Året är 2025...

...och det ska bli mitt år, det bestämde jag redan nyårsnatten för ett år sedan. Jag hade en given parameter att gå på och det var att jag skulle ta examen, därefter måste ju någonting hända och det skulle i så fall bara kunna bli bättre.

Karriären

Vi kan ju börja där då. Jag tog examen som kursetta, en plats som jag delade med en annan klasskamrat. Under examensmiddagen hyllades jag trefaldigt vilket fick stadens stoppljus att framstå som rosa i jämförelse, men trots värme- och färgskiftningar i ansiktet försökte jag suga åt mig berömmet med ursäkten att det troligtvis aldrig kommer att hända igen. Då gäller det att ta vara på tillfället. 

Det skulle dock visa sig vara något knepigare än jag hade hoppats på att få ett jobb inom min nya bransch. Många var de ansökningar jag skickade (om man även räknar de jobb jag sökte innan examen), avsevärt färre var de intervjuer jag fick gå på. Inte ens en handfull, knappt ens en halv handfull faktiskt. Intressant utbildning men obefintlig erfarenhet. Skulle jag alltså bli ett offer för detta moment 22? Skulle jag bli tvungen att fortsätta harva vidare på mitt gamla jobb? Skulle enda skillnaden efter denna studiepaus vara en månatlig avbetalning till CSN?

Jag svalde stoltheten, sökte en visstidsanställning och fick den! Himmel, vad skulle jag göra nu? Skulle jag säga upp min tillsvidareanställning sedan fjorton år, för ett vick på ett år? Så gör man bara inte. Eller? Jo, jag visste att det är nu det gäller och jag måste våga hoppa för att se om vingarna bär. Det skulle ju också vara ett gyllene tillfälle att skaffa den där eftertraktade erfarenheten. Så sedan i somras jobbar jag stenhårt på att stärka min position på arbetsmarknaden, och trivs dessutom som fisken i vattnet ska tilläggas.

Ekonomin

Efter att jag återgått i arbete igen kunde jag äntligen börja trycka in lite nya slantar i framtidsportföljen, och jag kan inte med ord beskriva lättnaden. Jag hann knappt att börja innan nästa stora milstolpe passerades. 2025 var nämligen året jag blev miljonär. 

Hur började det då? Jag började spara sent i livet och när jag nådde den hiskesamma summan av 50 000 kr, väcktes funderingar på vad jag egentligen skulle göra med den. Så mycket pengar hade jag aldrig haft förut och jag kände mig väldigt stolt över att ha lyckats spara ihop så mycket. Syftet med sparandet var det dåliga samvetet för att jag kanske borde ta tag i min pension, och det där var ju en jäkla djungel va! Lika bra att jag sparar ihop egna pengar som jag förstår och har koll på själv.

Där någonstans började jag lyssna på ekonomipoddar och mitt intresse för börsen vaknade till liv. 2018 skaffade jag konto på Avanza och köpte med darrig hand min första aktie. Jag minns inte med säkerhet vilken det var men det kan ha varit en Electrolux. Det var det läskigaste jag någonsin gjort och jag hade ingen som kunde visa vägen. Min man hakade däremot på något år senare och vi har till största delen gjort den här resan tillsammans. Varje dag frågar vi först varandra hur dagen varit på jobbet och sedan hur börsen har gått. 

Ett självskrivet mål när man börjar investera är att nå miljonen, så även för mig. Det kändes dock aldrig som ett realistiskt mål. Lilla jag? Miljonär? Hur skulle det kännas? Skulle hela min världsbild förändras? Sedan läste jag om andra som nått miljonen och som uttryckte ett slags antiklimax. De menade att det inte kändes något särskilt. Hur kan det inte göra det? Fast nu när jag själv passerat gränsen är jag böjd att hålla med. Jag påminner mig ändå ibland om att det är en jäkla resa och en bedrift, för det är det ju. Jag vet att gamla kollegor från förr fortfarande aldrig skulle drömma om att spara ihop en miljon, för att man tror att det är omöjligt. Så mycket pengar är inte till för sådana som dem. Så tänkte ju jag också, men det går visst! (Till och med med tre års insättningspaus på grund av studier.) Det är bara att sätta igång! Nu!

Kort om årets avkastning. Jag har merparten av mina innehav på Avanza och där uppnådde jag 16,22%. Tråkigare läsning blir det om man tittar på mitt konto på SAVR, där jag har knappa 20% av mitt kapital, så når jag bara upp till 3,3% avkastning i år. Därmed dras totalen ner en aning, men jag är nöjd med resultatet. 

