Det hade jag aldrig trott!

Sista kursen på terminen är igång och den är... bra att ha koll på. Ser fin på CV:t! Men den är mastig och det är mycket lagstiftning att hålla koll på. Sommaren är dock inom räckhåll och det är sista rycket på detta läsåret. Jag inbillar mig att nästa läsår kommer gå fort, då det innehåller både två perioder av LiA samt ett examensarbete. Inte riktigt lika många kurser och grupparbeten som första året, tack och lov.

Det kommer att bli en del förändringar på mitt jobb. En ny och hungrig platschef kom för ett tag sedan och han var inte sen med att sprida sina visioner. Inte riktigt lika intresserad av att sätta sig in i den verkliga processen dock och han trampar många på tårna i sin iver att visa sina egna framfötter för ledningen. Från sidlinjen är det väldigt intressant att följa ur ett arbetspsykologiskt perspektiv, men de som drabbas har det inte lika roligt.

Jag har inte satt mig in i huruvida jag kan bli påverkad eller ej. Man borde vilja bli av med mig, eftersom jag är tjänstledig för studier. Dock har vi hittills bara skrivit för ett år i taget och pågående tjänstledighet går ut i mitten av juni. Sedan ska jag sommarjobba några veckor och ansöka om ännu ett års ledighet. Jag tror inte att de kan neka, men jag är inte helt säker på det. Å andra sidan har jag ingen koll på om jag kostar något för företaget, under tiden som jag är tjänstledig, och gör jag inte det kanske det kvittar för dem. Nå, snart nog vet jag!  

Min sons moped blev i princip utdömd av verkstan för ett tag sedan, men min man tog det som en utmaning. Frågar man honom kan han inte meka alls, men han har faktiskt en hel del koll. Och efter lite om och men är nu mopeden up and running igen. Sonen är så lycklig (som hans 16-åriga jag tillåter honom visa)! De fick feeling båda två och gav sig till och med på att försöka koppla in den avancerade digitala hastighetsmätaren som sonen köpt för dyra pengar. En sån där som även visar bränslenivå och alla lampor på displayen. 

Det är ingen rolig syn, men med förenade krafter lyckades vi koppla in instrumentet. Min man letade upp vilka kablar som skulle kopplas ihop och jag tog mig an uppgiften att göra det. Bilden är tagen under pågående arbete, det är alltså inte slutresultatet. När jag var klar, blev det mycket snyggare! Jorå, jorå...såatte!

Det var ju en sak som jag aldrig trott, för att knyta an till rubriken, att jag skulle meka sonens moppe. En annan sak som jag heller aldrig trott, är att jag skulle få fira 10-årig bröllopsdag.

Åtminstone inte innan jag träffade min man. Då kändes äktenskap väldigt främmande. Jag ville ha nära till nödutgången. Det kanske blir så när man åkt på några törnar och dessutom är lite allmänt vilsen. Jag har hittat hem och jag är så tacksam att jag får uppleva det som vissa tar för givet och andra kanske aldrig hittar.

Nog med detta sockersöta sammelsurium! Här kommer istället en selfie!

Ibland går vi förbi denna charmknutte när vi är ute och promenerar. Han tillhör en brokig skara kan jag avslöja. I samma hage går två vackra hästar, ännu en åsna samt... jag vet inte hur jag ska säga det, men...något mittemellan? Fast nej, nu googlade jag både mula och mulåsna och de är ju väldigt söta. Den stackaren jag tänker på, kanske är någon slags spenslig ponny med en diagnos? Ordet glosögd får en helt ny innebörd, när man ser den här. Men de verkar vara ett skönt och socialt gäng och kommer gärna fram och hälsar när vi går förbi. Just på den här bilden, känner jag i och för sig att den sociala biten inte kommer fram riktigt.  

Japp, det om detta! Nu får jag sätta fart och dyka ner i lagtexter! 

Ha en fin tisdag!

Det egna rummet

Jag läste precis ett blogginlägg som gav mig en liten insikt och det handlar om det egna rummet. Jag kände att det här vill jag också skriva om. Den här personen är själv författare till yrket och refererar främst till att ha ett eget rum att skriva i. Ett rum med dörrar. Ett rum utan småbarn. 

