Tillgångar och mörka rum

Egna tillgångar. Det kan vara så mycket. Det första man tänker på är pengar eller saker man äger som har ett ekonomiskt värde. Det skulle också kunna vara proviant och andra saker som hjälper en att överleva. Det jag tänker på idag, är mjuka värden som egenskaper och förmåga.

Jag är av den starka övertygelsen att alla har sin egen unika styrka. Vissa föds med en målarpensel i handen eller flinka pianofingrar och tar således sina förmågor för givet. Lika självklart som att gå och andas, utövar de sin kreativitet och kommer aldrig riktigt att förstå den längtan andra kan ha efter samma tillgång. 

Varför kallar jag det för tillgång? Jo, men som de flesta redan räknat ut är detta något man kan faktiskt kan använda för att tjäna pengar. Det handlar bara om att förvalta sin tillgång på ett bra sätt. Okej, stryk "bara". Naturligtvis finns det faktorer som kan försvåra, som konkurrens till exempel. Men förutsättningarna finns. 

En annan aspekt på tillgång, som jag personligen föredrar, är att man ofta får energi och/ eller avslappning när man utövar den. Genom att utöva sin styrka, hämtar man styrka. Man bekräftar sin person. Det här är min grej, det är det här som gör mig unik. Det blir ett kvitto på ens värde.

Nu kommer vi till nästa punkt. Inte lika rolig. Som jag skrev tidigare föds vissa med detta, men andra kan gå igenom ett helt liv utan att hitta sin speciella tillgång. Varför? Ja, var börjar man svara på det? Det kan bero på så mycket och jag tror dessutom att det ibland krävs lite tur för att man ska hitta sin tillgång tidigt i livet. Det kanske måste finnas ett piano i hemmet. Eller en förälder som kanske själv är konstnär. En vän som har samma intresse. Vissa intressen kan kosta och om pengar inte finns försvinner möjligheten att öva och utöva.

Nu kommer jag till pudelns kärna och det är nu jag blir väldigt personlig. Jag öppnar dörren till mina egna mörka rum. Mina demoner bor där, men jag har börjat lära känna dem. Förstå dem. Hantera dem.

För det finns ännu en anledning till att man inte hittar sin styrka. Och det är för att det inte stämmer överens med den egna självbilden. Lilla jag? Jag kan ju ingenting. Titta inte på mig. Fråga ingenting, för jag kan ingenting. Jag vill inte svara, för jag vill inte avslöja hur liten jag är. Om nu någon skulle leva i villfarelsen att jag faktiskt har något att säga, vill jag inte avslöja att jag inte har det. 

Nej, nej, jag har ingen talang. Jag försöker bara överleva. Hitta min plats, där jag kan smälta in och göra det som förväntas. Försvinna in i mängden och vara utfyllnad i andras liv. Statist. Någon måste sitta i klassrummet, köpa de här varorna och göra det här jobbet. För att samhället ska gå runt, för att andra viktigare och bättre människor ska få skina.

Det där var jag och tro inte för en sekund att jag var bitter. För att vara bitter måste man känna att man har rättigheter, tro att man har ett värde. Jag har aldrig inbillat mig det. Jag ville så förtvivlat gärna ha det där lilla extra, en talang, skönhet eller mod. Men jag visste mina begränsningar. Jag har förställt mig, jag har låtsats och halkat runt i livet. Hängt i sköra trådar, gömt mig och flytt. Från vad? Ansvar? Min egen spegelbild? 

Det är lätt att tro att ens egna unika tillgångar måste vara som andras. Vi matas ständigt av andras framgångar. Artister, konstnärer, författare eller varför inte politiker som har förmågan att orera i timmar i talarstolen. Det är sådant som förknippas med talang och förmåga. Om vi fastnar där är det svårt att komma vidare, för alla kan inte göra just det som de gör. 

