torsdag, augusti 14, 2025

Tankar om hästkrafter

Jag erkänner, jag har har varit bedrövligt oflitig på bloggen det senaste, men hey - jag har ju börjat mitt nya jobb. Snart två veckor in och fortfarande lika vilse i pannkakan men jag är vid gott mod. Chefer och kollegor är väldigt trevliga och måna om att jag ska trivas, och att jag ska ha så bra förutsättningar att genomföra mitt uppdrag som möjligt. Jag tvivlar dock inte en sekund på att jag kommer stöta på patrull i olika klädnader, men jag känner mig trygg med det stöd jag har. Bästa överraskningen var också att arbetstiderna var bättre än jag befarat, så jag börjar och slutar efter eget behag.

En annan sak jag måste erkänna är att jag nog kommer att ta bilen till och från jobbet. Det blir trots allt två byten om jag ska åka kollektivt och jag hade i min iver att bli miljöhjälte bortsett från den första (och sista) biten av resan. Nu riktas strålkastaren plötsligt mot min lilla bil. Jag har lekt med tanken att byta till något lite större och lite nyare, något som har en fungerande handbroms, AC och två godkända uppsättningar däck. Tycker inte att det är så mycket begärt, sneglar på ockerpriserna på bättre begagnat och känner hur handsvetten bryter ut. Fasen asså. Jag kanske bara ska krypa till korset och köpa vinterdäck till min lilla skalbagge. Och vem behöver AC? Not me! Det är bara att sätta upp håret i en svans, plugga i ett par öronproppar, veva ner rutorna och luta mig fram mot ratten under färd. Fortsatt undvika att åka färja och parkera i branta backar. Akta mig för de stora platta paketen och endast hålla mig till värmeljus och servetter om jag ska till IKEA.

Förresten så har jag nu fallit av en häst för första gången, det tog 2,5 år innan det hände. Ja, jag har ju inte ridit varje dag utan bara en dag i veckan, så det har ju påverkat oddsen också. Det var när det var lite blåsigt ute och hästen var lite spattig och ofokuserad, vi travade i lätt nedförslutning på en traktorväg när ena frambenet plötsligt vek sig. Jag trodde för en sekund att han skulle komma upp igen, men så vek sig det andra också och plötsligt stöp han framåt. Det var inte långt ifrån att jag klarade att stanna kvar i sadeln, men när han med ett ryck reste sig tappade jag min sista balans och slog en kullerbytta över halsen på honom. Det var ett väldigt lindrigt fall för min del, men det är ändå lite läskigt när man känner kraften i nedslaget. Så glad att jag aldrig slarvar med varken hjälm eller ryggskydd.

Hästen däremot fick rejäla skrubbsår på knäna och skrapade även upp överläppen. Han var lite skärrad över händelsen men lugnade sig snabbt när jag strök honom på halsen och pratade lugnt med honom. Naturligtvis hände detta när vi var som längst bort på sträckan, och eftersom jag inte visste hur illa det var ställt med hans ben blev det till att gå hela vägen tillbaka. Lyckligtvis klarade han sig bra, det blev just bara skrubbsår och han fick vila några dagar.

Nu ropar sängen på mig, tycker att det låter misstänkt likt "det är en dag imorgon också"






fredag, augusti 01, 2025

Ett inlägg dedikerat Evert Truut

Alltså vi måste prata om Evert Truut! Jag har givit honom några chanser genom åren när jag har behövt en lättsmält deckare och någonstans fyller den väl det behovet eftersom jag återkommit till honom, men gubbsjukan lyser ideligen igenom. Det är mycket fokus på hur kvinnor klär sig men endast när de föräras med en enligt författaren "sexig" outfit. Då är det alltid åtsmitande svart, urringat och kortkort samt höga svarta stövlar. Det är tydligt vad Dag Öhrlund går igång på. Han botaniserar bland sexklubbar, BDSM och låter Truuts kollegor vara bi- eller homosexuella, men låter för säkerhets skull huvudkaraktären vara trygg vanilj även om hans kvinnor naturligtvis är något mer utsvävande i sina begär. I boken jag lyssnar på just nu är han förföljd av två kvinnliga stalkers vars liv är ofullständiga utan honom. 

Vem är då denne oemotståndlige Evert Truut? Överviktig, homofobisk, rasistisk äldre polisman som både röker och dricker för mycket, stör sig på "miljömuppar" och inte kan starta en dvd-spelare själv. Vem vill inte ha en sådan man? Truut belyser samhällsproblem och har inte sällan en mossig förklaring till varför Sverige ser ut som det gör. Att han utgör en ventil för Öhrlunds frustration är uppenbart och visst kan jag känna igen den ibland, men när det stannar vid att låta en relik från 50-talet förfasas över var samhället är på väg, ja då blir det inte mycket mer än passiv aggressivitet. 

