Jag kan allt om...

...beredskap! Har Fumlan börjat med clickbait, undrar ni nu. Kanske lite men jag vill påstå att det är en sanning med modifikation, för efter en helg på Civilförsvarets grundkurs i FRG är jag idag bättre på:

• HLR
• Första Hjälpen
• Brandkunskap
• Möta människor i kris
• 30-minutermetoden (upprättande av mottagningsplats)
• Stabstjänst
• Kommunkunskap
• Livsmedelshantering
• Våra grundbehov
• Information vid kriser

...än jag var i fredags morse. En del av denna kunskap har jag övat på tidigare genom min arbetsplats och min (korta) tid på Mind. Men det blev en bra ögonöppnare för hur bra det är med repetition för jag märkte att mycket låg nära till hands i muskelminnet. Det är ju annars en osäkerhet i skarpt läge, tänker jag. När det blir allvar är man rädd att man inte kommer att klara av det, men mycket handlar också om sunt förnuft. Och det kan faktiskt vara den insatsen som räddar ett liv.

Våran kommun (likt många andra) har idag ännu inget samarbete med FRG, men jag tror att det är i startgroparna. Det kommer fler utbildningar framöver som jag nu, tack vare grundkursen, har tillgång till. Jag är lite inne på att gå en ledarskapsutbildning, det är aldrig fel! Även om man inte leder andra, kan man leda sig själv...

När jag kom hem väntade grillad flankstek och ett glas rött vin. Så lyxigt och jag njöt av det lilla som var kvar av helgen.

Varför gör jag det här? Jag tror att det bottnar i att jag vill ha kontroll. Jag vill inte hamna i en situation där någon behöver hjälp och det bara är jag som finns till hands, om jag inte vet hur jag ska agera. Vågar jag lita på att jag skulle försöka hjälpa en person, även om jag inte vet hur? Eller finns det en risk att jag tar på mig skygglapparna och hoppas att det snart går förbi någon annan mer kompetent medmänniska? Nej aldrig, kunskap ger makt heter det. Och i det här fallet kanske makt över liv och död!

Det är bättre att ge sig själv förutsättningarna att lyckas med det man vill i livet! 

 

Sista morgonkaffet och ZZ Top

Man kan ju undra över min ålder och ja, kön också för all del. Men jag har alltid gillat gubbrock. Jag kör gärna radio på Eric Clapton och då blir det en go blandning med allt från Jethro Tull och Dire Straits till Travelling Wilburys och ZZ Top. Insåg just att ELO inte dyker upp på min lista, det är ett problem!

Min bil och jag är på kollisionskurs och då menar jag inte i trafiken, utan på ett mer psykiskt plan. Den vill ha mer kärlek och omvårdnad än vad jag är beredd att ge den. Den har också återkommande bromsproblem. Förståsigpåare menar att jag använder bilen för sällan. Men är två gånger i veckan för sällan verkligen? Så fort det regnat så fastnar bromsarna och dagen efter får jag tvinga loss dem genom att gasa rätt bra innan de släpper. Det känns inte så snällt. 

Nu har en metallflärp åkt ner och ligger och skaver mot bromsskivan och det låter fruktansvärt när jag backar. Men jag har beställt belägg, skivor och monteringssats till bakaxeln nu. Hoppas att de kommer i veckan för jag skulle verkligen behöva bilen i helgen som kommer.

Vad jag ska göra nästa helg? Jomen då ska jag gå grundkursen till FRG (frivilliga resursgruppen) som jag nämnt i något tidigare inlägg. Det blir en intensiv helg från tidig morgon till sen kväll. Man kan sova över om man vill, men eftersom det är relativt nära hem (30 min) så föredrar jag min egen säng. Om bilen nu går som den ska.

I höstas kom min son med ett otippat önskemål. Han ville konfirmera sig. Tydligen skulle några av hans kompisar göra det och då ville han också det. Han har trivts bra på konfa-träffarna och går gärna dit. Att få honom till kyrkan var svårare, men jag visste att det bara var en tröskel. Så vi tog ett snack eftersom tiden och söndagarna innan konfirmationen började tryta. När han väl gått en gång kommer det att kännas bättre. Ville han att jag skulle följa med? Nähä, inte det. Men ville han strunta i alltihop då? Känns allt bara jobbigt? Nähä, inte det heller. Då plockade jag fram ett kyrkoblad som jag sparat för att ha koll på schemat för vårens gudstjänster och prickade för de gånger han behövde gå. Det funkade! Det blev visuellt och konkret. 

