Med hjärta och plånbok

Hoppas att ni inte glömt bort mig, trots att jag varit lite frånvarande. Jag tycks lida brist på både tid och energi för tillfället. Årstiden kan mycket väl vara en bidragande orsak, men i förhållande till mitt engagemang i skolan är den trots allt perifer. För skolan tar mycket av mig just nu. Jag trodde att detta skulle vara en något lugnare period i kursen, men det är full fart framåt som gäller. 

Vi läser och skriver hemma och har praktiska övningar och samtal på plats. Att läsa och skriva är inga problem, det är det praktiska som kräver mest av mig. Det är långa dagar och ett klassrum blir väldigt fullt av olika energier, så jag är helt slut när jag väl kommer hem. Med det sagt så vill jag också säga att jag verkligen tycker om min klass, det är många som jag trivs bra med och har stort utbyte av. Därför känns det lite vemodigt att vår tid tillsammans är över i januari. 

Vi hade en övning som gick ut på att ge varandra presenter i form av positiv feedback. Jag har hört talas om det förut, men aldrig provat. Efter att ha lyssnat på feedbacken (svårare än man tror) kändes det nästan som att käkarna krampade, så mycket log jag. Den finaste feedbacken fick jag från en kille som jag bara pratat ytterst lite med. Han sa att han uppfattade mycket i klassrummet som kantigt, men att jag gjorde det rundare. Liksom filade ner kanter och hörn. Han tyckte att jag var som en kopp varm choklad. Jag blev alldeles varm i hjärtat, för det kändes så genuint.

Jag tror att vi överlag är dåliga på att visa vår uppskattning. Så mycket i vår tillvaro handlar om att överleva och om att hitta vår egen plats i livet. Vi glömmer helt enkelt hur mycket man får tillbaka när man är generös mot andra. Det är som att man är en del av något större, när man inser att man har makten att få någon annan att må bättre. Speciellt med så små medel som ett leende eller några snälla ord.

Det om detta. Äntligen har snön letat sig ner mot sydligare breddgrader och det är ett fantastiskt vackert landskap vi vaknar upp till. Tråkigt nog är snön inte här för att stanna, vilket betyder att den snart kommer att förvandlas till en grå blöt sörja. Men idag ska jag njuta, för jag har ynnesten att inte behöva ge mig iväg till jobb eller skola. Däremot kom det precis ett mail från skolan där de informerade om att skolskjutsarna är inställda. Bussarna är förhindrade att ta sig fram under rådande väderlek stod det och det låter som att det kommit en meter snö. Minst! Fast från mitt köksfönster ser det snarare ut som en decimeter. Nåväl, jag hoppas att alla barn som får vara hemma idag går ut och åker pulka. Jag hoppas också att alla som ger sig ut med bil på vägarna har vinterdäcken på.

Vi blir då och då påminda om hur utsatta andra människor är i världen. Som i juletid eller när snön kommer. Så även jag. Tänk vilken tur jag har som är varm, mätt och trygg. Som kan unna mig att få julkänslor och planera när vi ska åka och hugga gran med hela familjen. Alldeles nyss surfade jag in hos en hjälporganisation och skänkte en liten slant. Jag har inte mycket men tänker att det ändå är mycket mer än vad många andra har. Om du tänker likadant, kanske du kan tänka dig att göra detsamma. 

Välkomna till Fumlans pysselhörna! Snart blir det ljus i vårt hus.

Ha en fin vecka! 💓

I bilhallen

Vi går i bilbytartankar och igår var vi och tittade på det första prospektet. Bilen var helt okej, men priset kändes i överkant så vi var lite tveksamma. Begagnatpriserna är som bekant höga nu, men då måste det kännas helt rätt också.

