Mina barn och andras ungar?

Detta inlägg kommer by far att bli det mest provocerande av mina publicerade texter, åtminstone i vissas ögon, för jag ska ta upp en känslig fråga som rör... *trumvirvel* ...föräldraskap och uppfostran. Inte i största allmänhet utan ett mer specifikt fenomen, som jag upplever är relativt vanligt nu för tiden. Nämligen det här med att man inte vågar just uppfostra sina barn, att faktiskt uppmärksamma barnet på att det här beteendet inte är okej. Det behöver inte vara så dramatiskt, i många fall handlar det om att kommunicera och att ha en dialog med barnet. Jag nämner redan här att: Ja, jag själv har barn, så jag är ingen sådan där barnlös förstå-sig-på-are eller pensionerad det-var-bättre-förr-are. Jag är bara lite konfunderad.

Låt oss ta ett exempel som inträffar ganska frekvent i löpspåret. Det finns ett elljusspår i närheten där jag bor. Det är inte långt, kanske 1100-1300 meter kuperad terräng i skogen. Jättefint och perfekt för barnfamiljer att låta sina guldklimpar stifta bekantskap med naturen, vilket jag tycker är enbart sunt och positivt. Nu till dilemmat; spåret är en stig med ett par decimeter gräs på båda sidor, det är alltså inte särskilt mycket plats att mötas på OCH små barn flyttar oftast inte självmant på sig. Till vanligt hyfs hör att man håller varsin kant när man möts, kan jag tycka. Man visar hänsyn helt enkelt, alla har lika stor rätt att vistas i spåret. Har man barn med sig kan det vara en bra idé att samla trupperna något, om inte annat så för att skydda barnet från att bli påsprunget. Det är här jag känner att mina åsikter skiljer sig från småbarnsföräldrarnas, för det som händer är att jag får ett skevt leende och en axelryckning som jag tolkar som: "Barn! Vad ska man göra liksom, men är de inte supergulliga så säg?" precis som att det inte vore deras uppgift att göra anständigt folk av dem, medan jag får välja mellan att antingen kryssa mig genom familjen (med reducerad fart) eller avvika från stigen och springa i brännässlor eller hallonsnår. Det kan hända att barnen är skitgulliga, men jag hinner inte bedöma det eftersom jag har fullt upp med att se var jag sätter fötterna. 

Det finns många exempel på denna typen av "fri uppfostran", men jag tror att det helt enkelt handlar om rädsla. Varför skulle man annars inte vilja lära sitt barn att samverka med andra i samhället? Eller har det med den nya folksjukdomen lättkränkthet att göra? Att man inte vill kränka sitt barns integritet eller utrymme genom att påvisa situationer som de egentligen skulle behöva lära sig att hantera? Barn är av naturen självcentrerade, så att inte lära dem att det finns andra människor på jorden som man ska leva bredvid är att göra dem en björntjänst. Jag tror att det är vanligt att vi underskattar barns intelligens, att vi antingen grälar på dem eller struntar i dem, när det vi egentligen borde göra är att förklara och berätta för dem hur saker och ting fungerar. Att göra dialogen naturlig och tillgänglig i barnens tillvaro.

Väl mött!