Så nu närmar det sig, han kommer att genomföra det. Jag är väldigt glad för det, för han behöver känna att han kan om han vill. Det börjar också bli dags att välja ut en present. Min dotter var lite lättare då hon gillar inredning och fina saker till hemmet. Hon fick några fancy designerljusstakar, som hon själv valde ut. Jag vill gärna att presenten ska vara något fint, som man har som minne. Det är en gammal tanke som jag har ärvt, det inser jag. Men det känns ändå fint. Sonen är dock svårare, men nu har vi nog kommit fram till ett armbandsur av finare modell. Vi var och kikade lite igår och jag tror att han växte i idén. Finge han välja helt fritt skulle han nog helst vilja ha pengar såklart, men efter att ha fönstershoppat lite igår blev han nog lite biten ändå.

Kaffet börjar bli kallt och även om ZZ Top spelar på för fullt så börjar det bli dags att ta tag i den här söndagen. Ha en go dag, vänner!

Volvo, vår och vägledning

Påsken är över för den här gången och det blev en fin påsk med bra väder. Dessvärre har min man varit krasslig ett tag, så jag har själv fått för stå den sociala biten medan han suttit hemma. Men när det väl var avklarat så var det väldigt skönt att bara vara hemma i lugn och ro resten av påsken. Njuta av solen och greja i trädgården.

Igår gjorde jag faktiskt precis det jag lovade mig själv att jag skulle göra, om jag kände att saker riskerade att gå överstyr. Jag hoppade av en kurs. Jag var osäker på om jag verkligen skulle kunna göra det när det väl kom till kritan, men när jag väl tryckt på knappen kände jag mig så lättad att jag gick ut och tog en promenad i solen.

Kursen jag hoppade av var den om projektledning. Jag vill gärna ha projektledning på mitt CV, men det får bli en annan gång. Jag har läst böckerna och har en ganska bra uppfattning om konceptet som sådant, men att få det på pränt kan vänta. Det är ju inte mitt primära mål, trots allt. Nu kan jag fokusera bättre på de andra två kurserna som jag verkligen brinner för. Det känns nästan som att jag fått en present av mig själv.

Jo, jag måste berätta en annan sak. En del av er kommer att fnysa och tycka att jag flummar, men jag var med om en speciell händelse som kan vara precis som jag tolkade den, eller helt utan mening. Och faktum är att det inte spelar någon roll, ibland behöver vi våra små tecken som bekräftelse på att vi är på rätt väg.

Såhär var det. Jag var ute och gick min vanliga promenad en dag i förra veckan. När jag kommer in i skogen saktar jag ner och ser mig omkring. Mindre djurstigar korsar min stig och jag tänker att jag ska slå in på en av dem och se vart den leder. Den går uppför en mossklädd slänt och plötsligt är stigen borta. Solen letar sig in och lyser ner på mig mellan träden. Jag stannar. Hör några fåglar på håll, tänker att om jag står still här en stund så kanske de kommer hit. Men ingenting händer. Jag vänder mig om tittar ner mot stigen. Den slingrar förbi därnere som en liten tyst bäck av bruna barr. Inga fåglar, inget annat liv som vågar sig på heller. Jag flyttar vikten över till andra foten och noterar att jag då hamnar som i en halvmeter bred korridor med blicken. Den är lång och jag låter blicken vandra i säkert hundra meter utan att något kommer i vägen. Tills en gran kliver in och ställer sig mitt i synfältet (inte bokstavligt, så loss är jag inte). Den är rak och smal. Jag följer stammen uppåt och ser plötsligt att en kraftig gren bryter sig loss från huvudstammen.

"Som jag, en uddasock", tänker jag lite buttert och inte utan cynism.   

Men snart ser jag att den avvikande grenen bara fortsätter uppåt, uppåt, uppåt, frisk och stark. För att högst upp krönas av en ståtlig barrkrona. Medan den ursprungliga stammen slutar bara ett par meter efter utbrytargrenen som en vissen och barklös stump.

