Ja, se tonåringar och känslor...

Tema idag? Hm, tonåringar och deras känslor kanske? Mina barn är naturligtvis fantastiska och bäst på alla vis, men de är tonåringar och styrs av känslor. Eventuellt styrs de mer av sina känslor än många andra, åtminstone än mina bonustonåringar.

Jag tänkte idag rikta strålkastaren mot sonen. Det skulle han nog uppskatta - NOT! Men jag tänker att det man inte vet och så vidare... Sonen är den tysta tänkaren. Buttra, tysta tänkaren. Sitter ofta på kammaren och drar egna slutsatser, eftersom han inte pratar om saker med vettiga människor. Som mig till exempel.

När han var lite yngre gick vi pratpromenader. Det var jättebra. Även för mig. Jag lärde mig att tygla mina frågor och vänta ut honom. Det räcker att jag bara öppnar med något, sedan ska jag vara tyst och vänta. I tystnaden formuleras tankar till ord som kommer ut så småningom.

Häromdagen fick jag dock använda en annan taktik på grund av tidsbrist. Han hade varit arg och ledsen för att han missade tåget till skolan. Tyckte att det var så typiskt. Orättvist. De måste väl ha sett honom där precis utanför dörrarna, ändå stängde de och körde iväg. Så jäkla typiskt. 

Hör ni varåt det barkar? Offerkoftan. Jag är livrädd för offerkoftan. Människor som inte tar ansvar för sina liv, skyller på andra och allting bara händer dem. Så himla typiskt. Det kunde man ju fatta, att det skulle bli såhär! 

Nu är sonen ännu bara en tonåring, men han är en mycket intelligent tonåring. Så jag tänker att jag vill ge honom en bild över hur man kan välja att se på sitt liv. Bara som ett medskick. Jag frågade honom om han visste vad ett flipperspel var. Frågan var delvis retorisk, för min beskrivning av ett flipperspel var högst avgörande för att min bild skulle bli logisk.

Föreställ dig kulan som studsar runt där inne, slår emot olika saker, åker fram och tillbaka. Ibland kraschar den och ibland får den en kraftig skjuts uppåt och så fortsätter de tvära kasten ett tag till. En del skulle säga att det är precis så de har det i livet. Det är de själva som kastas runt i den där världen, helt beroende av att någon annan sköter spakarna. Helt utan egen vilja eller förmåga att själv påverka.

Om man istället byter fokus och tänker att det är du som sköter spakarna. Kulan är ditt liv och dina val. Du kan inte styra allt, men du kan påverka mycket och ju mer du spelar desto duktigare blir du på att hålla kulan igång. Ibland kommer kulan att åka i botten. Allas kulor åker i botten ibland för ingen är så duktig att man kan hålla kulan i spel hela tiden, men du kan välja att skjuta upp kulan igen och göra ett nytt försök.

Okej, det kanske är lite lamt med metaforer men jag gillar dem. Nä inte gillar förresten, jag älskar när jag hittar en metafor för någonting. Jag kanske inte kan berätta exakt hur jag känner och få någon att förstå exakt hur jag menar, men om jag hittar något som någon annan kan relatera till så bättrar det på chanserna. I det här fallet lyckades jag. Han förstod. Han började till och med prata med mig, om sina känslor. 

Jag är inte mer naiv än att jag inser att när känslorna stormar kommer det där flipperspelet vara det sista han tänker på. Jag var också noga med att säga att det är viktigt att ge plats åt de där känslorna som kommer fram. En stund. Det hör till när man ska bearbeta något, man får bara försöka se till att de inte förstör hela dagen. För så är det för sonen. Hela hans dag är dömd att gå åt hel***e. 

Ja, vi ska inte gå in på självuppfyllande profetior också, men jag kan ha sagt att om den gör det så är det för att du har bestämt dig för att den ska det.