*************************************************************************

Varför inte för skoj skull också ta en titt på vad som hände för 100 år sedan?

- Greta Garbo korsar atlanten för att inleda sin Hollywoodkarriär.

- SS bildas.

- Sten "Sten-Pelle" Pettersson utses till årets svenska idrottare och erhåller Bragdguldet.

- Varuhuset PUB slår upp portarna på Hötorget.

- Försvarsminister Per Albin Hansson utses till tillförordnad partiordförande i Socialdemokraterna.

- De första dubbeldäckarna börjar rulla på Londons gator.

- Sveriges kvinnliga idrottsförbund (SKI) grundas.

- Charlie Chaplins film Guldfeber har Sverigepremiär.

- Norges huvudstad Kristiania återtar sitt gamla namn Oslo.

- Mussolini tar makten i Italien.

- Kylskåpet uppfinns av två svenska ingenjörer, Carl Munters och Baltzar von Platen.

- Sven Jerring refererar Vasaloppet i den första direktsända radiosändningen utanför studio.

- Franz Kafkas "Processen" ges ut postumt.

- GAIS vinner den första fotbollsallsvenskan.

- Den nya radiostationen Grimeton utanför Varberg invigs.

- Uno Henning läser Nyårsklockan på Skansen.  

Källa: Wikipedia rakt av - så faktagranska gärna vid närmare intresse av någon av punkterna.

************************************************************

Sammanfattningsvis då, blev då 2025 mitt år? 

Ja, det blev definitivt mitt år och jag har bestämt att det ska även 2026 bli. Jag ska ju hitta mitt första riktiga jobb. Kanske hittar jag även en ny fastighet av bara farten, tänk om drömmen om ett liv på landet slår in?! 

Japp, 2026 ska bli mitt år! 

Gott Nytt År!

Böcker sedan sist

Ojoj, så mycket pussel som lagts och sudoku som lösts i dagarna. Jag har även lyssnat en del på ljudböcker. När jag skrev om böcker sist hade jag nog precis börjat på Pizzeria Roma av Elin Persson och den var väl trevlig. Varken mer eller mindre, lämnade inga större avtryck. Därefter blev det En bild av död, en juldeckare av Frida Gråsjö. Jag ville lyssna på något juligt och mysigt, men ingen feelgoodhistoria så jag tänkte att det blir perfekt med en deckare. Tyvärr misslyckades den med att förmedla både julstämning och spänning, vilket ledde till att jag bara längtade efter att den skulle ta slut. 

Behovet av en ordentlig återställare gjorde att jag kastade mig in i Liken vi begravde av Lina Wolff och äntligen blev jag drabbad av en bok igen. Sist blev jag smått lyrisk över Jag som aldrig känt en man av Jaqueline Harpman och även om Liken vi begravde inte når upp till samma nivå, så blir jag både utmanad och underhållen. För att inte tala om Lina Wolffs perfekt balanserade språk, jag får tunghäfta bara jag tänker på det.

Nu befinner jag mig i slutet av Helga av Bengt Ohlsson. Jag har tidigare läst Doktor Glas av Hjalmar Söderberg, i vilken Helga är en av de viktigaste bifigurerna. Boken är underhållande och även här känner jag mig trygg med författarens språk. Han manövrerar läsaren skickligt mellan filosofiska utläggningar och romanens handling, samtidigt som man bjuds på små resor i det mänskliga psyket. Bengt Ohlsson har tidigare gett ut Gregorius, som är Helgas make. Jag kanske ska lyssna på den också för att få det sista perspektivet i denna historia. 

Annars härjar förkylningar i huset, likt föregående år och året innan dess. Vi skulle behöva kalla vita vintrar för att få bort lite basilusker, tror jag.

Om knappt en månad är det dags att räkna vinterfåglar. En av vinterns höjdpunkter. Ni laddar väl ner appen och hänger på?

Nu ska jag leta inspiration till nyårsmiddag.

Ål-la-la eller ett inlägg om ansvar

Åldebatten har blossat upp igen och jag brukar förhålla mig tråkigt neutral på bloggen, men eftersom landsbygdsministern Peter Kullgren (KD) gått ut och uppmanat folk som tycker om ål att äta ål bland annat på grund av tradition och att det inte är olagligt, känner jag ändå att jag vill ta mitt ansvar som världsmedborgare och värna denna akut utrotningshotade art.

