra små ljusglimtar livar också upp, som minnet av helgen som gick och spenderades i fint sällskap i huvudstaden. Jag har också bokat en husbil som en bekant hyr ut veckovis, det ser vi mycket fram emot och hoppas på fint väder andra halvan av maj. Då har jag just tagit examen (hoppas jag) och ser fram emot att se världen breda ut sig framför mig. Frihet!

På jobbet har vi förmånen att få massage för en symbolisk summa under arbetstid. Det var ganska exakt 2,5 år sedan jag fick massage sist men förra veckan hoppade jag på tåget igen. Jag sa åt henne att hon inte skulle vara rädd för att ta i så mycket som hon bedömde nödvändigt, och det var helt underbart. Som jag saknat massagen!

Apropå jobbet så är det ju sportlovstider och därmed lite manfall på min gamla avdelning på jobbet. Jag fick frågan om jag ville komma in och stötta upp i två dagar och det gör jag såklart. Inte med glädje kanske, ordet är väl snarare pliktskyldighet. Min chef är ju snäll och lånar ut mig till roligare uppgifter annars.  

Jag har unnat mig att arbeta hemifrån idag (praktik) och nu är det nog dags att sätta igång. Önskar er fin vecka!

Räkningen kändes väl sådär

Varje år genomförs en kartläggning av vinterfåglar i Sverige, där vi får vara med och hjälpa till genom att räkna fåglar som vi ser från köksfönstret eller var man nu vill sitta på sin angivna adress. Upplägget är enkelt, det största antalet av en art som syns samtidigt är det antal som rapporteras in efter att perioden är avslutad. Ser du två koltrastar samtidigt på lördagen kan du notera det, men om du på söndagen ser fyra koltrastar samtidigt stryker du lördagens två och det nya antalet är nu fyra som ska rapporteras. 

Jag har räknat sedan 2018 och har kommit att tycka att det är något av en höjdpunkt under vintern. Även om det är naturligt att vilja rapportera in så många arter och individer som möjligt, är det viktigt att påminna sig om att det inte är en tävling. Detta genomförs för fåglarnas skull, eller kanske snarare för fågelvännernas skull som använder sig av statistiken på ett sätt som förhoppningsvis kommer fåglarna till gagn i förlängningen.

Helgen är densamma varje år, januaris sista. Tråkigt nog är vädret här i mina trakter ofta grått och blött, för att helgen efter bli lite kallare. Effekten av det blir att det under fågelräknarhelgen är något begränsat intresse från fåglarna att hålla till vid min fågelmatare. Helgen som just passerat däremot var aktiviteten mycket livligare och antalet arter betydligt högre. Kan vi byta helg, tack?

För andra helgen i rad har vi också passat hund och det är verkligen mysigt. Det är nästan så att vi räknar oss som bonusmatte- och husse nu och det känns som att vår familj ingår i hennes flock. Det ska bli spännande att se vad som händer framöver för snart börjar hon löpa och ägaren vill ta valpar på henne. Lite oklart om det blir sista kullen eller näst sista, men oavsett så kommer ägarskapet gå över på våra vänner (fodervärdarna) relativt snart och det tror jag att de ser fram emot. 

Hunden hålls på strikt diet då hon inte får väga för mycket, trots det är hon lite överviktig enligt ägaren. Fodervärdarna är inte så förtjusta i att gå jättelånga promenader, vilket kanske är det som skulle behövas egentligen. När hunden är här går vi åtminstone en långpromenad på ungefär 1,5 timma om dagen, så vi har ett rent samvete i alla fall. Det ska nog till ett tränat öga för att se att hon är överviktig, jag tycker att hon är hundra procent muskler men det är klart att även muskler väger. Risken finns nog också att det sticks till en liten godbit ibland, men inte hos oss. Vi är laglydiga till tusen. I det här fallet.

Min medryttarhäst är halt igen sedan några veckor, vi är en bit in i rehabiliteringen och imorgon ska jag skritta uppsutten i ca 20-30 minuter. Jag kunde suttit upp redan förra veckan, men eftersom promenaden bara skulle vara på 15 minuter struntade jag i att sadla och tränsa. Vi tog en liten sväng från marken, det är som att vara ute och gå med en jättestor hund. Han är nyfiken och glad att få komma ut, ska titta och smaka på olika tuvor längs vägen. Det har sin charm även det.

Jamen nu är ni uppdaterade om djuren i mitt liv. Ja, katten har jag förstås inte nämnt kom jag på, men jag kan utlova ett dedikerat inlägg om honom så småningom. 

Värdeskapande?