Hemligheten är att gå djupare. Bredare. Lyfta blicken. Titta inåt. Och kanske börja ställa sig frågan, vad tycker jag om? Vad får mitt hjärta att bulta? Eller blöda. Det är där vi hittar oss själva. Och det är först då vi kan skina, bli vårt bästa jag. Det är där vi hittar våra sanna tillgångar, de som betyder något. De som får oss att växa.

Jag tänkte vara busig idag...

...och skolka lite från skolan. Men det är inte som förr. I gymnasiet var jag väldigt bra på att skolka. Bäst faktiskt, jag tror inte att många hade mer frånvaro än jag. Nu är ju inte det så mycket att hänga i granen, tyvärr. Idag kan jag stoltsera med att inte många har mer närvaro än jag. I min klass då! En får glädas åt det lilla.

Men vad det kom sig så blev det inte av, jag hängde tappert kvar hela dagen. Har försökt förstå alla turerna med rapportering av sårbarheter i IT-system och CVE-nummer, CVSS och vektorer. Jorå, jorå, såatte.... Visst låter det spännande? I den bästa av världar hade jag suttit här med ett glas portugisiskt rött vin bredvid mig för återhämtning, men jag har lovat sonen skjuts när han kommer hem från gymmet.

Det slår mig ibland att det är ett gissel, det här med att jag envisas med att ha en relativt anonym blogg. Många i min närhet vet att jag tycker om att skriva och nu i dessa tider, med så lite tid till mitt förfogande, blir det inte särskilt mycket skrivet. Det är faktiskt bara här på bloggen jag skriver för tillfället. Och jag saknar att inte kunna säga: 
-Åh, idag skrev jag ett långt inlägg om ditten och datten. Så härligt! Och ännu bättre, du skulle se vilka fina kommentarer jag fick på det.  

Och ingen kan heller svara:

-Nämen, vad roligt! Det måste vara väldigt givande att ha en blogg?!

För vet ni? Det ÄR givande! Jag älskar att skriva. Jag har inte alltid så mycket roligt eller intressant att skriva om, men det spelar liksom ingen roll. Ni som läser ändå är så gulliga och jag är så glad för det. (Nej, jag lovar att jag inte har druckit något vin. Även om det låter misstänkt likt vinprat.) Det som spelar roll är att jag får skriva och tro att mina ord har en mening. Eller åtminstone en plats i den här världen.

Det finns två livsuppehållande faktorer i mitt liv. Att gå och att skriva. Glöm syre, vatten och näring. Jag är ett urdjur, ett sådant där Björndjur. Även kallat Trögdjur. Jag menar, det är ju så jag! Hm, rimmar illa med att jag precis idag skrev på en annan bloggs kommentarsfält att jag alltid identifierat mig med John Bauers sagoprinsessor. Men va fasen, det här är min blogg och här finns det sådana varelser. En blandning av fiktion och vetenskap. Oskyldig och trög, det är jag det!

Bild i original: Illustrerad vetenskap

Hur som helst, jag tänkte att jag skulle ägnat den här dagen åt lite hederligt skrivande. På något bortglömt projekt. Men så blev det alltså inte och det får ni lida för nu. Fördämningen räckte inte till och nu väller orden ut, sveper med sig allt löst i närheten och lämnar förödelse bakom sig. En del kanske är luttrade vid det här laget, men om någon skulle titta in här för första gången idag så är det inte konstigt om man frågar sig vad det här är för nå'!

Nu har jag kommit tillbaka efter att skjutsat sonen och jag har hällt upp ett glas vin. Johnossi är på högtalaren och det börjar lukta gott från grillen. Kanske bäst att jag avslutar det här för ikväll, annars blir det kanske som i unga dagar. Man vet aldrig hur det slutar! 

Men jag är nog snart tillbaka, för jag kom på ett ämne att skriva om. Egna tillgångar och slöseri med resurser. Fast med en annan twist än den vanliga! 