För kan vi verkligen avsäga oss allt ansvar genom att åberopa tradition och kulturarv? Vilken rätt har egentligen människan att sätta sig över en annan art och bestämma att "den kan vi utrota"? För det är precis det vi säger när vi uppmanar till äta upp en utdöende art. Mest ål i magen när den har försvunnit ur haven vinner!

Inte heller kan vi i dagens informationssamhälle skylla på okunskap. Det finns ingen sten så stor, Peter Kullgren, att du skulle kunna ha levt i tjugo år under den och därmed undgått att ta del av det faktum att ålen är rödlistad och akut utrotningshotad.

Argumentet att det är lagligt att fiska ål då? Ursäkta men kan vi verkligen inte tänka själva? Det finns gott om saker som vi bara inte gör, trots att det inte finns en lag mot det. Etik och moral är visserligen på dekis, men finns det då inget hopp? 

Det händer att jag skäms över att tillhöra människosläktet och när jag såg Peters inlägg i åldebatten var ett sådant tillfälle, men vem kan jag be om ursäkt? 

Herregud, tomtarna!

Exakt de orden drog likt en blixt igenom min hjärna igår eftermiddag, när jag precis kommit hem efter att ha avslutat sista arbetsdagen för i år. Första advent brukar vi ställa fram adventsljusstakar och byta till julgardiner, men tomtarna brukar få vänta något. Lite odefinierat hur länge men senast vid Lucia brukar de få se dagens ljus (läs decembermörkret). I år har jag inte haft en tanke på vare sig dem eller hur fort tiden har gått. Det är ju snart timmar kvar till julafton. 

Då jag haft lite semesterdagar att ta ut, har jag unnat mig lyxen att vara ledig två dagar i veckan de senaste veckorna med ambitionen att riktigt kunna slappna av och njuta av hur bra jag har det nu. Hur tror ni att det gick med det? Två av dagarna nyttjade jag klokt genom att åka till hästen i dagsljus (klapp på axeln), men de andra har jag varit på intervjuer eller lagt mycket tid på att försöka förbereda mig inför dem. Ni kanske minns att jag nämnde IQ-testerna?

Hur gick med dem förresten? Alltså helt okej ändå, förutom... läsförståelsen. I min lilla naiva bubbla trodde jag att det var i det testet som min verkliga styrka skulle visa sig, men ack så jag bedrog mig. I slutet av intervjun fick jag möjlighet att fråga om den och de tröstade mig med att säga att det nog är ett ganska svårt test och att det är många som säger att de inte känner igen sig själva i resultatet. Sedan skrattade vi lite åt personlighetstestet, inte för att det inte fyller en funktion för det gör det säkert, men frågorna! Välj mellan att svara på typ: Det är viktigt att hålla deadlines eller Jag gillar att samarbeta med andra för att uppfylla mål. 

Vansinnigt svåra frågor ibland, men jag antar att det finns någon smart algoritm som lurar bakom frågorna för jag tyckte att resultatet speglade min uppfattning om mig själv ganska bra. Inte till hundra procent, men tillräckligt ändå.

Idag på min lediga dag ska jag åka och storhandla all mat inför jul, fylla på vinförrådet och så måste jag hitta en sista julklapp till sonen. Dessutom hantera stressen som varje år kommer av att ha beställt en julklapp från Adlibris. Jag vet inte varför jag aldrig lär mig. Ge bara fan i att beställa julklappar från Adlibris! Jag tyckte ändå att jag var ute i god tid när jag lade ordern den 10:e december, men deras upprepade flaggningar om försenad leverans får mig nu att tvivla på att den kommer hinna fram innan jul. Får se om jag kommer ihåg det till nästa år. Julklappen är till nya svärsonen, så jag känner nog att jag kanske ska köpa en stödjulklapp för säkerhets skull. Så två julklappar står min shoppinglista idag. Ingen press!

Det känns onekligen lite ovant att sitta vid köksbordet och bli utstirrad av tre tomtar och två domherrar, men nu är de på plats i alla fall. Nu är det bara granen som ska huggas och det gör vi imorgon, sedan är vi redo för julfirande.

Jag vill passa på att önska alla en riktigt GOD JUL och förhoppningsvis en fin ledighet, må den bli precis som ni önskar.

IQ-tester

Jag har för första gången blivit ombedd att göra arbetspsykologiska tester, eller IQ-tester som en i ämnet mindre bevandrad person skulle kalla det. I början av 2000-talet gjorde jag något IQ-test för skoj skull. Tror det var genom tidningen Illustrerad vetenskap som jag som prenumerant kunde gå in och utföra det för att få reda på mitt IQ. Jag fick ett helt okej resultat, dock inte på MENSA-nivå, men jag var nöjd. Detta var helt utan tidspress, vilket var en stor fördel. 

