fredag, september 15, 2023

Köper Bitcoin - nästan

Det småregnar ute och det får vara anledning nog för att jag ska strunta i min lilla morgonpromenad. Istället kokar jag en extra stor kanna med kaffe, drar på mig raggsockarna och sätter mig här med er istället.

Jag öppnar glatt med att berätta att jag hoppat bana i galopp! Det heter säkert något finare på hästspråk... Jag nämnde ju det i förra inlägget (tror jag) att jag längtade efter att få prova det. Och nu har jag gjort det. Det var jätteroligt och jag har fortfarande träningsvärk. Men! Det blir väldigt tydligt att jag inte har full koll på min galopp ännu. Jag behöver öva upp balansen, driva bättre och rama in hästen bättre. Men jäklar vad kul det var! 

Jag har avslutat första delkursen på min utbildning nu, puh! Helt galet att det bara är på 75% takt, jag har liksom inte hunnit med att ens titta på mina andra två kurser på högskolan. Men igår och idag är schemafria, så igår passade jag på att bekanta mig med Bitcoin (som ju är en av mina högskolekurser). Det var intressant och också roligt. För lärarna har byggt upp ett system med EduBitcoin, så vi har fått skapa en egen plånbok och börjat göra transaktioner. Lite mystiskt att läsa om Satoshi Nakamoto också, som är grundaren till Bitcoin. Det gillar vi!

Ni som har ett gott minne kommer kanske ihåg att jag har varit i rensar-tagen. Jag fortsatte i rask takt över till min smyckessamling. Mer specifikt till min guldgömma. För med stigande ålder är det inte ovanligt att just guldhögen växer. Förlovningsringar, ex-pojkvänsgåvor, ja ni fattar. Sådant man helt enkelt inte använder längre av förklarliga skäl. Vad gjorde jag med min blygsamma guldhög då? Jo, jag sålde den faktiskt. Skickade iväg den i en liten guldpåse och fick en swish tillbaka. Snabbt gick det också.

Pengarna åkte in på börsen fortare än kvickt. Lite för fort faktiskt. För i efterhand kom jag på att det  gott och väl hade räckt till både en ny mc-hjälm och ett par hellånga cykelbyxor. Som jag ju gått och craveat länge. Min nuvarande mc-hjälm är en billig sak som viner av luftdraget, har ett litet visir och trycker i pannan. Jag har ändå stått ut i 10 år! Och mina nuvarande cykelbyxor är bara cykelshorts, vilket inte hjälper upp motivationen att ge sig ut och cykla när hösten väl har kopplat sitt grepp. Jag tror dessutom att mina cykelshorts också närmar sig den aktningsvärda åldern av, om inte 10 så åtminstone, 8 år...

Lyssnat på böcker har jag också gjort och nu senast har jag plöjt Kattis Ahlströms två fina romaner, I hennes skor och Sången om Sanna. Mysiga att lyssna på och hon har en varm ton i sina böcker. Den sistnämnda av dessa två gillade jag ändå bäst, och de faller båda in under kategorin easy-listening. Lite avkoppling och verklighetsflykt som kontrast till skolarbetet. Sedan är det ett plus att hon läser upp böckerna själv. Nu har jag precis börjat lyssna på en bok som heter Lektioner i kemi av Bonnie Garmus och den verkar lovande.


Gult är f..fint?!!

Nu kör vi den här sista vardagen, innan vi välförtjänt får lägga upp benen och luta oss tillbaka in i helgen!





 

torsdag, september 07, 2023

Första morgonen

...den här veckan som jag inte behöver sitta uppkopplad klockan nio och se alert ut i kameran. Skönt! Jag har håret i en slarvig hästsvans och min bångstyriga lugg har jag fängslat i en hårnål på huvudet. Inget smink och en sladdrig t-shirt. 

Det är nämligen så att min utbildning har gått från delvis på plats, till helt på distans med några obligatoriska träffar i Göteborg frampå. Det känns helt okej, jag sparar både tid och pengar på att slippa åka in till stan. Och att sitta uppkopplad med kameran på hela dagarna kanske jag vänjer mig vid. Men jag var ganska trött efter de första dagarna.

Klassen verkar bra, mycket blandade personligheter. Trots det känner jag mig lite som en outsider, men om jag ska vara ärlig så gör jag nog alltid det i början. Det brukar lösa sig. Och faktum är att jag tagit på mig en roll, som gör att jag utmärker mig lite. Jag och en tjej till har nämligen blivit valda till studeranderepresentanter för klassen i utbildningens ledningsgrupp. 

Jag tänkte först inte anmäla mig, även om jag var lite nyfiken. Tänkte att det är säkert andra som vill det mer och gör det bättre. Men så visade det sig att det bara var en som anmält sitt intresse och vi ska vara två, så fler kandidater efterfrågades. Det kommer säkert rassla till nu och ramla in en massa anmälningar, tänkte jag, men va fasen jag skickar väl in ändå då. Det får bära eller brista. 

Det visade sig att vi tillslut bara var tre stycken och jag tyckte att båda de andra två verkade ha bättre meriter, när jag läste deras motiveringar till varför de skulle passa för rollen. Men så blev det jag och den andra tjejen som blev framröstade ändå. Det kändes oväntat och läskigt. Och nu känns det spännande och roligt. En bra chans att nätverka med branschfolk och en bra post att skriva till på CV:t. 

********

De tre ridlektioner som varit efter sommaruppehållet har det varit dålig uppslutning på. Först var vi tre, förra var vi två och nu i tisdags hade det bara varit jag. Om det inte varit för att det tillkommit två nya i min grupp. Typiskt på ett sätt, hade de inte kommit hade det blivit som en privatlektion för min del. Men kanske lika bra att man bygger på gruppen, så att den inte upplöses och jag måste börja i en annan grupp. 

