Måste bara berätta

Trogna läsare kanske minns att jag haft en liten dröm om att hitta en medryttarhäst och nu har det hänt! Det känns nästan för bra för att vara sant, för det enda hon vill ha hjälp med är att rida en dag i veckan. Inget "jobb" alls. Dessutom vill hon inte ha betalt! Alltså, nyp mig! Och don't get me started om hästen. Vilken häst, han är en helt underbar och snäll häst på 163 cm mankhöjd. Lyhörd och lydig. Kanske lite åt det bekväma hållet, men inget som inte lite skänkel kan lösa. 

Tänk vad snabbt man tappar muskler också, jag har inte ridit på riktigt sedan i juni och nu fick jag rätt bra flås av det lilla vi red runt i paddocken. Toppenfin trav och även galoppen funkade bra, och den kommer nog att bli ännu bättre när vi lärt känna varandra lite bättre. Helt trafiksäker är han också. Jamen va? Vad är haken, liksom?

När jag ändå är igång med mina goda nyheter, kan jag passa på att berätta att jag fick full pott på min senaste avslutade kurs. Helt galet, för ämnet var långt ifrån min comfort zone. 

Jag har haft en period med halvdålig sömn, så jag håller mig kort idag. Önskar er en härlig vecka!

I mina trakter...

...har vi en katt som blivit rikskändis. Ni kanske har hört namnet Luffar-Lasse? Ni kanske rent av är en av de 90000 medlemmar som är med i hans facebookgrupp? För en sådan finns och där lägger man gärna upp bilder på om man haft turen att träffa på honom. Har man riktig tur kan man också få äran att köra hem Lasse. Vad är då grejen med Luffar-Lasse?

I ärlighetens namn har jag inte full koll, men jag hörde talas om honom första gången för något år sedan. Eller två? Luffar-Lasse är en röd katt som bor en liten bit från ett köpcentrum och varje dag tar han sig en promenad ner till köpcentrat, närmare bestämt till parkeringen utanför EKO. När han sedan vill hem igen väljer han ut en bil som han hoppar in och lägger sig tillrätta i. 

Vill man läsa mer om Lasse kan man klicka på länken som leder till en artikel från i maj: 

https://www.hemhyra.se/nyheter/kandiskatten-luffar-lasse-forenar-tiotusentals-manniskor-han-sprider-sa-mycket-gladje/

I helgen har det varit en maratonsändning på SVT om Luffar-Lasse där man har fått följa med på hans äventyr. Jag har själv inte sett det, men gissar att det går att titta när man hinner på play.

Vad är det då som gör att en liten kisse kan bli du med en hel nation? Om jag ska gissa så skulle jag säga att i tider som kantas av oro och ständig negativ nyhetsrapportering, så behöver vi lite fluff i våra liv. Något mjukt och tryggt, något som förenar och engagerar. Jag tror att det är lite samma fenomen som slow-tv i allmänhet och Den stora älgvandringen i synnerhet.

Det blir en form av verklighetsflykt och avkoppling. Lite som med böcker. När jag är stressad tycker jag att det är jätteskönt att lyssna på feelgood. Det känns tryggt att veta att det kommer att sluta bra och det kräver inte särskilt mycket av en att lyssna på den genren. Jag får komma in i en värld som inte handlar om grupparbeten och inlämningar, krig och smutskastningskampanjer, dyrt Bregott och vässade cv:n. 

Jag tror att det är väldigt viktigt att hitta sitt sätt att koppla bort omvärlden ibland, om så bara för en halvtimma. Alla behöver återhämtning och alla har naturligtvis olika sätt att göra det på. Katt-tv är inte för alla! 

Ha en fin vecka och glöm inte att pausa vardagen ibland!

Nytt liv i minnen?

Kaffet har precis puttrat färdigt och hällts upp i min kaffekopp som jag fick efter mormor. Varje gång vi var och fikade skulle vi ha just dessa koppar, för att jag vid något tillfälle nämnt att jag tyckte om dem. När de dukades fram sa hon alltid: "Dem ska du ha sedan." Sedan var ett ord som vi inte definierade närmare, men båda visste innebörden av. Nu är det sedan och jag har bytt ut min William Morris-kaffemugg mot mormors Anemon från Rörstrand.