Säljaren hade varit väldigt trevlig och tillmötesgående, såklart, och vi provkörde och tog sedan in den i hallen för att kolla i bättre ljus. Den var fin, men hade blivit stående hos bilhandlaren i några månader. Jag är inte så insatt i bilbranschen, men det känns rent spontant som en ganska lång tid. Hans argument var att de hade glömt att skriva ut att det var drag på bilen och att de skrev till det den här veckan, vilket jag har svårt att tro faktiskt. Kanske var det sant, men mer troligt är att han drog en fuling. Dessutom skulle båda uppsättningarna med däck behöva bytas ut inom en snar framtid. Men han kunde inte göra någonting på priset.

Väl tillbaka i förhandlingsstolarna upplevde jag att säljaren plötsligt blev aggressiv i sin roll. Inte aggressiv som i arg, men väldigt drivande och han ville verkligen tvinga oss till ett beslut på plats. Plötsligt flyttar han blicken till något bakom mig och flyger upp.

- Ursäkta mig, min kollega ville något. Alldeles strax tillbaka, säger han och lämnar oss.

Jaha, det var otippat. Han sitter och försöker få till en deal men avbryter oss sedan mitt i en mening, för att prata med en kollega. Vad kan vara så viktigt att man lämnar ett kundmöte? Vi hade bestämt oss för att vi vill fundera lite, åtminstone över natten. Och medan han var borta försäkrade vi oss om att vi båda var inne på det. 

Troligtvis kände säljaren av vår tvekan, för när han kom tillbaka sa han:

- Ja, ursäkta igen. Det var min kollega som, ja han sa att det är en till som är intresserad av bilen. Som är väldigt på, om man säger så. (Ursäktande leende) Och vi håller inga bilar, men om ni vill ha den så är den er. Men som sagt, vi kan inte hålla och nu har ni ju till och med provkört och så, så att...

- Okej, så du kan inte ens hålla den till imorgon förmiddag? frågar min man.

- Nej, vi håller inte. Har ni tur så finns den kvar.

Här lägger jag händerna på armstöden för att signalera att mötet är över, och säger att det är nog en risk som vi får ta helt enkelt. Vi vill fundera eftersom priset är högt. 

På riktigt? Kör man den? Det är rent förolämpande att han tror att vi är så naiva. Att han trodde att vi skulle svara att: Oj, vilken otur att bilen stått här i månader men just när vi kommer och tittar så dyker plötsligt ännu en spekulant upp. Som dessutom är väldigt på. Ja, då får vi skynda oss att köpa den. Speciellt nu när vi till och med fått förmånen att provköra!

Vi hade verkligen inte bestämt oss, vi ville verkligen fundera. Men hans beteende blev spiken i kistan och jag blir uppriktigt nyfiken på hur ofta det fungerar. Är det en framgångsrik strategi att tränga in kunden i ett hörn och dessutom inte vara öppen för att göra minsta eftergift? Även om marknaden är hetare än förut, så var bilen iskall! Missar jag någonting? 

Har ni blivit överkörda i bilhallen?

Många hundralappar små...

...blir en stor förmögenhet. Eller nåt!

Det är lätt att låta bli att lägga upp saker till försäljning just för att man - jag - tänker att det inte rör sig om några pengar. Why bother? Barnens gamla stövlar till exempel, vem skulle betala för dem? Men faktum är att jag tenderar att jämföra med inköpspriset. Ett stort, men ganska vanligt misstag. En vara är trots allt inte värd mer än någon är villig att betala. Värt att ha i åtanke även vid nyinköp! Om jag kan acceptera att få 50 kr för ett par stövlar, även om de knappt är använda och ett känt stövelmärke, så är det 50 kr mer än innan och jag får mer plats i garderoben. Risken är också att jag tillslut blir så trött på att de står och samlar damm att jag skickar iväg dem till Emmaus eller Myrornas (eller vad det nu står på containern). Inget fel i det, men om jag skulle kunna få 50 kr så låter det alternativet ganska korkat för någon som lever på CSN.