Ibland undrar jag vad de stackars barnen kommer att minnas mest av mig när jag är borta... 😉

Boktips

Idag är kaffet starkt, svart och gott. Humöret är på den övre skalan och mungiporna pekar upp mot öronen, ja mentalt alltså. Det ska till något väldigt roligt för att jag skulle få för mig att sitta här och le som en fåne i min ensamhet.

Egentligen tänkte jag inte bli så långrandig, jag vill faktiskt bara berätta om två böcker som jag lyssnat på de senaste veckorna. 

Den första heter "Sällsynt kloka varelser" och är skriven av Shelby Van Pelt.

Det är en fin berättelse där vi får följa främst en äldre ensam kvinna som bär på en sorg och förbereder sig för sin ålderdom (i förtid), och en ung man som tycks ha svårt att få ordning på sitt liv. Boken utspelar sig i USA och de två personernas väg korsas tack vare den unge mannens letande efter sin far. Berättelsen och händelseförloppet vävs samman tack vare en bläckfisk, som lite otippat blir den gemensamma nämnaren dem.

Jag är inte världsbäst på genrer, men det är en finstämd och vacker historia och den rekommenderar jag till alla som behöver lite mjukt för själen såhär i höstmörkret.

Den andra boken heter "Din vilja sitter i skogen" och är skriven av Mattias Timander.

Under en kortare tid får vi inblick i en ung mans tankar om livet. Han är född och uppvuxen i norr där man inte ger mycket för vare sig böcker eller storstan, men efter att ha fått smak på finlitteratur av en slump känner han att han inte passar in i byn däruppe. Han drar till Stockholm och sugs in i ett destruktivt kulturliv, och blir dessutom olyckligt förälskad i en kvinna som av någon outgrundlig anledning ändå ser till att knyta honom till sig. Har han hittat hem där i storstan?

Det här är en kort bok och har man möjlighet att lyssna på den, så gör det för bövelen. Det är författaren själv som läser in boken och jag är övertygad om att man missar en viktig dimension av berättelsen om man inte hör dialekten och hans nonchalanta språk. Det är inte ofta jag skrattar högt av en bok, men här gjorde jag vid ett tillfälle det och då var det på grund av hans sätt att blasé återge en inringares samtal till ett radioprogram.

Två fina böcker! Väl bekomme!

 

Snart slut på berg- och dalbanan

Nu är jag trött faktiskt. Att vi precis startat upp en ny kurs som ska ta oss fram till jul, känns rätt tufft. Det är något jag inte kommer att sakna med studieupplägget, de ständiga uppstarterna och de ständiga grupparbetena. 

Jag är alldeles för mycket individualist för det här. Jag försöker bara se det som ett sätt att lära mig att relatera till och hantera människor. Försöker se hinder och svårigheter som utmaningar som jag kan lära mig något av, istället för att ge upp. Vilket jag har varit sugen på vid några enstaka tillfällen.

Samarbete och samverkan är jättebra och jag tror att vi är starkare tillsammans, men inom rimliga gränser. Gränser som jag själv kan vara med och påverka. Jag vill själv förstå nyttan med samarbete. Att nyttan består i att spara tid för kursledarna vid bedömning, är inte en giltig anledning. Av det enkla skäl att jag inte får möjlighet att fullt ut visa min potential på grund av kompromisser och svårigheter att få till tid som passar alla i gruppen att arbeta tillsammans.

Förvisso har jag nästan alltid blivit nöjd med slutresultatet som vi har lämnat in, men det har krävt mycket energi och de senaste 1,5 åren har varit en känslomässig berg- och dalbana. Jag är tacksam för att det närmar sig slutet och att nästa termin kommer att vara mest individuellt arbete.

Egentligen vill jag inte gnälla mer, men fy farao vilket svagt kaffe jag bryggde idag. Helt värdelöst!

Lönesamtal

Det är en riktig skjuts för egot och jag skojar inte. Inte för att min chef slänger en massa höga siffror åt mitt håll, tyvärr, men för att hon lagt upp det som en timma av positiva bedömningar från hennes sida. Olika kategorier som ansvar, initiativförmåga, ledarskap, samarbete und so weiter. Hon är också personen som förbereder sig minutiöst, så alla små rutor är fyllda av pytteliten text som hon sedan läser upp för mig och utvecklar. 

