Det är ingen jättegrej att skriva ett blogginlägg om, I know. Fast alltså, jo, låt mig få detta. Jag är trots allt i de upper thirties, med skrattrynkor och tre grå hårstrån på vänster tinning. Jag var på annan ort och passade på att köpa lite franskt vin och veteöl (jamen ni hör ju). Väl i kassan börjar jag känna mig obehaglig till mods medan jag försöker tricksa upp kortet ur plånboken, jag tittar upp och ser att den femton år yngre kassörskan granskar mig ingående. Tre möjliga alternativ till hennes intresse hinner susa genom min skalle;
A. Känner vi varandra, men jag har drabbats av akut ansiktsblindhet?
B. Hon tycker att jag ser ut som en förrymd coronapatient och försöker stirra ihjäl viruset för att rädda mig.
C. Hon tror att jag har stoppat på mig en flaska Koskenkorva som jag inte har några planer på att betala...
Lättnaden när hon försiktigt frågar om hon skulle kunna få se min legitimation är så påtaglig att jag nästan vill brista ut i skratt, men jag vill ju inte förnärma den trevliga kassörskan. Så jag ler mitt soligaste leende (så att varenda rynka syns) och räcker henne mitt körkort. Jag märker hur mannen som var före mig i kön och nu står och packar i sina burkar i kassen, och definitivt är yngre än jag, sneglar på mig. Jag tror inte att jag vill veta vad han tänkte där och då, men det bjuder jag på.
Väl mött!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar