Bubblor, böcker, börsen

Efter en intensiv vecka kan man äntligen se köksbordet igen, framför mig har jag samlat ihop all kurslitteratur och kollegieblock till en stor hög. Högen symboliserar att jag är klar med den här delkursen. Ja nästan i alla fall, jag ska låta den sista och största inlämningsuppgiften ligga till sig lite innan jag transformerar den till PDF och skickar in den tillsammans med fyra bokreflektioner. Det hade varit skönt att göra det idag, men jag har till och med måndag på mig och jag är rädd att jag ska komma på att jag glömt något viktigt. Så vi får se hur det blir med det.

Jag har befunnit mig i en bubbla och knappt varit medveten om omvärlden. Ibland frågar min man vad jag tycker om att X blev konsekvensen av att Y hände, och jag ser ut som en fågelholk. "Har Y hänt?" Det är också han som påminner mig om att det finns ett fenomen som kallas börsen, så att jag åtminstone en gång om dagen loggar in och kollar hur jag stängde. Det är långt ifrån önskat läge, men jag ligger på svagt plus för både senaste veckan och senaste månaden. Har trenden vänt? Jag fick lite pengar över efter föregående månad och satte genast in dem på börsen. Lite svårare att bestämma mig för vad jag skulle köpa, men det har blivit lite gott och blandat. Mest fonder faktiskt, men även lite aktier. Microsoft har backat länge nu, hade det inte varit för att kronan är så svag hade jag nog fyllt på med en aktie eller två. Nu får det vara, jag är ändå tung i dem.

Min chef hörde av sig och frågade om jag ville jobba några dagar mellan jul och nyår. Jag tackade glatt ja, men undrade vad HR-chefen skulle säga eftersom vi skrivit att jag ska vara tjänstledig fram till sommaren. Men chefen tyckte att hon skulle ta den diskussionen och att jag var mer än välkommen. Hon fick faktiskt till och med mig på julbordet i slutet av november, jag tror inte heller att det var helt i samförstånd med HR-chefen. 

På min avdelning jobbar det en ung tjej som jag gillar väldigt mycket. Igår fick jag höra på omvägar att hennes mamma plötsligt dött häromdagen utan förvarning 53 år gammal. Jag kände inte mamman, vi kände till varandra indirekt och hon hade gjort en fin insats för min dotter och hennes klass. Jag värdesatte det högt och gladdes åt att vi hade etablerat en kontakt, om än indirekt via min kollega. Som alltid när en förhållandevis ung människa dör i förtid, börjar jag fundera över livet. Och som alltid kommer jag fram till att allt går ut på att hitta rätt balans. Om jag skulle dö imorgon, skulle jag ändå vara nöjd med det liv jag levt? Nu kan jag svara med ett rungande ja, och jag är så glad att jag tog steget att sätta mig i skolbänken igen. Om jag hade stannat kvar på jobbet, hade svaret lika självklart blivit nej. Jag kan gräma mig ibland över förlorad inkomst, lån och uteblivna investeringar på börsen, men i rätt perspektiv är det bara bagateller.

I tisdags åt jag godis till lunch, det börjar gå utför nu! Är det hösten som gör sig påmind? Jag är inte alls lika sugen på att ge mig ut och springa som jag var i början av terminen. Morgonpromenader lockar inte alls, kolsvart och småregn. Fast eftermiddagspromenader blir det åtminstone. I samband med att jag minskar min fysiska aktivitet, ökar min lättja och jag får kämpa hårdare med min motivation. Fast jag har sprungit (joggat) i snitt två gånger i veckan ändå och jag tänkte strax ge mig ut på den här veckans sista tur. Är det därför jag plötsligt kände att jag ska skriva ihop ett litet inlägg? Nä, jag passar på att göra det samtidigt som jag intar min lunch som idag (och de flesta andra dagar de senaste 6 åren) består av yoghurt, solrosfrön och russin. Jag har tidigare även haft i pumpakärnor, men det är så jäkla dyrt. Sådana kapitalistvanor har jag fått vänja mig av med.

