Investeringsdepression

Trogna läsare kanske minns att jag för tillfället tagit en investeringspaus, till förmån för en större buffert när jag nu ska börja studera. Det har gått ganska bra och jag har nu sparat ihop till en summa jag är nöjd med.

MEN nu har jag plötsligt utvecklat någon slags investeringsabstinens. Antagligen beror det på en kombination av att jag känner att jag uppfyllt ett mål och vill ha en snabb belöning, samt att jag har en större summa pengar som inte är låsta. Samtidigt som jag känner mig stressad över att jag missar en stor del av den hävstångseffekt som kommer att inträffa när ekonomin stabiliseras, genom att inte investera kontinuerligt.

Jag börjar vackla. Kanske behöver jag inte exakt så mycket i buffert. Kanske kan jag ta...bara litegrann? 

Fast nej! "Gör upp en strategi och håll dig till den. Börjar du tvivla, gå tillbaka och tänk på varför du valde den här strategin." Känns detta igen? Populärt motto inom börspsykologi, men applicerbart på i princip allt.

Under studietiden, åtminstone den här terminen, kommer jag att maxa CSN och få ut så att jag klarar mig men sparande är bara att glömma. Det innebär i sin tur att om något skulle gå sönder så skulle jag inte kunna betala det på ett bräde. Jag hjälpte min dotter med moppe och har en son som jag vill göra samma sak för. Såklart! Vi brukar inte åka på dyra resor, men vi hittar alltid på något på sommaren och vi åker skidor på vintern. Jag vill inte ta ifrån barnen det, bara för att jag kommit på att jag ska plugga. 

Det finns alltså ett behov av extra kassa och jag kan omöjligen veta hur mycket. Dels för att jag inte kan förutse oförutsedda händelser och dels för att jag inte vet hur länge jag kommer att plugga.

Okej, så jag veeet att jag tagit rätt beslut. Men det är tortyr att läsa om sparkvoter, sammanställningar och annat börsrelaterat. Enklast är såklart att låta bli att läsa om det, men det är också svårt. Man vill ju hänga med liksom! 

Jag får helt enkelt försöka fokusera på mitt varför och vara glad för alla andra som fortsätter med sina varför. Heja oss!

Studiebidrag och semesteruppdatering

Vissa saker tar man bara för givet. Som barnbidraget till exempel. På gott och ont. Jag visste att när barnen blir tillräckligt gamla "förvandlas" det till studiebidrag. Det har däremot inte förekommit några reflektioner från min sida över huruvida det är något mer än ordet som förändras. Såhär i efterhand kan jag tycka att det vore självklart att ha funderat på det. Det är sällan som en namnändring inte indikerar någon slags förändring, oavsett vad det gäller. I det här specifika fallet handlar det om att bidraget uteblir över sommaren. Därav namnet studiebidrag. Häpp! 

Sommaren tuffar obönhörligt på som ett gammalt slitstarkt lokomotiv (inte SJ) och snart är semestern över för den här gången. Hittills har det varit jättehärligt och jag njuter i fulla drag. Senaste äventyret var min lilla getaway till Stockholm. Louise och jag hade bestämt oss för att ses. Det visade sig vara ett bra drag, då jag inte varit i huvudstaden på drygt tjugo år. Oj, vad vi har sett mycket. Allt ifrån vackra byggnader till skabbiga råttor. Vi har ätit och druckit och levt som kungligheter. Ingen FIRE-vistelse, alltså. Men det är viktigt att prova på saker utanför den vanliga upptrampade stigen också. Intalar jag mig! ;-) Och det kommer inte att dröja ytterligare tjugo år innan nästa besök, jag gillar verkligen vackra Stockholm!

Hemresan var inte riktigt lika spännande och glamourös. Jag har visserligen hört att folk har mycket åsikter om SJ, men med tanke på hur många tusen resenärer de har om dagen tänkte jag att det vore märkligt om jag skulle drabbas. Jag som inte åkt tåg sedan 2016. Vad är oddsen? Men jodå, SJ levererade och bjöd på elfel en stor del av dagen vilket ledde till stopp i tågtrafiken. Enligt plan skulle jag ankomma till Göteborg 20:30, men klockan skulle bli runt 01:40 innan jag kunde kliva ut på västgötsk mark. 

