Om den sökta tjänsten

Jag känner att det är dags att göra en liten uppdatering här angående min framtid. Den med bra minne kanske minns att jag sökte en tjänst på min nuvarande arbetsplats. En tjänst som jag inte var kvalificerad för. Jag var på intervju bara timmarna innan min semester kickade igång och det kändes som att den gick bra. 

Sedan dess har alla inblandade haft semester i omgångar och det hela har blivit en ganska utdragen process. Så i måndags blev jag inkallad till chefen och HR-chefen. Jag tänkte att nu får jag kanske mitt besked, men det hela handlade om information kring min stundande tjänstledighet. I och med detta tänkte jag att de kanske fattat ett beslut angående tjänsten, men när mötet verkade gå mot sitt slut och de ännu inte närmat sig ämnet så tänkte jag att jag får väl ta upp den bollen själv då.

Jag frågade helt enkelt om de kommit fram till någonting och de tyckte att de inte hunnit prata ihop sig ännu, men att de skulle ha ett möte dagen efter. Varpå jag tyckte att OM det nu var så att de åtminstone kommit fram till att jag inte var rätt person för jobbet, så kanske de bara kunde outa det. Såpass väl känner vi ändå varandra. De utbytte en snabb blick och min chef menade på att ingenting var riktigt klart ännu och de hade inte riktigt bestämt sig för hur de ville gå vidare. Vilket borde betyda att jag fortfarande hade en chans att få jobbet?! 

Detta satte helt klart griller i huvudet på mig. Jag hade faktiskt omedvetet räknat bort chansen att bli erbjuden tjänsten och fokuserat på att förbereda mig inför mina studier. Vad skulle jag göra om jag fick jobbet? Jag hade redan börjat kolla upp kurslitteratur och skaffat mig studentlegitimation, provmailat till och från min nya fåniga studentmail. Funderat på vad jag ska ha på mig första skoldagen. Första intrycket är viktigt! Skulle jag lägga allt det där till handlingarna och ta jobbet? 

Ett jobb som med största sannolikhet hade fått mig att växa enormt mycket. Ett jobb som skulle ge mig erfarenhet inom samordning, projektledning och teknisk problemlösning. Ett jobb där min kompetens troligtvis skulle ifrågasättas och där jag skulle vara tvungen att vara högpresterande från första sekund, bara för att bevisa för gamla rävar att jag VISST är rätt person på rätt plats. Jag vill vara väldigt tydlig med att jag skulle leverera på posten, det vet jag för jag misslyckas inte med vad jag tar mig för! Inte längre och aldrig mer!

Det blev onsdag och jag blev återigen inkallad av chefen och HR-chefen. Nu var beslutet fattat och de började med att berätta hur bra min intervju hade varit. Check på den, ge positiv feedback innan det negativa beskedet liksom. Där visste jag att jag inte fått jobbet och jag kunde slappna av och iaktta hur de skulle ge mig nyheterna. Men döm om min förvåning när min chef brister ut i gråt, då hon sagt det som sägas skulle. Hon ber om ursäkt och förklarar att det känns som att det blev så definitivt nu. Att jag kommer att försvinna. Gå vidare och lämna dem. Eftersom jag är en lipsill av rang måste jag stålsätta mig för att inte börja grina jag också. Men HR-chefen som är en mycket käck kvinna, lättar upp situationen innan det skiter sig totalt. Tack för det, om jag börjar gråta syns det resten av dagen!

Jaha, hur kändes det här då? Jomen, det känns faktiskt helt rätt. Nu kan jag återigen fokusera på mina studier och en inriktning som jag väljer själv helt och fullt. Lite roligt är att min chef (som uppenbarligen vill ha kvar mig) tycker att jag ska ta över efter vår trevliga HR-chef. Hon har uppnått en ålder då en exit borde ligga och lura i bakhuvudet. Speciellt då hennes (något äldre) make går i pension nu och gissningsvis har pengar gräs. Jag fixerade min chef med blicken och uppmanade henne att inte glömma den tanken. Kontakter är A och O! 😉 

Hoppas att ni njuter av helgen!