När jag startade den här bloggen var min ambition att jag skulle skriva lite om böcker också, men de lyser med sin frånvaro. Jag kommer kanske inte att börja med något seriöst boktugg nu heller, men tänkte nämna att jag lyssnat på Bitterf**tan av Maria Sveland. Det var en lärare på universitet som tipsade oss om den. Han tyckte att den innehöll många bra exempel på de sociala roller som vi människor förväntas uppfylla. Jag kan inte annat än att hålla med, jag kände igen mig väldigt mycket i hennes reflektioner och händelser/ situationer som dyker upp även om jag kan konstatera att vi hanterar saker lite olika. Sedan kan jag inte låta bli att avundas hennes klarsynthet och förmåga att analysera och ta ställning. Och få ner det på papper så att det liknar något. Jag är glad att jag lyssnade på boken, den gav mig mycket. Däremot är jag inte lika säker på att jag kommer att lyssna på uppföljaren.  

Nu ere helg, ha en fin sådan! Ät mycket godis..snälla! ;-)

  

Manligt och kvinnligt

Jag brukar gå ut på en liten morgonpromenad innan jag sätter igång och pluggar på mina hemmadagar. Men det lockar inte nämnvärt att gå ut i ösregnet. Jag sitter kvar vid köksbordet, dricker upp det sista kaffet och skriver ett litet inlägg istället.

Vi hade en intressant föreläsning på skolan igår som handlade om manligt och kvinnligt i konflikter. Vi fick börja med att diskutera fram stereotypa föreställningar om hur män och kvinnor anses vara i konflikter. Som att män har närmare till våld och kvinnor till känslor. Män diskuterar logik och kvinnor ur ett relationsperspektiv. Män blir tysta och kvinnor vill prata. Ja men ni vet, vedertagna alternativa sanningar som inte alltid stämmer särskilt bra överens med sanningen.

Det finns inte mycket forskning på ämnet för det är inte helt okomplicerat att forska på rent manligt och rent kvinnligt. Det finns så många andra aspekter att ta hänsyn till som ålder, klass, etnicitet, sexualitet, kultur, utbildning, rang etc. Allt detta påverkar också hur vi agerar och reagerar.

Om man skalar bort allt annat, finns det verkligen något som är signifikant för män och kvinnor? Vad är det som "gör" oss till män och kvinnor? Normer och föreställningar under uppväxten om hur en flicka vs en pojke ska bete sig i fråga om klädval, leksaker och färgpreferenser. Jag vill tro att vi idag är mer medvetna i vår uppfostran av barn, men det är nästan som att simma motströms när man ser hur leksaksaffärer och klädavdelningarna för barn ser ut. 

Att som förälder också tänka på hur man uttrycker sig inför barn, som den gamla favoriten att en pojke som slår eller bråkar med en flicka "nog bara är kär i dig". Ingenting att fästa sig vid, eller kanske man rent av ska bli glad när man blir trakasserad av en pojke? Eller att ursäkta/ förklara pojkars dåliga uppförande med att "pojkar är pojkar". Betyder det att de inte går att uppfostra bättre?

Jag drar iväg från ämnet här märker jag, men det är svårt att låta bli. ;-)

Tillbaka till manligt och kvinnligt för på samma sätt som pojkar ska tycka om blått och flickor rosa, finns det också förväntningar på hur vuxna ska bete sig i samhället. Som ett exempel kan vi ta hur kvinnor är kända för att på arbetsplatser snacka skit om varandra, istället för att som män vara mer rakt på sak och lösa en konflikt med den direkt berörda motparten. Det låter ju lätt, men ponera att en kvinna gör just det. Hon ifrågasätter och kräver en förklaring. Men nu uppfattas hon som aggressiv och påflugen, ja okvinnlig rent av eftersom hon bryter mot normen. En sån som hon kan man ju inte lita på, man vet ju inte vad hon kan ta sig för. 

Nu kommer vi till det som jag ändå tror är det som skiljer kvinnor och män åt mest, nämligen biologin. Att vi är olika byggda och har olika fysiska förutsättningar och möjligheter, är ingen hemlighet och med det följer en anpassad hjärnaktivitet. Vi har alla hormoner som påverkar kroppen rent fysiskt men också psykiskt och det är hjärnan som kontrollerar tillgången. Generellt säger man att kvinnor har mer östrogen än män och män har mer testosteron än kvinnor, men det varierar också från person till person. Dessa hormoner förknippar vi med egenskaper som vi kallar kvinnliga och manliga. Kanske är det från detta som våra föreställningar kommer. 