Vilket mirakel va? Och naturligtvis är det bara en gran i en skog. Eller granplantering snarare där granarna avsiktligt sätts ut i raka rader. Men ibland behöver vi det där lilla tecknet, som vi kan tolka till vår fördel. Precis som alla andra religioner, vi anpassar dem så att de bekräftar att vi fattar rätt beslut. Så att vi har det gudomliga på vår sida oavsett vad. I det avseendet kan jag förstå behovet av religion, att det finns något att luta sig mot när något känns svårt eller ensamt. 

Igår var det en bra dag att äga Volvo som lämnat omvänd vinstvarning. De hjälpte upp en annars tung portfölj så att jag stängde något bättre än index. Man får vara glad för lilla. Och idag är ännu en bra dag att äga Volvo, då det snart kommer att klirra till i telefonen av utdelningen. Mina stackars portföljer är upp mellan 6-7% hittills i år och det är verkligen inget att skryta med, men de är åtminstone inte ner. 

Vårtecknen trillar in på löpande band nu (apropå tecken). Jag fick se årets första sädesärla igår och idag sopar de upp gruset från byns gator. Nu väntar jag bara på svalorna och tornseglarna. Fast när de senare kommer är det faktiskt nästan sommar.

Ibland vaknar jag på morgonen och har en låt på hjärnan. Idag var det "All that glitters". Undrar var det där kommer ifrån. Det är definitivt ingen låt som jag själv hade valt, även om den är okej. Kan ni också vakna med en låt?

TRR - Tråkighetsrådet och Omställningsstudiestödet

Grytan bubblar, ja den nästan kokar över faktiskt! Vill ni veta varför? Keep reading!

Få har väl missat det haussade omställningsstudiestödet som vi Mitt-i-livet-studenter kan söka. Perfekt tajming, va? Just när jag tagit det här steget så öppnar sig en möjlighet som denna. Som en uppenbarelse i gudomligt ljus och änglakör. Nu ser ni det framför er!

Det var inte helt lätt att hitta information om exakt hur man skulle gå tillväga, men det var ansökan till (i mitt fall) Trygghetsrådet som har något avtal med min arbetsplats (ursäkta min svävande beskrivning, kan bero på att jag inte forskat jättemycket i det). Sedan var det även ansökan till själva CSN.

Jag kastade mig på sök-knappen direkt i oktober, fick ingen bekräftelse från CSN. Alls! Hade jag ens sökt? Nå, jag fick ett positivt mail från TRR åtminstone och lutade mig tillbaka. 

I januari kom jag på att jag ännu inte hört någonting från CSN angående min ansökan. Alls! Loggade in men såg ingenting. Däremot var det inga problem att göra en ny ansökan(!)! Hade jag ens sökt? Ah well, jag skickar in en till. What's the harm, liksom?

Men se det skulle jag inte gjort. För nu dröjde det blott 2,5 månad innan CSN hörde av sig och var jätteförvirrade. Jag hade nämligen inte fyllt i exakt likadant båda gångerna. Okej, jag tar på mig det. Det var dumt och slarvigt, men jag kom inte ihåg vad jag skrivit i den första. Och ingen bekräftelse hade jag att tjuvkika på. Komplettera! Senast 31/3!

Jag kastade mig återigen och den här gången på kontakta-TRR-knappen. De ska ju fungera som någon slags rådgivare, kanske lika bra att boka ett telefonmöte. Damen var okej, men jag kände inget superstadigt stöd. Typ såhär:

"Vad vill du bli?"

"Eh, ja jag vet inte exakt. Något inom arbetsmiljö eller HR, eller säkerhet, eller...ja nåt sånt."

"Jag förstååår, jag ser att du inte gjort någon ansökan till oss."

Höh? "Jo, det tror jag."

"Mmmm, jag ser här att du är beviljad rådgivning hos oss, men det är allt du sökt. Och det ska man också göra, så det är en bra början. Men du måste göra en likadan ansökan till oss som till CSN."

"Oj, jaha!"