Tabu? - Våga prata om det

Just detta att våga prata om sådant som man normalt undviker att prata om, tror jag är nyckeln till så mycket här i världen. Beroende på hur man är uppväxt, både i fråga om arv och miljö, varierar det från person till person vad som känns tabu att prata om. Det kan handla om allt från pengar till sex, politik och psykisk ohälsa. 

Genom att avdramatisera tidigare tabubelagda ämnen, kan vi bli mer transparenta och få en bättre kommunikation. Med en bättre kommunikation kan vi få en ökad förståelse för våra medmänniskor, och därigenom nå en större tolerans.

Med dagens sociala medier är vi ständigt uppkopplade mot vår omvärld. Borde inte det gynna vår förståelse för vår omgivning? Inte riktigt. Vi tenderar nämligen att hålla oss inom vår egen värld även på nätet, där vi söker oss till likasinnade som delar vårt eget synsätt. Det är bekvämt att stämma in i klagosången utan att behöva reflektera särskilt mycket. 

Man läser samma kommentarer i samma kommentarsfält och blir lika förbannad som vanligt över att allt är så skevt. Men vad kan JAG göra? Det är som det är, det kan ju inte JAG ändra på!

Men vet ni? Jag tror att vi KAN ändra på saker. Vi måste bara prata om det. Fast inte i ett kommentarsfält infekterat av troll. Vi måste öppna munnen. Vara nyfikna och ställa frågor. Hitta forum att prata i. Vi är alla olika och har olika preferenser när det kommer till forum att prata i. Jag pratar här. Några pratar vid fikabordet. Någon föreläser. Men räcker det?

Jag tror att vi behöver lära oss att prata om obekväma saker. För oss vuxna kommer det kanske inte naturligt, för det var nog inte helt vanligt att man hade öppna diskussioner kring middagsbordet under vår uppväxt. Därför blev jag så glad när jag idag läste ett blogginlägg av psykolog Siri Helle, där hon berättar om sin kamp för att få in psykisk hälsa på schemat i grundskolan. Precis så! 

Det är ett fantastiskt bra första steg att avdramatisera psykisk hälsa och ohälsa. I vanliga fall är det först när man själv drabbas av det som ämnet kommer upp, men då befinner man sig i en oerhört sårbar situation. Och man drar sig för att prata om det eftersom man känner sig svag eller dålig. Om vi istället lär oss att psykisk hälsa är lika viktig som fysisk hälsa, kanske steget inte känns så stort att ta när man väl börjar må dåligt. 

ALLA har en psykisk hälsa och vi borde lära oss mer om hur vi värnar om den! Jag ska berätta en hemlighet för er. Jag har hela livet burit på en skam. Som inte ens var min. Som inte ens borde funnits. Jag tog över den som barn och närde den. Det är först nu, sedan något år tillbaka bara, som jag förstod det. Insikten var så kraftfull att jag inte visste hur jag skulle hantera den. Så jag grät, processade, drog slutsatser och blev fri. Eller ja, inte fri. Vanans makt är stor. Men nu kan jag stanna upp och fråga mig själv varför jag tänker eller reagerar på ett visst sätt. Och jag har blivit mycket mer medveten om och observant på mig själv.

Tänk om vi bara kunde få lära oss vad begreppet arv och miljö kan innebära, redan i grundskolan. Och att det är okej att må dåligt ibland, och det finns vuxna människor i vår närhet som man kan få prata med då. För det vore ju fantastiskt om det var så. Det finns oändligt med möjligheter i hur man kan lägga upp ett sätt att introducera psykisk hälsa för barn. Gör man det i skolan, får dessutom alla barn tillgång till samma information. Oavsett bakgrund!

Extrajobbets vara eller icke vara

Inför kommande tider av sämre ekonomi har jag börjat fundera på om jag kanske skulle erbjuda mig att hoppa in och jobba några timmar i månaden på mitt nuvarande jobb. Dels för att det skulle kunna finnas behov och dels för att jag i vanliga fall inte tackar nej till lite extra pengar.

