Jag är hungrig, men ingen varg.

För det mesta är jag väldigt optimistisk inför min framtid. Jag vet inte var, vad, när eller hur om någonting som kan kopplas till kommande förvärvsarbete. Det enda jag vet är att det kommer att bli grymt bra. Jag vet inte var den här omotiverat positiva känslan kommer ifrån, kanske är det bara så att det MÅSTE bli bra. 

Än mer taggad och beslutsam blir jag när jag sitter och surfar runt på potentiellt sökbara kurser, eller olika jobbannonser som jag kommer att kunna söka inom en överskådlig framtid. Jag har myror i brallan och knatter i fingrarna. Det här kommer att bli så bra!

Men så råkar jag logga in på ett gammalt konto på LinkedIn. När jag säger gammalt menar jag kanske ett par tre år på sin höjd. Jag skaffade det för att ALLA verkade ha det, det var där det hände liksom. Jaha, tänkte jag, det här påminde ju ganska mycket om alla andra sorters sociala media. Man ska ha en profil, man ska följa personer och sidor, man har ett flöde och man får hur mycket notiser som helst. För tänk om man råkar missa något, typ att en kollega har gillat en bekants två-års dag på sitt jobb.

Ganska snart efter att jag öppnat mitt konto, kände jag att det här nog inte var någonting för mig. Så föll det i glömska, tills för någon vecka sedan då jag råkade snubbla över den mail som jag kopplat till LinkedIn. Jag såg att jag fått en kontaktförfrågan från någon på mitt jobb, så jag kikade in och godkände den. Vill ju inte verka dryg. Och om jag nu har kontakt med den personen, verkar det ju konstigt om jag inte har kontakt med den och den också. 

Jaha, gud vad proffsiga allas profiler ser ut och jag har inte ens någon bild. In och uppdatera, leta fram en bild som får duga (dålig upplösning, men vi kallar det filter). Okej, titel? Av andras profiler att döma, bör en titel innehålla minst tre ord och vara på engelska. Vet inte riktigt vad jag kan döpa om min titel till, så jag lämnar det. Men här någonstans känner jag återigen, vad gör jag här? 

Det här är ett riktigt vargtillhåll. Man slåss om att ha den finaste titeln, längsta CV:t och flest kontakter. Plötsligt växer det ut vassa hörntänder på varenda profilbild jag ser, deras gula blickar fixerar mig och i bakgrunden ljuder ett dovt morrande. De verkar fundera på huruvida jag utgör ett hot, eller bara är ett vilsekommet bytesdjur som tappat bort sin flock. Jag backar långsamt och stänger ner LinkedIn, känner stressen släppa taget.

Ärligt talat, jag är inte av rätt material för dagens arbetsmarknad. Jag vill inte kasta mig in och tävla mot skrupellösa vargar. Idag är jag mer som Ferdinand på julafton, vill dofta på blommorna men ska bara slicka mina sår först.

Lovar att komma med ett roligare inlägg inom kort! ;-) 

Valångest

Precis som titeln skvallrar om lider jag av valångest och jag är så trött på hela kampanjrörelsen. Jag har vacklat, bestämt mig, vacklat och bestämt mig. Och ombestämt mig.

Jag brukar alltid rösta på själva valdagen. Jag tycker att det känns lite högtidligt och klär gärna mig upp lite extra. Att ha möjlighet att vara med och påverka genom politiska val är ingenting vi får ta för givet. Precis som att alla de rättigheter vi idag åtnjuter aldrig får tas för givet. Det finns så mycket som vi tycker är självklart i vårt samhälle, men mycket av det har människor före oss fått kämpa hårt och länge för. Det är lätt att glömma, när vi har det så bra som vi trots allt har det.

Sverige är långt från perfekt och det finns mycket som jag önskar varit annorlunda. Det råder en stor frustration över lag i samhället och jag förstår det. Verkligen. Många anser att om man inte röstar för en förändring nu, så är man helt nöjd med hur allt fungerar idag. Men jag tycker att det är en bedräglig förenkling av en komplex fråga. Det handlar inte om att man tycker att allt är bra, det handlar om vad man är beredd att offra för få en förändring. Hur mycket är förändringen värd?

