Om den sökta tjänsten

Jag känner att det är dags att göra en liten uppdatering här angående min framtid. Den med bra minne kanske minns att jag sökte en tjänst på min nuvarande arbetsplats. En tjänst som jag inte var kvalificerad för. Jag var på intervju bara timmarna innan min semester kickade igång och det kändes som att den gick bra. 

Sedan dess har alla inblandade haft semester i omgångar och det hela har blivit en ganska utdragen process. Så i måndags blev jag inkallad till chefen och HR-chefen. Jag tänkte att nu får jag kanske mitt besked, men det hela handlade om information kring min stundande tjänstledighet. I och med detta tänkte jag att de kanske fattat ett beslut angående tjänsten, men när mötet verkade gå mot sitt slut och de ännu inte närmat sig ämnet så tänkte jag att jag får väl ta upp den bollen själv då.

Jag frågade helt enkelt om de kommit fram till någonting och de tyckte att de inte hunnit prata ihop sig ännu, men att de skulle ha ett möte dagen efter. Varpå jag tyckte att OM det nu var så att de åtminstone kommit fram till att jag inte var rätt person för jobbet, så kanske de bara kunde outa det. Såpass väl känner vi ändå varandra. De utbytte en snabb blick och min chef menade på att ingenting var riktigt klart ännu och de hade inte riktigt bestämt sig för hur de ville gå vidare. Vilket borde betyda att jag fortfarande hade en chans att få jobbet?! 

Detta satte helt klart griller i huvudet på mig. Jag hade faktiskt omedvetet räknat bort chansen att bli erbjuden tjänsten och fokuserat på att förbereda mig inför mina studier. Vad skulle jag göra om jag fick jobbet? Jag hade redan börjat kolla upp kurslitteratur och skaffat mig studentlegitimation, provmailat till och från min nya fåniga studentmail. Funderat på vad jag ska ha på mig första skoldagen. Första intrycket är viktigt! Skulle jag lägga allt det där till handlingarna och ta jobbet? 

Ett jobb som med största sannolikhet hade fått mig att växa enormt mycket. Ett jobb som skulle ge mig erfarenhet inom samordning, projektledning och teknisk problemlösning. Ett jobb där min kompetens troligtvis skulle ifrågasättas och där jag skulle vara tvungen att vara högpresterande från första sekund, bara för att bevisa för gamla rävar att jag VISST är rätt person på rätt plats. Jag vill vara väldigt tydlig med att jag skulle leverera på posten, det vet jag för jag misslyckas inte med vad jag tar mig för! Inte längre och aldrig mer!

Det blev onsdag och jag blev återigen inkallad av chefen och HR-chefen. Nu var beslutet fattat och de började med att berätta hur bra min intervju hade varit. Check på den, ge positiv feedback innan det negativa beskedet liksom. Där visste jag att jag inte fått jobbet och jag kunde slappna av och iaktta hur de skulle ge mig nyheterna. Men döm om min förvåning när min chef brister ut i gråt, då hon sagt det som sägas skulle. Hon ber om ursäkt och förklarar att det känns som att det blev så definitivt nu. Att jag kommer att försvinna. Gå vidare och lämna dem. Eftersom jag är en lipsill av rang måste jag stålsätta mig för att inte börja grina jag också. Men HR-chefen som är en mycket käck kvinna, lättar upp situationen innan det skiter sig totalt. Tack för det, om jag börjar gråta syns det resten av dagen!

Jaha, hur kändes det här då? Jomen, det känns faktiskt helt rätt. Nu kan jag återigen fokusera på mina studier och en inriktning som jag väljer själv helt och fullt. Lite roligt är att min chef (som uppenbarligen vill ha kvar mig) tycker att jag ska ta över efter vår trevliga HR-chef. Hon har uppnått en ålder då en exit borde ligga och lura i bakhuvudet. Speciellt då hennes (något äldre) make går i pension nu och gissningsvis har pengar gräs. Jag fixerade min chef med blicken och uppmanade henne att inte glömma den tanken. Kontakter är A och O! 😉 

Hoppas att ni njuter av helgen!