Torgskräck, eller bara bacillskräck?

Idag bestämde vi oss för att ta en liten loppisrunda, min man och jag. Det är en aktivitet vi båda uppskattar och nu var det ett bra tag sedan vi gjorde det sist. I allmänhet tycker jag att mängden folk i rörelse har minskat markant sedan Covid-19 gjorde sin entré, vilket bidragit till att det inte varit något problem att hålla avstånd i samhället. Loppisar har dock en tendens att vara välbesökta och ibland är det så trångt att man får dra in magen för att komma förbi. Men, nu råder det som sagt andra omständigheter och folk håller sig hemma i större utsträckning än förut...or, so I thought!

Vi begav oss av till byn, utrustade med en extra portion tålamod ifall vi skulle behöva vänta för att få  komma åt att kika närmare på intressanta föremål utan att behöva trängas. Väl inne kändes det luftigt mellan besökarna, så det verkade helt okej att gå längre in och börja titta runt. Plötsligt rusade en andfådd tant nästan på mig och med en glasartad blick snek hon mig precis, trots att det fanns gott om plats. Inte bad hon om ursäkt heller, men jaja hon verkade ju ha bråttom, tänkte jag, så henne är jag väl med av med nu. Trettio sekunder senare kom hon ilandes igen från ett annat håll, lika närgången och totalt omedveten om  min närvaro tycktes det mig. Jag tog mig friheten att titta närmare på henne och konstaterade att hennes näsvingar dessutom var röda. Fast hmm, är hon sjuk så borde hon inte vistas ute bland folk så det är säkert bara allergi. Snart hade vi avancerat och tagit oss längre in i butiken. Det var nog faktiskt rätt mycket folk trots allt, otippat mycket. Kanske lite för mycket och inte verkade de bekymrade om avståndet heller. Något som jag insett de senaste månaderna är att det går bra att vara ute och hålla avstånd, om alla är inne på samma linje och hjälps åt. Nu insåg jag att det inte gäller på loppisar, där man sträcker sig över, knör sig förbi och inte tar den minsta notis om andra. Därinne har man ett mission och ingenting får komma i ens väg. När jag fick syn Rödnäsan en tredje gång, kapitulerade vi. De andra två ställena vi hade på vår To-Go-list, gav vi upp och bestämde oss för att bara göra det sista ärendet och sedan åka hem.

Det sista ärendet ja, det var IKEA det. Min dotter fyller snart år och har önskat sig en grej därifrån. Så vi skulle bara in, leta upp den och betala. Därinne är det alltid gott om plats, men... inte idag. Jag har aldrig sett så mycket människor där! En trögt flytande ström av folk som pekade, plockade, strosade och hade trevligt. How dare you? I min värld gör man sina ärenden hyfsat effektivt, om man behöver göra dem. Att gå runt och ha trevligt när det är så trångt och smittorisken är så hög, är ett stort nä-nä. Tack vare de små genvägarna och snabbkassorna gick det ändå ganska smärtfritt, men jag får säga att jag är smått chockad. Det är precis som att folk VILL bli smittade, för trots att det varken varit barnbidrag eller löning måste det nästan varit All Time High på besöksstatistiken denna söndag. 

Det blev ju inga loppisfynd idag, så jag får dela med mig av ett gammalt fynd istället.

Knäckkastrullen (trots somrig design)

Väl mött! 

 

Årets utdelningar

Ja, det är utdelningstider men i år blir man inte fet på dem. Som den nybörjare jag är, hade jag i och för sig inte blivit det ändå, men ytterligare några kronor hade jag likväl hoppats på. Nu kan jag tycka att det är ett sunt förfarande av drabbade bolag att rannsaka sig själva, fundera över var pengarna gör mest nytta inför framtiden. Det är också rätt och riktigt att företag som ansöker om stöttning från staten, inte heller i nästa andetag kan dela ut likvider till aktieägarna i form av direktavkastning. Det rimmar illa, antingen har man ekonomiska problem eller så har man det inte. Naturligtvis vill väl alla ha den del av kakan man räknat med att få, även undertecknad, men i nuläget ser jag faktiskt de utdelningar som blir av som en bonus. Var sak har sin tid och det känns ganska naivt att tro att man kan gå helt opåverkad ur det trauma som trots allt pågår runt oss. Personligen är jag glad så länge jag och mina nära får vara friska. *kräkvarning på den, but still...*

Jag känner mig ändå ganska säker på att när det väl vänder, kommer det att gå fort. Snart är vi förhoppningsvis tillbaka, klokare, rikare och med renare händer!

Väl mött!

Fick visa leg på Systemet idag!