Jag vet inte vad jag ska skylla på

Första April är över för denna gång och tur är nog det. Jag har gått på alldeles för många lurendrejerier och jag vet inte riktigt hur jag ska bortförklara det. Jag kanske är lite trött, lite blasé. Inte mycket förvånar längre. Vansinnet ligger i tiden.

Det krävs också en viss finess av lurendrejarna, inte som när barnen var mindre till exempel.

- Nu har jag städat mitt rum, mamma!

- Ja, fast det har du ju inte?!

- Haha, april april, gick du på den lätta?

Jag minns när man gick ut på radion och sa att man lagt förslag på att det skulle bli möjligt att ta ut "vård av hund", när ens hund var sjuk eller behövde till veterinären. Just den gick jag inte på, men jag tyckte att det var roligt för en på jobbet gjorde det och tyckte att det var verkligen på tiden. När det sedan gick upp för honom att det var ett aprilskämt höll han sig för sig själv resten av arbetsdagen. Hade det inte varit för att han är en ganska osympatisk människa, hade jag nog tyckt lite synd om honom.

Vädret idag hade man ju önskat att det var ett skämt. Snöflingor stora som tumvantar virvlar ner och så ska det fortsätta dagen lång. Men det var väl gårdagens fina väder som var skämtet. Dottern och jag satt i kortärmat och med uppkavlade byxben på trappen framför huset med näsorna mot solen. 

Det ska snöa tre gånger på lärkan innan våren är här, enligt bondepraktikan. Kanske kom vädergudarna på att de glömt bort det, så därför har man lagt in två snöfall den här veckan. Jag minns inte hur länge sedan det var som jag hörde lärkan första gången i år, men förhoppningsvis har en liten förlupen flinga landat på den redan och då är vi i mål innan veckan är slut.

Annars har det varit gott om vårtecken den här helgen. Förutom alla motorcyklister har jag även sett en citronfjäril, två sädesärlor, två humlor och knoppande vitsippor. Det är nog nu det är som bäst ändå, när allt står i startgroparna. För när våren väl sätter igång på riktigt går det så himla fort och det är svårt att hinna med att ta in allt som händer. Plötsligt är världen helt grön och innan man vet ordet av är syrenen överblommad och fåglarna har tystnat.

Jag har hittat ett nytt guilty pleasure. I ärlighetens namn har jag nog egentligen inte haft något tidigare, men nu har jag fastnat för Slow TV. Jamen ni vet, Den stora älgvandringen på SVT typ. Just den har jag inte tittat så mycket på, men den drar ju snart igång så i år kanske. Men det finns en serie om en norsk kille som heter Severin. Han har tagit över sin farfars gård och där går han och fixar och donar för sig själv. Han har några getter, annars bor han ensam. Han fiskar, jagar och bygger saker. Ibland sitter han bara och tittar rakt fram. Njuter av tystnaden. Jag älskar det! Som balsam för själen. 

Jag tror att vi behöver Slow TV. Åtminstone om man inte lever ett sånt liv själv. Vi matas ständigt med elände från hela världen och någonstans går gränsen för hur mycket vi kan ta till oss. Det är lätt att drabbas av vanmakt, då det finns så mycket hemskt att förhålla sig till. Men inte kan påverka i någon större utsträckning. Alla kan göra någonting, men vi kan inte göra allt. 

Samtidigt ligger det i vår natur att vilja hålla oss uppdaterade. Det finns ett uttryck som på engelska kallas för Doomscrolling. Jag vet inte om det finns något svenskt ord för det. Men det är inte så svårt att räkna ut vad det handlar om. Vi dras till dåliga nyheter. Det är så vi förbereder oss på fara. Hur länge hade vi vandrat på jorden om vi haft ögonbindel och öronproppar? Troligtvis inte så länge. 

Alla djur har sina knep för att överleva. Styrka, snabbhet, mörkerseende, kamouflage. Vi fick intelligens, en stor hjärna. En helt otrolig hjärna. Men även den behöver lite omvårdnad. Och just nu får min hjärna ibland små doser av Severin.