Ja, den frågan beror ju helt på vem man är. Vilka behov och preferenser man har. Hur ens livssituation ser ut. Det är ett svårt val, för vi har egentligen bara två färger att välja på. Rött eller blått. Inget av det känns särskilt tilltalande, tycker jag. Det handlar om vad som är minst dåligt, och vilket val som känns mest okej att leva med de fyra kommande åren. Det blir fortfarande inte lättare! Man kan rösta blankt, absolut, men jag kan inte låta bli att känna att det är att kasta bort en röst.

Så igår gjorde jag slag i saken. Som jag nämnde ovan brukar jag rösta på Valdagen, men i år kände jag bara att jag vill ha det överstökat. Få det gjort och släppa det sedan. (Jag klädde ändå upp mig lite för att hedra demokratin.) När det var klart, tänkte jag att nu kan jag gå vidare. Men jag ältar ännu. Jag vet att jag gjorde rätt val för mig, så på det sättet är det skönt att det är över.

Nu ska jag sätta mig och fila på ett valmanifest för Fumlan-partiet. Håll utkik om fyra år!

God Valdag på er!

Första skoldagen

Det höll på att skita sig redan på morgonen. Jag var så säker på att mitt tåg skulle gå 9:15. Jag hade hur mycket tid på mig som helst, gick och lallade runt, hade koll på tiden. Så kom jag på att jag skulle ta en titt i reseappen för att försäkra mig om att tåget inte var försenat eller inställt. Då såg jag till min fasa att tåget går 9:05....och det visste jag ju egentligen. Typiskt!!!

Jag har aldrig cyklat så fort till stationen och sedan hade jag spaghetti i benen hur länge som helst efter det. (Lite pirr inför skolan kan säkert ha bidragit till att det inte släppte.) Väl inne i stan hade jag gott om tid på mig, så jag passade på att morgonstrosa i en av stadens alla parker. Det var en helt magisk morgon. 

Någon kanske känner igen sig?

Vi skulle mötas vid en staty hela klassen, och tas emot av vår lärare. Jag ville inte vara först, så jag fortsatte mitt strosande in i det längsta. Två minuter innan utsatt tid, närmade jag mig statyn. Det stod några personer, som såg lite obekväma ut och tittade ner i sina mobiler på lagom avstånd från varandra. "Åhnej", tänkte jag. "Var är läraren?" 

Jag ville inte bara stå där, och vänta med blicken i min mobil. Bara några steg kvar. Jag såg mig omkring. På bänkarna runt om satt det ganska mycket folk, de hörde säkert också till gruppen. Men det kunde jag inte veta säkert, bäst att sikta in sig på de som stod närmast statyn. Det fick bära eller brista! Så när jag var nästan framme klistrade jag på det stora leendet och utbrast tillkämpat käckt och  halvhögt:

"Hej hej, tillhör ni också ....-gruppen?" Lättnaden var påtaglig bland de som stod där. Skönt! En av dem var ganska pratglad, lyckligtvis. Sakta men säkert närmade sig folk en efter en, och snart befann jag mig i centrum av gruppen. Det kändes inte alls bekvämt och det blev allt tystare. Jag backade långsamt för att hitta en mer perifer plats, samtidigt som jag svor tyst över läraren. Klockan hade passerat den utsatta tiden och jag var helt säker på att han har utsatt oss för ett socialt experiment. Han står någonstans i närheten och tittar. Plötsligt fick jag syn på en äldre man i vit linneskjorta, pappmugg i handen och en korthållare som dinglade från byxlinningen. Han stod i utkanten av gruppen och sippade obekymrat på sitt kaffe. Betraktade oss. Den grisen! 

Jag sa ingenting till mina klasskamrater, men fixerade honom med blicken. Markerade att jag hade upptäckt honom. Strax därpå ställde han ifrån sig muggen och klev upp på en sten. Där klappade han händerna och bad oss komma närmare. Jag väntade mig att han skulle säga något om sitt lilla experiment, men det kom inget. 

Det var en ganska avslappnad första dag och vi blev släppta tidigt. Taggad som jag var tänkte jag att jag skulle direkt hem för att sätta mig och läsa. Det gick sådär. Jag var fullständigt slut. Efter att ha läst samma stycke fyra gånger, insåg jag att jag inte hade en aning om vad det handlade om. Anspänningen och alla nya intryck hade satt sina spår, och jag tillät mig att ta en ledig eftermiddag. 