Lönen trillade in på kontot idag, men eftersom jag fortfarande buffertsparar får jag snällt sitta på sidlinjen och betrakta börsens rörelser på avstånd. Det går inte att komma ifrån att det känns lite snöpligt att gå miste om den hävstången som en förestående uppgång kommer att generera. Jag har lekt med tanken på att skita i min buffert och räkna med att jag klarar mig fint på CSN under studietiden, men samtidigt vill jag ha fallnätet om något oförutsett skulle inträffa. Vi har ju trots allt hus och en massa tonåringar. 

Avslutar med några typiska turistfoton...

Ha en fin vecka, vänner!

Nära-döden-upplevelse i Skåneland

4:22 - Någonting kryper på mig. Är det en spindel? Det slutar när jag rör på mig.

4:24 - Någonting kryper på mig. Om det är en spindel så är den ospindligt enveten. Försvinner när jag rör på mig.

4:26 - Någonting kryper på mig. Aha, som jag misstänkte. Ingen spindel. Det är en fluga. Jag drar täcket över mig, trots att det är varmt. Nu ska här sovas.

4:28 - Fan vad varmt det är. Sticker ut ett ben. 3-2-1 Någonting kryper på mig!

Jag står ut ganska länge, men efter ungefär en och en halv timme av ovan beskrivna tortyr ger jag upp. Klockan är nu 6:00, vilket innebär att jag fortfarande har ett par timmar för mig själv innan frukostbestyren. Min dator har fått följa med på campingtripp men hade nog inte räknat med att få se dagens ljus. Den blinkar ovant när jag fäller upp locket. Den vill ha ström och jag som vill sitta ute hittar ett mycket lägligt uttag precis ovanför bordet jag placerat oss vid.

Det är lite mulet men med en filt och en mugg med kaffe, är jag i himmelriket. Två stugor bort sitter en man på sin altan. Lätt framåtlutad, korsord kanske. Undrar om han också hade en fluga i sitt sovrum. 

Igår var en händelserik dag. Vi drog iväg på ett litet äventyr, som blev lite väl mycket äventyr i mitt tycke. Planen var att strosa runt lite i samhället en bit härifrån och jag klädde mig enligt den planen. Men så fick vi feeling och ändrade oss. Terrängen var en helt annan och det hade gått jättebra, om det inte varit för våra våghalsiga tonåringar som hittade en i princip obefintlig stig, längs och uppför en bergssida. Plötsligt hade alla i familjen förvandlats till bergsgetter, utom jag som var klädd i långklänning och handväska. Jag försökte förtvivlat få åtminstone mina barn att vända om och ta den säkra vägen tillbaka, men icke! Här skulle det klättras. På äldre dagar har en högst ovälkommen rädsla för höjder infunnit sig och handsvett bryter ut i detta nu bara av tanken på gårdagen.

Steg för steg tog jag mig metodiskt och långsamt upp för berget. Bitvis var det lösa stenar som gled under mina fötter, handväskan hängde och slängde och jag vet inte hur många gånger jag trampade på min klänning. På båda sidorna om mig växte taggiga buskar som rispade min hud och högg tag i klänningen. Mot slutet av klättringen märkte jag hur mina vader var så fyllda av adrenalin att fötterna skakade. Jag var så arg, svettig och skakig när jag äntligen tog mig upp över kanten så ni anar inte. Lyckligtvis gick det snabbt över i lättnad och jag är glad att de andra faktiskt såg lite tagna ut också. Inte en enda gång tittade jag ner och det var nog ren överlevnadsinstinkt. För jag tror att risken är stor att jag hade vägrat fortsätta om jag tittat ner. Jag tittade nog faktiskt inte upp heller, när jag tänker efter.

Förutom detta äventyr, så kom också beskedet från högskolan igår. Jag blev antagen till den kurs jag önskade och det känns så himla bra att äntligen veta vad jag ska göra efter sommaren. Det här kommer att bli hur bra som helst!

Campingen börjar vakna till liv. Killarna i grannstugan sjunger (?!), småbarn skriker och folk går omkring med tandborstar i munnen. Det är något visst med campingliv.