Det är egentligen bara att kavla upp ärmarna, plocka fram dammtrasan och kameran. Kommer man bara in i rätt mode, så har det en förmåga att rulla på ett tag. Sedan tröttnar jag. Men det är bra om det inte hinner gå alltför lång tid emellan, så att det börjar kännas övermäktigt. Vet man inte i vilken ände man ska börja, blir tröskeln rätt hög. Bättre att köra en räd då och då. 

Vi har en annan kategori; presenterna! Jag kan faktiskt inte sälja presenter, även om jag inte vill ha dem. Det är därför jag nu har avsagt mig presenter från nära och kära, risken är alltför stor att jag får något jag aldrig själv skulle valt. (Om de sedan vill donera en flaska vin till en fattig student, är det ett initiativ jag ivrigt uppmuntrar!) Samma med fina blommor, det är så bortkastat på mig. Jag dödar allt, trots goda intentioner. Men presenter från arbetsplatsen då? Ja där är jag inte omöjlig när allt kommer omkring. Inte samma samvetskval som spökar, så det har hänt att saker lagts ut på Tradera. Fast ibland får vi presentkort och då kan vi välja något som vi behöver eller tycker om.  Vi har till exempel inte lagt egna pengar på badhanddukar eller sängkläder på ett bra tag. Och en gång valde jag faktiskt en fin skål från Georg Jensen, bara för att lyxa till det. ;-)

En sak till. Det där med frakt. Om det är stora saker eller små summor det handlar om, använder jag Facebooks marketplace i första hand. Gratis att annonsera och ofta kommer någon i närheten och hämtar upp varan illa kvickt. Ergo = ingen frakt! Säljer jag på Tradera brukar jag skriva att det är gratis frakt och räkna in det i mitt lägstapris. Kan locka fler och jag väljer fraktsätt.  

Nåväl, andemeningen med kvällens inlägg var just insikten om att plötsligt spelar även de små summorna en stor roll. Men så borde det alltid vara och jag vet att ni är många därute som redan resonerar så, jag predikar kanske för redan frälsta. Jag hoppas att jag nu är en omvänd själ och att jag kan hålla kvar vid min nya religion även e.k.r. (efter kassans reduceringsperiod).

Snart på en loppis nära Dig!

Trevlig vecka på er! Höstlov och allt, håll ut föräldrar snart är det fredag igen!

Bubblor, böcker, börsen

Efter en intensiv vecka kan man äntligen se köksbordet igen, framför mig har jag samlat ihop all kurslitteratur och kollegieblock till en stor hög. Högen symboliserar att jag är klar med den här delkursen. Ja nästan i alla fall, jag ska låta den sista och största inlämningsuppgiften ligga till sig lite innan jag transformerar den till PDF och skickar in den tillsammans med fyra bokreflektioner. Det hade varit skönt att göra det idag, men jag har till och med måndag på mig och jag är rädd att jag ska komma på att jag glömt något viktigt. Så vi får se hur det blir med det.

Jag har befunnit mig i en bubbla och knappt varit medveten om omvärlden. Ibland frågar min man vad jag tycker om att X blev konsekvensen av att Y hände, och jag ser ut som en fågelholk. "Har Y hänt?" Det är också han som påminner mig om att det finns ett fenomen som kallas börsen, så att jag åtminstone en gång om dagen loggar in och kollar hur jag stängde. Det är långt ifrån önskat läge, men jag ligger på svagt plus för både senaste veckan och senaste månaden. Har trenden vänt? Jag fick lite pengar över efter föregående månad och satte genast in dem på börsen. Lite svårare att bestämma mig för vad jag skulle köpa, men det har blivit lite gott och blandat. Mest fonder faktiskt, men även lite aktier. Microsoft har backat länge nu, hade det inte varit för att kronan är så svag hade jag nog fyllt på med en aktie eller två. Nu får det vara, jag är ändå tung i dem.