Det vet jag nu efter att åter ha börjat stifta bekantskap med testerna. Det är någon dåre som kommit på att det inte orimligt att besvara en 50 frågor på 10 minuter. Är det ens möjligt? Jag har alltså inte provat, så jag vet inte. Är det meningen att man ska hinna allt eller ska man bara göra så många man hinner? Jag har läst mig till att det också kan bli minuspoäng på felaktiga svar. Så om jag hinner hälften och får alla rätt på dem, kan det ändå bli noll om resten inte är ifyllt? Tror det finns ett ord för sådant; sadism!

Det är bara en sak jag måste erkänna. Jag tycker att det är riktigt roligt. Jag satt länge och tittade på Youtube igår och insåg att jag trots allt inte är så dum som jag inledningsvis trodde. Det gäller bara att veta hur man ska göra. Jag la också en hel del tid på att identifiera de tester som jag kommer att få göra, för att sedan läsa instruktionerna och känna polletten trilla ner.

Jag skulle till och med kunna tänka mig att köpa en tidning med bara sånt, precis som det finns tidningar för sudoku och korsord. Det borde väl finnas i välsorterade butiker?

Hjärnan är ju plastisk, vilket innebär att ju mer man tränar på något desto bättre blir man på det. Så jag tänker att man borde kunna träna upp sin förmåga att lösa IQ-tester. Ja, till en viss gräns i alla fall. Nu kommer jag inte hinna träna så att jag får betyget med bravur, men jag är bättre förberedd än när jag igår för första gången såg en typ av test som jag bara inte kunde begripa vad som förväntades av mig.

Jag är tämligen säker på att konkurrensen är stenhård med många rutinerade kandidater som äter IQ-tester till frukost, men oavsett hur det går den här gången får jag se detta som ett lärtillfälle.

Black Week, dator och böcker... och (djävuls-?)ägg

Är det bara jag eller är äggen i affären av sämre kvalitet nu? Annars finns det alltid någon blessyr i skalet som skvallrar om att det här ägget kommer att spricka i kastrullen, men även de finaste äggen spricker. En bra stund innan kok dessutom. Jag som är den mer försiktiga äggkokaren i familjen brukar annars alltid kunna stoltsera med att koka högriskäggen utan minsta spricka, men nu hinner vattnet knappt bli fisljummet innan vitan bryter sig ut genom skalet. 

Det var dagens ögonblicksbild från mitt köksbord. Ägget ligger och skäms på diskbänken. Naturligtvis ska jag prova att äta det, men medför det minsta känsla av våld på min frukost får det gå hädan. 

Jag är ledig såhär en tisdag och det är ljuvligt. Dagen lär väl rinna iväg då jag ska till hästen nu på förmiddagen, men en lugn morgon i sällskap av mitt kaffe och bloggen är sällsynta och jag ska njuta. Det ligger även ett olöst sudoku och väntar på mig. Försöker locka mig med sitt överskott av treor. 

Nu har jag lyckats stänga verkligheten ute länge nog, nu får vi gå vidare och jag sätter sikte mot Black Week. Jag försöker undvika att handla denna vecka på året, men det innebär också att jag inte kan handla något under hela november eftersom priserna har en tendens att leta sig uppåt så att det ska finnas marginal att sänka för denna smått hysteriska vecka. Tyvärr insåg jag nu att jag behöver byta ut min dator, då den de facto utgör en brandrisk. 

Jag är ändå ganska nöjd med att jag inte insåg detta tidigare i november, för då hade jag definitivt åkt på att betala ett överpris. Nu kan jag nästan känna mig nöjd med att i värsta fall betala normalpris. Dock kunde jag inte motivera mig till att köpa Officepaketet, fattar ni vad det kostar? När jag köpte min förra dator 2020 unnade jag mig ett sådant och jag tyckte att det sved rätt bra redan vid 1600 kr. Med reservation för ungefärligt pris, minns inte exakt men tror att det var i de svängarna. Nu hade de mage att begära typ 3200 kr! Alltså mer än vad datorn kostade! (Begagnad företagsdator.)