Det finns dock ett par frågetecken kring denna frågeställning. Förutom det faktum att min chef eventuellt hellre tar in någon som är mer tillgänglig än vad jag har möjlighet att vara. Jag har i praktiken redan blivit ersatt på avdelningen, men under senare tid har arbetsbelastningen ökat. Vilket innebär att när jag försvinner så kommer det ändå att bli ett pressat läge. Det handlar också om huruvida jag är villig att binda upp mig på dessa timmar. För om jag erbjuder mig, måste de också kunna räkna med mig. Det finns några anledningar till att jag tvekar.

• Jag har sökt ett par mindre kurser som jag hoppas komma in på. De är på 7,5 hp vardera och är förlagda till under olika perioder under hösten. På distans! Om jag orkar vill jag gärna läsa dem parallellt med min "huvudkurs". Men då kommer jag inte kunna arbeta extra. Vilket förvisso löser dilemmat. Det är bara det att jag inte vet när jag får besked om jag blir antagen eller ej. Det kan bli så sent som under september månad. 

Investeringsdepression

Trogna läsare kanske minns att jag för tillfället tagit en investeringspaus, till förmån för en större buffert när jag nu ska börja studera. Det har gått ganska bra och jag har nu sparat ihop till en summa jag är nöjd med.

MEN nu har jag plötsligt utvecklat någon slags investeringsabstinens. Antagligen beror det på en kombination av att jag känner att jag uppfyllt ett mål och vill ha en snabb belöning, samt att jag har en större summa pengar som inte är låsta. Samtidigt som jag känner mig stressad över att jag missar en stor del av den hävstångseffekt som kommer att inträffa när ekonomin stabiliseras, genom att inte investera kontinuerligt.

Jag börjar vackla. Kanske behöver jag inte exakt så mycket i buffert. Kanske kan jag ta...bara litegrann? 

Fast nej! "Gör upp en strategi och håll dig till den. Börjar du tvivla, gå tillbaka och tänk på varför du valde den här strategin." Känns detta igen? Populärt motto inom börspsykologi, men applicerbart på i princip allt.

Under studietiden, åtminstone den här terminen, kommer jag att maxa CSN och få ut så att jag klarar mig men sparande är bara att glömma. Det innebär i sin tur att om något skulle gå sönder så skulle jag inte kunna betala det på ett bräde. Jag hjälpte min dotter med moppe och har en son som jag vill göra samma sak för. Såklart! Vi brukar inte åka på dyra resor, men vi hittar alltid på något på sommaren och vi åker skidor på vintern. Jag vill inte ta ifrån barnen det, bara för att jag kommit på att jag ska plugga. 

Det finns alltså ett behov av extra kassa och jag kan omöjligen veta hur mycket. Dels för att jag inte kan förutse oförutsedda händelser och dels för att jag inte vet hur länge jag kommer att plugga.

Okej, så jag veeet att jag tagit rätt beslut. Men det är tortyr att läsa om sparkvoter, sammanställningar och annat börsrelaterat. Enklast är såklart att låta bli att läsa om det, men det är också svårt. Man vill ju hänga med liksom! 

Jag får helt enkelt försöka fokusera på mitt varför och vara glad för alla andra som fortsätter med sina varför. Heja oss!

Studiebidrag och semesteruppdatering

Vissa saker tar man bara för givet. Som barnbidraget till exempel. På gott och ont. Jag visste att när barnen blir tillräckligt gamla "förvandlas" det till studiebidrag. Det har däremot inte förekommit några reflektioner från min sida över huruvida det är något mer än ordet som förändras. Såhär i efterhand kan jag tycka att det vore självklart att ha funderat på det. Det är sällan som en namnändring inte indikerar någon slags förändring, oavsett vad det gäller. I det här specifika fallet handlar det om att bidraget uteblir över sommaren. Därav namnet studiebidrag. Häpp! 

Sommaren tuffar obönhörligt på som ett gammalt slitstarkt lokomotiv (inte SJ) och snart är semestern över för den här gången. Hittills har det varit jättehärligt och jag njuter i fulla drag. Senaste äventyret var min lilla getaway till Stockholm. Louise och jag hade bestämt oss för att ses. Det visade sig vara ett bra drag, då jag inte varit i huvudstaden på drygt tjugo år. Oj, vad vi har sett mycket. Allt ifrån vackra byggnader till skabbiga råttor. Vi har ätit och druckit och levt som kungligheter. Ingen FIRE-vistelse, alltså. Men det är viktigt att prova på saker utanför den vanliga upptrampade stigen också. Intalar jag mig! ;-) Och det kommer inte att dröja ytterligare tjugo år innan nästa besök, jag gillar verkligen vackra Stockholm!