Hur tar ni hand om er hjärna? Meditation? Fysisk träning? Slow TV? 

Dilemmat med ridskola

Jag kan inte hjälpa det. Jag tycker synd om hästarna. Åtminstone vissa av dem upplever jag som deprimerade. Och helt ärligt kan jag förstå dem. Lektion efter lektion med elever som rycker, drar och svär. Träns av, träns på, träns av, träns på. 

Det kan tyckas som en skitsak, men när jag i början lämnade över tyglarna till (den medelålders) person som skulle ha hästen efter mig, tog hon bara tyglarna och började justera stiglädren. Hon hälsade inte ens på hästen! Hade hon inget hjärta, undrade jag?

Här ska du tillbringa en timma med denna fina varelse, och du bemödar dig inte ens med att berätta vem det är som svingar sig upp på dess rygg. Då förstod jag att det inte alltid är kärleken till hästarna som får en del att gå på ridskola. Det är något annat. Något som jag inte riktigt förstår. Något som får dem att se hästarna som ett verktyg, snarare än hjärtevänner. 

Hjärtevänner? Visst är det ett gammalt ord för kärlekspartner i mänsklig skepnad? Men när jag försökte beskriva relationen till hästar, dök det bara upp och det kändes så rätt. För hästarna går rätt in i hjärtat och det är precis som att det är där vi befinner oss när vi kommunicerar. 

Ni får ursäkta om jag låter flummig, men apropå hjärtat så har det fått sig en törn. I lördags fick jag reda på att min favorithäst ska avlivas. Han har varit skadad länge och blir inte bättre. Jag har sett det. Han har ont. Han står alltid på samma sätt i sin spilta och vill inte gärna flytta på sig när jag ska mocka hos honom. 

I tisdags hade jag tid över innan lektionen, så jag bestämde mig för att mocka och sedan skulle jag rykta honom. Pyssla om honom lite. För han har sett så ensam och övergiven ut. Han är inte misskött, så mina insatser var bara en förevändning att umgås med honom. Han verkade uppskatta mina omsorger. Han sökte kontakt och var aktiv. Vid ett tillfälle la han sin haka mot min axel och sedan stod vi bara så tillsammans en stund och andades. Nära.

Jag är så tacksam att jag inte visste då att hans tid var utmätt. Att det skulle bli sista gången jag träffade honom. Jag hade inte kunnat dölja mina känslor. 

Ska man se krasst på verksamheten är hästarna de maskiner som gör produktionen av ryttare möjlig. Det är sällan man hör talas om en ridskola som blomstrar. Det är snarare regel än undantag att de kämpar med sin ekonomi. Men det innebär också att om en häst blir skadad eller sjuk, så är inte prognosen särskilt god. En häst kostar och om den inte kan gå lektioner, så genererar den heller inga inkomster. Hästen degraderas från maskin till ekonomiskt slukhål. 

Under mina få terminer på ridskolan har en häst sålts och minst fyra avlivats. Jag har inga erfarenheter av en ridskolas verksamhet. Allt jag skriver här bottnar i egna iakttagelser och slutsatser, som färgas av ett blödigt hjärta. Men är det ett normalt förfarande? Eller har ridskolan bara haft otur under den tiden jag varit inskriven?

Ännu en sak som jag reagerat på är kulturen. Man verkar inte hälsa på varandra. Jo, i sin ridgrupp såklart. Men inte när man möter någon utanför stallet på gården. Och inte när någon kommer in i stallet som inte går i samma grupp. Inte en enda gång har någon hälsat först på mig. Det är alltid jag. Och de ser nästan alltid lite besvärade ut. Som om de undrar vad jag är för en skum figur som inte lärt sig de sociala (osociala?) koderna i stallet. Eller om de hört fel... Är det så på andra ridskolor också?

Jag tror att detta får bli den sista terminen på ridskola för min del. Det känns tråkigt på ett sätt, för jag vill ha hästar i mitt liv och jag vill upprätthålla mina kunskaper. Men kanske kan jag hitta någon häst i närheten som jag skulle kunna vara medryttare till....