Nu har jag upptagit tillräckligt av er tid med mitt svammel, så ut i solen med er!

Vad kallas detta?

Så har första veckan gått på semestern. En bra vecka på sätt och vis, har gjort lite smågrejer som utflykter och träffat vänner. Men en sak har förbryllat mig en aning. När jag satt på tåget hem efter att ha träffat en kompis, tittade jag ut genom fönstret och fick se ett stort moln som tycktes fullt av ett starkt ljus. Som att det var en eld däri. Jag har aldrig sett något liknande förut. 

Fotot är taget genom ett tågfönster, som ni kanske ser, (riktning sydost) och jag tänkte först att det var en reflektion från andra sidan tåget. Men när jag tittade ut på andra sidan, den sida som solen för övrigt går ner på, så såg jag ingenting som liknande det jag såg på min sida. Klockan var ungefär 21:30 på kvällen. Jag har försökt googla, men hittar inget som riktigt förklarar det jag såg. Det var verkligen som ett eget moln med tydliga konturer och detta starka ljus inuti. Nu tänkte jag att jag kan ju fråga mina intelligenta och allmänbildade läsare, kanske någon av er sett detta förut? Eller vet vad det kan vara? Inte helt olikt en såndär kärnvapenexplosion som man ser på Hollywoodproduktioner. Eller raketuppskjutning? :-)

Nog om detta. Något som jag gillar, men sällan har tid att göra, är att sitta och läsa wikipediaartiklar. Man kollar upp något på google, halkar in på wikipedia och väl inne i en artikel så länkas det ofta till andra relaterade sidor om personer, platser eller händelser. Jag kan bli sittande i timmar eftersom det är så roligt och alltid lär man sig något. Förhoppningsvis... 

Jag kommer inte ihåg hur jag först kom in på just detta, men det måste handlat om minoritetsspråk för jag sökte upp Meänkieli. Tycker att det är så charmigt. Men så surfade jag vidare och hamnade på Esperanto. Ni kanske känner till språket? Någon kanske till och med behärskar det? Jag hade hört talas om det tidigare, men visste inte mycket om det. Det är ett språk som en polsk kille tog fram under 1800-talet i syfte att förena många länder med ett språk som alla skulle kunna lära sig och använda. På det sättet skulle det också främja fred. Det låter naivt, men tanken är fin. Och tänk vad smidigt om det fanns ett språk som kunde förena stora delar av världen. Det var på uppgående och tycktes växa sig starkt, men så kom världskrigen emellan och upphovsmannen dog dessutom 1917. Nazisterna satte sista spiken i kistan då de förföljde utövare av Esperanto för Hitler var inget fan av tanken på ett förenande språk, läste jag någonstans. Språket ska vara enkelt att lära sig och bygger på flera olika språk. Jag tolkar det som att upphovsmannen plockade russinen ur många språk och satte ihop det till en mix som är lätt att bygga vidare på. Man behöver alltså inte lära hela språket utan bara grunderna, sedan bygger man på olika ändelser beroende på vad man vill säga. Jag har beställt en bok som berättar om bakgrunden till språket, och som innehåller grunderna som behövs för att lära sig Esperanto. Jag väntar otåligt på att den ska dimpa ner i brevlådan!

Surfa lugnt, och glöm inte att skriva en rad om ni har förslag på namn på ljusfenomenet!

  

Semester och intervju

Så var den äntligen här, årets höjdpunkt, semestern. Ni vet den där tiden då man har all tid i världen att slappa och göra ingenting. Den där tiden som varje år tenderar att vara den mest stressfyllda tiden på året. Nu kanske jag raljerar en aning, men mer än en gång har jag tänkt att Jaja, det hinner jag göra på semestern. 

Men än så länge är det bara nöjen på agendan. En campingtripp med barnen till Skåne och en liten getaway på egen hand till Stockholm. Campingtrippen är ett återkommande inslag i vår semester, men destinationerna varierar nuförtiden. I den mån det finns stora campingstugor och pool på campingen, vill säga. Stockholmsresan då. Den är av en mer spontan karaktär. När jag tänker på det har nog faktiskt aldrig rest någonstans alldeles själv på det sättet. Fast helt utlämnad är jag inte, jag får sällskap av någon som kanske lär mig dricka Hot Shots på Stureplan eller visar mig skärgården en av dagarna. Om någon har tips på vad man inte får missa when in Stockholm, skriv en rad vettja!