Min chef hörde av sig och frågade om jag ville jobba några dagar mellan jul och nyår. Jag tackade glatt ja, men undrade vad HR-chefen skulle säga eftersom vi skrivit att jag ska vara tjänstledig fram till sommaren. Men chefen tyckte att hon skulle ta den diskussionen och att jag var mer än välkommen. Hon fick faktiskt till och med mig på julbordet i slutet av november, jag tror inte heller att det var helt i samförstånd med HR-chefen. 

På min avdelning jobbar det en ung tjej som jag gillar väldigt mycket. Igår fick jag höra på omvägar att hennes mamma plötsligt dött häromdagen utan förvarning 53 år gammal. Jag kände inte mamman, vi kände till varandra indirekt och hon hade gjort en fin insats för min dotter och hennes klass. Jag värdesatte det högt och gladdes åt att vi hade etablerat en kontakt, om än indirekt via min kollega. Som alltid när en förhållandevis ung människa dör i förtid, börjar jag fundera över livet. Och som alltid kommer jag fram till att allt går ut på att hitta rätt balans. Om jag skulle dö imorgon, skulle jag ändå vara nöjd med det liv jag levt? Nu kan jag svara med ett rungande ja, och jag är så glad att jag tog steget att sätta mig i skolbänken igen. Om jag hade stannat kvar på jobbet, hade svaret lika självklart blivit nej. Jag kan gräma mig ibland över förlorad inkomst, lån och uteblivna investeringar på börsen, men i rätt perspektiv är det bara bagateller.

I tisdags åt jag godis till lunch, det börjar gå utför nu! Är det hösten som gör sig påmind? Jag är inte alls lika sugen på att ge mig ut och springa som jag var i början av terminen. Morgonpromenader lockar inte alls, kolsvart och småregn. Fast eftermiddagspromenader blir det åtminstone. I samband med att jag minskar min fysiska aktivitet, ökar min lättja och jag får kämpa hårdare med min motivation. Fast jag har sprungit (joggat) i snitt två gånger i veckan ändå och jag tänkte strax ge mig ut på den här veckans sista tur. Är det därför jag plötsligt kände att jag ska skriva ihop ett litet inlägg? Nä, jag passar på att göra det samtidigt som jag intar min lunch som idag (och de flesta andra dagar de senaste 6 åren) består av yoghurt, solrosfrön och russin. Jag har tidigare även haft i pumpakärnor, men det är så jäkla dyrt. Sådana kapitalistvanor har jag fått vänja mig av med.

När jag startade den här bloggen var min ambition att jag skulle skriva lite om böcker också, men de lyser med sin frånvaro. Jag kommer kanske inte att börja med något seriöst boktugg nu heller, men tänkte nämna att jag lyssnat på Bitterf**tan av Maria Sveland. Det var en lärare på universitet som tipsade oss om den. Han tyckte att den innehöll många bra exempel på de sociala roller som vi människor förväntas uppfylla. Jag kan inte annat än att hålla med, jag kände igen mig väldigt mycket i hennes reflektioner och händelser/ situationer som dyker upp även om jag kan konstatera att vi hanterar saker lite olika. Sedan kan jag inte låta bli att avundas hennes klarsynthet och förmåga att analysera och ta ställning. Och få ner det på papper så att det liknar något. Jag är glad att jag lyssnade på boken, den gav mig mycket. Däremot är jag inte lika säker på att jag kommer att lyssna på uppföljaren.  

Nu ere helg, ha en fin sådan! Ät mycket godis..snälla! ;-)

  

Manligt och kvinnligt

Jag brukar gå ut på en liten morgonpromenad innan jag sätter igång och pluggar på mina hemmadagar. Men det lockar inte nämnvärt att gå ut i ösregnet. Jag sitter kvar vid köksbordet, dricker upp det sista kaffet och skriver ett litet inlägg istället.