Herregud Fumlan, byt bara bok för jösse namn! JA, jag vet men som sagt så finns där ändå något som jag inte kan sätta fingret på. Det ÄR lättsmält och det gör inte så mycket om man zoomar ut då och då om tankarna vill flyga fritt. Samtidigt finns det en plot som håller tillräckligt (om än kanske inte alltid) för att jag vill veta hur det slutar. Jag känner dock att jag kommer att behöva en paus från Truut nu. Han har nämligen börjat springa på den där författaren Dag Öhrlund som han nu fikar och konverserar med. Det är en livsfarlig väg att gå, det kan fungera eller så avfärdar man honom som en hybrisdrabbad Jan Guillou-wannabe.

Vad ska jag lyssna på härnäst då? Igår la jag till Svarta Björn på min bokhylla, jag tror att den kan fungera som en återställare och motvikt till det ändlösa pladdret om Emser-tabletter och gubbhopplöshet.

Har ni läst eller lyssnat på något bra i sommar som ni vill tipsa om?





måndag, juli 28, 2025

Nu har det hänt!

Ni fick tio dagars paus från mig, för precis som jag misstänkte har de två senaste veckorna bara rusat förbi och vi har hunnit med ganska mycket. Både att vara iväg, lite hemmasysslor och bara slappa. Mycket bra kombination för återhämtning.

Nu har det hänt! Det som länge varit ett ekonomiskt mål men hamnat i skymundan tack vare min studietid och paus i nysparandet, jag har lyckats få ihop min första miljon till framtidsportföljen.

När man suktar efter att korsa den gränsen är det lockande att räkna med buffertar också, så tekniskt sett har jag redan varit miljonär i ett par månader. Fast en buffert är en buffert och hör inte dit, punkt! Nu återstår bara att se hur många gånger jag kommer att halka under gränsen innan den är här för att stanna, tänker min inneboende realist. Fler anledningar att fira, får jag väl kontra med då!

Tänk ändå, min första milstolpe på Avanza var 10 000 kr i augusti 2018. Himmel vad jag önskar att jag hade kommit igång med mitt sparande tidigare i livet. Jag får glädjas åt att mina barn åtminstone kommer att ha rätt verktyg för att nå sin första miljon som relativt unga. Tiden är en investerares bästa vän!

Up up and away!

fredag, juli 18, 2025

Om böckers påverkan och en anekdot från Paris

Vilken lång vecka det blev, fast ändå inte för det är ju redan fredag. Det är märkligt det där med tidsperspektiv. Dagarna bara svischar förbi men ändå har vi befunnit oss i mitten av juli så länge. Jag tror att det kommer att bli ändring efter idag, för i helgen ska vi till svärmor och efter det är planen att åka ner till Helsingborg. Vips kommer också den veckan att läggas till handlingarna. Jag ska försöka att ta vara på varje minut.

Egentligen är jag inte särskilt intresserad av att resa, antalet semestrar som jag behövt flyga till får fortfarande plats att räknas på ena handens fingrar. Det går bra med en mental klapp på min axel här, för mitt minimala nedsmutsande av miljön. Däremot är jag väldigt lättpåverkad när det kommer till böcker om de utspelar sig på någon spännande plats. Senast läste jag "Döden tar semester" av Carina Burman. Jättecharmig pusseldeckare som utspelar sig på 50-talet och handlar om en bussresa ner till Italien, närmare bestämt till Rom.

Som ni förstår vill jag nu till varje pris åka till Italien, men inte nödvändigtvis Rom. Jag surfade runt lite för att se om jag kunde hitta något ställe i Italien som kunde tilltala en mycket res-ovan person från försiktiga Sverige. Resultat: Cinque Terre! Googla det, så himla fina bilder. Det är fem små byar som ligger som ett pärlband längs kusten. Jag tänker vandring, jag tänker mat och jag tänker vin! 

Oftast brukar jag drabbas ganska hårt av begäret, men det brukar också blåsa över relativt fort. Ett botemedel är att börja läsa en annan bok som handlar om ett mer lokalt potentiellt resmål. Ann Rosman skriver mycket bra om Marstrand och det är ett ställe som går att besöka många gånger. 

Jag har också lärt mig att det inte alltid är så rosaskimrande som det ofta är i böcker. Hur många böcker har jag inte läst som utspelar sig i romantiska och vackra Paris? När jag kom till Paris möttes jag av verkligheten som innebar stark urinstank under varenda bro, råttor som fullkomligt myllrade runt Nôtre Dame på kvällen och dessutom höll vi på att bli rånade mitt på ljusa dagen vid ett tillfälle. 