Jag tänkte faktiskt så sent som igår en tanke som känns lite... jag vet inte vilket ord jag vill använda här, men komplex? Knivig? Ja, det spelar ingen större roll men jag ville belysa att det inte var svart eller vitt, innan jag presenterar tanken för er. Nämligen att det är som det ska vara med att mormor och morfar är borta nu. Som barn är det en fasansfull tanke att ens snudda vid, för att inte tala om att föreställa sig att ens förälder skulle dö. Då tänkte jag i nästa sekund att jag också lika gärna kunde dö. Min mamma var ju mitt allt.

Tänk hur perspektiven ändras med åldern. Nu sitter jag och är tacksam över att ha haft världens bästa morföräldrar, men är också tillfreds med att de är borta. För man önskar ju ändå värdiga liv för dem man älskar. Jag tänker att nu får de det i mina minnen. Blöjor, stomi och sjuksängar är borta nu. Bojorna har lyfts och jag vet inte var de befinner sig just nu, men hos mig finns de alltid i mina tankar och minnen. Där får de liv igen.

Jag ska jobba hemma idag och jag har också två barn hemma. Ett är sjukt och ett ska tydligen ha inställda lektioner idag. Hur det är med just den saken låter jag bero. Inte bara är hon myndig, hon är dessutom väldigt klok och jag litar på att hon gör genomtänkta bedömningar. Gott så!

Jag håller för fullt på med min LiA och har en superhärlig handledare. Vi är ganska lika på många sätt och det känns väldigt bra. Det som känns lite konstigt är att det är hög tid för mig att börja söka efter nästa LiA-plats. Efter nyår är det dags igen. Frågan som dyker upp är huruvida jag ska söka till samma ställen som förra gången. Hur tjatig låter jag inte då? Men jag tycker att det är svårt att komma på arbetsplatser att söka LiA på. Det ska ju helst vara både geografiskt nära, inom rätt område och intressant. Äh, jag får sätta mig och göra en ny lista. 

Hösten är här och bjuder på det mest fantastiska väder. Sol och värme, uppiffat med gulnande löv och hög luft. Jag njuter i fulla drag. Naturligtvis är det underbart med sommar, men jag känner mig färdig med den nu. Nu vänder vi blad och går vidare. 

Ha en fin fortsättning på veckan!

Nytta och nöje

Jag började skriva ett inlägg den 4 september, men det blev inte mer än fyra meningar. De var dessutom inte ens något att ha. Här kommer nu istället en liten uppdatering som ni inte ens visste att ni väntat på! ;-)

Förutom mina egna två datorer inhyser jag nu två jobbdatorer, en från varje jobb. Gamla jobbet och min LiA-plats där jag gjorde min första dag igår. Det var jätteroligt och jag blev genast inkastad i mötesschemat. Två stycken hann vi med varav ett var med den lokala tidningen inför ett kommande event. Jodå, jag fick allt med några inpass jag också och min handledare verkade nöjd med att jag vågat delta.

Jag har fått väldigt fria tyglar och ett helt eget projekt som jag ska dra igång, samt några mindre sidoaktiviteter och det ska bli så roligt. Lite läskigt, för jag kan inte låta bli att undra om det här huvudprojektet är av en lite känslig natur då det berör hela organisationen. Kanske en bra sak att lämpa över på en LiA-elev som trots allt bara är där tillfälligt? Fast jag har naturligtvis inte mandat att fatta beslut, jag ska bara ta fram dem och sedan är det min handledares ansvar.

Arbetsupplägget väljer jag själv och jag kan sitta hemma mycket om jag vill. Idag sitter jag hemma. Jag passar på eftersom min handledare ska jobba hemifrån idag. Det passade mig utmärkt för jag tycker att det är lite svårt att fokusera i ett öppet kontorslandskap när jag ska läsa på och lära mig någonting. Att göra uppgifter och aktivt arbeta med något är kanske annorlunda, men jag passar på att ta den här dagen hemma och fortsätta att göra research i lugn och ro. Det var mycket intryck igår och jag var helt slut när jag kom hem. Jag sov som en stock inatt.