Det är ingen jättegrej att skriva ett blogginlägg om, I know. Fast alltså, jo, låt mig få detta. Jag är trots allt i de upper thirties, med skrattrynkor och tre grå hårstrån på vänster tinning. Jag var på annan ort och passade på att köpa lite franskt vin och veteöl (jamen ni hör ju). Väl i kassan börjar jag känna mig obehaglig till mods medan jag försöker tricksa upp kortet ur plånboken, jag tittar upp och ser att den femton år yngre kassörskan granskar mig ingående. Tre möjliga alternativ till hennes intresse hinner susa genom min skalle; 

A. Känner vi varandra, men jag har drabbats av akut ansiktsblindhet?

B. Hon tycker att jag ser ut som en förrymd coronapatient och försöker stirra ihjäl viruset för att rädda mig.

C. Hon tror att jag har stoppat på mig en flaska Koskenkorva som jag inte har några planer på att betala... 

Lättnaden när hon försiktigt frågar om hon skulle kunna få se min legitimation är så påtaglig att jag nästan vill brista ut i skratt, men jag vill ju inte förnärma den trevliga kassörskan. Så jag ler mitt soligaste leende (så att varenda rynka syns) och räcker henne mitt körkort. Jag märker hur mannen som var före mig i kön och nu står och packar i sina burkar i kassen, och definitivt är yngre än jag, sneglar på mig. Jag tror inte att jag vill veta vad han tänkte där och då, men det bjuder jag på.

 

Väl mött!

I denna ljuva skördetid

Traditionellt sett har det främst varit hösten som förknippats med skörd, men beroende på vad man är ute efter kan man faktiskt förse sig av naturens skafferi i princip året runt. Just nu formligen exploderar det av liv runt oss, fåglarna skrålar för full hals, bladen på träden slår ut och häggen blommar. Innan vi vet ordet av är det dags för skolavslutning och semestern är i antågande. Visst vore det fint om vi  kunde stoppa tiden här ett litet slag, bara tillräckligt för att vi ska hinna uppleva och njuta av allt som händer nu. För det är inte utan att det känns lite stressigt, speciellt när man vet att man missar det mesta för att man måste tillbringa dagarna på jobbet.

Idag är lyckligtvis en varm och solig söndag, så jag tog med min lilla korg och drog till skogs i jakt på brännässlor och kirskål. Det finns så mycket man kan göra av detta "ogräs". Nässlor är rika på vitamin A, B och C, aminosyror samt flera nyttiga mineraler såsom järn och magnesium. De kan därför användas till te, eller göras till nässelpulver som man kan ha på frukostflingorna. Kirskål sägs vara bra om man lider av gikt, artros eller reumatism, den besitter egenskaper som renande, leverstärkande och urindrivande. Båda dessa arter kan användas i matlagning på samma sätt som spenat. OBS! Ät inga vilda växter som du inte 110% säker på, det finns gott om giftiga växter som kan förväxlas med ätliga!

  

Om jag nu också hade varit en inbiten snigelentusiast hade min lycka idag varit gjord. Jag råkade nämligen stövla rätt in i en koloni av Vinbergssnäckor, ni vet de där stora sniglarna som man kan tillaga och äta. Jag har sett någon här och där i närheten, men nu snackar vi 2-3 st/kvm. Så när jag skulle lämna mitt nässelställe blev det med mycket större försiktighet än när jag forcerade mig dit, det är otrevligt nog att råka trampa på en liten trädgårdssnäcka.

Vinbergssnäcka

Så vad ska jag nu göra med min skörd? Nässlorna ska jag nog torka och använda till te och kirskålen ska jag prova att steka tillsammans med maskrosknoppar i olja, vitlök och salt. Kan bli en "sidedish" till kvällens grillmiddag.

Väl mött!

Internationella kvinnodagen - men vad är feminism?

När jag tittar ut genom mitt köksfönster, kan jag konstatera att det vajar fler flaggor i vinden när kungen har namnsdag än på Internationella Kvinnodagen. Jag vet att det inte är en allmän flaggdag, men borde vi inte vilja flagga ändå? Borde vi inte vilja hylla minnet av de kvinnor i det förflutna som kämpat för våra rättigheters skull? Och de kvinnor som ännu idag kämpar för allas lika värde? Och de män och kvinnor som precis som de flesta av oss, också vill leva i ett samhälle med samma villkor och rättigheter oavsett vilket kön man tillhör? 

För det var väl det som feminism ursprungligen skulle handla om? Jag har upptäckt att det inte är helt lätt att förklara begreppet feminism för mina barn. Jag har en känsla av att ordet feminism lätt och felaktigt förknippas med manshat. 

Fabricerad men sannolik frågeställning, barn/ ungdomar emellan;

"Vad är egentligen skillnaden på en vanlig människa och en feminist?" 

"Öh, vet inte men feminister gillar väl inte män, tror jag."

Det har alltid varit ett laddat ord och det finns kanske lika många tolkningar av det som det finns människor. Dessvärre har män, genom tiderna, som känt sin ställning hotas av kvinnors önskan att ses som deras gelikar, använt ordet i en nedsättande ton i syfte att förminska och avdramatisera frågan. Vi får heller inte glömma att det även fanns gott om kvinnor som motarbetade kvinnorörelsen, men så var de också en produkt av det rådande patriarkatet.