Fem år har gått sedan jag både skeptisk och nyfiken klev in i rollen som blogginnehavare. Jag som generellt är dålig på att fullfölja saker jag påbörjar, om det av en eller annan anledning inte skulle vara av plikt, har nu i fem år postat i snitt fyra inlägg i månaden.

Det här med fyra inlägg i månaden var inget planerat, det bara blev så och tillslut förvandlades det till ett inofficiellt mål. Ibland har skrivit färre och ibland fler, men det känns viktigt att bloggen inte ska vara ett dåligt samvete. Bloggen ska vara lustfylld och ett fönster att öppna vid behov av frisk luft.

Bloggen fyller också en funktion för här får jag skriva. Jag har alltid älskat att skriva och jag hade länge en dröm om att kunna försörja mig på det. När bloggen kom till närde jag nog fortfarande den drömmen, men nu har jag insett att jag inte är en författare. Jag har det inte i mig, det att hitta på, producera och ha tålamodet att umgås med mina egna ord. Att vara författare innebär att arbeta med sin text på ett sätt som jag har svårt att föreställa mig att jag skulle klara av. Det är knappt att jag står ut med att läsa mina egna ord två gånger, tänk då att tvingas förbättra, ändra, stryka och skriva nytt i flera omgångar som ju just redigeringsarbete innebär.

Här får jag utlopp för mitt behov att skriva på ett alldeles kravlöst sätt där ingen kräver något av mig. De som läser gör det av fri vilja och skulle högst troligt inte ens reagera om jag skriver två eller fyra inlägg i månaden. 

Något som dock har överraskat mig är självcensuren som kickade in relativt tidigt. I början trodde jag att jag skulle kunna skriva exakt vad som helst, helt obekymrad om vad andra skulle tycka. Så blev det inte riktigt för hur det än är så bildar man sig en individ även i cyberrymden och jag har väldigt svårt att koppla bort den individen från mitt riktiga jag. Jag vill kunna stå för det jag skriver och det som ni läser speglar mig. Jag vill också kunna gå tillbaka i mina inlägg och fortfarande känna att det är jag och mina ord.

Egentligen kanske det är det sistnämnda som i högst grad leder till min självcensur, att jag inte vill skämmas för vad jag en gång har skrivit. För hur det än är så är jag inte skolad i språket, det finns så mycket grammatik som jag inte har koll på. Jag bara skriver men ändå önskar jag att det ska hålla någon slags standard och där vet jag att jag inte är helt konsekvent. Ibland skriver jag med ett finare språk och ibland skriver jag slarvigt. Jag kan börja meningar med Men och Och och avsluta dem med punkt punkt punkt...

Men kanske är det mitt signum? För ärligt talat... Vem fasen har rätt att döma? Var går gränsen mellan skrivregler och konstnärlig frihet? Tycka kan man göra men jag har aldrig utgett mig för att vara skrivpedagog, författare eller språkpolis. Det ni läser här är min röst punkt punkt punkt

Det var grammatiken det, sedan har vi innehållet. I början hade jag ambitionen att ha en mer ekonomisk inriktning, men jag insåg att mitt intresse inte är tillräckligt djupt och därmed kunde inte heller mina kunskaper bli det. Jag har ingen aning om vilket fack min blogg passar i? Livsstil? Fast när man kategoriserar en blogg medför det ramar, de där ramarna som jag är lite rädd för eftersom de tenderar att trolla bort lusten. 

Innehållet måste också vara värdeskapande, i första hand för mig själv men jag drömmer ibland om att det jag skriver når någon annan med samma funderingar. Någon som kan relatera, någon som blir glad av att upptäcka att det finns andra med samma tankar, någon som kanske inte själv har möjlighet att uttrycka sig, någon som tror att hen är ensam men finner gemenskap här utan krav på att meddela sig.

Jag har medvetet försökt att hålla mig borta från politik, jag har inte reflekterat så mycket över anledningen men kanske kan det ha med ovan nämnda gemenskap att göra. Politik tvingar oss att välja sidor och är så gott som alltid förknippat med starka känslor och åsikter. Hätska debatter och konflikter. Jag vill ha en tillflykt som är fri från just det. 

Varför? För att i grunden är vi människor likadana, vi har samma grundbehov. Vi behöver näring, värme, kärlek och trygghet. Vårat liv hänger inte på en politisk färg. Det är något vi kan ta en paus ifrån och ändå överleva. Däremot är det många söker sig till ett politiskt parti för att tillfredsställa ett mänskligt basbehov, nämligen gemenskap. Det går att spinna vidare på det här i all oändlighet och då skulle vi strax komma in på extremism och andra skadliga subkulturer. Tänk om det istället fanns ett rum, fritt från fördömanden och baktankar. Ett rum där man inte behöver vara på sin vakt. Ett rum där mötet med andra människor är i fokus och inte resultat och slutsatser.