"Du är iiinte ensam, det är många som gjort fel. Det har ju varit lite si och så med informationen. Det här är ju helt nytt, förstår du. Men jag skickar ett mail med en länk och sedan måste du bekräfta att du varit anställd si och så, men jag skriver det också i mailet. Så vad har du tänkt dig att syftet med dina studier är? Vad vill du bli?"

"Ja, alltså jag är inte helt....jag vet inte exakt vad det finns för olika roller, så det är svårt att bara säga ett yrke. Måste jag det?"

"Men vet du ta och titta på mailet och gör en ansökan och den där bekräftelsen. Och så lite underlag för hur arbetsmarknaden kommer att se ut i framtiden för det du vill jobba inom."

"Ja okej, ja tack så mycket"!

En ansökan senare får jag ett mail från damen. Hon var inte nöjd. Jag hade inte specificerat vad jag vill bliii. Vilket yrke har jag spetsat in mig på? Och vilken arbetsgivare? Och dessutom var underlaget lite påvert. Men vänligt nog hade hon länkat till Arbetsförmedlingens prognos-sida för Personal- och HR-specialist. Jahaja, men då kör vi på det. Korrigerar min ansökan och slänger iväg ett mail för säkerhets skull. Nu måste hon ju vara nöjd. Jag har ju gjort det by the book.

Mmmm, jag behöver utveckla prognosen. Gärna ha flera olika och glöm inte vilket geografiskt område. Det är jätteviktigt! Och det vore fint med ett skriftligt utlåtande från några rekryterare. För nu tror damen inte att jag kan få jobb inom HR om jag inte gått personalvetarprogrammet. De vill ju helst ha det och jag läser ju bara fristående kurser. Mmmm, lite tvek på den. Så det vore fint om jag kunde styrka mina möjligheter med ett utlåtande från några livs levande rekryterare, som hon kan ha som underlag i sitt beslut.

Men? Det här var nytt? Dels att hon inte tror på min strategi och dels att jag måste göra tidskrävande efterforskningar. Att kontakta rekryterare är inte helt lätt. Eller så är det det, men jag har inte knäckt koden. Jag fick maila ett par "info@...." med min smått genanta och snåriga frågeställning. Jag gissar att de svaren kan jag få vänta på. Passade på att stalka några kontaktpersoner i platsannonser på likvärdiga tjänster och skickade även dem min fråga.  

En av dem har jag fått ett svar från. Eller ja, det blev vidarebefordrat till en undersåte (som troligtvis gått personalvetarprogrammet). Tråkigt nog och kanske inte helt oväntat var hon inne på samma linje som Tråkighets.... förlåt, TRR-damen. 

För mig handlar det om mycket pengar om jag blir beviljad stödet och det är ju nästan inom räckhåll. Det som är mest frustrerande är ju att det inte var så viktigt för mig med exakt yrkestitel, jag vill ju jobba med vad som helst nästan. Jag vill absolut inte stänga några dörrar, jag ville bara förbättra mina chanser att få ett nytt arbetsliv. Göra mig mer attraktiv på arbetsmarknaden, var det inte just det som var tanken med omställningsstudiestödet?

Det är lätt att börja tvivla på sig själv i det här läget. Jag avvaktar några dagar till för att se om jag får några fler svar, men jag misstänker att de inte kommer att vara till min fördel. Varför skulle rekryterare eller HR-chefer säga att de kan tänka sig kandidater som inte har en examen i personalvetenskap? Å andra sidan skriver de i annonserna att det kan gå bra med annan högskole-eller universitetsutbildning som de finner likvärdig.

Det är säkert inte TRR-damens fel, hon har väl sina paragrafer att rida på, men jag kan inte påstå att jag känner att jag fått stöd och rådgivning. Snarare har hon målat in mig i ett hörn och sedan krävt att jag motiverar varför jag är där och hur jag tänkt ta mig därifrån.

Det är väl inte värre än att jag gör en ny ansökan till hösten om jag kommer in på det jag sökt. Det känns bara lite surt efter all tid jag nu lagt ner på att tillgodose TRR-damens nycker.

Häpp, nu är det jag som slutar gnälla! Jag har det väldigt bra trots allt!

*TRR står alltså för Trygghetsrådet i den bistra verkligheten.

Lurad!