Oftast arbetar jag på mitt gamla jobb på fredagar nuförtiden, men den här veckan ändrade jag till onsdag för att det händer en stor grej på min LiA-plats på fredag som jag inte vill missa. Bra tillfälle att knyta kontakter. På mitt gamla jobb har det kört ihop sig rejält på personalfronten och jag som skulle få börja hoppa in på HR om ett par veckor, vet nu inte hur det kommer att bli med det. Min chef har blivit satt på pottkanten och behöver nu göra något åt situationen och det snabbt. Jag hoppas att det innebär någon form av nyrekrytering, för då skulle hon kunna släppa mig. Men jag har även hört det viskas om en lösning som känns minst sagt svajig. 

Nu lämnar jag jobbet för en stund och tänkte berätta att jag faktiskt roar mig emellanåt också. Förra helgen var vi på en flygdag och fick se både Tunnan och JAS 39 Gripen i full action. Jag blir löjligt knäsvag av sådant, det är bara att erkänna. Så häftigt! 

I helgen som vi precis lämnat bakom oss var vi på Bondens dag, ett helt underbart evenemang som haft uppehåll i några men nu äntligen är tillbaka. Där kan man titta på gamla maskiner från sekelskiftet, traktorer i alla tänkbara (och otänkbara) former och åldrar, kallblodsutställning, parader med nämnda traktorer, parader med hästar med jordbruksmaskiner, trialuppvisning, hemvärnets musikkår, marknad, utställare, glass- och korvstånd och pedagogiskt djurmys för barn med getter och kaniner. Ja, detta är bara ett axplock av allt som kan upplevas där. Har ni vägarna förbi och kan tänka er att avvara en tvåhundring, så rekommenderar jag detta å det varmaste! Lägg in det redan nu i era kalendrar inför nästa år, första helgen i september.

Med detta tackar jag för nu. Det är snart dags att slå upp locket på nästa dator, men först: Frukost!

Ha en fin dag!

  

Kapital kan vara livsavgörande

Det här inlägget kommer att handla om varför det är så viktigt att ha en buffert för oförutsedda situationer. Jag kommer också ge ett exempel från en period i mitt liv, som faktiskt får räknas till en av de svåraste och som blev en verklig ögonöppnare.

Jag vill egentligen skriva att jag var ung, men när jag tänker efter var jag faktiskt 27-28 år någonting. Inte särskilt ung med andra ord och jag skäms nästan över att inte ha haft bättre förstånd vid den åldern. Jag arbetade heltid och bodde sedan ett drygt år tillbaka i ett stort hus på landet med mina två barn och deras pappa. Huset hade vi köpt med lånade medel, till och med handpenningen hade vi lånat av mina morföräldrar. Upp över öronen skuldsatta på grund av huset och dessutom hade vi två bilar på avbetalning.

Ekonomiskt gick det runt, vi arbetade ju. Om det blev pengar över när slutet av månaden närmade sig började de bränna i fickan och spenderades därför på något meningslöst. Kläder, inredning, ja vad som helst. Inte något sparande dock. Inte en krona lade jag på sparande. Vi hade ju våra inkomster och pensionen gick inte ens att skönja vid horisonten.

Så kom då dagen när jag kände att det inte fungerade längre, förhållandet med barnens pappa. Jag hade försökt, han hade försökt och jag hade försökt ännu mer tills jag var mentalt utsjasad. Jag levde inte, jag försökte hålla mig vid liv. När jag insåg det blev det tydligt att jag måste ut ur det här.  