Ska jag berätta en hemlighet? Okej då! Jag vet inte om ni kommer ihåg det, men i ett tidigare inlägg nämnde jag en tjänst som utannonserades på mitt jobb. Som jag blev lite fixerad vid, milt uttryckt. Men som jag alldeles slog ifrån mig på grund av min chefs reaktion när jag frågade lite om den. Grejen är att jag inte riktigt lyckades släppa taget om tanken på mig själv i den rollen, och idag var jag faktiskt på intervju för just det jobbet. Jäpp, jag sökte tjänsten ändå! Jag tänkte att jag har ju ingenting att förlora på att söka. Visst, jag blottar strupen en aning. Men hur det än blir med allt, så ska jag inte vara kvar där jag är nu. Jag ska framåt, och om det sedan blir med hjälp av kurser på högskola eller i en ny tjänst, det spelar faktiskt inte så stor roll. Båda alternativen är bra och jag blir lika glad vad det än blir. Jag är så taggad nu!

Intervjun då, jo men den gick riktigt bra. Jag känner alla som var med på mötet och det blev bitvis lite fnissigt. Det är ju fredag ändå. Till och med den lite buttre satt och fnittrade vid ett par tillfällen. Men det var också mycket seriösa frågor som ställdes, så helt avslappnad kunde jag inte kosta på mig att vara. Jag är glad att jag hade förberett mig ordentligt, för jag lyckades ge smarta svar och blev inte ställd av någon av de frågor som kom upp. Jag är något av en joker i den här rekryteringen, eftersom jag saknar den utbildning de efterfrågar. Jag har heller inte arbetat med den typen av arbetsuppgifter. Min styrka är att jag känner organisationen mycket väl och känner till de svaga länkar som jag antagligen skulle få på mitt bord. De har däremot nämnt att de går mycket på personlig lämplighet och ser fördelarna med att välja någon inifrån. Jag är beredd på att jag i flera kandidater möter min överman och att man kanske väljer någon av dem. Men det känns verkligen helt okej faktiskt, jag kan ta ett nej. 

Med det sagt får ni gärna skicka lite positiva vibbar åt mitt håll, så att jag antingen får jobbet eller kommer in på de kurser jag helst vill gå. (Den 12:e juli får jag veta hur mycket ni ansträngt er angående skolan.) Tack! 

Annars då, tja livet har gått i 180 den här veckan. Förutom på jobbet där dagarna segat sig fram. Jag har fått testa mina skills som handledare, då min dotter satt sig bakom ratten för första gången. Det har gått väldigt bra, hon har känsla för det men vi är ännu bara i startgroparna. Just nu håller jag på att härda henne så att hon ska klara av att hantera stressiga situationer. Hur? När hon från stillastående ska köra ut på vägen från en busshållplats, bankar jag på instrumentbrädan och skriker TUUUUT. (Naturligtvis när inga andra fordon eller människor är i närheten ska tilläggas, jag vet att det är minst en polis som läser detta. 😉) 

Ska ni göra något ovanligt eller spännande på semestern?

 

Röd, gul, grön eller blå - vad är du?

Ända sedan boken "Omgiven av idioter" av Thomas Erikson kom ut 2014(?), har jag haft den på min lite mer perifera To-Read-List. Men eftersom jag står inför ett skifte i mitt yrkesliv, dock väldigt odefinierat och abstrakt än så länge, har mitt intresse för beteendevetenskap fått nytändning. Jag har alltså lyssnat på boken nu, men jag tänker inte göra någon omfattande recension av den. Bara reflektera fritt.

Jag har alltid hatälskat de där testerna som fanns (finns?) i olika tidningar som jag kom över som barn/ tonåring. Men ni vet: Vilken typ av vän är du? Vilket yrke skulle du passa inom (typ skådis/modell/advokat/läkare)? Vilken kille kommer du gifta dig med? Jag blev alltid den lilla grå, fega och intetsägande musen...om jag svarade ärligt vill säga. Därför var jag såklart tvungen att svara som jag önskade att jag var. Då blev jag den stjärna jag så gärna ville bli.