Hemresan var inte riktigt lika spännande och glamourös. Jag har visserligen hört att folk har mycket åsikter om SJ, men med tanke på hur många tusen resenärer de har om dagen tänkte jag att det vore märkligt om jag skulle drabbas. Jag som inte åkt tåg sedan 2016. Vad är oddsen? Men jodå, SJ levererade och bjöd på elfel en stor del av dagen vilket ledde till stopp i tågtrafiken. Enligt plan skulle jag ankomma till Göteborg 20:30, men klockan skulle bli runt 01:40 innan jag kunde kliva ut på västgötsk mark. 

Lönen trillade in på kontot idag, men eftersom jag fortfarande buffertsparar får jag snällt sitta på sidlinjen och betrakta börsens rörelser på avstånd. Det går inte att komma ifrån att det känns lite snöpligt att gå miste om den hävstången som en förestående uppgång kommer att generera. Jag har lekt med tanken på att skita i min buffert och räkna med att jag klarar mig fint på CSN under studietiden, men samtidigt vill jag ha fallnätet om något oförutsett skulle inträffa. Vi har ju trots allt hus och en massa tonåringar. 

Avslutar med några typiska turistfoton...

Ha en fin vecka, vänner!

Nära-döden-upplevelse i Skåneland

4:22 - Någonting kryper på mig. Är det en spindel? Det slutar när jag rör på mig.

4:24 - Någonting kryper på mig. Om det är en spindel så är den ospindligt enveten. Försvinner när jag rör på mig.

4:26 - Någonting kryper på mig. Aha, som jag misstänkte. Ingen spindel. Det är en fluga. Jag drar täcket över mig, trots att det är varmt. Nu ska här sovas.

4:28 - Fan vad varmt det är. Sticker ut ett ben. 3-2-1 Någonting kryper på mig!

Jag står ut ganska länge, men efter ungefär en och en halv timme av ovan beskrivna tortyr ger jag upp. Klockan är nu 6:00, vilket innebär att jag fortfarande har ett par timmar för mig själv innan frukostbestyren. Min dator har fått följa med på campingtripp men hade nog inte räknat med att få se dagens ljus. Den blinkar ovant när jag fäller upp locket. Den vill ha ström och jag som vill sitta ute hittar ett mycket lägligt uttag precis ovanför bordet jag placerat oss vid.

Det är lite mulet men med en filt och en mugg med kaffe, är jag i himmelriket. Två stugor bort sitter en man på sin altan. Lätt framåtlutad, korsord kanske. Undrar om han också hade en fluga i sitt sovrum. 

Igår var en händelserik dag. Vi drog iväg på ett litet äventyr, som blev lite väl mycket äventyr i mitt tycke. Planen var att strosa runt lite i samhället en bit härifrån och jag klädde mig enligt den planen. Men så fick vi feeling och ändrade oss. Terrängen var en helt annan och det hade gått jättebra, om det inte varit för våra våghalsiga tonåringar som hittade en i princip obefintlig stig, längs och uppför en bergssida. Plötsligt hade alla i familjen förvandlats till bergsgetter, utom jag som var klädd i långklänning och handväska. Jag försökte förtvivlat få åtminstone mina barn att vända om och ta den säkra vägen tillbaka, men icke! Här skulle det klättras. På äldre dagar har en högst ovälkommen rädsla för höjder infunnit sig och handsvett bryter ut i detta nu bara av tanken på gårdagen.

Steg för steg tog jag mig metodiskt och långsamt upp för berget. Bitvis var det lösa stenar som gled under mina fötter, handväskan hängde och slängde och jag vet inte hur många gånger jag trampade på min klänning. På båda sidorna om mig växte taggiga buskar som rispade min hud och högg tag i klänningen. Mot slutet av klättringen märkte jag hur mina vader var så fyllda av adrenalin att fötterna skakade. Jag var så arg, svettig och skakig när jag äntligen tog mig upp över kanten så ni anar inte. Lyckligtvis gick det snabbt över i lättnad och jag är glad att de andra faktiskt såg lite tagna ut också. Inte en enda gång tittade jag ner och det var nog ren överlevnadsinstinkt. För jag tror att risken är stor att jag hade vägrat fortsätta om jag tittat ner. Jag tittade nog faktiskt inte upp heller, när jag tänker efter.