Jag trodde att det svåraste skulle bli att få tag i en lägenhet, men det gick ganska fort faktiskt. Så jag flyttade. Väl i lägenheten insåg jag att jag nu satt med dubbla hyror, för jag kunde ju inte lämna honom med kostanden för hela huset själv. Jag skaffade två kreditkort ganska omgående, ett på min vanliga bank och ett på ICA-banken. Det tog emot naturligtvis, bara tanken på att handla på kredit tog emot men nu hade jag ju barnen att tänka på. Förresten var det bara i reserv, ifall skiten skulle träffa fläkten. Intressant ändå, att överbelåna sig för ett hus var inga problem men att köpa fiskbullar på krita var ett stort NO-NO!

Det svåraste var att sälja huset. Det visade sig att det tydligen inte bara var att sälja för att man kände för det. Vi kunde inte heller gå ner i pris för att locka spekulanter, då skulle vi ju bli sittande med en skuld på ett hus vi inte ens hade kvar. Vi behövde sälja för samma pris som vi köpt för.

När jag tänker tillbaka kan jag inte med säkerhet säga hur lång tid det hann att gå innan det tillslut dök upp en spekulant. Det kändes som en evighet och jag hade börjat fundera på hur länge jag skulle klara av att betala både hus och lägenhet. Vad skulle hända när det inte gick längre? Skulle jag bli tvungen att säga upp lägenheten och flytta tillbaka till huset? Vänta nu, var det det här som kallades för kvinnofälla? Jag kan inte skilja mig eftersom jag inte har råd.

Spekulanten drog sig ur i sista stund, fick väl inte sålt sitt hus kanske. Jag minns inte. Jag minns att jag sjönk ner i ett bottenlöst mörker. Jag undrade hur livet kunde vara så grymt. Varför? Vad hade jag gjort? Jag hade bara försökt överleva. Var det fel?

För att köpa lite tid gick jag till barnens pappa och med mössan i hand förklarade jag att jag hade svårt att betala hela min hyra och halva hans. Kunde vi få till någon kompromiss, kanske att jag hjälpte till med driftkostnaden bara? Annars fanns risken att jag skulle bli tvungen att flytta tillbaka, och det ville väl inte han heller? Nej, det ville han inte. Så jag fick till mitt livs första förhandling och den sved. 

När så ännu en spekulant dök upp, vågade jag knappt andas av rädsla för att affären skulle gå om intet. Jag gick till och med så långt att jag började ha en dialog med ett högre väsen. Vem vet jag inte och om det var en bidragande orsak vet bara stjärnorna, men huset bytte ägare. Luften fylldes plötsligt med syre och tunneln tog slut. Jag var fri!

Jag har nu präntat in i mina barn att spara gör man! Från första intjänade krona börjar man spara. Man vet aldrig vad livet för med sig, men man får bättre förutsättningar att klara av det om man har en buffert. Jag vet inte vad som hade hänt om vi inte hade lyckats få sålt huset där och då. Det enda jag vet är att jag aldrig mer kommer att låta mitt öde bestämmas av faktorer som jag inte har någon kontroll över. 

Jag bestämmer själv över mitt liv!

 

Hög på livet

Vilken vecka det har varit, jag är så uppfylld av positiv energi nu. Måndag och tisdag var nog hyfsat vanliga ändå, men i onsdags var det ledningsgruppsmöte och en punkt på schemat var att hälsa på nya klassen som startar sin utbildning nu. För min del var det också första mötet som jag var med på fysiskt, annars har jag deltagit via Teams vilket funkar men blir lite platt. Så det var redan där lite pirrigt att träffa alla, men väldigt trevligt. Jag hade förberett lite som jag skulle säga inför nya klassen och tyckte nog att jag inte var så farligt nervös. Dessvärre blev jag sista talare och hann under de andras presentationer bygga upp en nervositet som heter duga. Jag tyckte att det gick rätt bra ändå, men efteråt började jag tvivla allt mer. Jag kanske skulle ha sagt ditten och fick jag med datten? Var studiesamordnaren nöjd med det jag fått med eller tyckte hon att jag borde pratat mer om något? 