Jag trodde i min enfald att jag lyckats avsluta mitt konto på Facebook och jag var ganska nöjd med det. Även om jag kom till en viss insikt om att jag faktiskt tillgodogjorde mig en del information om vad som händer i mitt närområde, genom att följa grupper som: "Vad som händer i..." och "Vi som bor i..." osv.

Jag ska inte gå så långt att jag kallar det abstinens, men jag saknade helt klart just de kanalerna. Däremot inte det tugget som allt som oftast också förekommer där. Jag är förvånad att folk fortfarande orkar starta trådar i dessa forum, då det finns människor som alltid kan vända det man skriver emot en. 

Nu hamnade jag på ett litet sidospår, det jag skulle komma till var att jag som sagt tyckte att det var skönt att inte ha Facebook. Men jag märkte också att många föreningar och organisationer använder Facebook som huvudkanal. Och jag kan förstå varför, nästan alla har ju Facebook. Det är lättillgängligt och har smidiga funktioner när man vill nå ut. 

Och när Försvarsutbildarna hörde av sig och tyckte att jag skulle gå med i gemenskapen på Facebook gav jag upp. Jag tänkte att jaja, jag kan väl skapa ett nytt konto utan vänner och ett väldigt begränsat antal grupper. Skrev in Facebook i adressraden och... vips hoppade mitt gamla konto upp på skärmen. Inloggad och allt! Som att jag aldrig varit borta, som att jag aldrig avslutat det. Det var väl inte riktigt vad vi kommit överens om?

Så nu har jag Facebook igen (och har tydligen haft hela tiden)! Jag får helt enkelt jobba på min karaktär istället och försöka avhålla mig från att slöscrolla. 

Apropå lurad så är det ju 1 april imorgon. Jag tycker att det är lite kul med alla finurliga lur. När jag jobbade så var jag med och skrev i personaltidningen som kom ut lite sporadiskt 3-4 gånger per år. Och för ett par år sedan tajmade vi utgivningen till just 1 april och lyckades faktiskt lura ett par stycken att företaget skulle byta namn. Trots att det var ett ganska fånigt namn. Även om man inte går på luringarna så uppskattar jag den insats man ändå gör. För det är trots allt något som för oss samman på ett plan, något att prata om runt frukostbordet. Sånt gillar jag!

Vi avslutar med lite fågelnörderi. Bofinken ska vara en av Sveriges vanligaste fåglar sägs det. Men jag har mest sett dem ute i skogen lite då och då. Fast nu har jag en hel flock som hänger utanför fönstret, vilket de gjort sedan en dryg vecka tillbaka. Så roligt. De gillar inte våra fågelmatare, så de hoppar mest omkring på marken under dem istället. Jag antar att de får i sig någonting, men nu slängde jag faktiskt ut lite krossade hasselnötter och solrosfrön på backen. De blev väldigt glada, hälsar de. Herregud, jag har blivit min mormor. Hon höll också på och fjäskade för småfåglarna, gav dem namn till och med. Så långt har jag inte kommit... ännu!

Ha en fin helg, mina vänner!

Ny vecka

Nya möjligheter och allt sånt där. Vintern gjorde ett återtåg och kylan håller oss i sitt grepp ännu ett litet tag. Likt en förmanande förälder som är rädd att tappa bort sitt barn på nöjesfältet bland karuseller, chokladhjul och läskiga gröna kaniner. Fast vintern är definitionen av överbeskyddande, vi är stora nu. Vi kan själv! Min lilla rödhake har hittat sin stora kärlek, för i år. De kommer hit tillsammans och kollar menyn. 

Apropå fåglar blev detta en riktig fågelhelg, trots att det inte var planerat. Jag såg en forsärla i forsen utanför Husqvarna museum. Tranor som går och rotar på åkrarna och till och med några tofsvipor. De sistnämnda tycker jag inte att man ser så ofta, det var mer förr.

Om ni har vägarna förbi Huskvarna någon gång, är min starka rekommendation att ni avsätter en timme eller två åt att strosa runt på ovan nämnda museum. Det fanns mycket att titta på och upptäcka. En hel del nostalgi utlovas.

Vill man passa på att äta en god middag i slottsmiljö, kan jag slå ett slag för Slottsvillan som både erbjuder mat och logi. Vi bodde inte där, men om vi av någon anledning skulle övernatta i Huskvarna igen så blir det där och ingen annanstans. 