Nu måste jag bara berätta om hur vi undkom situationen, för vi hade en himla tur och det sjukaste hände. Vi var omringade av den här gruppen som var omkring oss som flugor, de blev ettrigare och mer och mer närgångna och började peta och dra i våra kläder och handväskor. Plötsligt ser jag ett gäng stora killar komma joggande mot oss, tänk typ rugbyspelare, och de spränger rätt in i vår grupp, tänk nu bowling, som nu består av oss fyra och sex eller sju rånare. Jag riktigt känner adrenalinet från sportkillarna och inser att de såg direkt vad vi blev utsatta för. Minuten senare var vi ensamma igen och vi försökte förstå vad som hänt. Mycket tacksamma över att det gick bra och att vi fick behålla våra saker (särskilt med tanke på att en av oss har en besvärlig variant av diabetes), men det lämnade också en bitter eftersmak och jag kände mig så smutsig. Det var svårt att hitta tillbaka till glädjen och nyfikenheten igen den dagen.

Det här kan naturligtvis hända var som helst, turister är en lätt måltavla. Vi hade våra saker på ett sätt som visserligen försvårade tillgreppet, men eftersom de var så fysiska och fler än oss så hade det inte dröjt länge till innan vi blivit av med våra saker. Om detta kan hända i pittoreska Paris, vad kan då inte hända i livliga Rom? Sedan dess har vi varit i London och det var en helt annan upplevelse, mycket lugnare och betydligt mer städat. Det är lättare att känna sig som hemma i London.   

Hörrni apropå England, det gick ju inget vidare i fotbollen igår?! Vi satt ute på altanen och lyssnade på matchen. När Sverige gjorde sitt andra mål kändes det verkligen som att vi hade en chans, men efter att England kommit ikapp stängde vi faktiskt av. Jag misstänkte att det kunde bli segdraget och det blev det ju mycket riktigt också, eftersom vi tydligen förlorade på straffar. 

Ja, det är bara mitten av juli och ni har redan hört mycket från mig. Risken finns att det hinner bli fler inlägg innan månaden är över. Det är bara att bita ihop! ;-)

Ha're gôtt i solen! 


onsdag, juli 16, 2025

Nostalgitripp och statusuppdatering

Min man jobbar den här veckan så jag har semester alldeles själv här hemma. Det är skönt det också, för den som trivs i eget sällskap. Jag har solat, lyssnat på sommarpratare, skrapat och målat ett litet staket och varit hos hästen. Idag ska jag träffa en kompis på stan och vi ska luncha och dricka bubbel mitt på ljusa dagen. Det är sådant man kan göra när det är semester.

Jag försöker hänga med i vädersvängarna på SMHIs app, men det ändrar sig fort där. Igår visade det att det skulle vara uppehåll och mulet när jag ska åka in, men nu visar det regn. Jaja, paraply hade jag ändå tänkt släpa med mig, fast då mest i förebyggande syfte.

Det är dessutom Gothia Cup, säger de som hänger med i fotbollssvängen. Förhoppningsvis håller det klientelet huvudsakligen till på McDonalds när det knorrar i magarna och inte på uteserveringarna så att vi får plats med våra små ändalykter och bubbellystnad.

Dammsugit! Det har jag också gjort, till förbannelse! Min son sommarjobbar hos en bonde och de senaste veckorna har jag jagat hö på golvet. Farit fram som en furie med dammsugaren. Nej, jag överdriver nu. Faktum är att jag insett att jag gillar fenomenet, hö på golvet och kläder som luktar lagård. Jag kanske inte gillar det så mycket att jag tvättar hans kläder tillsammans med resten av familjens just nu, men ändå. Vad är det för fel på dig, undrar ni nu? Särskilt ni som är födda och uppvuxna i stan.

När jag känner doften av lagård drabbas jag av nostalgi och minnen från barndomen. Min bror och jag som fick hjälpa till att utfodra korna med varsin liten skopa pellets. Det rytmiska ljudet från mjölkmaskinerna. För det här barnet var det helt naturligt att se mjölken färdas i ett genomskinligt rör uppe i taket, från kornas juver till tanken i mjölkrummet. Smaken av den varma söta mjölken som vi ibland fick provsmaka. Synen av pappa i den blå overallen och bältet med mjölkpallen som han satt på vid mjölkningen. 

Bild lånad från Granngården, 
alltså inte min pappa :-).