På vägen hem hade jag nästan accepterat att mitt anförande nog inte var så mycket att hänga i granen, men jag försökte att inte vara för hård mot mig själv. Dagen efter hörde studiesamordnaren av sig för att boka in en tid att diskutera en viss fråga och då passade jag på att ursäkta mig lite och hoppades att jag inte svävat ut alldeles. Samt att jag nästan hade lite minnesluckor från den stunden. Min studiesamordnare är världens goaste och snällaste och svarade att hon tyckte att jag varit briljant. Samt att två i ledningsgruppen hade höjt mig till skyarna, så hon tyckte att jag skulle sträcka på mig. Jag blev så lycklig!

På onsdagskvällen var det också dags för mitt första yoga-pass och det var verkligen en härlig upplevelse. Ja, jag var nog den minst viga personen i rummet men det spelade ingen roll. Man fick göra efter bästa förmåga och det var så avslappnande och fint. Jag ser fram emot nästa tillfälle.

På torsdagen var det dags för AW med ett kompisgäng, så jag åkte ner till Göteborg för andra gången den här veckan och sammanstrålade med vännerna på Hotell Eggers där jag bokat bord åt oss. Det är andra gången vi ses där, det är väldigt mysigt samtidigt som det är god mat och nära till stationen. Win-win-win. Och vin! ;-) Fast inte så mycket, för dagen därpå var det ju fredag och min första dag på HR! Den här specifika vänskapskonstellationen är lite speciell, för den både ger och tar energi. Men det är alltid härligt att träffas och vi har ett stort utbyte av varandra. 

Jag tror att det som är lite påfrestande för min del är att de alla tar så mycket plats. Det pratas i munnen på varandra och skrattas (jätte-)högt, så jag får liksom lägga mig på en samtalsnivå som jag inte är helt bekväm med för att ens få en syl i vädret. Det här tror jag är väldigt nyttigt för mig för vanligtvis blir jag tyst vid sådana tillfällen, men här får jag träna på att ta för mig och att ta plats. Så ja, det är lite påfrestande samtidigt som jag lär mig och jag märker att de uppskattar mina inpass. Det är dessutom väldigt fina och varma kvinnor. 

Alltså det tog lite stopp här nu, för jag vet liksom inte riktigt var jag ska börja. Fredag och HR alltså. Jag fick en hel drös uppgifter som chefen ville att jag skulle sätta mig in i. Note to self: Om jag någon gång ska gå igenom arbetsuppgifter med någon, så ska jag först fråga om hen vill hämta en kopp kaffe. Speciellt om klockan är 07:00 på morgonen! Nåväl, jag visste att jag skulle få sköta mig själv resten av dagen och skulle därmed kunna hämta hur mycket kaffe som helst. Tiden bara sprang iväg, vips var det frukost, vips var det lunch, vips var det möte och vips var dagen slut. Jag har aldrig varit med om en så härlig arbetsdag och jag fick en massa uträttat dessutom. 

Kollegorna kom allteftersom och hälsade mig glatt välkommen och jag blev väldigt väl emottagen. Jag känner alla sedan tidigare, men vi har aldrig arbetat i samma hus. Nu hoppas jag bara att jag ska bli så oumbärlig för chefen att hon inte bara vill ha mig till låns... Håll tummarna ni också!

Hacken i skivan

Milstolparna. 

Ärren. Stukningarna. Näsbrännorna. 

Det som formar oss genom livet, blandat med arv och miljö. 

"Måste du fråga så mycket hela tiden?" - Lärare i tvåan på lågstadiet när jag skulle spela ett pedagogiskt enpersons-spel som det gick så lång tid mellan gångerna, att jag inte riktigt mindes de krångliga reglerna. 

 

Inte mycket att haka upp sig på, tycker ni, men en av de saker jag var mest rädd för var att vara till besvär. Nu fick jag veta att jag var det. Ja, att jag faktiskt hade varit det under en längre tid tydligen. Kanske hela min skoltid. Kanske hela mitt liv. Alla kanske tyckte att jag var jättejobbig, fast ingen hade sagt något förrän nu. Jag var inte medveten om att jag ställde mycket frågor, men fröken hade låtit väldigt uppgiven och irriterad.