Eftersom jag tidigare inte vistats så frekvent på jobbet på grund av mina studier, har jag något år hållits tillbaka lönemässigt. Nu när jag däremot är inne och jobbar en dag i veckan, tyckte chefen att jag skulle komma med ett justeringsförslag. Det är nytt på vår arbetsplats, att om vi tycker att vi gjort något bra kan vi närsomhelst under året gå till chefen och be om en lönejustering. Jag har dock mycket god anledning att tro att det låter bättre än vad det i verkligheten faktiskt är. Åtminstone för oss vanliga dödliga.

Fördelen är att det öppnar upp för en mer kontinuerlig dialog, vilket jag gillar. Chefen tyckte också att hon skulle prata med min andra chef på avdelningen som jag lånas ut till ett par timmar i veckan, för att se hur hon värderade de uppgifter som jag än så länge ägnat min tid åt där. 

Jag hade inte alls förväntat mig denna insats, men båda mina chefer är måna om att vara korrekta och jag har ju själv sådana tendenser. Det är alltid bra att att kunna luta sina beslut mot konkreta fakta eller rutiner, ifall det skulle uppstå tveksamheter i efterhand och löner är ju ett känsligt ämne.

Så vad ska jag komma med för förslag då? Jag står ju kvar i min gamla tjänst än så länge och jag är tämligen säker på att jag inte ligger så illa till jämfört med mina kollegor. Det blir också lite märkligt om jag ska jämföra mig med tjänster som är likvärdiga med den jag har endast två timmar i veckan. Det hade varit en annan sak om jag kunde basera förslaget på den nya tjänsten, då hade jag kunnat vara lite fräck och drämt en siffra i bordet. Nu får jag tassa lite och ska kanske nöja mig med att runda upp till närmsta tusental? Den vanliga löneförhandlingen kommer ju i vår och innan dess ska jag väl ha fått lite positiva nyheter om framtiden.

Apropå den nya tjänsten, så vet jag inte mer nu än sist när jag berättade om den. Jag har fortfarande inte fått svart på vitt att den kommer att godkännas på högre nivå (VDn). Däremot har jag hört små hintar. Den tydligaste var nog när jag hade möte i ett annat ärende med självaste VDn i fredags och han sa: "Det kommer du ju ha nytta av själv när du jobbar här i framtiden." 

Men så kom igen då! Gimme!

Den svarta svanen

Har ni sett den? Den finns på SVT Play. Det är fem avsnitt, jag har än så länge bara sett tre. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Är jag förvånad? Chockad? 

Nej, faktiskt inte. Kanske mer frustrerad. Något som jag absolut INTE vill bli är uppgiven, men det ligger och lurar i bakgrunden. 

Infiltration och EKO-brott är inget nytt. Däremot kryper det in i alla vinklar och vrår av vår välfärd nu. Nästan dagligen hör man om möjliggörare på alla slags positioner. Chefer, handläggare och administratörer. Nätverk, rekryteringar och målvakter. Bristande och/ eller helt obefintlig tillsyn av förvaltningar och myndigheter. Nästan som att vi vill finansiera kriminalitet med skattepengar. Det är där pengarna finns, säger de. I kommunen. I boendena. Serien utspelar sig i Danmark, för er som inte sett den. Jag lämnar det där.

Inte ett dugg litar jag på Amira, som den svarta svanen heter. Jag vill naturligtvis tro att hon lämnat kriminaliteten bakom sig och gått över till den goda sidan. Samtidigt är det något i hennes blick när hon berättar för journalisten om hur hon har arbetat tidigare. En glöd, en frenesi som ackompanjeras av ett Mona-Lisaleende. Ett osynligt leende som ändå syns. Ibland kommer det tårar också, framklämda från hennes rådjursögon när det passar. 

