Jag är ledig idag och solen, som nyss målade världen i en varm röd/orange ton, har nu letat sig ännu lite högre upp på himlavalvet och lovar en vacker dag. Mitt hår har börjat torka efter duschen, kaffet har en perfekt temperatur och pilfinkarna kivas som vanligt utanför köksfönstret i jakt på den bästa platsen på fågelbordet.
Dagen är min att göra vad jag vill med och än så länge har jag inte tagit del av några nyheter från omvärlden. Jag tillåter mig att vara i min lilla bubbla en liten stund till. Min man och jag var ute på en av våra otaliga promenader igår kväll och som så ofta hamnade vi i både spekulativa och filosofiska resonemang. Jag älskar sånt, gå i en skog och lösa de stora frågorna.
Igår handlade det om att vi är så olika, trots att vi i många avseenden är lika. Han har lätt att rota sig och trivs länge på samma ställe. Han tycker själv inte om ordet godmodig, men jag tycker att det passar ganska bra. Han är nöjd med det han har och när utmaningar serveras honom, gör han det bästa av det. Det är fint och det passar nog mig ganska bra. För riktar vi strålkastaren mot mig, kan vi konstatera att jag kanske är den lite mer rastlösa typen. Inte så att jag är en hoppjerka, det tar kanske en tio år innan jag börjar skruva på mig. En trög hoppjerka möjligtvis. Men har mitt liv inte rört så mycket på sig under en längre tid, behöver jag ny stimulans. Som nu, att jag kommit på att jag vill studera till exempel.
När vi fastslagit dessa personliga egenskaper kommer nästa fråga, varifrån kommer de? Det är svårt att själv se så mycket längre tillbaka än till sina mor- och farföräldrar. Jag kan fråga min egna föräldrar och på det sättet få ett hum om generationen innan...och det ska jag nog göra vid närmare eftertanke. Med reservation för risken att få en något nyanserad bild, men bättre än ingen bild alls. Dessvärre kommer jag inte så långt bak i det led som jag misstänker att jag ärvt mest ifrån. Det finns en bruten linje som är höljd i mörker. Tyvärr inte helt ovanligt på den tiden, men ingenting man pratade om och skammen har vi fått leva med i generationer. Som arvsynden själv!
Litet sidospår där, det jag far efter är det här med egenskaper och förmåga till acceptans. För det är av yttersta vikt när man ska försöka hantera svårigheter. Vi gör det på olika sätt eftersom vi är olika, men en grundförutsättning är att vi känner att vi har en mening i tillvaron. Att vi till exempel har ett syfte, ett mål eller något att kämpa för. Det spelar ingen roll vad det är, stort som smått, bara man känner att det här är min plats eller min roll. Med tiden kan det säkert ändras, eftersom vi människor ständigt förändras. Det skadar alltså inte att ta sig en funderare då och då, för att komma fram till vad som är viktigt i livet just nu.
Kaffet är slut och jag har fått ägna mig åt en av mina favoritsysslor, göra ord. Det är min superkraft, att göra ord! Det blir kanske inte ett fantastiskt resultat och det är definitivt inte nödvändigt, för tänk så många ord det redan finns därute, men åh vad jag tycker om det! Det och att titta på mina fåglar därute, pilfinkarna har nu bytts ut mot steglitser. De kan kivas de å, när de inte sitter i den kala syrénbusken som färglada påskfjädrar och solar sig.
Ha en riktigt fin helg, mina vänner!
Skickar med er lite feelgood music och några av dagens låtar på franskt tema!