Medarbetarsamtal

Så var det då dags för det årliga medarbetarsamtalet igen. Jag brukar vara ganska taggad inför dem, men i år kände jag mest...määh. Jag har väl inte känt att jag har varit 'gör'-engagerad på jobbet sista tiden, så den här gången fick jag faktiskt klistra på ett leende innan jag gick in.

Jag gillar verkligen min chef, hon är bestämd och konsekvent samtidigt som hon kan vara påhittig och nästan lite flamsig ibland. En av hennes superkrafter är dock förmågan att läsa av gruppen. Hon känner av stämningen så fort hon kommer in på avdelningen och hon märker direkt när någon inte är i balans. Det innebär också att hon har rätt bra koll på hur hon ska hantera de flesta av oss, förutom mig...trodde jag.

Det är inte avsiktligt, men jag har svårt att släppa folk för nära inpå livet. Åtminstone om jag inte har valt dem själv. Så jag berättar inte om alla mina privata funderingar hur som helst, och jag tycker om att ibland gå i egna tankar när jag jobbar. Däremot har jag en ganska lättsam jargong gentemot mina kollegor, vi skrattar och skojar mycket. Jag gillar också att slänga käft ibland med vissa, så på det hela taget tror jag att folk uppskattar mig även om jag är svår att placera i ett fack.

Tillbaka till chefen, för under vårat samtal förstod jag att hon har hittat nyckeln. Hon har insett att jag behöver matas för att jag ska hålla mig lugn (jag måste vara en mardröm). Mitt arbete innehåller ingen form av skrivande, men som ett personligt mål förra året fick jag uppdraget att väcka liv i företagets gamla interntidning. Jag fick frågan vad jag ville ha för personligt mål, och jag tänkte att Äh, jag kan lika gärna dra till med något kul. Döm om min förvåning när chefen tyckte att det var en alldeles utmärkt idé.  

Lika förvånad blev jag i år när hon sa att hon hade tänkt att våran avdelning verkligen borde ha en blogg, och att jag skulle vara perfekt som ansvarig för den. Återigen, det här har ingenting med mina ordinarie arbetsuppgifter att göra och jag börjar få dåligt samvete. På arbetstid får jag sitta och göra saker jag brinner för, som att skriva för våran tidning och blogga, men mina kollegor då? Å andra sidan drar jag ett stort lass, och jag prioriterar alltid mina huvudsakliga arbetsuppgifter i första hand. Så egentligen ska jag bara tacka och ta emot. Vara glad att chefen är mån om att jag stannar kvar. :-)

 Vad tycker ni om medarbetarsamtal?