Journalisten frågar varför en man återkommande frågar om hon vill se en avrättning "live". Hon svarar att hon inte vet, att han kanske fått den bilden av henne att hon skulle vilja det. Mm-hmm... jag vet inte jag, varför skulle han ha fått den bilden? Varför propsa på en sådan sak om han inte skulle haft fog för det? 

I den undre världen samarbetar skräp och kostymer, det är så de lyckas. Vi undrar varför droghandel och skjutningar aldrig tar slut, men det handlar ju om tillgång och efterfrågan. Finns det ett verkligt intresse att komma tillrätta med problematiken? Brukas inte droger i alla klasser? Återigen, skräp och kostymer och allt däremellan. Spår av kokain går nog att finna på både politikers, journalisters, skolors och juristers handfat.

Hur som helst är det en serie jag kommer att titta färdigt på. Det finns också ett mycket intressant psykologiskt spel som är fascinerande att följa. Speciellt en kille, den unge stekaren. Hur han går från att vara en skrytig mansplainer till pojke med darrande underläpp. Ja, jag erkänner. Jag frossar!

Retorik på hög nivå... eller inte

Jag gör ett nytt nedslag på en rubrik jag läste. Den här gången minns jag inte vem som uttalade sig eller var jag läste det. Det spelar inte så stor roll i sammanhanget, för det är ordvalet här som är det viktiga. Jag skrev också nyss att jag undviker att blanda in politik, men nu finns risken att det blir en liten släng av den varan också.

Det var en militärt engagerad man som menade att istället för att säga om kriget kommer, ska man säga när kriget kommer. 

Det här är en fråga som jag själv funderat lite på, just hur man ska formulera sig för att nå bäst resultat. Mannen menar troligtvis att det ska få folk att vakna och skapa de förutsättningar som krävs för att de ska klara sig i krig.

Jag tror inte att det är rätt väg att gå. Jag tror att det är som att vifta med ett rött skynke framför människor som inte "vill" ha krig, och som tycker att upprustningen av det nedlagda försvaret mest handlar om killar som vill springa runt i skogen med maskingevär och leka krig i kamouflagekläder. 

På samma tema kommer MSB i dagarna ut med en ny version av "Om krisen eller kriget kommer". Den finns redan nu att läsa på nätet, men från och med den 18 november kommer den att delas ut till landets alla brevlådor. Även här reagerar jag och nu på valet av omslagsbild som visar en soldat i krigsmundering. 

Det jag är rädd för är att man slänger den vid blotta åsynen av omslaget. Återigen det här med det röda skynket och det är svårt att inte drabbas av olust när man ser bilden. Kanske tänker man att det här inte har med mig att göra. Kanske undrar man varför det läggs skattepengar på sån skit, det kommer aldrig att bli krig här ändå eftersom vi haft "fred" i över 200 år. 

Jag vill, trots det, slå ett slag för publikationen. Vill man inte läsa den direkt måste man väl inte det, men spara den då på ett ställe där den är lätt att hitta. Kriget kanske inte kommer, men kriser kommer att komma och troligtvis i högre utsträckning än vad de gjort tidigare.

Som medborgare har vi rättigheter, men det är lätt att glömma att vi också har ett ansvar. När skiten träffar fläkten ska man helst kunna klara sig själv ett tag utan hjälp från samhället. Rekommendationen är att man ska ha en veckas hemberedskap och det beror på att samhället behöver den tiden för att ställa om. 

Kommunen är skyldig att upprätthålla lagstyrd och samhällsviktig verksamhet så långt det är möjligt, men då behövs extra resurser för att även kunna klara av den omställning som kan behövas. Behov som kan uppstå är till exempel tillhandahållande av dricksvatten eller upprättande av Trygghetspunkter. Skolor, äldreboenden, funktionsboenden och barnomsorg kommer att prioriteras, samt stödfunktioner.

Vad är en kris då? Det kan vara ett långvarigt och omfattande strömavbrott, förorenat dricksvatten, giftiga utsläpp eller IT-attacker. (Det senare sker hela tiden och det är enbart en bråkdel som vi får höra talas om.) Hur klarar vi oss om vi drabbas? Hur ser vi till att hålla oss och våra nära och kära varma, trygga och mätta?  