Jag generaliserar och raljerar, men det är trots allt fördomar och stereotyper det här inlägget handlar om. Jag hade egentligen inget riktigt syfte med det här inlägget, förutom att jag tycker att det är intressant. Kanske väcker det tankar eller igenkänning hos er?

Mormors pengar - puts väck!

Jag har lite dåligt samvete. Eller faktiskt ganska mycket dåligt samvete. Jag fyllde år här i dagarna och hade i förebyggande syfte sagt att jag inte vill ha några presenter. Jag är av den bestämda åsikten att presenter oss vuxna emellan är helt onödigt. Kan vi inte bara behålla våra pengar och själva köpa det vi behöver, när vi behöver det? Jag hoppas, lite småaktigt, att det ska smitta av sig på resten av släkten. Vi får veta om det fungerade först till våren. Hur som helst så ville min mamma och min mormor ändå sätta in en liten slant på mitt konto. Punkt och slut!

Som den fattiga student jag är, protesterade jag bara en liten stund innan jag resignerade. Det dröjde inte länge innan jag började fantisera om vad jag skulle köpa för min peng. Några Castellum, Tele2 och Investor kanske? Några fondandelar kanske till och med? Men så slås jag av att det inte alls är vad min mamma och min mormor har tänkt att jag ska lägga pengarna på. Som min fina mormor brukar säga efter en donation: "Det finns väl alltid något hål att stoppa dem i." 

Eh, ja! Ett superstort hål som aldrig tycks kunna täppas igen, som bara blir större och större. Ett hål som jag längtat efter att få kasta in pengar i. Börsen! Men det är ju inte vad de hade tänkt sig. De tycker naturligtvis att jag ska unna mig något, speciellt nu när CSN är min försörjare no.1. De kommer aldrig att förstå att det är lyx att handla på börsen. Lyckligtvis behöver jag aldrig redovisa vad presenterna resulterar i, men som sagt... Jag har lite dåligt samvete nu när mina köp gått igenom.

Hade jag sett att pengarna växte hade jag kunnat känna mig lite nöjd. Men nu hinner pengarna knappt in på ISK:en, innan de försvunnit i intet. Som att de aldrig funnits. Eftersom det är mycket pengar för min mamma och min mormor (och även för mig), känner jag mig fruktansvärt slösaktig och oansvarig. Jag är dock övertygad om att det kommer att vända så småningom, och när det gör det kommer den summan att bidra till att den stackars portföljen får en liten skjuts uppåt. 

Jag kanske skulle skriva upp inköpspriset på köpen, så att jag kan visa avkastningen om några år. :-)

Härliga höst

Det har blivit höst lite mer på riktigt sedan mitt sista inlägg och det känns som att jag går in i en annan lunk. Naturen stänger ner och tillvaron dimras, snart är det helt mörkt på mornarna. Idag var jag och lämnade bilen på verkstan klockan 06:55, därefter pensionärsjoggade jag hemåt i sakta mak i gryningen. Det tog sin lilla tid, men vilken oerhörd lyx det är. Idag har jag nämligen ingen tid att passa och jag kom hem till ett tomt hus. Tänk att få ha det så här bra. Visst väntar skolböckerna på mig, men att kunna sköta skolarbetet hemifrån några dagar i veckan är så skönt.

Men det är även något visst med mornarna i stan också. Jag brukar se till att passera caféerna på centralen när jag klivit av tåget. Det känns fint att bli välkomnad av dofter av kaffe, nybakt bröd och bullar. 

Något som slagit mig under den korta tid som jag nu spenderat i stan, är att det är tur att jag inte bor där. Ur en ekonomisk synvinkel, herregud vad pengar jag skulle kunna göra av med. Ibland slutar jag runt lunch och då brukar jag gå från skolan till centralen, bara för att insupa alla dofter från lunchrestaurangerna. Som det är nu så nöjer jag mig med dofterna, men om jag bodde här vet jag inte hur länge jag skulle kunna stå emot. Samma sak på fredagseftermiddagarna, hur lätt hade det inte varit att slinka in på en uteservering och ta ett glas vin? Allt detta är naturligtvis saker man ska kosta på sig ibland. Tycker jag! Men jag vet också hur lätt det är att fastna i unna-sig-träsket, och jag tror att det faktum att jag bor på vischan är det som räddar mig. Eller så har jag för låga tankar om mig själv. :-)

Dessutom är det ju mycket trevligare att unna sig, om man kan dela det med någon. Delad glädje är dubbel glädje, som bekant.  