Lite Harry Potter-känsla i Slottsvillan

Borta bra men hemma bäst, heter det ju och jag kan bara instämma. Har ni tänkt på hur det känns att komma hem och huset har stått tomt medan ni varit borta? Det är på något sätt inte samma hus som man lämnade. Det är som att det gått i vila. Det tar en stund att väcka huset och få upp pulsen på det igen. Och om man har haft husvakt som bott där under tiden, känns det ännu mindre som det hus man lämnade. En ny lukt och en ny känsla. Jag har inte tänkt på vilken påverkan vår närvaro har i ett hus. När jag hälsar på hemma hos någon har jag snarare tillskrivit huset en egen själ, som antingen känns god eller ovälkomnande. Jag kommer antagligen fortsätta att känna in hus, men jag får ha med mig att människorna i det har större betydelse än vad jag hittills har trott.

Lite osammanhängande tankar inför en ny vecka, men nu ska jag skärpa till mig och logga in i skolans värld. Ha en fin måndag! 

Äh...

...vem behöver en titel? Har suttit i typ två minuter och försökt komma på nåt bra.

Jag är fortfarande mos i hjärnan efter gårdagens tenta, så vi får se hur välformulerat och sammanhängande det här inlägget blir.

Det viktigaste först. Jag hade den andra och sista tentan i juridiken igår. Den senaste veckan har jag lidit alla helvetes kval, jag bröt till och med ihop och fulgrät att det här var en jävla dum idé. Vem tror jag att jag är att ta studieledigt från jobbet för att sätta mig i skolbänken. Nu har jag förlorat en massa inkomst och belånat mig, till vilken nytta? Jag kommer aldrig att få godkänt på den här jävla tentan!

Min man försökte vara uppmuntrande och jag lugnade mig, mest för att uppmuntra hans uppmuntrande. För jag vidhöll för mig själv att det här aldrig kommer att gå vägen. 

To be fair bör jag också nämna att det har varit lite mycket på sistone. Inte för att det har varit mycket rent praktiskt, men jag tror att jag vid den här årstiden upplever saker som jobbigare än de är. Hur underbart det än är att våren gjort sin entré, medföljer en hel del åtaganden. Även om de är utspridda över hela våren, tenderar jag att trava dem ovanpå varandra precis framför näsan på mig likt en stor mur som jag inte kan se över.

Så det kan ha spelat in i mitt utbrott, utöver alla avancerade uträkningar man tydligen måste ha koll på inom juridikens väggar. Who knew?

Nå tentan då. Med risk för att jag upprepar mig, men den är alltså uppdelad i två delar. En Godkänd-del och en Väl Godkänd-del. (VG är alltså högsta betyget.) Om jag får godkänt på första delen, är jag behörig att göra den andra. Eftersom mitt mål var att enbart överleva, siktade jag inte högre än G och tänkte att jag struntar i VG. Men döm om min förvåning när jag dunkar in 17 av 20 möjliga poäng. Jag har fått godkänt med 3 poängs marginal och behövde inte ens tillämpa mina 3 bonuspoäng från duggorna. Puh!

Efter det tog jag en kortare promenad för att jag behövde frisk luft. Jag märkte knappt att det regnade på tvären, jag var i ett rus. Jag hade klarat det, jag var färdig med kursen! 

Men den där VG-delen låg i mitt bakhuvud och pockade på min uppmärksamhet. Skulle jag inte ta och göra den ändå? Det är ju egentligen dumt att inte göra den. Jag kan ju bara kolla vad det är för frågor, kryssa i om jag känner att jag har ett hum om rätt svar. Äh, jag gör det. Jag bara öppnar och kollar frågorna.

Väl hemma satte jag mig vid datorn och öppnade VG-delen. Jag visste att jag behövde få ihop åtminstone 10 poäng av 15 möjliga, för att få VG. Men friskt vågat hälften vunnet, säger de ju! Jag sögs direkt in i tentan och 82 minuter senare tryckte jag på "Skicka". Höll andan. Väntade en evighet på att sidan skulle uppdatera. Och där stod det! Jag hade fått 12 av 15 poäng! 12 av 15! Jag gnuggade mig i ögonen. Uppdaterade sidan igen, ifall det skulle blivit något kajko. Men det stod fortfarande samma resultat!