Upplägget är att vi ska vara på plats två dagar i veckan och resten är självstudier. Passar mig utmärkt. Detta är andra dagen som jag pluggar hemma och jag fullkomligt älskar det. Jag varvar studier med promenader och annan motion. Tar på mig träningskläderna två till tre gånger om dagen. Okej, jag vet! Det är bara andra dagen. Men det är min ambition just nu och jag är så taggad. Det här är så fantastiskt lyxigt! Det fina vädret spelar kanske in en aning också.

Jamen dåså, nu vet ni hur jag har det för tillfället och jag ska väl öppna nästa bok.

Ha en fin onsdag!

 

Hjälp - vad har jag gjort?

Det är lite den känslan nu alltså! Igår var min sista dag på jobbet, med allt vad det innebär. Företaget hade skramlat ihop till en lyxig presentkorg, med både smycke, bubbel, hudvårdsprodukt från Rituals och praliner av olika slag. Tror ni att jag hanterade det som en cool böna? Nope, jag grät floder. Jag minns knappt ett ord av vad chefen sa vid överlämnandet, men tror att några av dem lät ungefär som Tacksamma, Sakna, Ditt härliga skratt, Engagemang i tidningen, Sorgligt, Glada, Lycka till. Det vanliga antar jag.

Jag har insett att en stor del av mitt intresse för psykisk hälsa och arbetsmiljö har väckts på just denna arbetsplats. Mina kollegor har många sidor, liksom jag, och när man arbetar mycket och nära tillsammans lär man sig en hel del om det mänskliga psyket. Jag ville gärna uttrycka min tacksamhet gentemot dem och min chef, men jag visste att jag aldrig skulle kunna hålla ett tal av en sådan kaliber utan att böla mig igenom det. Så jag skrev det istället och delade ut till alla. Lite allmänt sentimentalt dravel, men sedan skrev jag ett eget litet stycke om var och en på avdelningen. Vad jag uppskattar med dem, vad jag lärt mig av dem, vad jag tar med mig och så ett litet ord på vägen. 

Jag var lite nervös, för jag visste inte hur det skulle tas emot. Speciellt som jag tagit med alla i samma text, så att de också kunde läsa vad jag skrivit om de andra. Men det togs väldigt väl emot. Den mest känslosamma av oss (förutom jag) började faktiskt gråta på riktigt. Och hon som jag har haft lite svårt att hantera ibland, kom fram och tackade för hur jag har bemött henne. Det var stort för mig, för hon har varit en utmaning för mig då och då. Jag skulle så gärna vilja veta hur och när hon menade, men eftersom vi båda var på vippen att börja grina och det känns fånigt att fråga en sådan sak, så får jag nog sväva i ovisshet. Lita på att om jag hamnar i en liknande situation, så kan det bli bra då också. Av henne fick jag dessutom en extra present i form av Shea Butter från Mary Kay.

Och nu då. Nu sitter jag här på en alldeles ledig dag. Väl medveten om hur fort människor raderas ut ur folks medvetande. Idag är det bara en mindre vid frukostbordet på jobbet. Jag vet, för jag har erfarit det själv. Personer som haft en stor roll, vare sig professionell eller känslomässig, som man verkligen förknippar med en arbetsplats, blir som bortglömda dagen efter att de slutat. Som att de aldrig funnits. Någon gång kanske någon apropå något säger: "Minns ni Lilian? Hon hade alltid..." men så kommer det alltid från någon ny: "Vem är Lilian?" Jag tycker att det är lite skrämmande. Vi kan inbilla oss att vi är oumbärliga. När vi i själva verket bara är snöflingor. Unika men inte bestående.

Det är som att jag befinner mig mellan två världar nu. En där jag har glömts bort och en där ingen ännu vet att jag finns. Fast den viktigaste världen finns ju kvar. Den där jag ändå gått upp tidigt idag, för att sonen gärna ville ha sällskap vid frukostbordet. Den där jag skjutsat dottern till tåget. Den där ni finns. Den där mina tankar finns. Den där jag längtar efter och fasar för skolstarten på måndag.

Mitt nya liv. Det börjar nu.

Om den sökta tjänsten

Jag känner att det är dags att göra en liten uppdatering här angående min framtid. Den med bra minne kanske minns att jag sökte en tjänst på min nuvarande arbetsplats. En tjänst som jag inte var kvalificerad för. Jag var på intervju bara timmarna innan min semester kickade igång och det kändes som att den gick bra. 