Ja, det här blev något av ett babbelinlägg. Hav öfverseende! 

Från gårdagens morgonpromenad.

När allt klaffar

Stars align säger man på engelska, tror jag, och jag tycker att det uttrycket är både fint och träffande. Det var lite så min helg var faktiskt.

För ett och ett halvt år sedan gick jag en skrivarkurs och efter att den tog slut blev jag kontaktad av en av deltagarna. Jag blev jätteförvånad och glad. Hon ville att vi skulle hålla kontakten och kanske hjälpas åt när det kommer till vårat skrivande. Det var roligt, för jag uppskattade hennes texter under kursen och uppenbarligen måste hon sett något hos mig också.

Detta var under rådande pandemi och kvinnan (vi kan kalla henne Karin) och jag hade ett par Teamsmöten. Men i våras träffades vi äntligen IRL hemma hos henne och det kändes väldigt bra. Hon var också entusiastisk och tyckte att vi skulle ha en "skrivarlya" i höst, där ytterligare några kvinnor skulle ingå.

I helgen gick den av stapeln och vilken helg det blev. En av kvinnorna hade ett ställe ute i skärgården, där vi skulle husera. Hon och Karin gjorde ett hästjobb med planerande av menyer, övningar och tillochmed ett författarbesök hamnade på agendan. Dessutom hade vi sällskap av två supermysiga hundar, herregud vad jag har hundgosat (min katt dissade mig fullständigt när jag kom hem igår).

Författarbesöket var nog pricken över i:et för mig, tror jag. Hon kom på lördag eftermiddag, lite lagom mör efter bokmässan och fick hedersplatsen och ett glas bubbel. Ja, vi fick alla ett glas bubbel såklart. Sedan gick vi laget runt och presenterade oss, samt berättade lite kort vad vi skrev. Hon hade gett ut två böcker och hade ett tredje råmanus färdigt. Det bästa med att träffa henne i det här forumet var att det var avslappnat, och man hade tid på sig att komma på frågor under samtalets gång. Helt underbart att få ett sådant tillfälle. Jag kände mig nästan lite hög efteråt... eller ja, starstruck kanske är ett mer lämpligt ordval. ;-)

Den här helgen har verkligen uppfyllt flera av de saker som jag uppskattar mest i livet. Skrivande, vackra omgivningar, fantastiskt god mat, fantastiskt gott vin och inspirerande samtal med likasinnade. Och hundar!

Under täcket av räkor, hackat ägg, dill och skirat smör, ligger en perfekt tillagad torskrygg.

Men nu väntar vardagen, och den är inte fy skam den heller just nu!

Glad måndag på er!

Livets ATH

För några månader sedan fick jag höra på omvägar att en diskussion hade ägt rum på mitt jobb runt fikabordet. Ämnet var intressant och jag önskar att jag suttit med och fått höra det själv. Det handlade om när man i livet ansåg sig peaka. Alltså när man stod på toppen och var som lyckligast.

Det är en frågeställning som jag inte funderat på tidigare, men den är mer komplex än man först tror. Platschefen och min närmaste chef var båda med i diskussionen, och det som förvånade mig var att de båda upplevde att de peakade när de var unga. Platschefen är visserligen pensionsmässig, men han tyckte att hans bästa tid var när han var runt 25 år. Min egen chef, som är bara några år äldre än jag, tyckte att hon peakade vid den bestämda åldern av 22 år.

Min första tanke när jag fick det återberättat för mig var att det lät så tragiskt. Om man upplever det som att den bästa tiden sedan länge är förbi, vad strävar man mot då? Fast å andra sidan betyder det inte att en ny högre peak inte kan infinna sig längre fram. 

Om jag föreställer mig att min lyckligaste tid i livet var när jag var 22, skulle jag då försöka att återskapa samma förutsättningar som gjorde mig så lycklig då? Jag vet att min chef har svårt att acceptera att hon blir äldre, så om det skulle vara hennes mål skulle jag inte bli så förvånad. Är det detta som definierar som en ålderskris? Men för egen del tänker jag att det blir svårt eftersom inte bara jag själv, utan även min omgivning blir äldre och med kommer vissa normer som man förväntas följa. Och de passar mig. 