Men hon nämner också det egna rummet på sociala media, och då tänkte jag genast på den här bloggen. Jag tycker så himla mycket om mig blogg, men jag har inte riktigt analyserat varför jag gör det. Har bara lite snabbt avfärdat det som en möjlighet för mig att skriva vad jag vill, och den ovärderliga kontakten jag får med er är icke att förglömma.

Men kanske fyller bloggen en annan funktion också? Kanske är den mitt egna rum? Dit ingen annan har tillträde och där jag bestämmer. I verkligheten har jag inget eget rum. Men åh vad jag längtar efter ett! Inte bara för att stänga andra ute, utan också för att ha ett eget ställe där jag kan ha mina saker utan att behöva plocka undan. Jag är duktig på att stöka till i huset, men det ser så himla tråkigt ut. 

Varför stökar jag till då? Jomen det kan vara en tröja som jag vill ha på morgonen och kvällen när jag är lite mer frusen. Måste jag verkligen gå ner och lägga in den i min garderob under tiden däremellan? Det jag gör jag naturligtvis inte. Det kan vara en handduk som jag ligger och solar på. Jag kommer att använda den nästa dag igen och den är för ofräsch att lägga in i skåpet igen. En korsordstidning som jag vill ha nära till hands om lusten skulle falla på. Det här är bara ett axplock av saker jag strör omkring mig.

Barnen har faktiskt aldrig sagt någonting om det, men jag har såklart redan tänkt ut mitt försvar om det skulle behövas. De har ingen anledning att stöka till eftersom de har egna rum att ha sina saker i, medan jag är hänvisad till husets allmänna ytor. 

Jag har faktiskt aldrig tillåtit mig att sakna att ha ett eget rum. Det tillhör barndomen på något sätt. När vi köpte huset, fick vi dela av vardagsrummet för att alla fyra barn skulle få varsitt eget rum. För jag vet hur viktigt det är att kunna stänga dörren och få vara ifred. Speciellt för tonåringar.

Men det kanske är viktigt även som vuxen att ha ett ställe att ta sin tillflykt till. Sjunka ner i en fåtölj och bara vara en liten stund. När jag fantiserar om vårat nästa boende tänker jag att självklart ska jag ha ett eget rum då. Men i nästa tankesteg inser jag att det finns andra saker som står högre på önskelistan. Som kvällssol. Lite skog. Möjlighet till mindre djurhållning. Då slår det mig. Troligtvis kommer inte behovet av ett eget rum vara lika stort i nästa boende. Kanske är det nu när vi bor så många i samma hus som behovet är som störst? I detta hus som är anpassat efter ett liv med många barn. Barn som snart är flygfärdiga.

Har jag varit så länge utan ett eget rum kan jag nog vänta lite till. Tills dess har jag bloggen!

Sol vare med er!

Kinnekulle, Orkidéer och bildbonanza

Det blir ett lite annorlunda inlägg idag, för bilder är generellt inte min passion. Det är ju skrivandet. Men nu vill jag gärna dela med av mig av en fantastisk dag som spenderades på Kinnekulle. Det var soligt, det var varmt och det var underbart. Det var igår!

Varför inte öppna starkt med den fantastiska Guckuskon? Vi var helt ensamma och kunde fota det sällsynta orkidén i lugn och ro. 

***

Dramatiska klippkanter hittar man lite här och där längs lederna. Staket är för mesar!

***

En glad färgklick som snurrar runt på sitt strå i sin kamp att komma framåt här i livet.

***

En av otaliga stenmurar av den karakteristiska kalkstenen på kullen.

***

Kontraster.

***

Det fanns gott om blommande Vildapel.

***

Även ängsblommor får vara med i det här inlägget. Jag visste inte vad det var så jag provade att rådfråga Google som kom med förslaget Ängsbräsma. Så vacker i sin enkelhet.