Minnet av hur det kändes att sticka in handen i kalvarnas mun och deras förvånansvärt sträva tunga mot huden. Hur tung skrapan kunde vara att dra över gummimattan och ner i rännan när man mockade, och hur vilsamt det var att i dämpad belysning strö ny halm efteråt. Då visste jag att snart skulle vi släcka och korna få gå och lägga sig på den fina gula halmen.   

Tänk vad stor betydelse lukter har för våra minnen. Jag känner verkligen med de personer som förlorade sitt luktsinne vid pandemin och aldrig fick tillbaka det. Den dörren till minnena är stängd och inga nya lukter kan skapa nya minnen.

Jag är tacksam för höet på golvet och lagårdsosande kramar från min son. Livet rullar på i en rasande fart och det är nästan lika svårt att hänga med i det som i väderappen. Ta hand om er!

lördag, juli 12, 2025

En vecka i hästens och bromsens tecken

Ägaren till min medryttarhäst har varit på semester, så jag har varit hos hästen ett par gånger extra den här veckan. Så mysigt men det är verkligen besvärligt nu med alla bromsar. Det är också lite lyxigt att det enda jag behöver göra är att rida. Ja, rykta och kratsa och gosa också såklart, men inget höpackande eller mockande. Jag hade inte haft något emot det egentligen, det har sin charm det också men jag måste erkänna att det sparar mig mycket tid att inte behöva göra det. Bara körningen dit och hem tar 50 minuter. Suck, jag har märkt att valutan tid spelar allt större roll i min tillvaro, jag hoppas att det är tillfälligt.

Apropå bromsar så uppstod en meningsskiljaktighet avseende dessa stickande insekter. Myggor och knott har vi koll på, men sedan har vi bromsar, hästbromsar, blinningar, klegg, trekantsflugor osv osv. Min man vill kalla allt för blinningar. Jag menade att en viss sorts insekt är blinning och en annan som han (av någon märklig anledning) tycker ser likadan ut (!) är broms.

Så vad göra? Sommaren är lång och vi har en semestervecka till ihop snart, så det var bara att fråga google. Vi hade båda fel. Den jag ville kalla blinning heter de facto regnbroms. Den som min man inte kunde skilja från en regnbroms var en gråbroms (stor skillnad). Trekantsflugan är en blindbroms och hästbromsar kallas ofta för just detta, men även fäbroms.

Sammanfattningsvis är alltså allt bromsar, och blinningar och klegg är dialektala benämningar på dito. Klegg sa man i mina gamla hemtrakter, där man för övrigt även använder sig av begreppen tvåmänning om kusin och tremänning om syssling. Är det inte charmigt så säg? Fast jag tror att man också kan säga det högre upp i landet, så jag tänker att osvuret är bäst.

Tänk vad roligt, nu kan vi åtminstone glädjas åt att vi kan artbestämma odjuren som biter oss! Lycklig är den som kan finna glädje i de små tingen.

Nähäpp, nu tog det stopp. Min hjärna checkade visst ut, så jag får väl rikta blicken mot himlen och titta på tornseglarna igen. Det är återhämtning det!


lördag, juli 05, 2025

Sista dagen till handlingarna

Så var den över, sista dagen på mitt gamla jobb. Blandade känslor absolut, men mest skönt. Eftersom jag redan blivit avtackad tre år tidigare då jag gick på tjänstledigt för studier, trodde jag inte att det skulle bli något spektakel den här gången. Fast ett litet spektakel blev det ändå, chefen hade köpt go-fika och räckte över en jätteblomma och en ask belgiska praliner. Därtill hade hon kuppat in en bild på mig på info-tv:n som sedan kablades ut på hela företaget, där hon också tackade för många fina år. Väldigt fint alltihop. Sedan fällde vi några tårar var när vi kramades för sista gången. Vi är mycket olika som personer, jag och min chef, men jag kommer verkligen att sakna henne.

Hur firar jag min semester nu då? Jo, den inleddes med halskill och lite snörvlande. Jag hoppas att det bara är stressen som släpper och att det inte utvecklas till en uschel förkylning. Allmäntillståndet är opåverkat än så länge, peppar peppar!

Jag var och hälsade på mina nya kollegor i början av veckan, de verkade väldigt trevliga allihop. Känslan när jag klev in i byggnaden var också mycket bra, liksom hemtrevlig och välkomnande. Jag har varit där två gånger nu och det var samma känsla båda gångerna, så jag tror att jag kommer att trivas bra.

Nu ska jag passa på denna regniga dag att röja undan lite dåliga samveten, som ouppackade väskor, tvätthögar och använda men ej tillbakahängda plagg i garderoben. Tänk att det räcker med en knapp vecka innan kaoset är ett faktum, ujujuj!