Sedan dess har alla inblandade haft semester i omgångar och det hela har blivit en ganska utdragen process. Så i måndags blev jag inkallad till chefen och HR-chefen. Jag tänkte att nu får jag kanske mitt besked, men det hela handlade om information kring min stundande tjänstledighet. I och med detta tänkte jag att de kanske fattat ett beslut angående tjänsten, men när mötet verkade gå mot sitt slut och de ännu inte närmat sig ämnet så tänkte jag att jag får väl ta upp den bollen själv då.

Jag frågade helt enkelt om de kommit fram till någonting och de tyckte att de inte hunnit prata ihop sig ännu, men att de skulle ha ett möte dagen efter. Varpå jag tyckte att OM det nu var så att de åtminstone kommit fram till att jag inte var rätt person för jobbet, så kanske de bara kunde outa det. Såpass väl känner vi ändå varandra. De utbytte en snabb blick och min chef menade på att ingenting var riktigt klart ännu och de hade inte riktigt bestämt sig för hur de ville gå vidare. Vilket borde betyda att jag fortfarande hade en chans att få jobbet?! 

Detta satte helt klart griller i huvudet på mig. Jag hade faktiskt omedvetet räknat bort chansen att bli erbjuden tjänsten och fokuserat på att förbereda mig inför mina studier. Vad skulle jag göra om jag fick jobbet? Jag hade redan börjat kolla upp kurslitteratur och skaffat mig studentlegitimation, provmailat till och från min nya fåniga studentmail. Funderat på vad jag ska ha på mig första skoldagen. Första intrycket är viktigt! Skulle jag lägga allt det där till handlingarna och ta jobbet? 

Ett jobb som med största sannolikhet hade fått mig att växa enormt mycket. Ett jobb som skulle ge mig erfarenhet inom samordning, projektledning och teknisk problemlösning. Ett jobb där min kompetens troligtvis skulle ifrågasättas och där jag skulle vara tvungen att vara högpresterande från första sekund, bara för att bevisa för gamla rävar att jag VISST är rätt person på rätt plats. Jag vill vara väldigt tydlig med att jag skulle leverera på posten, det vet jag för jag misslyckas inte med vad jag tar mig för! Inte längre och aldrig mer!

Det blev onsdag och jag blev återigen inkallad av chefen och HR-chefen. Nu var beslutet fattat och de började med att berätta hur bra min intervju hade varit. Check på den, ge positiv feedback innan det negativa beskedet liksom. Där visste jag att jag inte fått jobbet och jag kunde slappna av och iaktta hur de skulle ge mig nyheterna. Men döm om min förvåning när min chef brister ut i gråt, då hon sagt det som sägas skulle. Hon ber om ursäkt och förklarar att det känns som att det blev så definitivt nu. Att jag kommer att försvinna. Gå vidare och lämna dem. Eftersom jag är en lipsill av rang måste jag stålsätta mig för att inte börja grina jag också. Men HR-chefen som är en mycket käck kvinna, lättar upp situationen innan det skiter sig totalt. Tack för det, om jag börjar gråta syns det resten av dagen!

Jaha, hur kändes det här då? Jomen, det känns faktiskt helt rätt. Nu kan jag återigen fokusera på mina studier och en inriktning som jag väljer själv helt och fullt. Lite roligt är att min chef (som uppenbarligen vill ha kvar mig) tycker att jag ska ta över efter vår trevliga HR-chef. Hon har uppnått en ålder då en exit borde ligga och lura i bakhuvudet. Speciellt då hennes (något äldre) make går i pension nu och gissningsvis har pengar gräs. Jag fixerade min chef med blicken och uppmanade henne att inte glömma den tanken. Kontakter är A och O! 😉 

Hoppas att ni njuter av helgen!

Tabu? - Våga prata om det

Just detta att våga prata om sådant som man normalt undviker att prata om, tror jag är nyckeln till så mycket här i världen. Beroende på hur man är uppväxt, både i fråga om arv och miljö, varierar det från person till person vad som känns tabu att prata om. Det kan handla om allt från pengar till sex, politik och psykisk ohälsa. 

Genom att avdramatisera tidigare tabubelagda ämnen, kan vi bli mer transparenta och få en bättre kommunikation. Med en bättre kommunikation kan vi få en ökad förståelse för våra medmänniskor, och därigenom nå en större tolerans.

