torsdag, februari 04, 2021

Hej hej, jag är ett monster!

De flesta tror inte det, men jag kan liknas vid ett väsen som vid varje fullmåne genomgår en liten personlighetsförändring. Ja, jag pratar naturligtvis om varulven. Min förändring har mer med hormoner än fullmåne att göra, men likväl förvandlas jag till något som inte borde få vistas bland folk. 

Jag har inte riktigt lärt mig att handskas med mina krafter ännu, då de är ett relativt nytt påfund i mitt liv. Det som händer är att jag blir fly förbannad och ett hårt band spänns över bröstet på mig, så att det känns som att jag bara kan andas ytligt. Minsta struntsak förstoras upp och jag har en tendens att misstolka blickar, påståenden, frågor, beteenden osv. En utskällning ligger hela tiden på pass och jag måste slå vakt om mina ord. Jag försöker dra mig undan och interagera så lite jag bara kan, men det är då jag blir ensam med mina tankar. Lika lätt som det är att explodera av ilska, är det att börja gråta och jag kan plötsligt tycka förfärligt synd om mig själv.

Mina kära kollegor känner inte till denna mr Hyde-sida av mig, men en av dem vet att jag inte är så noga med en del av hennes förehavanden, och när jag blir tyst och sammanbiten tror hon att det är på grund av att jag stört mig på något hos henne. Då blir hon istället kontaktsökande, för att "kolla läget" och eventuellt blidka mig. I vanliga fall gillar jag småprat på avdelningen, men inte när jag försöker kontrollera mitt inre monster. Det är inte hennes fel, hon kan omöjligt veta att hon leker med döden. Idag gick det bra, vi kom båda hem oskadda till våra familjer. Däremot inser jag att jag måste berätta om min mörka sida, för allas trevnad. 


Kanske skulle jag i framtiden utrustas med en varningsskylt!


Tillägg dagen efter: Jag berättade för mina kollegor om mitt högst tillfälliga humör och att om jag uppfattats som otrevlig, så var det inget personligt. Det roliga var att de såg uppriktigt förvånade ut och påstod att de inte märkt av någonting. Detta kan innebära två saker, antingen förstorade jag upp saker och ting eller så är jag alltid en bitch. ;-)

Har ni några inre odjur ni tampas med? Eller kanske ett yttre - en kollega som jag? 



3 kommentarer:

  1. Jag tror du är en bitch som alltid förstorar upp saker och ting !!

    (manlig logik)

    ;)

    För övrigt är det du beskriver hur jag alltid ÄR och AGERAR.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du kan ha en poäng! Jag ser verkligen fram emot att bli tant, så att jag inte längre behöver bry mig om vad omgivningen tycker om mig!

      Undrar om inte bemanningen på cirkusen ser lika mycket fram emot din FIRE som du själv då! ;-)

      Radera
    2. Tror faktiskt inte det. Inte enligt vad som iaf kommuniceras nu när jag börjat hinta om mitt kommande avhopp.

      Men jag kommer ihåg en gång när jag gav en grupp unga Gibbonapor, vars föräldrar tydligt brustit i uppfostran, en avhyvling (pga uppträdande med oacceptabelt sexuellt anspelande mot en annan ung Gasell). En av dom höll på att börja grina. Men det oacceptabla beteendet försvann.

      En uppretad silverrygg till Bergsgorilla ska man inte leka med.

      :)

      Radera