Confirmation bias på en pinne

Håll i er, ni ska ska nu få en unik inblick i mitt huvud. Egentligen är det nog inte mitt huvud för jag känner inte igen det här beteendet. Å andra sidan vet jag inte vems annars det skulle kunna vara. Jag får nog bara acceptera att jag lät mig själv dras med på ett sätt som är helt främmande för mig. Aldrig förr har jag tillåtit mig sådana utsvävande fantasier som tagit plats i min hjärna under de två senaste dagarna. Aldrig mer kommer jag heller att göra det. 

************'

Från min... typ dagbok (något modifierat)

Igår
Jag kan inte hålla mig, jag måste berätta vad som hänt. Eller vad som kanske är på väg att hända, det kan också vara så att jag har misstolkat allt men… Man har just idag annonserat ut ett jobb som blablabla där man kommer att jobba i ett nära samarbete tillsammans med NN, och jag känner att jobbet är för mig. Att man nästan utformat tjänsten så att den ska passa mig som handen i handsken. Tjänsten borde egentligen hamna under en annan chef som jag inte är så noga med, men min chef berättade att hon  kämpat för att den ska hamna under henne. Och när hon berättade mer om den på morgonmötet idag så kände jag för varje punkt att jag är rätt person. Hon uppmuntrade oss att söka, även om hon hintade att hon inte gillar när någon ska sluta…”mitt namn”. Hur kan jag tolka det på annat sätt än att tjänsten är min? Detta är dessutom en tjänst som varit på gång i flera år, men ännu inte tagits tag i. Varför skulle den komma ut nu, om det inte var meningen att jag ska söka den? Är det detta som kallas Attraktionslagen? Har jag lyckats sända ut rätt signaler?

...och sedan, mina vänner...

Idag
Dumma mig! Dumma, dumma mig!
Naturligtvis var inte jag tilltänkt för tjänsten.. I eftertankens kranka blekhet uppdagas sanningen och jag inser hur jag har förblindat mig själv med confirmation bias. Jag har sett kopplingar där inga kopplingar fanns. Jag har sett tecken där inga tecken fanns. Allt var bara i mitt huvud. Jag gick i min egen fälla.

Jag är ändå glad att jag vågade ta upp det med chefen på vårat måluppföljningssamtal idag. Jag frågade försiktigt om jag borde söka tjänsten. Hennes förvåning var smärtsamt äkta och jag föll och föll och föll. Hon hämtade sig dock snabbt och förklarade att hon var så säker på att jag var inställd på att plugga, vilket jag ju var. Är. Jag försökte å min sida förklara hur jag såg på ”chanser” man får i livet, men så ofta missar eftersom man är så fokuserad på sitt mål. Att man inte är beredd på att det man får kanske inte är det man trott eller tänkt sig, men att det kanske till och med blir bättre än det man haft i sikte. Hon var snäll nog att påpeka att jag hade en betydande del av det som skulle kunna komma att krävas för tjänsten och sa flera gånger att det var spännande att jag övervägde att söka tjänsten. Även om det kändes mest som utfyllnad och inte...jätteäkta.

Jag hade slagit ifrån mig den möjligheten att söka i samma stund som jag slog i marken efter mitt fall, men det sa jag lyckligtvis inte. Jag gav sken av att jag skulle fundera lite till. Nu när jag har pratat om mitt dråpslag med min man, märker jag att jag ändå inte helt har släppt tanken på tjänsten. Jag överväger att tjuvprata lite med NN om den, för att se vad hon hoppas på för typ av kollega.

********

Avslutningsvis

Jag har alltid haft en livlig fantasi, byggt upp scenarier och haft otaliga konversationer i mitt huvud med allsköns personer. Vare sig de är levande eller döda är ovidkommande. Framtida situationer som jag vill förbereda mig på ifall de skulle inträffa, både med bra och dåliga slut. En del av mitt kontrollbehov månne? Samma kontrollbehov som bestämt har satt ner foten och alltid hindrat mig från att dras med i mina fantasier. Men nu släppte jag taget och åkte med. Jäklar vilken bergochdalbana det blev. Jag är inte arg eller ledsen, jag mår fint. Jag känner mig bara så korkad, jag vet ju bättre än såhär. Jag är en rationell människa, punkt!