***

Precis när vi satt oss ner vid kyrkan och fyllde på energinivåerna med kaffe och kolasnittar, kom det ett par fram till oss och frågade om vi varit och tittat på "Krutbrännaren". Det hade vi helt missat eftersom vi aldrig hört talas om den. Paret gick ut på heden och kom strax tillbaka för att visa sina bilder. De hade i sin tur fått tipset av ett par som de mött på parkeringen. Orkidéer förenar!

***

En lite vanligare orkidé, Sankte Pers Nycklar. Trivs i vackra Gullvivors sällskap.

***

Jag har hört att almfrön ska vara goda och nu fick jag chansen att prova. Var de goda då? Alltså det beror ju på vad man förväntar sig. Men definitivt en mild och trevlig smak.

*** 

Ha en fin söndag!

Äh, vi tar ett till!

Det är min sista lediga dag den här veckan och jag har inga mer skoluppgifter att ägna mig åt. Eller ja, det är klart att det finns en ocean av information och kunskap jag skulle kunna dyka ner i för att förbereda mig inför kommande skolarbete.

Men samtidigt! Det är inte ofta man får ledig tid bara sådär och jag har ju varit lite trött det sista, så jag inser att jag vore rätt korkad om jag inte tog vara på tiden på ett mer hälsofrämjande sätt. I detta vidunderliga väder dessutom!

Det har varit en period som också varit tillägnad barnen på ett eller annat sätt. Kalas i helgen som gick, övningskörning med dottern, mekande med sonens moppe, konsert (dotterns) och naturligtvis lite härligt häng. Nu kommer jag att tänka på en sak som slår mig ibland. Jag är ju varannan-vecko-förälder, vilket gör att om jag ska planera andra aktiviteter så försöker jag styra så att det ska hamna på veckorna när jag inte har barnen. För när jag har barnen, vill jag ju vara där för dem. Det är inte nödvändigtvis så att vi gör saker tillsammans hela tiden, oftast inte faktiskt, men jag vill ändå inte fara runt och lägga tid på egna intressen när jag har barnen hemma. Jag har ju så mycket annan tid till det ändå. 

Men det är inte alltid lätt att förklara det, åtminstone inte för någon som har sina barn på heltid. Det händer ofta att jag känner mig lite dum som envisas med halvera möjligheterna att träffa någon vän, till exempel. Ja, barnen är stora. Ja, barnen klarar sig själv utan mig. Men jag har ju bara tillgång till mina barn halva deras liv, om man ska vara krass. Då vill jag finnas där. OM de skulle vilja något. Inte för att kompensera för något, det finns det inget behov för. Utan för att jag vill. De vet att de har högsta prioritet och det ska de aldrig behöva tvivla på. 

Sedan går det inte att komma ifrån att det uppstår intressekonflikter. Det är ju en balansgång. Som med ridningen som är en gång i veckan. Det har hänt att jag drabbats av dåligt samvete och känner mig självisk som ägnar mig åt ett eget intresse som tar en kväll i veckan. Men jag tänker också (försöker intala mig) att det är bra att visa barnen att det är viktigt att ha en hobby, en sport eller ett fritidsintresse. Och barn gör ju bekant som man själv gör, och inte som man säger!

Igår lyxade jag till det och gjorde paj. Jag har ganska dåligt självförtroende när det kommer till matpajer, men egentligen är det inte så svårt. Mycket handlar om förberedelser, så egentligen är det inte helt tillämpligt på vardagar. Men nu var jag ju ledig så... Det blev en bacon- och ostpaj och en spenat- och kantarellpaj. Lite sallad och en kall sås som blev kvar efter kalaset i helgen. Jag älskar verkligen paj! Och barnen blev glatt överraskade.   

Jag vill avsluta med att uppmärksamma de små ögonblicken av lycka. Livet rinner förbi i en väldig fart och just nu känns allt väldigt bra. Det är underbart väder och jag är ledig. Skäl att känna sig lycklig. Men det är så stort och skulle man känna lycka över det hela tiden, skulle man nog bli helt dränerad på energi. Jag är glad och tacksam över min tillvaro, försöker ta vara på allt så gott det går. Men igår kom det plötsligt en sådan där liten glimt av ren lycka.