Det finns dessutom åsikter jag inte stödjer fullt ut, som ofta faller under begreppet feminism. Jag tycker till exempel att:

• personlig lämplighet alltid ska gå först, när det gäller tillsättande av tjänst. Men står det mellan två likvärdiga kandidater av olika kön, ska den person främjas som tillför en jämnare fördelning mellan könen på arbetsplatsen.
• kvinnor och män ÄR olika i vissa avseenden, både fysiskt och psykiskt. Det betyder inte att vi är olika mycket värda, utan att vi kompletterar varandra och behövs lika mycket. 

Så när mina barn frågar vad feminism är, svarar jag att det handlar om att arbeta för samma villkor för både män och kvinnor. Både på arbetet och i hemmet. En strävan efter lika lön för ett arbete, oavsett om det är en kvinna eller man som utför det. En grundsyn där alla människor har samma värde och bör behandlas därefter. 

Behandla andra så som du själv vill bli behandlad. Det borde inte vara svårare än så!

Väl mött!

Idag gjorde jag något busigt

Som framgår av rubriken, frångick jag idag mina vardagsrutiner. Jag tog en semesterdag, stannade hemma från jobbet och hade huset helt för mig själv. Syftet med min Day-Off var att jag skulle prova på hur det kändes att få ägna en hel dag åt skrivande. Jag älskar att skriva och min högsta dröm är att en dag kunna försörja mig som författare. Jo, jag inser att jag låter som en 12-åring, men jag tror att det är viktigt att ha drömmar. Både stora och små.

Så hur gick det då? Jag kan ju säga såhär, klockan går otroligt nog fortare här hemma än på jobbet. Jag hade planen klar för mig.

• 6:30 - Vakna
• 6:45 - Frukost och slösurf
• 7:30 - Skriva
• 11:00 - Joggingtur
• 12:00 - Dusch och lunch
• 13:00 - Skriva
• 16:00 - Avsluta

Visst ser det oerhört genomtänkt och proffsigt ut? Men jag har idag lyckats identifiera ett antal punkter jag måste förbättra till nästa gång.

• Sluta titta in på börsen i tid och otid (men just nu är det extremt, med börsdipp och kapital som ska placeras i rätt tid, så nästa gång ska jag skärpa mig där).
• Inte bli stående i duschen, bara för att jag är frusen (ej försvarbart ur ett klimatperspektiv).
• Inte sitta och dumglo på fåglarna vid fågelbordet utanför fönstret.
• Inte raka benen på arbetstid 

Jag fick faktiskt skrivit lite också, och jag är nöjd med innehållet. Det tog tid men jag inser att det jag skrev behövde processas, både mentalt och på skärmen. Det kändes viktigt att det blev helt rätt och att språket samspelade med texten. På det hela taget är jag mycket nöjd med min dag. Inte bara fick jag prova på att ha en skrivardag, jag fick också tanka mycket energi.

Idag valde jag datorn, men min skrivbok är finare
 så den får pryda bloggen ändå.

Väl mött!

I fäders spår- för framtids segrar

Sitter just nu med mobilen bredvid mig, spänt väntande på nästa pling. Min bror åker Öppet spår för första gången och jag har laddat ner appen för att kunna följa honom. Det är inte utan stolthet, det ska erkännas, som jag tänker på hans kämpande i spåret. Han är ingen elitidrottare. Han är småbarnsfar och motionär, men jag tror att han tycker att det är kul att utmana sig själv fysiskt ibland och han gillar att åka längdskidor på vintersemestern. Det var med det i åtanke som jag och vår pappa köpte startavgiften i present till honom, för snart två år sedan. I år blev det äntligen av och han har laddat, mer hängivet än jag hade förväntat mig, genom träning och utesluten alkohol till 100%. Det är klart att om man väl ska genomföra ett Vasalopp blir det roligare om man har gjort allt man kan, för få så bra förutsättningar som möjligt. En eloge för det! Vädret är ju en annan historia som påverkar resan med hårt underlag, men det ser soligt och fint ut på bilderna.

Jag kan bara hoppas att han får med sig positiva minnen och känslor, när det väl är över. Min pappa, som själv åkt ett antal gånger, följde med min bror upp. Som ledsagare, chaufför och mentalt stöd. Han filmade starten och skickade till mig, han menade på att det är en mäktig känsla som knappast lämnar någon, som varit med om detsamma, oberörd. Det kan jag mycket väl tänka mig, jag blev själv berörd bara av filmsnutten jag fick se.

En medioker bild från nov-15, men motivet är tidlöst!

Erkännande nummer två, som sitter lite längre in, är att jag alltid haft en önskan om att åka Vasaloppet. Om nu allt vill sig väl och min bror skulle få blodad tand och vill åka igen, så kanske, kanske jag skulle kunna göra det också. Jag skulle nog få anlita någon expertis dock, då mina knän är lite kinkiga. Jag har en konstaterad mindre skada på menisken i mitt vänstra knä, och jag är tämligen säker på att mitt högra knä inte är mycket bättre. Men med rätt träning och lite jävlar anamma, kanske det skulle kunna gå. 

Väl mött!