Men hur fascinerande är det inte, hur hjärnan fungerar? Jag var inte onykter och inte heller sjuk. Jag ville bara att någonting skulle vara på ett visst sätt. Önskade det så hett, att jag började se fler och fler tecken på att jag hade rätt. Det är rent av skrämmande hur lätt det kan slå slint i en hjärna. Än mer skrämmande är det att föreställa sig att alla människor på jorden någon gång får en liknande kortslutning. Nu var min ganska mild, men tänk på alla som drivs av sina övertygelser. Vare sig det gäller religion, kärlek eller bara nästa lopp på travbanan. Huvaligen!

Nu skakar jag av mig det här och tar nya tag, i sådant som finns på riktigt!

Högskoleprovet 7 maj 2022 according to Fumlan

Jag har varit lite frånvarande det sista, det har helt enkelt varit lite mycket. Men nu har jag åtminstone klarat av högskoleprovet. Eller ja, jag tog mig igenom det. Ännu vet jag inte om jag kan säga att jag "klarat" av det, eftersom jag måste ge mig till tåls innan jag får veta mitt resultat. Ord ska vara min starka sida, därför grämer det mig att jag bommade på ett. Men förhoppningsvis ska jag väl ha lyckats samla ihop några poäng.

Upplevelsen då? Jag kunde ganska snabbt konstatera att de flesta som befann sig i samma sal som jag var gymnasiekids eller strax över åldersmässigt. Jag såg ett par tjejer som, om jag kisade lite, kanske kunde nå upp till 27 år. Men jag vann åldersheatet överlägset och aldrig har jag väl känt mig så erfaren (läs rynkig) som igår. Tjejerna hade magtröjor och push-up, killarna finnar och långa armar/ ben. Nä, nu raljerar jag...en aning. Men lite så var det faktiskt. Annars var det väldigt olika typer av ungdomar, vilket var roligt att se.

Vi var en exemplarisk grupp, passade tiderna och var tysta som möss. Kanske lite för tysta. Provledaren försökte sig på några torra små skämt, men alla bara stirrade tomt på honom med stenansikten. Det var en liten kille med glasögon som log lite försiktigt. Jag kunde inte annat än att genast klassa honom som lillgammal, men det är en mycket positiv egenskap i sådana sammanhang tycker jag. Lite tecken på liv är alltid trevligt! Jag försökte le så mycket jag kunde från min plats, jag satt dock ganska långt bak så jag hoppas att provledaren hade bra syn. 

Provdelarna var tuffa, det måste jag erkänna. Och man blir inte direkt mer alert, ju längre dagen lider heller. När sista provet skulle delas ut, satt jag faktiskt och hoppades att det skulle vara en kvantitativ del. För en del uppgifter klarar jag rätt bra, men där jag bedömer att jag inte kan leverera en korrekt lösning chansar jag. Och det tar inte så mycket energi. Den verbala delen däremot, svenska och engelska, där MÅSTE jag ta varenda poäng jag kan få. Det är där jag hämtar upp förlusten från matten. Vi hade ju redan gjort två verbala och jag var rätt mosig i hjärnan, så när jag insåg att det var ännu en verbal del kände jag mig smått uppgiven. Men det var bara att bita i det sura äpplet än en gång. 

Jag har gjort högskoleprovet två gånger tidigare i livet, då var jag kanske bara några och tjugo, men vilken skillnad det var efteråt på hur jag kände mig. Eller, jag har åtminstone inga minnen av att jag skulle ha känt mig särskilt påverkad då. Men igår kände jag mig som en urvriden trasa. Jag hade köpt en flaska bubbel för att fira att provet var avklarat, men efter ett glas i solen och senare ett glas framför tv:n somnade jag som ett barn i soffan runt halv tio. Det händer ALDRIG!