Jag frågade mitt datorgeni till lillebror om det inte rimligtvis borde gå att föra över mitt gamla Office till min nya dator, men han har ännu inte behagat återkomma i ärendet. Så här kastas jag mellan hopp och förtvivlan. Kanske det går, kanske är jag hänvisad till det förhatliga Google Docs. Eller kanske finns det någon annan motsvarighet till Office som jag bara inte hört talas om ännu. Kanske ska fråga AI. Nu gjorde jag det och min kompis svarade att det finns alternativ, av de fyra som angavs så lutar jag åt LibreOffice eller FreeOffice. Får undersöka saken vidare sen.

Det går åt mycket ljudböcker här för tillfället. Häromdagen avslutade jag Jale Poljarevius bok Polismannens tårar. Övervägande intressant och kul att han läste in den själv. Nu har jag påbörjat Pizzeria Roma av Elin Persson, uppläst av Lennart Jähkel. Vi får se om den landar hos mig.

Andra böcker som är värda att nämna är Jag som aldrig känt en man av Jaqueline Harpman. Den lämnade verkligen spår i mig och återuppväckte nästan min gamla lust att skriva själv. Tänk att en liten bok besitter en sådan makt att kunna ta en med till helt nya världar. Vidare kan nämnas Den som följer en stjärna vänder inte om av Malin Haawind. Den här lyssnade jag på eftersom den blivit ganska hajpad och dyker upp då och då i flödet. Den var helt okej men lite för lång. Intressant att få en liten inblick i Ellen Keys liv, trots att boken till stor del baseras på korrespondens mellan kvinnorna på Strand och omvärlden och därmed inte gör anspråk på att utgöra en dokumentär över hennes liv. Jag får erkänna att jag nog ändå inte förstår hajpen kring boken.

Jag tror att efter Pizzeria Roma får det bli någon lättsam julbok, om jag hittar någon som inte är alltför sliskig. På min To-Read-List står även någon av Lydia Sandgrens böcker, mest troligt blir det Samlade verk.

Visst har november varit väldigt lång?

Bjuder på en låt

Nu är det dags igen, min vän. Vi höjer stämningen...

Börjar ni nynna på en Samir och Victor-låt nu så bjuder jag på den, för melodin dök upp i mitt huvud när jag funderade på hur jag skulle inleda dagens inlägg. Jag hade faktiskt inte tänkt att inleda det så ens, det var mer ett konstaterande att det är dags igen för ett nytt inlägg.

Jag ska dock erkänna att jag var tvungen att googla på textraden, för nu börjar jag komma upp i den där tråk-åldern där man liksom inte hänger med lika bra i alla nya artister som poppar upp som finnar på en tonåring kvällen innan årets skolfotografering. Det innebär inte per automatik att jag tycker att musiken är dålig, det är bara för många namn för att de alla ska få plats i min hjärna kopplat till röst eller refräng.

En glad och svängig låt till trots så är det inte mer än onsdag morgon nu, men visst börjar nedförsbacken på onsdag? En svag lutning mot något som skulle kunna se ut som en helg långt där framme. "Men Fumlan, inte ska väl du sukta efter helg redan? Du har ju ett jobb som du är nöjd med, ska du inte snarare längta efter måndagar istället?"

Jovisst, tack för påminnelsen. Det är bara det att det ligger lite smolk i bägaren. Hittills har jag kunnat hantera det men nu har smolket rörts upp och bägarens innehåll är knappt att räkna som tjänligt längre. Jag ska inte tråka ut er med detaljer om smolket, men på gott och ont känns det som att något kommer att hända snart. Jag korsar fingrarna och hoppas ha rätt i min känsla att jag kan känna mig trygg i min position och med det stöd jag tror att jag har.

I övrigt börjar jag komma in i jobbet rätt bra nu, osäkerheten hos en nyanställd börjar ge med sig och jag känner mig taggad. Jag nystar, grejar, frågar och bjuder in. Driver på, hålls tillbaka och letar mig runt. Precis som det ska, gissar jag.

Vintermörkret är här och för med sig en känsla av konstant mild trötthet. Ibland är det skönt att få vara lite lat och trött, sitta under filten, äta godis mitt i veckan och lösa sudoku. På sommaren finns en underliggande förväntan att man ska vara ute och fixa i trädgården. Man ska passa på att vara ute i det fina vädret, ta vara på de långa kvällarna och vara sitt bästa jag. Då tycker jag att det skönt att träda in i en tid av kravlöshet och vila upp sig från den käcka sommaren. Okej, vädret är inte särskilt upplyftande, det inspirerar knappast till spontanitet eller kreativitet. Däremot kan man gå ut med otvättat hår eller fula mjukisbyxor, för det syns ändå inte i mörkret.

Ha ett gött veckoslut, för det ska jag!