Foto: Privat

When in London!

På söndagsmorgonen vilade en sammanbiten tystnad över frukostbordet. Jag förstod inte först, men då det tredje enstaviga svaret på ett möjligt konversationslockbete levererades, trillade polletten ner. London! Vi hade ju bokat en resa till London kvällen innan. Det var inte tystnad som vilade över frukostbordet, det var ångest.

Medan jag i mina egna fantasier redan promenerar längs Londons gator, upplever dofterna av dyr parfym utanför Harrods, klappar lejonen på Trafalgar Square och planerar upp reskassan, ägnar sig min man åt en helt annan sorts fantasier. Som magsjuka dagen innan avresa, borttappade pass, felstavade namn på flygbiljetten, det bokade hotellet existerar inte och reskassan kommer inte räcka till mat sista dagen.

Kanske låter texten lite raljerande, men sanningen är att glädjen över resan inte är odelad. Vi är väldigt ovana vid utlandsresande och behovet är heller inte särskilt stort. Vi trivs bra i vår lilla del av världen. Anledningen till stundande London-resa är att vi har sparat länge för att kunna göra en större resa med barnen. Och detta tillför naturligtvis en gnutta extra oro. Det är inte bara vi två, vi har fyra unga vuxna med på resan också. 

När vi började spara till resan såg vi en all-inclusive framför oss, i ett soligt land i södra Europa. Ligga vid poolen och slappa. En resa av det slaget gjorde vi nämligen när barnen var betydligt yngre. På den tiden som barnen tyckte det var roligt att leka i poolen, snorkla i havet och äta sin egen vikt i glass. Men allt eftersom tiden har gått, har vi insett att intressena har skiftat karaktär. Vissa tycker att allt är pinsamt och kliché, vissa är rastlösa och ingen av dem kommer att vilja bada. Möjligtvis ligga i en solstol och scrolla på mobilen mellan måltiderna. 

Efter en hel del stötande och blötande bestämde vi oss istället för att ge barnen London! En stad vi dessutom besökt en gång tidigare, min man och jag, och tycker mycket om. Nu snackar vi alltså inte längre om en vecka i solen, utan tre dagar i potentiellt ösregn eller åtminstone gråväder. Men jag är säker på att det kommer att bli en resa som de kommer att minnas, förhoppningsvis med en hel del ljusglimtar.

Söndagsmorgonens allvar släppte lyckligtvis efter att vi pratat lite om det, släpat fram monstret i ljuset och exponerat dess mörka sidor. Det finns inga garantier för att allt kommer att avlöpa problemfritt och jag är den första att erkänna att det känns lite nervöst. Men det som känns läskigt är sådant vi inte kommer att kunna påverka. Speciellt inte flera månader innan.

Istället åker jag helikopter över London med Google Maps och memorerar restauranger och landmärken. Vi har unnat oss lyxen att bo centralt i närheten av Hyde Park och jag tänker börja resan med att skämma ut barnen med ett tal i Speakers Corner! 

Hear ye, hear ye!

 

Vad du än gör - Läs inte detta!

Som en blank canvas är jag nu när jag sitter inför en nyöppnad möjlighet att förmedla mig med omvärlden. Jag har kli i fingrarna och de väntar ivrigt på kommando från hjärnan. Trummar lätt mot tangenterna och skriver tecken på måfå. jnde klwd lqwo efnp och sedan långsamt: scek jryt abxo wmaq 

Kryptoanalytiker i öst kliar sig i huvudet. Det ser bekant ut... Har de en gammal nyckel? Är det ett kontrollmeddelande eller innehåller det viktig information? Kommer det från ett nutida Bletchley Park eller har en förälder lämnat sin surfplatta till sin 1-åring? Begär förstärkning! - Hej, 40-talet här...