Och det var så konstigt, för den kom vid ett ganska oväntat tillfälle. Jag tror att det var när jag vred på kranen för att tappa upp ett glas kallt vatten. Då slog den bara till och jag kände mig i det närmaste salig. Det är inte så ofta det händer. Eller kanske så gör det det, men att man är så uppe i nästa steg att man inte lägger märke till det. Men när lyckan drabbar en, ja då känns det som en bekräftelse på att man är rätt ute. Jag borde bli bättre på att vara nuet, som jag uppenbarligen är nu!

Med dessa ord lämnar jag tangenterna för idag och tar med mitt kaffe ut på altanen och låter mig omslutas av syrendoft!

Vilken vecka!

Det är helt fantastiskt väder och gissa vad? Jag är ledig. Det blev så på grund av lite ommöblering av kurser i skolan. För min del var det verkligen välbehövligt och jag använder tiden till att komma ikapp med mina andra studier. Plugga några timmar, sola någon timma och plugga lite till. Lagom tempo för Fumlan!

Jo just det, ...och provrider som medryttare i några timmar (igår). Jag har sagt upp min plats på ridskolan nu och jag vet inte riktigt hur mitt hästliv kommer att se ut framöver. Men så plötsligt dök det upp en möjlighet att vara medryttare på en häst i närheten. Efter att ha lagt ihop två och två insåg jag att medrytteri är en del av den här tjejens verksamhet, för det kostar en bra slant i månaden. Lite väl bra slant egentligen, men fortfarande billigare än ridskolan och jag får ju vara med hästen hur länge jag vill på mina dagar.

Men! Det var ytterligare några aspiranter som var inbokade på provridning, så vi får se vad som händer. Oavsett så är det nyttigt för mig att få lite insikt i det här med medrytteri. Jag kommer inte att bli farligt besviken om hon väljer någon annan, för hästen var lite svår i galoppen. Det sa hon inget om, det var först när jag frågade som det kröp fram. Men jag provade att fatta galopp och andra försöket blev det några steg innan hon bytte tillbaka till trav. Så jag tänker att det finns potential. Sedan var det en annan grej också, det var två monsterbackar för att komma dit vilket ställer höga krav på vinterdäck. Och turen att inte få möte! Skitsak egentligen, men jag kan trösta mig med det om jag inte blir medryttare till detta sto.

Syrenerna har precis börjat slå ut. Varför kan man inte bara trycka på paus en liten stund? Allt händer så vansinnigt fort nu och det stressar mig att jag inte hinner vara en del av precis varje process. Man får väl välja ut godbitarna. Som syrenerna. Och snart borde tornseglarna komma. Då är det sommar! 

Jag har verkligen längtat efter att få sätta mig och skriva ett inlägg här. Tänkt att det och det ska jag skriva om, men nu är det som bortblåst och jag kommer inte på så mycket intressant att skriva om. Istället för att författa en massa meningslöst dravel, väljer jag att runda av nu. Och återkommer snart igen! (Jag tror faktiskt att det är solen som drar i mig...)

Vi ses snart, hoppas jag!

  

Göken gal i norr

Nu är den kommen, den där tiden när man måste sitta ute till varje pris. Solen kan titta fram när som helst, men jag har pälsat på mig plagg efter plagg i min väntan på den goa värmen. Himlen är täckt av många och envisa moln och ibland rufsas luggen till av en kylig busvind, som även letar sig in där kläderna inte täcker helt. Hudens hoppfulla fönster mot en gäckande sol. 

Men det är värt det. Alldeles nyss hörde vi göken. Göken! Lätet var så välbekant att vi först inte reagerade, men sedan studsade vi till och tittade på varandra. Även om ljudet är välbekant, så är det inte huvudsakligen i naturen jag hört göken oftast. Det är väl främst naturprogram på tv, tänker jag. Sedan tänker jag att man borde vara bättre på att skapa sina egna naturprogram. Nu inser jag att jag snabbt ska förtydliga vad jag menar. Men som gökotta eller tjäderspel. Det är ju egentligen bara att ställa klockan på tidigt, packa ner kaffe och en macka med prickig korv och ge sig ut i skogen.