Vad är då skillnaden? Jag har identifierat två troliga orsaker. Det ena är kanske att jag är äldre och/ eller ovan vid sådana mentalt påfrestande aktiviteter. Det andra är att det kändes viktigare att jag gjorde en så bra insats som möjligt, eftersom jag nu har en önskan om att bli antagen till högskola. Man kan säga att min framtid hänger på detta resultat. Pressen! När jag gjorde proven i min ungdom, var det bara för skoj(!) skull. Jag hade ingen agenda, ville bara se vad jag kunde få och hur jag stod mig i förhållande till andra som gjorde samma prov. 

Men nu är det gjort och jag kan med säkerhet säga att det var sista gången i det här livet som jag gjorde ett högskoleprov! Skönt att ha det bakom sig. 

50 000? Jomen jatack!

Så var den äntligen här! Dagen då jag fick loss mina låsta tillgångar från mitt räntekonto. Jag har övervägt att bryta avtalet och ta straffavgiften för att få ut dem tidigare, men då hade pengarna redan varit låsta så länge att jag ändå kunde vänta i ett knappt år till. 

Det var i början av min investeringskarriär som jag tog fasta på det här med diversifiering och vad kunde väl vara en bättre kontrast till börsen, än ett låst räntekonto? Ah well, det blev tre overksamma år för dessa pengar. Men det finns faktiskt fördelar med det också. Jag som inte haft kassa på ett tag nu och dessutom har pausat mitt nysparande, kan plötsligt göra lite nya inköp. Kul ju! 

Däremot har inte storleken på portföljen ändrat sig, eftersom jag räknat med även räntekontot. Det borde dock förhoppningsvis innebära att det blir bättre snurr på utvecklingen, då denna del av min portfölj nu kan börja bidra. Det är ju bara det där med hur jag ska placera pengarna. Jag har redan portionerat ut summor till mina olika ISKar på Avanza, Nordnet och SAVR, samt satt lite pengar i arbete. Men 50 000kr är inte så mycket, det är det inte. Det går åt fort, speciellt när man delar upp dem som jag gjort.

Min investeringsstrategi är inte mycket att hänga i granen, det handlar mycket om magkänsla och lite "oj, vilket roligt namn - vad är det?" Man ska alltså aldrig ta något jag skriver som någon form av råd eller rekommendation. Med det sagt, skulle jag vilja skriva nåt litet om mitt senast införskaffade aktieinnehav: H&M. Jag är praktiskt taget uppväxt mellan klädställningarna på H&M och har alltid gjort 90% av mina klädinköp där. När jag gråtande kommit tillbaka, efter att ha försökt köpa kläder i någon konkurrerande fancy boutique, har H&M alltid tagit emot mig med öppna armar igen.

Som ni förstår gillar jag H&M och det borde naturligtvis visa sig genom att de skulle haft en självskriven plats i min portfölj, men det var en hel del prat om klädkedjan som jag i början av investeringskarriären tolkade som negativt. Jag vågade således inte köpa in mig och sedan dess har jag bara gått och sneglat på dem. Men nu, som den oseriösa börshajswannabeen och kappvändare jag är, har jag åter lyssnat på pratet om H&M och det låter som att det är dags för mig att hoppa på det tåget. Det får bära eller brista, det är inga stora poster vi pratar om heller med mina mått mätt.

Förutom H&M har jag fyllt på i redan befintliga aktieinnehav, samt köpt lite fonder här och där. Det viktigaste är nog inte exakt var jag placerar pengarna, bara att jag faktiskt gör det. Time in market och allt det där...

Ha en fin helg, mina vänner!

Om att hitta sitt varför

Det är så lätt att tänka att lycka bara är de stora sakerna. Sådant som tar tid att uppnå. Vi höjer blicken och ser framåt, så långt vi bara kan. Då är det också lätt att missa de små sakerna på vägen, som är lika fyllda av lycka men tillsynes obetydliga jämfört med det nya livet som väntar vid horisonten.

Sedan är det inte alla som har förmågan att se de små sakerna. Med små saker menar jag dimman som dansar över vattnet en tidig morgon i april, den första sädesärlan eller kaffe på verandan i morgonsolen. När man mår dåligt vågar jag nästan påstå att de är omöjliga att upptäcka, även om någon står och verkligen pekar på dem. 