Med dagens sociala medier är vi ständigt uppkopplade mot vår omvärld. Borde inte det gynna vår förståelse för vår omgivning? Inte riktigt. Vi tenderar nämligen att hålla oss inom vår egen värld även på nätet, där vi söker oss till likasinnade som delar vårt eget synsätt. Det är bekvämt att stämma in i klagosången utan att behöva reflektera särskilt mycket. 

Man läser samma kommentarer i samma kommentarsfält och blir lika förbannad som vanligt över att allt är så skevt. Men vad kan JAG göra? Det är som det är, det kan ju inte JAG ändra på!

Men vet ni? Jag tror att vi KAN ändra på saker. Vi måste bara prata om det. Fast inte i ett kommentarsfält infekterat av troll. Vi måste öppna munnen. Vara nyfikna och ställa frågor. Hitta forum att prata i. Vi är alla olika och har olika preferenser när det kommer till forum att prata i. Jag pratar här. Några pratar vid fikabordet. Någon föreläser. Men räcker det?

Jag tror att vi behöver lära oss att prata om obekväma saker. För oss vuxna kommer det kanske inte naturligt, för det var nog inte helt vanligt att man hade öppna diskussioner kring middagsbordet under vår uppväxt. Därför blev jag så glad när jag idag läste ett blogginlägg av psykolog Siri Helle, där hon berättar om sin kamp för att få in psykisk hälsa på schemat i grundskolan. Precis så! 

Det är ett fantastiskt bra första steg att avdramatisera psykisk hälsa och ohälsa. I vanliga fall är det först när man själv drabbas av det som ämnet kommer upp, men då befinner man sig i en oerhört sårbar situation. Och man drar sig för att prata om det eftersom man känner sig svag eller dålig. Om vi istället lär oss att psykisk hälsa är lika viktig som fysisk hälsa, kanske steget inte känns så stort att ta när man väl börjar må dåligt. 

ALLA har en psykisk hälsa och vi borde lära oss mer om hur vi värnar om den! Jag ska berätta en hemlighet för er. Jag har hela livet burit på en skam. Som inte ens var min. Som inte ens borde funnits. Jag tog över den som barn och närde den. Det är först nu, sedan något år tillbaka bara, som jag förstod det. Insikten var så kraftfull att jag inte visste hur jag skulle hantera den. Så jag grät, processade, drog slutsatser och blev fri. Eller ja, inte fri. Vanans makt är stor. Men nu kan jag stanna upp och fråga mig själv varför jag tänker eller reagerar på ett visst sätt. Och jag har blivit mycket mer medveten om och observant på mig själv.

Tänk om vi bara kunde få lära oss vad begreppet arv och miljö kan innebära, redan i grundskolan. Och att det är okej att må dåligt ibland, och det finns vuxna människor i vår närhet som man kan få prata med då. För det vore ju fantastiskt om det var så. Det finns oändligt med möjligheter i hur man kan lägga upp ett sätt att introducera psykisk hälsa för barn. Gör man det i skolan, får dessutom alla barn tillgång till samma information. Oavsett bakgrund!

Extrajobbets vara eller icke vara

Inför kommande tider av sämre ekonomi har jag börjat fundera på om jag kanske skulle erbjuda mig att hoppa in och jobba några timmar i månaden på mitt nuvarande jobb. Dels för att det skulle kunna finnas behov och dels för att jag i vanliga fall inte tackar nej till lite extra pengar.

Det finns dock ett par frågetecken kring denna frågeställning. Förutom det faktum att min chef eventuellt hellre tar in någon som är mer tillgänglig än vad jag har möjlighet att vara. Jag har i praktiken redan blivit ersatt på avdelningen, men under senare tid har arbetsbelastningen ökat. Vilket innebär att när jag försvinner så kommer det ändå att bli ett pressat läge. Det handlar också om huruvida jag är villig att binda upp mig på dessa timmar. För om jag erbjuder mig, måste de också kunna räkna med mig. Det finns några anledningar till att jag tvekar.

• Jag har sökt ett par mindre kurser som jag hoppas komma in på. De är på 7,5 hp vardera och är förlagda till under olika perioder under hösten. På distans! Om jag orkar vill jag gärna läsa dem parallellt med min "huvudkurs". Men då kommer jag inte kunna arbeta extra. Vilket förvisso löser dilemmat. Det är bara det att jag inte vet när jag får besked om jag blir antagen eller ej. Det kan bli så sent som under september månad.