Ja, så får det bli! Men inte nu. I helgen vankas det kalas och det ska städas, bakas, lagas mat en masse och slås in paket. Tur att det är lite lediga dagar att fördela sysslorna på. 

Det var ett tag sedan jag satt bakom tangenterna och det är nog lika bra, för hade jag satt mig att skriva så hade det inte blivit särskilt livat. Jag har varit ur form och känt mig lite...värdelös. I grupparbetesväg. Jag är inget stort fan av grupparbete och det nådde väl sin kulmen nu. Jag bidrog inte på ett sätt som både jag själv och gruppen förväntade sig. Jag fick ingenting ur händerna och kände mig bara vilse. Jag kommunicerade detta till gruppen, som såklart var så fina. Jag kunde ta ett steg tillbaka. 

Så småningom tog jag på mig lite uppgifter som var mer konkreta, som att göra en Power Point och förvandla arbetsdokumentet till en snygg och enhetlig PDF för inlämning. Det kändes nästan lite kymigt, för jag fick så fantastiskt fin feedback från andra klasskamrater på redovisningen idag. (En kille var så blown-away att han till och med skickade ett PM till mig.) Lite orättvist mot mina gruppkamrater som kämpat så med innehållet, men de lyfte genast fram mig. Fina som sagt!

Så idag avslutades då ännu en kurs, den med tigrinnan till kursledare som jag nämnt tidigare. Effektiviteten personifierad. Men snäll och generös i sina omdömen. Något att ta till sig!

Så, nu kommer det en liten, liten klagolåt ändå. Ridskolan. Vårat ridhus är ganska litet och igår var vi full styrka (- de har tydligen minskat gruppstorleken från 8 till 6, tack för det! -) så vi var 6 ekipage på en ganska liten yta. Det händer nästan aldrig att vi är så många, vi är oftast 3-4 stycken. Och redan där blir det trångt, för att det är så olika nivå på både ryttare och hästar. Det blev oerhört tydligt igår, för att få samtliga att galoppera samtidigt GÅR INTE! Det betyder att jag får upp min häst i galopp, men måste strax hålla in pga av häst framför som inte galopperar. Det var inte heller självklart att runda ekipaget, då det ofta var någon innanför som ville hålla sig ur vägen för att inte de heller galopperade. Jamen ni hör ju!?! Är det här vad jag betalar för???

Slut på gnäll. För nu! Jag har nu flyttat in i uterummet, med infravärmen på. Nytt för i år är en heltäckningsmatta som vi la in för några helger sedan. Det blev ett helt nytt rum och fötterna myser under bordet. Katten däremot är inte lika förtjust. Han fastnade i vartenda steg han tog, men jag tror att han lärt sig att lyfta tassarna annorlunda för det låter inte längre om honom och han tar sig fortare fram.

Stewie sjunger Signed, sealed, delivered och jag tar det som ett tecken på att jag ska överlämna mitt inlägg till er! Over and out!

Yours truly, Fumlan!

 

Sol, stål och Soeur Sourire!

Hög på kaffe, sol och en trallvänlig sång från "Soeur Sourire", tänkte jag avsluta den här veckan i dur.

Jag länkar redan här till ovan nämnda låt, ifall ni vill ta med er känslan in i resten av inlägget.

DOMINIQUE - SOEUR SOURIRE (youtube.com) 

Jag lovar att den fastnar! Väl bekomme!

Jag fick idén att leta upp låten från en bok jag lyssnar på nu. Den heter Omständigheter och är skriven av Annie Erneaux. Ni vet hon som fick nobelpris i litteratur 2022. Okej, jag har inte heller någon vidare bra koll på nobelpristagare i litteratur. Men just hon fastnade. Kanske för det var en kvinna? Kanske för att hon hade ett fransk-klingande namn? Je ne sais pas, men jag tänkte i alla fall att jag måste läsa något av henne. Och nu blev det äntligen dags. En lagom lång bok på två timmar, bara för att se vad jag tycker om henne. I boken nämns, hur som helst, Soeur Sourire ett antal gånger och jag visste precis vilken låt som åsyftades. Även om jag inte har en aning om var eller varför jag hört den, för jag var faktiskt inte med när den släpptes 1963. 