Det är som att jag skulle bli uppmanad att läsa en kinesisk text. Jag kan inte ett ord på kinesiska, därför hjälper det inte särskilt mycket om någon i all välmening säger: "Men titta ordentligt och försök". Jag har helt enkelt inte rätt förutsättningar för att lyckas.

Jag skulle kunna lära mig, absolut. Vilka verktyg behöver jag då? 

• Jag behöver hjälp av en annan människa. Någon som kan kinesiska, som kan lära mig och ge mig de praktiska förutsättningarna. 
• Tid. Mycket tid.
• Tålamod. Mycket tålamod.
• Förståelse för att det kommer att krävas mycket tid och tålamod.

Allt detta behövs, men det är en sak till. Den viktigaste. Utan den kommer det inte att fungera. Det är mitt driv, mitt varför. Varför ska jag lära mig kinesiska? Eller varför skulle jag tycka att det är värt att kämpa för att må bättre? 

Det kan vara svårt att hitta sitt varför, på samma sätt som att det är svårt att hitta lyckan i de små sakerna. Så det är nog inte där man ska börja. Jag tror att man hittar sitt varför så småningom, när man redan har kommit en bit på vägen. Alla har ett eget varför, men det är inte alltid man är mottaglig för att se det. Därför behöver man hjälp, tid, tålamod och förståelse också.

Vad är ens ett varför? Risken är att man tror att det måste vara en stor grej, som att hjälpa andra människor, rädda klimatet eller på något annat sätt bidra till något större. Man överdriver dess betydelse för att legalisera sin existens, men faktum är att det räcker med att hitta något som man tycker om. Som man vill fylla sitt liv med. Som att skriva. Laga mat. Plantera blommor. Sjunga. Vandra. Provsmaka hela världens olika sorters te. Små saker som kan vara ett varför det är värt att kämpa för ett bättre mående.

Hoppas att ni får en fin vecka, som för övrigt är Stilla veckan.

Sol på er!

  

Prokrastinering

Som så många gånger förr hamnar jag här när jag egentligen har annat jag borde prioritera. Som till exempel att friska upp mitt minne i hur man räknar med parenteser och algebra. Jag har suttit lite med det tidigare i år, men min gamla mattebok visade sig ha mycket lättare uppgifter än de som tycks ha för vana att dyka upp på högskoleproven. *chocken* 

Börsen är också lite svår nu, tycker jag. Jag litar inte alls på den. Jag vill inte gärna sälja av innehav som går bra, men Boliden har dragit ifrån så jag blev ganska tung i dem. Jag valde därför att sälja av en liten del, men det är fortfarande ett av mina största innehav. Jag har fyllt på lite i Volvo och Handelsbanken men jag tycker inte att det finns några självklara ställen att öka på. Jag nysparar ju ingenting längre vilket bidrar till en ökad press att placera mina kulor rätt. Däremot kommer jag snart att få loss lite pengar som äntligen ska få dansa på börsen snart. Det ser jag verkligen fram emot.

På mitt mentala plan märker jag hur jag mer och mer distanserar mig från mitt jobb. Inte på ett sätt som påverkar mitt arbete negativt, tvärtom faktiskt. Jag fortsätter med samma driv och vilja att prestera och jag upplever att mina kollegor uppskattar mina insatser. Det handlar snarare om att små irritationsmoment som jag tidigare haft överseende med, stör mig mer nu. Det leder till att jag vill ha svar på varför saker är som de är och hur jag ska kunna hantera dem på rätt sätt. Det är frågor som min chef gärna duckar för, då de kräver att hon tar action. Mina kollegor som också vill ha tydliga besked tycker att det är bra, men jag tror att min chef upplever mig som lite mer besvärlig nu. I min värld behöver det inte vara besvärligt så länge det finns rutiner och att vi är konsekventa, men det finns saker som styrs av chefens dagsform. Det kan lösa kortsiktiga problem, men när de dyker upp igen (vilket de alltid gör) står vi där igen med mössan i hand och hoppas att hon är på rätt humör. Det blir oerhört svårt att fatta egna beslut under dessa former och jag som vill vara självgående, tycker nog faktiskt att det är lite frustrerande.