Äh, jag vet! Det här är bara en blogg och en lekmannamässig blogg därtill. Det blev djupt såhär en måndagsmorgon, men det är skönt att låta tankarna flyga fritt och jag fick faktiskt en och annan ny insikt. Värdeskapande mina vänner! Ha en fin vecka!

Jag har gjort något som skaver

Jag ber om ursäkt redan i första meningen av det här inlägget. Jag behöver skriva av mig lite men jag vill inte gå in för mycket i detalj på vad det handlar om. Det finns därmed en risk att det kan medföra en frustration för er som läser och kanske vill komma med goda råd och tankar. Lovar att inte bli ledsen om ni inte läser vidare.

Det är av privat karaktär och har således ingenting med jobb eller skola att göra. Snarare relationer, nära relationer eller rättare sagt relationer som borde vara nära. Personen i fråga, som vi kan kalla Z (utan någon som helst relevans eller logik), och jag har ett infekterat förhållande sedan ett år tillbaka på grund av en ordväxling som jag än idag inte riktigt förstår bakgrunden till. 

Hursomhelst ska fasaden hållas uppe, för det är så det fungerar i det lägret. Jag är också en del i spelet naturligtvis, men kanske mest för att Z är ensam och nästan bara har mig och en person till i sin närhet. Om jag skulle ta avstånd skulle det också innebära att andra personer eventuellt måste välja sida, alternativt tassa på tå runt oss, kanske inte bjuda in oss till samma kalas. Ja, det skulle bara leda till mycket större sprickor helt enkelt.

Nu ville Z bjuda på middag på stan, för hen är mån om att trots allt hålla sig på god fot med mig. Så Z bjöd mig och mina två barn på restaurang idag, vilket känns lite konstigt eftersom vi därmed lämnade halva min familj hemma. Min man och hans två barn var inte inbjudna. Nu har min man och jag pratat mycket om Z och han är på det klara med hur hen är, men jag tycker inte att det kändes okej. 

En gång är ingen gång men kommer frågan igen kommer jag nog avböja. Mig veterligen finns ingen anledning att hen ska hysa något agg mot min familj och vill hen ha en bra kontakt med mig, så kommer hela familjen på köpet. Det finns också en möjlighet att Z inte riktigt tänkt hela vägen och inte begriper hur det här tilltaget kan tolkas, hen kan som person uppfattas som en aning inskränkt. En idé i det huvudet stannar ofta i ett tidigt stadie och dras inte i långbänk, det innebär också att om den ifrågasätts reagerar Z med att bli förorättad och arg. Som sagt en gång är ingen gång och maten var god. 

Det är nog inte särskilt svårt att räkna ut vem Z är och kanske att inlägget inte blev så hemlighetsfullt som jag först hade tänkt. Well vad är väl ett liv utan utmaningar?  

På't igen!

Här kommer ett kort inlägg för jag vill egentligen bara berätta att idag börjar den sista teoretiska kursen i min utbildning och det är en kort kurs då den bara pågår veckan ut. Resten av terminen kommer att ägnas åt att praktisera det jag lärt mig och skriva mitt examensarbete.

Det är nästan så att jag får nypa mig. Fast det innebär också att jag inte kommer att få många fler morgnar som denna. I lugn och ro vid köksbordet med en kopp kaffe. Det känns lite sorgligt men kanske innebär mitt nya yrkesliv i framtiden en möjlighet att arbeta någon dag hemifrån då och då?

Ska jag erkänna en sak? Pandemin var faktiskt en av orsakerna till att jag började fundera över min yrkesroll. Jag ska inte sticka under stol med att jag var lite avundsjuk på människor som hade möjlighet att arbeta hemifrån. 

Det känns inte alls viktigt längre, för det var nog trots allt inte där skon klämde. Jag trivdes inte inte med mitt jobb, punkt! När man befinner sig på en plats som man inte vill vara på, är det lätt att man hittar en massa anledningar och förevändningar för att inte vara kvar där. Allt det där är bara krångliga tankebanor, som visserligen kan fylla en funktion genom att kalla det bearbetning, men vi är ganska simpla egentligen. När allt kommer omkring är det inte svårare än att jag inte trivdes på mitt jobb.

Nu har jag bättre förutsättningar att göra något åt mitt yrkesval. Jag är inte längre dömd att enbart röra mig sidledes, jag kan röra mig framåt och uppåt också. Om jag vill. Jag bestämmer!