Jag har alltid låtit. Nu menar jag förstås inte på något "högljutt bekräftelsebehov-se-mig-sätt". Nej, jag har nynnat mig genom livet. Har det inte funnits någon låt att sjunga med i, har jag alltid en melodi på lut i huvudet som jag kan nynna. Det är ingenting jag gör medvetet och första gången det slog mig att andra också faktiskt kunde höra mig, var jag inte helt liten men ett barn likväl. Vi var i köket, min pappa och jag, och grejade med något, när han plötsligt tittar upp på mig med ett snett leende och säger (på genuin bohuslänska); "Du låter värre än Bertil Hilmersson!" I samma stund han sa det, visste jag vad han menade. Jag inser att detta kräver en närmare förklaring. Bertil Hilmersson var en äldre man som kom på besök till vår gård ibland, vad hans ärenden gällde lade inte min barnhjärna på minnet. Det kom ofta besök då min pappa var lantbrukare, och även arrenderade ut en del mark. Eller så ville man bara ha en kopp kaffe och en pratstund. Just denne herre hade egenheten att humma mellan både ord och meningar, ett dovt och ljudligt "
mmmmmmmmm" som fyllde hela köket. Nu minns jag också att han hade jättelika nävar, min hand försvann helt i hans när vi skulle hälsa. Nåväl, det var bara en parentes. Min pappas kommentar fick mig ingalunda att sluta låta. Snarare blev det ett stående skämt, oss emellan. För den närmsta tiden efter händelsen bytte jag mitt nynnande mot ett betydligt mindre melodiskt hummande, så fort jag fick syn på pappa.
Det har varit ett normaltillstånd för mig att nynna, och jag har inte reflekterat över huruvida andra också ägnar sig åt detta eller inte. Tills jag en dag i vuxen ålder befann mig i en matvaruaffär och stod och värkte över vilket ris jag skulle välja i hyllan. Då närmar sig en medelålders kvinna och jag hör henne nynna på långt håll. Det är alltid lite obekvämt att stöta på en människa som inte följer de sociala koderna i samhället, varför jag, illa till mods, bara grabbar tag i första bästa rispaket för att så fort som möjligt komma ifrån denna
speciella person. För vem vet vad mer hon kan ta sig till? Kanske börja prata för sig själv?
Ja, det gick faktiskt upp för mig, redan när jag med raska steg gick mot kassan, att det lika gärna kunde varit jag. Eftersom jag inte tänker på när jag nynnar eller är tyst, så skulle jag kunna ha gått omkring i mejeriavdelningen och samtidigt bjudit på en bit ur Sound of Music, medan mina medkunder diskret och besvärat drog sig bort från mig.
Nästa steg i tankekedjan får mig att le. Tänk om alla gick omkring på det viset. Hur roligt hade inte det varit? De stackars butiksanställda hade visserligen ständigt fått ha proppar i öronen, men vilken källa till samtalsämnen det hade kunnat bidra till. "Ursäkta, melodin du nynnar känner jag igen men kan för mitt liv inte placera den. Vilken är det?" Eller kanske "Ursäkta, jag har fått en hemskt irriterande låt på hjärnan och kan inte bli kvitt den. Vilken låt har du?"
Vad sägs om att trotsa de sociala riktlinjerna och istället hylla olikheterna? Så länge vi inte kränker eller skadar någon annan, tillför det bara lite extra krydda i vardagen!
Väl mött!