Hörde igår att män är mer benägna att dela vidare information utan att källgranska. Varför? Är det det manliga egot som visar sitt ljusskygga rätta jag? Att visa världen den information som bekräftar ens egna åsikter/ känslor/ tankar/ teorier (läs: ego), istället för att kritiskt fundera över vem som skulle vinna på att informationen sprids. 

Att tänka steget längre. Blir jag duperad? Springer jag just nu min egen antagonists ärenden? 

- Vad snackar du om? Den här texten visar ju att jag har haft rätt hela tiden. Kolla här!

- Jag vet väl inte vem som skrivit den! Men det måste ju vara någon lika förträfflig som jag, jag menar kolla vad det står! Precis vad jag alltid har sagt!

- Det var väl det jag visste! Nu är det bara en tidsfråga. 

#inteallamänochkanskenågrakvinnorockså

Jag vet precis när grannen kör sina barn till förskolan på morgonen. Röstresurserna är inte att leka med. En skrikgråter - alltid! En ilskeskriker för att överrösta och en håller för öronen och skriker att de ska sluta skrika. Men högst av dem alla skriker mamman. In i bilen med er. Vi är sena! Du också! TYYYST, ni väcker lillan! Ta på er bältet. Vi måste åka nu! VILL ni komma försent eller???

Livet ändå...

Jag tänker inte be om ursäkt, jag varnade er redan i rubriken. Det är en särdeles grå och blöt dag, min bil är trasig och mitt kaffe är slut. Men det bekommer inte rödhaken som outtröttligt fortsätter sitt drillande. Tack och lov för rödhaken och när som helst kommer koltrasten börja med sina serenader. 

Det här med fåglarna, det är ju ett tema som återkommer i inläggen. Är det kod? Vem är rödhaken... Red Robin...Robin...smeknamn för Robert? Vem är Robert, eller ska det läsas Trebor? Det är väl inget namn? Trevor är ett namn. Vem är Trevor? Viktigare; vem döper sitt barn till Trevor? Ja vem? Kan bara vara Brittiska underrättelsetjänsten.

Och koltrasten som kommer att börja sjunga. Är det någon från oss? Vilka har inte rapporterat in? Saknar vi någon? Det var Ivans tur att ta med kaffebröd idag, men han har inte dykt upp...

Är vi alla olika?

En idé till ett blogginlägg dök upp när en läsare uttryckte frustration över att man så lättvindigt avfärdar människors tillkortakommanden med att vi alla är olika. Och jag kan relatera!

I grunden är jag övertygad om att det är en bra sak, att vi är olika. Vi kompletterar varandra. Vi har olika starka sidor och olika svaga sidor. Vi har olika drömmar och mål. En del vill ha pengar, en del vill ha frihet, en del vill ha makt, en del vill ha kärlek och en del vill ha tid. Det gör att vi, i viss mån, väljer olika vägar istället för att överbelasta en huvudväg för att nå samma mål.

Så långt är allt frid och fröjd, utmaningen kommer när man börjar utvärdera sin egen roll. Vilka förväntningar man har. På andra, på samhället, på sig själv. Någonting som många faktiskt har gemensamt, är uppfattningen om sin egen betydelse. Det är helt naturligt att utgå från sig själv. Varje tanke, känsla och åsikt tar avstamp i ens egna livsåskådning. Den i sin tur är byggd av tidigare erfarenheter, egna övertygelser och inte minst våra personligheter (arv och miljö).

Allt jag tar ställning till, gör jag utifrån mig själv. Det är en överlevnadsinstinkt. Nu händer det här, hur påverkar det mig? Vilka rättigheter har jag? Vi har ofta bra koll på våra rättigheter, men inte lika bra koll på våra skyldigheter. 

Jag är inte skyldig att hjälpa någon som har det svårt. Om jag själv upplever otrygghet, kanske jag inte ens ser andra som har det svårt. I pressade situationer smalnar mitt synfält och jag fokuserar bara på mig själv. Ännu en överlevnadsinstinkt. 