Vi hade en intressant föreläsning på skolan igår som handlade om manligt och kvinnligt i konflikter. Vi fick börja med att diskutera fram stereotypa föreställningar om hur män och kvinnor anses vara i konflikter. Som att män har närmare till våld och kvinnor till känslor. Män diskuterar logik och kvinnor ur ett relationsperspektiv. Män blir tysta och kvinnor vill prata. Ja men ni vet, vedertagna alternativa sanningar som inte alltid stämmer särskilt bra överens med sanningen.

Det finns inte mycket forskning på ämnet för det är inte helt okomplicerat att forska på rent manligt och rent kvinnligt. Det finns så många andra aspekter att ta hänsyn till som ålder, klass, etnicitet, sexualitet, kultur, utbildning, rang etc. Allt detta påverkar också hur vi agerar och reagerar.

Om man skalar bort allt annat, finns det verkligen något som är signifikant för män och kvinnor? Vad är det som "gör" oss till män och kvinnor? Normer och föreställningar under uppväxten om hur en flicka vs en pojke ska bete sig i fråga om klädval, leksaker och färgpreferenser. Jag vill tro att vi idag är mer medvetna i vår uppfostran av barn, men det är nästan som att simma motströms när man ser hur leksaksaffärer och klädavdelningarna för barn ser ut. 

Att som förälder också tänka på hur man uttrycker sig inför barn, som den gamla favoriten att en pojke som slår eller bråkar med en flicka "nog bara är kär i dig". Ingenting att fästa sig vid, eller kanske man rent av ska bli glad när man blir trakasserad av en pojke? Eller att ursäkta/ förklara pojkars dåliga uppförande med att "pojkar är pojkar". Betyder det att de inte går att uppfostra bättre?

Jag drar iväg från ämnet här märker jag, men det är svårt att låta bli. ;-)

Tillbaka till manligt och kvinnligt för på samma sätt som pojkar ska tycka om blått och flickor rosa, finns det också förväntningar på hur vuxna ska bete sig i samhället. Som ett exempel kan vi ta hur kvinnor är kända för att på arbetsplatser snacka skit om varandra, istället för att som män vara mer rakt på sak och lösa en konflikt med den direkt berörda motparten. Det låter ju lätt, men ponera att en kvinna gör just det. Hon ifrågasätter och kräver en förklaring. Men nu uppfattas hon som aggressiv och påflugen, ja okvinnlig rent av eftersom hon bryter mot normen. En sån som hon kan man ju inte lita på, man vet ju inte vad hon kan ta sig för. 

Nu kommer vi till det som jag ändå tror är det som skiljer kvinnor och män åt mest, nämligen biologin. Att vi är olika byggda och har olika fysiska förutsättningar och möjligheter, är ingen hemlighet och med det följer en anpassad hjärnaktivitet. Vi har alla hormoner som påverkar kroppen rent fysiskt men också psykiskt och det är hjärnan som kontrollerar tillgången. Generellt säger man att kvinnor har mer östrogen än män och män har mer testosteron än kvinnor, men det varierar också från person till person. Dessa hormoner förknippar vi med egenskaper som vi kallar kvinnliga och manliga. Kanske är det från detta som våra föreställningar kommer. 

Jag generaliserar och raljerar, men det är trots allt fördomar och stereotyper det här inlägget handlar om. Jag hade egentligen inget riktigt syfte med det här inlägget, förutom att jag tycker att det är intressant. Kanske väcker det tankar eller igenkänning hos er?

Mormors pengar - puts väck!

Jag har lite dåligt samvete. Eller faktiskt ganska mycket dåligt samvete. Jag fyllde år här i dagarna och hade i förebyggande syfte sagt att jag inte vill ha några presenter. Jag är av den bestämda åsikten att presenter oss vuxna emellan är helt onödigt. Kan vi inte bara behålla våra pengar och själva köpa det vi behöver, när vi behöver det? Jag hoppas, lite småaktigt, att det ska smitta av sig på resten av släkten. Vi får veta om det fungerade först till våren. Hur som helst så ville min mamma och min mormor ändå sätta in en liten slant på mitt konto. Punkt och slut!