På varje kvartsamtal (numera utvecklingssamtal) under resten av min tid i grundskolan, fick jag och min mamma höra att jag var så tyst i klassen. Jag fick gärna försöka ta mer plats på lektionerna, inte vara rädd för att räcka upp handen. 

"Din rumpa guppar när du springer." - Kille i klassen på gympan i åttonde klass. Jag hade på mig ett par nya rosa cykelbyxor (korta tights) och sprang framför killen. Hade jag en stor rumpa? Jaha, då kan jag lika gärna dö. Varför hade jag envisats med att önska mig rosa cykelbyxor? Hädanefter önskade jag mig aldrig mer rosa cykelbyxor, utan långa t-shirts som gick ner över rumpan. Jag visade mig inte utanför huset, utan ett överplagg som gick ner över min rumpa. Resten av högstadiet och halva gymnasiet.

"Jag skulle älska dig ännu mer om du hade bara liiite större bröst." - Den första stadiga pojkvännen som sagt de magiska orden. Ord som jag aldrig fått höra innan, inte av någon. (Samma ord som jag varit så noga, så noga med att säga till mina barn från dagen de föddes.) Ord som i sin frånvaro förvandlats till något så ouppnåeligt, att när någon väl yttrade dem så förvandlades jag i min tur till en hundvalp. Som ännu mer än innan vill behaga sin husse. Men jag var bara 16 år och hade inga pengar att gå till kirurgen för. Så jag fick bara hoppas att han skulle vilja behålla mig, försöka kompensera mina brister.

Tänk vilken makt ord kan ha. På de flesta personer skulle orden kanske ha runnit av som vatten på en gås, men av någon anledning har min självkänsla alltid varit obefintlig. Jag kan verkligen inte förstå varför, jag har rannsakat mig själv, försökt gå tillbaka så långt jag kan i mina tidigaste år utan att hitta en förklaring. Jag har en teori, som jag delvis har fått bekräftat och det är att man kan ärva trauma. Genom att DNA-strängen påverkas hos den traumatiserade och att den nya DNA 2.0 är den som går vidare till nästa generation. 

Jag vet att jag har fått höra långt mycket mer fina saker än elaka saker från andra människor, men som de flesta också vet är det de elaka som fastnar. Som blir vår sanning. De elaka orden definierar oss och visar oss vår plats.

Det är inte sällan jag hör människor som längtar tillbaka till sin ungdoms dagars forna glans, men jag säger bara att fasen va skönt det är att bli äldre och hitta alla de saknade pusselbitarna. Att få se bilden av mig själv växa fram och att faktiskt tycka om vad jag ser. 

Under gymnasiet och en bra tid efteråt provade jag en ny devis. "Fake it 'til You make it!" Jag visste nu att mitt utseende (trots allt, tydligen) kunde hjälpa mig att lura min omgivning. Jag gick ut ofta och festade mycket. Jag låtsades vara självsäker, jag var kvick i tanken och snabb i repliken. Mitt självförtroende växte allt eftersom jag märkte att folk drogs till mig. Jag blev någon utåt, men himmel vad vilsen jag var. Däremot kanske ni läste precis att jag var kvick i tanken och snabb i repliken. Faktiskt ganska svårt att fejka och när jag väl insett det, att det var något som jag var bra på då började det lossna. Min första pusselbit, jag hade hittat den. Den var min och det var jag. 

Hacken i skivan, min traumatiserade genuppsättning och resan som är livet har format mig. Alla har sina utmaningar och vi hamnar på olika vägar i vår kamp att hitta rätt, men det är inte bara av ondo. Jag tycker själv att jag har många bra egenskaper som bidrar till värdeskapande, både för mig själv och andra. Om jag hade fått allt serverat på silverfat är jag säker på att jag inte hade skapat lika mycket värde, åtminstone inte av det som verkligen räknas. 

Tillägg: Jag skriver inte detta för att få medömkan, utan för att jag vet att det finns fler vilsna själar därute! 💖