Själv känner jag att jag peakar nu! Jag är också övertygad om att jag kommer att peaka igen och igen. Mitt mål i livet är att få ut så mycket som möjligt av livet, men jag måste själv se till att rätt förutsättningar finns. Om jag hade varit kvar på mitt gamla jobb och gått i samma vanliga hjulspår, skulle jag inte känt på samma vis. Då hade jag nog snarare bara längtat till pensionen. Jag kan inte säga något speciellt tillfälle i livet, då jag kan känna att DÄR peakade jag. Och jag skulle aldrig i livet vilja gå tillbaka. Jag trivs med att bli äldre, klokare och mer säker på mig själv. 

Jag har 27 år kvar tills jag uppnår den vedertagna pensionsåldern, och kanske 10 år av olyckligt harvande om jag stannat kvar på mitt jobb och toksparat. Men det är det inte värt. Min tid börjar nu och jag ska se till att göra det mesta av den. 

Hur tänker ni kring livets All Time High? Har ni peakat, eller när gör ni det?

Trevlig helg!

Jag är hungrig, men ingen varg.

För det mesta är jag väldigt optimistisk inför min framtid. Jag vet inte var, vad, när eller hur om någonting som kan kopplas till kommande förvärvsarbete. Det enda jag vet är att det kommer att bli grymt bra. Jag vet inte var den här omotiverat positiva känslan kommer ifrån, kanske är det bara så att det MÅSTE bli bra. 

Än mer taggad och beslutsam blir jag när jag sitter och surfar runt på potentiellt sökbara kurser, eller olika jobbannonser som jag kommer att kunna söka inom en överskådlig framtid. Jag har myror i brallan och knatter i fingrarna. Det här kommer att bli så bra!

Men så råkar jag logga in på ett gammalt konto på LinkedIn. När jag säger gammalt menar jag kanske ett par tre år på sin höjd. Jag skaffade det för att ALLA verkade ha det, det var där det hände liksom. Jaha, tänkte jag, det här påminde ju ganska mycket om alla andra sorters sociala media. Man ska ha en profil, man ska följa personer och sidor, man har ett flöde och man får hur mycket notiser som helst. För tänk om man råkar missa något, typ att en kollega har gillat en bekants två-års dag på sitt jobb.

Ganska snart efter att jag öppnat mitt konto, kände jag att det här nog inte var någonting för mig. Så föll det i glömska, tills för någon vecka sedan då jag råkade snubbla över den mail som jag kopplat till LinkedIn. Jag såg att jag fått en kontaktförfrågan från någon på mitt jobb, så jag kikade in och godkände den. Vill ju inte verka dryg. Och om jag nu har kontakt med den personen, verkar det ju konstigt om jag inte har kontakt med den och den också. 

Jaha, gud vad proffsiga allas profiler ser ut och jag har inte ens någon bild. In och uppdatera, leta fram en bild som får duga (dålig upplösning, men vi kallar det filter). Okej, titel? Av andras profiler att döma, bör en titel innehålla minst tre ord och vara på engelska. Vet inte riktigt vad jag kan döpa om min titel till, så jag lämnar det. Men här någonstans känner jag återigen, vad gör jag här? 

Det här är ett riktigt vargtillhåll. Man slåss om att ha den finaste titeln, längsta CV:t och flest kontakter. Plötsligt växer det ut vassa hörntänder på varenda profilbild jag ser, deras gula blickar fixerar mig och i bakgrunden ljuder ett dovt morrande. De verkar fundera på huruvida jag utgör ett hot, eller bara är ett vilsekommet bytesdjur som tappat bort sin flock. Jag backar långsamt och stänger ner LinkedIn, känner stressen släppa taget.

Ärligt talat, jag är inte av rätt material för dagens arbetsmarknad. Jag vill inte kasta mig in och tävla mot skrupellösa vargar. Idag är jag mer som Ferdinand på julafton, vill dofta på blommorna men ska bara slicka mina sår först.

Lovar att komma med ett roligare inlägg inom kort! ;-)