Om man känner för att googla Soeur Sourire får man lite intressant läsning, men jag måste varna för att berättelsen går i moll och det här skulle vara en dur-dag. Så spara det till en regnig tisdag istället. Eller varför inte ackompanjera söndagsångesten med berättelsen om en nunna som inte alltid var så glad, som namnet gör gällande.

Vi har påbörjat en ny kurs i skolan och jag älskar kursledaren. Hon är effektiviteten personifierad, pedagogisk ut i fingerspetsarna och hon föreläser med ett leende. MEN ska du komma med åsikter eller kritik, får du allt se till att ha bra på fötterna. För bakom leendet döljer sig en tigrinna redo att anfalla, slita sönder och tillintetgöra dina argument. Hon är en person man vill visa sig duglig inför, man vill vinna hennes gillande och man får aldrig göra misstaget att tro att man är säker. Grabbarna i klassen är alldeles till sig, men jag ska inte gå in på dominor och moderskomplex. Jag lämnar det såhär.

Det går en tjej i min grupp på ridskolan, som älskar att rida. Men är rädd för hästar. Hon tjoar och skrattar när hon inte får hästen att lyda och ganska många gånger får vi andra vänta medan hon får försöka flera gånger, för att inte hästen ska "vinna". Ganska frustrerande, för det är ingen raketforskning. Visa vem som bestämmer.

Häromdagen lyckades vi få en rymling när vi skulle släppa ut hästarna efter lektionen, hon och jag. Det var en häst som var lite sugen på det gröna gräset utanför hagen och när tjejen skulle gå in i hagen med sin häst, kom den andra hästen emot henne. Och hon flyttar på sig. "Ojdå, nu drog han!" 

Först blev jag lite nervös, för jag visste ju inte vart han tänkt ta vägen, men sedan märkte jag att det bara var gräset som lockade. Lyckligtvis gick det att öppna hagen precis där han valde att stanna för att beta, så jag sa till tjejen att öppna och hålla de andra hästarna borta. För de tyckte också att det såg gott ut med gräs. Det tog sin lilla tid, för hon är även rädd för elstängsel visade det sig. Och mota bort hästarna lyckades hon inte heller med, så jag fick göra det så gott det gick samtidigt som jag försökte flytta på rymlingen. Ni som försökt flytta på en häst som hittat grönt gräs, vet att det gör sig inte själv. Men efter lite om och men lyckades jag och fick in honom i hagen igen.

"Du var så bestämd!" sa tjejen andäktigt flera gånger. Jag visste inte riktigt hur jag skulle bemöta det, jag hade ju inte tänkt på att jag var det. Det kändes ju som en komplimang, men sedan kom jag på att om det är något den här tjejen behöver så är det vara mer bestämd. Så jag sa bara att jag tycker att det hjälper mig i hanteringen av hästar i allmänhet. Fake it 'til you make it liksom, sa jag. Jag hoppas att hon tar det med sig. Då får jag mer valuta för pengarna jag betalat för mina lektioner. Så mycket för mina ädla syften!

Eftersom det här inlägget skulle gå i dur, kan jag inte klaga på de senaste dagarnas tråkiga portföljutveckling. Men rackarns vilka röda dagar det varit nu. Handelsbanken, Volvo och Microsoft har duktigt hjälpts åt att dra ner värdet. Men jag tror att Microsoft lämnade en okej rapport igår kväll, så hoppas på en liten återhämtning där idag.

Något annat som är rött, vårens första tulpaner!

I helgen blir det kalas. Inte här. Inte den här helgen, men det närmar sig det också. Den här helgen ska vi på kalas med smörrebrödstema. Så gott! Jag älskar ju smörrebröd och jag blev galet sugen på att ta en tripp till Köpenhamn. Nå, en sak i taget. Vi har redan ovanligt mycket inplanerat den här sen-våren.

Nu ska jag stjälpa i mig det sista kaffet och rusa in på lektionen som börjar strax!

Ha en fin helg!