För att få VG på hela kursen behöver man minst 18 av 30 poäng på båda VG-delarna, och jag lyckades skrapa ihop 20. Resten av dagen tog min hjärna ledigt. Jag kände mig som en zombie. Men en zombie med VG i Juridisk Grundkurs! 

************************

Resten av det här inlägget ska jag inte skriva ett ord till om tentor eller betyg. Jag kan skriva om hästar. Det älskar ni ju när jag gör. För ett tag sedan beklagade jag ju mig över Stellan, och vet ni? Lektionen efter fick jag honom igen. (Sedan förstod jag att det blivit en miss i kommunikationen mellan instruktörerna.) Första tanken var att jag avbokar! Andra tanken var, Fan heller! Och jag ska inte gå in på detaljer, men en kombination av ridspö, lite jävlar anamma och en jagande instruktör ledde till en riktigt bra och givande lektion. Och jag fick äntligen galoppera! Helt underbart även om det nog inte var den vackraste galoppen de övriga bevittnat. Jag var så glad efteråt!

Därför var jag nästan lite taggad på att få Stellan igen, för jag tänkte att nu börjar vi lära känna varandra. Men icke, i tisdags fick jag Prinsen. Det är samma häst som jag hade den absolut första lektionen, då jag i princip bara skrittade och provade att trava. I tisdags förstod jag vilken helt fantastisk häst det är. Jag kan i princip inga hästraser, men detta är en stor och elegant häst som gillar dressyr. Inte hoppning! Verkligen inte hoppning! Det fick jag erfara, men efter att jag stått på mig blev vi ett riktigt snyggt par på hoppbanan. Och han var hur skön som helst att hoppa med, den första hästen som det känts naturligt med. Och travet, my god! Han är mycket större än de andra hästarna och piggare än de flesta, vilket jag inte alls är van vid, så det kändes som att flyga fram!

************************

Vi fick äntligen tummen ur och bokade en liten getaway! Så imorgon bär det av till... *trumvirvel* Huskvarna! I mitt huvud skulle solen skina och temperaturen ligga på runt 10 grader, vi skulle strosa runt i vacker natur och insupa våren. Återigen kan jag konstatera att det verkar vara lite tjall på min direktlinje till vädergudarna. Men det kvittar. Det går alldeles utmärkt att upptäcka nya platser utan sol och i ett något svalare klimat. Dessutom ska vi kolla på gamla motorcyklar och utforska restaurang-utbudet (kanske vi vidgar det geografiska området till att omfatta även Jönköping också). Hursomhelst blir det miljöombyte och hotellhäng, och jag kan knappt bärga mig. Är vi framme snaaart?

*************************

Jag skulle kanske skriva något om börsen nu också, när jag avhandlar så många andra ämnen. Men faktum är att jag inte har så mycket att rapportera. Jag kan konstatera att Cibus inte är ett fantastiskt roligt innehav den här veckan, men idag är det X-dag på den. Vi får hoppas att det vänder snart. X-dag har även Handelsbanken och jag passade på att köpa några till ett pris på 89 kr. Jag är svagt upp den här veckan än så länge, men det är tur att det är långt till pensionen...

**************************

Som vanligt är jag sen på bollen när det kommer till tv-tittande. Råkade halka in på David Batras Världens sämsta indier. Tydligen är det tredje säsongen som dragit igång nu och jag blev fast. Nu har vi streamat hela andra säsongen och börjat på första. Jag vet, sjukt jobbigt att vi inte tar det i ordning. Men egentligen spelar det ingen roll. Försöker jag intala mig. Det jag gillar med serien är att man får bekanta sig med en helt annan kultur ur en hyfsat typisk svensk medborgares perspektiv. Jag gillar David, han är skön på sitt sätt. Bekväm, bortskämd och smådryg. Men också öppen, genuin och generös. Och Malin måste man ju bara älska. Helt olik mig, men oj vad jag skulle vilja åka och hälsa på henne!

**************************

Om ni orkat läsa så här långt, ni är bäst! Ha en fortsatt bra vecka, det är downhill from here!

💓💓💓