Vad skulle krävas för att jag skulle se andras nöd och öka min benägenhet att hjälpa till? Jag tror att svaret ligger i vår känsla av trygghet. Det första som händer när vi känner oss trygga är att vi känner upplever ett större lugn. Ja, saker inträffar men jag har en plan. Jag vet hur jag ska hantera den nya situationen.

Det här är ett önskat läge. För om alla kunde känna trygghet, skulle behovet av hjälp och vårt beroende av andra minska. Vad behöver vi för att känna trygghet? Nu kommer vi in på den tunga psykologin och jag kopplar in Maslows behovstrappa. 

Bild lånad av NPF-specialisterna.se.

För att ha en chans att uppnå känslan av trygghet behöver våra grundläggande fysiologiska behov vara tillfredsställda, alltså nivån längst ner. Saknas något på den lägsta nivån kommer vi inte vidare i trappan, vårt fokus ligger på att överleva. 

Om vi tar en titt på vår omvärld, eller vår omgivning, kan vi ganska snabbt konstatera att vi dagligen ser människor som kämpar på nivån längst ner av olika anledningar. Det kan vara utslagna, utförsäkrade, brottsutsatta och människor på flykt. 

Men det kan också handla om människor som på pappret ser ut att ha det bra. Människor med ett jobb, pengar på banken, familj och ett hem. För även om vi har allt på nivån längst ner, kan vi ridas av demoner som inte syns. Jag kanske bär på någonting som gör att jag är rädd att förlora det jag kämpat för. Jag kanske identifierar mig med mina tillgångar, och vem blir jag då om jag skulle förlora ens bara en liten del av dem?

Då är jag på nästa nivå, men jag kommer inte vidare så länge jag drivs av rädsla och oroar mig. Jag uppfyller alltså inte heller kriterierna för trygghet. Nu är vi plötsligt ganska många i samhället som har ett relativt smalt synfält, som inte ser längre än till sitt eget bästa. Som inte ser hur andra kämpar. Som undrar: "Vad fan får jag för pengarna?" 

Det andra som händer när vi upplever trygghet, är att vi ser andras behov. Synfältet breddas. Vi kan se orsak och verkan. Och nu kommer vi till den springande punkten. Vad ska vi göra åt det? Ska vi bara acceptera att alla är olika? Var går gränsen för att i princip omyndigförklara andra? 

Frågan blir än mer komplex när vi tar i beaktande att precis allt påverkas av andras agerande och livsåskådning. Eftersom vi är olika, engagerar vi oss i olika ämnen olika mycket. Vi kanske lägger in olika faktorer i begreppet grundläggande. Bara där har vi en utmaning. Vem har rätt?

Ja, vem har rätt? Det är också en viktig aspekt i frågan. Kan jag verkligen vara säker på att jag har rätt? Är jag upplyst nog att ha en åsikt? Har jag förmågan att ta in allas perspektiv för att fatta rätt beslut?

När jag slänger ur mig att alla är olika kan det låta som en kapitulation inför ett oöverstigligt hinder, men det är snarare ett konstaterande att här behövs det en djupare analys av hur vi ska nå ut till alla med det vi vill förmedla. (Och någonstans hoppas jag att detsamma gäller även när andra använder sig av den frasen.) 

Hur når jag ut till den breda massan med att jag till exempel tycker att man ska ha en viss nivå av beredskap i sitt hem? För alla är inte där. För att jag ska nå ut med mitt budskap krävs det att jag har förståelse för det brus som förekommer mellan mig som sändare och den tilltänkta mottagaren.

Jag kan behöva prata högt, lågt, snabbt eller långsamt för att nå vissa. Jag kanske behöver måla en tavla för att nå andra. Jag kanske behöver spela in en låt som spelas på radion för att nå en del. Jag kanske behöver dela ut flygblad eller knacka dörr.

Men jag måste också vara öppen för att det finns människor som tycker att jag har fel, och att jag faktiskt kan ha fel...