Förutom detta äventyr, så kom också beskedet från högskolan igår. Jag blev antagen till den kurs jag önskade och det känns så himla bra att äntligen veta vad jag ska göra efter sommaren. Det här kommer att bli hur bra som helst!

Campingen börjar vakna till liv. Killarna i grannstugan sjunger (?!), småbarn skriker och folk går omkring med tandborstar i munnen. Det är något visst med campingliv.

Nu har jag upptagit tillräckligt av er tid med mitt svammel, så ut i solen med er!

Vad kallas detta?

Så har första veckan gått på semestern. En bra vecka på sätt och vis, har gjort lite smågrejer som utflykter och träffat vänner. Men en sak har förbryllat mig en aning. När jag satt på tåget hem efter att ha träffat en kompis, tittade jag ut genom fönstret och fick se ett stort moln som tycktes fullt av ett starkt ljus. Som att det var en eld däri. Jag har aldrig sett något liknande förut. 

Fotot är taget genom ett tågfönster, som ni kanske ser, (riktning sydost) och jag tänkte först att det var en reflektion från andra sidan tåget. Men när jag tittade ut på andra sidan, den sida som solen för övrigt går ner på, så såg jag ingenting som liknande det jag såg på min sida. Klockan var ungefär 21:30 på kvällen. Jag har försökt googla, men hittar inget som riktigt förklarar det jag såg. Det var verkligen som ett eget moln med tydliga konturer och detta starka ljus inuti. Nu tänkte jag att jag kan ju fråga mina intelligenta och allmänbildade läsare, kanske någon av er sett detta förut? Eller vet vad det kan vara? Inte helt olikt en såndär kärnvapenexplosion som man ser på Hollywoodproduktioner. Eller raketuppskjutning? :-)

Nog om detta. Något som jag gillar, men sällan har tid att göra, är att sitta och läsa wikipediaartiklar. Man kollar upp något på google, halkar in på wikipedia och väl inne i en artikel så länkas det ofta till andra relaterade sidor om personer, platser eller händelser. Jag kan bli sittande i timmar eftersom det är så roligt och alltid lär man sig något. Förhoppningsvis... 

Jag kommer inte ihåg hur jag först kom in på just detta, men det måste handlat om minoritetsspråk för jag sökte upp Meänkieli. Tycker att det är så charmigt. Men så surfade jag vidare och hamnade på Esperanto. Ni kanske känner till språket? Någon kanske till och med behärskar det? Jag hade hört talas om det tidigare, men visste inte mycket om det. Det är ett språk som en polsk kille tog fram under 1800-talet i syfte att förena många länder med ett språk som alla skulle kunna lära sig och använda. På det sättet skulle det också främja fred. Det låter naivt, men tanken är fin. Och tänk vad smidigt om det fanns ett språk som kunde förena stora delar av världen. Det var på uppgående och tycktes växa sig starkt, men så kom världskrigen emellan och upphovsmannen dog dessutom 1917. Nazisterna satte sista spiken i kistan då de förföljde utövare av Esperanto för Hitler var inget fan av tanken på ett förenande språk, läste jag någonstans. Språket ska vara enkelt att lära sig och bygger på flera olika språk. Jag tolkar det som att upphovsmannen plockade russinen ur många språk och satte ihop det till en mix som är lätt att bygga vidare på. Man behöver alltså inte lära hela språket utan bara grunderna, sedan bygger man på olika ändelser beroende på vad man vill säga. Jag har beställt en bok som berättar om bakgrunden till språket, och som innehåller grunderna som behövs för att lära sig Esperanto. Jag väntar otåligt på att den ska dimpa ner i brevlådan!

Surfa lugnt, och glöm inte att skriva en rad om ni har förslag på namn på ljusfenomenet!