Jag har nu arbetat som volontär på Mind i ett par månader. Det har krävt en del av mig, men jag känner att jag för varje pass blir lite säkrare i min roll. Jag skäms nästan att erkänna det, men jag har känt ett litet motstånd inför mina pass. Jag tror att det beror på osäkerhet från min sida, att jag är rädd att inte kunna leverera. Att de som hör av sig inte ska få det stöd de behöver. Men jag tror att det är viktigt att inse att det räcker att göra så gott jag kan, och de flesta samtal jag haft har varit bra och givande för båda parter. Nu när jag väl sätter mig och börjar mitt pass, så känns det jättebra. Jag känner mig mer säker och efteråt känns det alltid bra. Fortsätter det såhär, kanske jag till och med börjar se fram emot passen. Jag hoppas det.

Nä, nu får jag sätta fart så att jag kommer vidare i livet. Jag skriver nog snart igen.... :-)

Trevlig söndag på er!

 

Om att misslyckas

Det har varit en tuff månad och jag har gläntat på dörren till det som kan hända när man tvingas ha lite för mycket på sin agenda. Jag har upplevt att jag glömt saker och att det varit svårt att tänka och dra slutsatser. Det är en fruktansvärd känsla och jag blev på riktigt rädd. Men jag vet också vad som framkallade min stress och nu när jag klarat av det projektet, kan jag landa igen och fokusera på det jag vill och behöver fokusera på. För jag har ganska många bollar i luften just nu, utöver mitt projekt. Det var nog också till hjälp att jag hela tiden visste vad som orsakade stressen och att det skulle vara över med mars uttåg ur almanackan. Jag visste att det var tidsbestämt.

Mitt projekt innebar att jag var ensam ansvarig för ett bonusmål, där jag skulle utbilda personal från en annan avdelning och samordna provtillfällen som jag inte själv skulle hålla i. Jag tycker att det är roligt att utbilda och jag tycker att det är roligt med samordning, så jag gick in i projektet med goda förhoppningar om ett bra resultat. 

Det jag inte visste då var att jag bara skulle få en månad på mig att slutföra ett delmål, för att inte hela bonusmålet skulle fallera (och alla anställda skulle få en reducerad bonus i slutet av året pga mig). Jag ifrågasatte försiktigt rimligheten i det beslutet, men min chef tyckte bara att det var bra om vi kom igång snabbt med målet. Det var nu mina samordningsskills skulle komma att sättas på prov, för i dialogen med arbetsledaren på den andra avdelningen kommunicerades att de minsann inte kunde komma ifrån hur lätt som helst. Vi lyckades ändå komma fram till en slags utbildningsplan tillslut. Tyvärr föll flera tillfällen bort, eftersom mina "elever" inte ansåg sig ha tid att komma in och träna så ofta som de hade behövt. 

Min deadline närmade sig i samma takt som ett skav började växa inombords. Jag insåg att jag inte skulle klara av att uppfylla delmålet för Q1 och försökte prata med min chef om att förlänga tiden, men hon var orubblig i sitt beslut. Detta trots att hon inte kunde ge en bra motivering till varför delmålet måste uppfyllas i just Q1. Sedan kom nästa eldprov, nämligen att försöka boka in min chef och mina elever för slutprovet. Jag tror att det är lättare att trycka in en fylld vattenballong genom ett nyckelhål och få ut den hel på andra sidan dörren, än att lyckas hitta en lucka i hennes kalender. Lägg där till svårigheten att få dit mina adepter. Efter mycket om och men lyckades jag ändå hitta tider som skulle passa alla. 

Då kom nästa dråpslag, maskinen som jag utbildade på skulle servas och kalibreras. Det skulle ta en dag i anspråk och inte vilken dag som helst, den externa teknikern bestämde sig för en dag som jag hade bokat ett av provtillfällena på. Nu gav jag upp, på riktigt, och nämnde på vårat morgonmöte att jag troligen inte skulle klara av mitt bonusmål. Min chef som i vanliga fall är mycket lyhörd, valde nu äntligen att lyssna på mig och kom med lösningen att dra ner på antalet godkända elever innan Q1 var slut. 