På den tiden var lösningen att låtsas vara någon jag inte var, och det hängde i. Från början stannade det enbart i mitt huvud och jag fick kämpa med att verkligheten stämde så dåligt överens med den jag ville vara. När jag blev äldre skaffade jag mig en attityd och nu fick jag istället kämpa med att upprätthålla den bild jag ville att andra skulle ha av mig. Jag började gå ut på vardagskvällar, hängde med människor som jag tyckte att jag passade med, lät mig bjudas på drinkar och dansade halva nätterna. Naturligtvis blev skolan lidande och jag gjorde val som jag nu håller på att reparera skadorna av.

Idag förstår jag att lösningen är att gå djupare. Finns det någonting hos mig själv som jag inte tycker om, bör jag ta reda på varför det är så. För om jag hittar orsaken till det, kan jag försöka att ändra det istället för att sminka över med attityder och dåliga beslut.

Det finns så många olika lager i oss människor, som definierar vår personlighet. Barndom, minnen, uppväxtförhållanden, förebilder, erfarenheter, vänner, arbetsplatser, kollegor, partners och mycket mer. Det mesta går att sortera in under arv och miljö. Sedan får vi inte glömma dagsformen heller. Jag kanske ger olika svar på samma fråga, beroende på när jag får frågan. Hur jag mår just vid det tillfället. Med detta vill jag påvisa att varje människas inre kan ha lika många kombinationer som ett kombinationslås. 

Därför är jag av den uppfattningen att man inte kan dela in oss i fyra olika färger hur som helst, utan att ta hänsyn till en människas komplexitet. Däremot kan det vara intressant och kan kanske till och med hjälpa oss att förstå varför en person alltid reagerar på ett visst sätt när en viss situation uppstår. Om man sedan vill ge den personen en färg eller helt enkelt bara konstatera att hen inte gillar snabba förändringar för att hen är en trygghetsknarkare, är upp till var och en.

Med det sagt så länkar jag Här till en sida som berättar lite om de fyra olika personlighetstyperna. Röd, gul, grön och blå. Eftersom jag ändå är barnsligt förtjust i att kategorisera, kan jag inte låta bli att måla min egen personlighet. Jag tror att jag är mest grön, med lite blått och gult beroende på situation.

Vilken eller vilka färger skulle du säga att du är?

Glad Midsommar!

Spara kronor - betala i blod

Min bil! En liten sak, från 2012. Köpt begagnad 2015. Vi har haft det bra, min bil och jag. I stora drag, om man inte räknar med allt bromsrelaterat. Och att AC:n gett upp. Men just det här med bromsarna är en källa till stress, för de kärvar då och då. Det finns lite olika symptom, men ibland nyper de fast så att hela bilen vibrerar. Hittills har jag lämnat in bilen för att få det åtgärdat, men det blir dyrt.

Ännu en faktor är att det stör ihjäl mig att jag inte kan fixa det själv. Eller kan jag? Hata är ett starkt ord som jag ogärna slänger mig med, men jag hatar verkligen att inte kunna saker som jag känner att jag borde kunna. Ergo, idag har jag (och min man) plockat isär bromsoket för att hitta en möjlig källa till att höger bak kärvar. Skivor och belägg var helt okej och kolven löpte lätt. Däremot tog vi en titt på handbromsen, för jag upplevde att den behövde justeras. Lite fix och trix, så hade jag åter en fungerande handbroms och ett bakhjul som snurrar lika friktionsfritt som klockan en söndag eftermiddag. 

Lika stolt som jag kände mig efter en lyckad mekarstund, lika klantig kände jag mig när jag råkade klämma pekfingret mellan en eker på fälgen och bromsoket innanför. Jag skulle ju bara snurra för att se hur lätt det gick och på något sätt rymde mitt finger och smet in mellan ekrarna. Sånt där går så himla fort och jag är väldigt glad att jag inte hade mer fart på hjulet. Nu klarade jag mig med lite blodvite och ett svullet och lite missfärgat finger.

Vad gör man inte för några sparade kronor?

Hoppas att ni har en fin helg och greja försiktigt!