Som den fattiga student jag är, protesterade jag bara en liten stund innan jag resignerade. Det dröjde inte länge innan jag började fantisera om vad jag skulle köpa för min peng. Några Castellum, Tele2 och Investor kanske? Några fondandelar kanske till och med? Men så slås jag av att det inte alls är vad min mamma och min mormor har tänkt att jag ska lägga pengarna på. Som min fina mormor brukar säga efter en donation: "Det finns väl alltid något hål att stoppa dem i." 

Eh, ja! Ett superstort hål som aldrig tycks kunna täppas igen, som bara blir större och större. Ett hål som jag längtat efter att få kasta in pengar i. Börsen! Men det är ju inte vad de hade tänkt sig. De tycker naturligtvis att jag ska unna mig något, speciellt nu när CSN är min försörjare no.1. De kommer aldrig att förstå att det är lyx att handla på börsen. Lyckligtvis behöver jag aldrig redovisa vad presenterna resulterar i, men som sagt... Jag har lite dåligt samvete nu när mina köp gått igenom.

Hade jag sett att pengarna växte hade jag kunnat känna mig lite nöjd. Men nu hinner pengarna knappt in på ISK:en, innan de försvunnit i intet. Som att de aldrig funnits. Eftersom det är mycket pengar för min mamma och min mormor (och även för mig), känner jag mig fruktansvärt slösaktig och oansvarig. Jag är dock övertygad om att det kommer att vända så småningom, och när det gör det kommer den summan att bidra till att den stackars portföljen får en liten skjuts uppåt. 

Jag kanske skulle skriva upp inköpspriset på köpen, så att jag kan visa avkastningen om några år. :-)

Härliga höst

Det har blivit höst lite mer på riktigt sedan mitt sista inlägg och det känns som att jag går in i en annan lunk. Naturen stänger ner och tillvaron dimras, snart är det helt mörkt på mornarna. Idag var jag och lämnade bilen på verkstan klockan 06:55, därefter pensionärsjoggade jag hemåt i sakta mak i gryningen. Det tog sin lilla tid, men vilken oerhörd lyx det är. Idag har jag nämligen ingen tid att passa och jag kom hem till ett tomt hus. Tänk att få ha det så här bra. Visst väntar skolböckerna på mig, men att kunna sköta skolarbetet hemifrån några dagar i veckan är så skönt.

Men det är även något visst med mornarna i stan också. Jag brukar se till att passera caféerna på centralen när jag klivit av tåget. Det känns fint att bli välkomnad av dofter av kaffe, nybakt bröd och bullar. 

Något som slagit mig under den korta tid som jag nu spenderat i stan, är att det är tur att jag inte bor där. Ur en ekonomisk synvinkel, herregud vad pengar jag skulle kunna göra av med. Ibland slutar jag runt lunch och då brukar jag gå från skolan till centralen, bara för att insupa alla dofter från lunchrestaurangerna. Som det är nu så nöjer jag mig med dofterna, men om jag bodde här vet jag inte hur länge jag skulle kunna stå emot. Samma sak på fredagseftermiddagarna, hur lätt hade det inte varit att slinka in på en uteservering och ta ett glas vin? Allt detta är naturligtvis saker man ska kosta på sig ibland. Tycker jag! Men jag vet också hur lätt det är att fastna i unna-sig-träsket, och jag tror att det faktum att jag bor på vischan är det som räddar mig. Eller så har jag för låga tankar om mig själv. :-)

Dessutom är det ju mycket trevligare att unna sig, om man kan dela det med någon. Delad glädje är dubbel glädje, som bekant.  

Ja, det här blev något av ett babbelinlägg. Hav öfverseende! 

Från gårdagens morgonpromenad.