Jag tycker bra om min chef och hon har många värdefulla egenskaper som jag uppskattar hos en chef, samtidigt är hon inte perfekt. Naturligtvis, vi har alla våra begränsningar och sämre egenskaper. Men jag har inte riktigt känt igen henne ifråga om mitt mål. Jag har inte känt stöd från henne, bara förväntningar och krav. Jag vill inget hellre än att uppfylla dem och jag har verkligen slagit knut på mig själv i mina försök att göra just det. Ordet hata är starkt och jag använder det i princip aldrig, men jag kan faktiskt säga att jag verkligen hatar att misslyckas. 

Det är nog därför som jag har tagit det här så hårt, samtidigt som jag undrar varför hon hanterat situationen på det här viset. Vill hon straffa mig? Vill hon utmana mig? Vill hon se var mina gränser går och vad som händer när jag misslyckas? Läser jag in för mycket i allt det här? Är jag överkänslig? Är jag inte så kompetent som jag inbillar mig?

Nåväl, april är här och med en enkel korrigering av mitt delmål har jag nu uppnått det. Känns bitterljuvt, men jag kan släppa det nu och det är skönt. Förra helgen fick jag möjlighet till lite välbehövlig rekreation, då vi åkte till svärmor. Få ställen är så rogivande som hos henne. Jag avslutar med bilder från förra helgen...

Vy från svärmors trädgård

Blåsippor

Klockjulrosor

Vänern skymtar i fjärran

Finbesök

Energi
 

...och önskar er ännu en fin helg!

 

 

Vuxenpoäng

Det är nog banne mig så att jag har blivit vuxen. Tillslut! Jag trodde att det var övergående, det här med att jag köpte nya gardiner till vissa av rummen och funderade hur jag kunde rädda ett badrum med ljusgrön våtrumsmatta och matchande våtrumstapet med blåbär på. Men tendenserna verkar hänga kvar och jag har till och med börjat plocka bort lite skämshögar efter mig som jag inte brytt mig nämnvärt mycket om tidigare. 

Jag kikar på trasmattor på Tradera och posters på Desenio, förvaringsmöbler i rotting på antikmagasin och rotar igenom mina gamla nedpackade kopparprylar på vinden. Drömmer om tapeter med motiv av William Morris. Jag känner inte alls igenom mig själv, vilket inte heller min man gör men han verkar uppskatta sin nya fru. Även om han med glimten i ögat hånar mig för att jag läser böcker av Guillou (motvilligt) och helst dricker franskt vin (väldigt frivilligt).

Vi kan nog konstatera att jag är en late bloomer, som efter ca tjugo år i yrkeslivet nu kommit fram till vad jag vill bli när jag blir stor. Eller jag vet inte exakt, men på ett ungefär inom vilken kategori. Och apropå det, som jag har väntat på att 15:e mars skulle komma. Dagen då det blir möjligt att börja med ansökningarna till högskolan. Fast jag tänkte vara cool. Inte logga in direkt samma dag som en annan addict. Gissa hur länge jag stod emot? Tjugo minuter lyckades jag fördriva tiden framför datorn med annan förströelse, trots att blicken och muspekaren flög över den sovande fliken helt oavsiktligt otaliga gånger. Tillslut gav jag med mig och kastade mig över ansökningsportalen med en frenesi av sällan skådat slag. 

I trädgården har jag farit fram som en furie, men det är förvisso inget nytt under solen, det är min superpower såhär års. Jag klipper ur buskar, sliter bort vissna växter och rycker upp gamla staketstolpar som gjort sitt. Mitt hår är fullt av kvistar och underarmarna är täckta av rivsår. Jag älskar den här tiden, åtminstone när vi är välsignade av solen som nu.

Nåväl som den vuxna och ansvarstagande person jag nu är, är det väl dags för mig att börja tänka på refrängen. Min arbetsdag börjar snart och jag hade tänkt hinna idka någon form av motion innan dess. 

Ha en fin vecka!