En annan sak som vi kanske inte tänker dagligen på är att de flesta av oss är totalförsvarspliktiga. Är man mellan 16-70 år och frisk så ingår man om det inte finns speciella skäl. I de flesta fall innebär det bara att man fortsätter att gå till jobbet som vanligt, om man inte omfattas av militär- eller civilplikt. 

Återigen det här med rättigheter och skyldigheter, smakar det så kostar det. Varför ska man ingå i totalförsvaret då? Ska vi dra det till sin spets lika gärna? Vad gillar vi med vårat land? Demokrati är ju rätt trevligt. Rätten att uttrycka sig i tal och skrift. Socialförsäkringen nyttjar vi alla lite mans.

Det är saker i vår tillvaro som vi tar för givet, men vad händer om vi blir invaderade och plötsligt anses tillhöra ett annat land? Kommer de anpassa sig efter det vi tar för givet? Nu är inte jag någon expert på säkerhetspolitik, men min gissning är att man bryr sig mycket lite om vad vi är vana vid och hur vi vill ha det. Det är mark och tillgångar som är intressant, för att främmande makt ska kunna utöka sitt territorium. Vi blir på sin höjd arbetskraft.

Så, är det värt att ingå i totalförsvaret? Är våra värderingar värda att försvara? Om inte, vad ska man göra åt det? 

Det blev rätt politiskt, det erkänner jag. För att slipa ner eventuella vassa kanter kan jag säga att detta faktiskt är sådant som alla bör känna till. Jag förespråkar medvetenhet, aktiva val och beredskap. Sedan får man ha vilka åsikter man vill. Faktiskt!

Pissdag

Igår hade jag fullt upp med halvroligheter, så jag hade inte en tanke på att logga in på Avanza och kolla läget på börsen. Annars är jag väl inne dagligen och ibland händer det att jag lägger några fondordrar. När jag svarade nej på frågan om jag varit inne och kollat läget igår, rådde min man mig att låta bli. Nu låter det som att min portfölj gått upp i atomer, det har den naturligtvis inte. Avanzaportföljen gick ner 2,2% igår vilket var marginellt bättre än index, men sådana dagar längtar jag lite extra efter att komma igång med ett regelbundet sparande igen.

Det går sakta uppåt men OM jag hade knegat på och fortsatt spara som jag gjorde innan, så vet jag att jag hade uppnått mitt första delmål för länge sedan. Det skaver lite att tänka på det viset. Samtidigt vet jag att jag har gjort rätt val. Jag var naturligtvis medveten om att jag skulle sätta min framtidsportfölj på paus, eftersom jag trots allt valde att investera i lycka. 

Ja det lät flummigt, men ni som hängt med mig under min bloggtid vet att jag stod i valet mellan att: 

1. spara som en galning genom att bli kvar på ett jobb jag vantrivdes på i tio år, eller
2. ta vara på livet och satsa på mig själv genom att utbilda mig och öka på chanserna att få ett jobb som jag faktiskt trivs på.

Jag kommer aldrig att kunna motivera valet ur ett ekonomiskt perspektiv. Förlorad inkomst och CSN-lån i tre år är svårt att komma ikapp när man är lika gammal som jag. Den förmodade löneökningen jag kan få, jämfört med mitt gamla jobb, är en droppe i havet (eller nja det lät lite lite, kanske en sjö trots allt). Jag har istället investerat i en framtida yrkeskarriär som jag förhoppningsvis kommer att må bra av.

Tiden vi får här på jorden vet vi väldigt lite om. Hur hemskt vore det inte att må dåligt i tio år för att man avskyr sitt jobb, bara för att trilla av pinn första dagen av FIRE för att man är utsliten både fysiskt och psykiskt. Nej, vi är allt värda mer än så. Jag är värd mer än så och jag är så glad att jag tillslut förstod det.