Men nu har jag äntligen börjat få lite kläm på galoppen. Ja, mer eller mindre. Men jag har fått uppleva euforin som medföljer en avslappnad galopp. Inte alla turer är lika lyckade, men ibland får vi till det. Hästen och jag! 

Vi har inte hoppat något ännu efter sommaren, men jag längtar efter att få prova att hoppa en bana i galopp. Det är roligt nog att göra det i trav, men då måste det vara en fantastisk känsla att få göra det i galopp. Jag var ju lite rädd att jag skulle förlora de muskler jag byggt upp under förra terminen, men troligtvis har cykling och promenader varit nog för att underhålla både flås och muskler. För jag upplevde inga problem att orka med under lektionerna. Ja, lite träningsvärk på sina ställen såklart. Men skönt att inte vara helt nollställd på samma sätt som jag var när jag började rida. 

********

Jaha, nä här sitter jag som om jag inte hade en massa skolarbete som väntade på mig. Kanske lika bra att stjälpa i sig den sista kalla kaffeskvätten och sedan gå och borsta tänderna. Time waits for no one! 

 


fredag, september 01, 2023

"Folk med ångest"

Så heter den bok jag lyssnar på just nu. Den är skriven av Fredrik Backman, mannen bakom "En man som heter Ove" och "Björnstad". 

Jag googlade just författaren, för att få bekräftat titlarna, och hittade information som tyder på att han lider av psykisk ohälsa i form av depression och ångest. Och ännu en gång väcks frågan i mig: Kommer genialisk kreativitet ur vårt mörker? Den man som betraktare hänförs av, inte kan få nog av, vill krypa in i och sist men inte minst, själv vill ha? 

Är demonerna priset man betalar för sin konst? Eller är konsten bara en produkt av demonerna? En nödvändig ventil? Ett sätt att hantera dem?

Borde jag själv vara tacksam över att jag inte hittat "min röst", den som definierar mig som någon. Ska jag acceptera att jag aldrig kommer att kunna mäta mig med dem jag beundrar mest? Å andra sidan... om jag inte accepterar det, utan ständigt påminns om mina tillkortakommanden, kanske demonerna kommer till mig? 

Nej, det sista var en fånig och fåfäng tanke. Snudd på förbjuden och politiskt inkorrekt. För man skojar inte om demoner. Men man får tänka! Man får faktiskt tänka vad som helst. Det känns som att man inte får det. Ibland kanske man till och med får dåligt samvete. "Vad är jag för människa som tänker såhär?" 

Men då ska jag trösta med något som Björn Natthiko Lindeblad skrev. Man ÄR inte sina tankar. Visst är det befriande? Jag har alltid tagit för givet att mina tankar definierar mig. Tänkt att om någon hörde vad jag tänker så kommer de tro att jag är galen. Men det finns ingen som hör vad du säger i ditt huvud. Skulle du däremot göra valet att säga dem högt, ja då är det en annan sak. Då utgår man från att du vill förmedla ett budskap som du står för. 

Om mina tankar inte är jag. Vad är då mina tankar? Ibland endast flyktiga besökare, ibland ett hårt band om bröstet. Ibland verktyg för att sortera intryck och ibland verktyg för komma vidare. Ibland förrädiska, ibland hoppingivande. Alltid där, men aldrig jag!


söndag, augusti 27, 2023

Att förvalta ett minne

Det här inlägget blir av en lite filosofisk karaktär, eftersom min hjärna just nu upptas av en liten konflikt. För ett tag sedan hamnade min mormors livkjol i mitt knä. För er som inte vet vad det är (jag visste inte att det hette så innan jag lyckades googla rätt), så är det en typ av folkdräkt med kjol och livstycke i ett. Utanpå hade man alltid ett förkläde. Under livstycket hade man oftast en vit blus med lite krås och stor krage, samt en hätta på huvudet. 

Vad ska jag göra med denna dräkt? Jag tror att hon var ganska ung när hon sydde den, för när jag själv provar den går den inte att knäppa. Jag kan alltså inte använda den, om jag nu mot all förmodan skulle få för mig att göra det. Ska den hänga i en garderob? Ska jag lägga den i en låda på vinden. Där finns det ju mycket plats nuförtiden... Eller! Ska jag...sätta saxen i den och sy ett plagg som jag själv skulle kunna använda?

Min mormors livkjol består till största delen av mörkgrön vadmal. Det skulle kunna bli en ursnygg cape med en enkel knäppning i halsen. Tänk 1800-tal! Man kan gå loss med guldband i kanterna eller guldbrodera något. 

Men så tittar jag på mormors livkjol igen. Ser alla små stygn med grön tråd som hon suttit och sytt. Timme ut och timme in. Dagar, veckor, månader. Flera tusen stygn, ibland lite ojämna. Hur många gånger har hon inte stuckit sig på nålen? Det vackra sidentyget i livet som hon säkerligen själv valt ut hos tyghandlaren. Köpte hon det för egna pengar eller var det hennes mor som stod för inköpen? Hur många danser har hon dansat i sin dräkt? 

Hur kan jag ens tänka tanken på att förstöra den? Förkasta minnet av den tid som flytt? Bara tänka på mig själv och min egen vinning?

Man kan nu luras att tro att jag är en duktig sömmerska som kommer på en vågad idé som denna. Men så är inte fallet. Mina sömnadskreationer i vuxen ålder sträcker sig till gardiner. Det har blivit ett gäng genom åren, men inget mer avancerat än så. Och det är nu nästa genialiska dimension av mitt eventuella projekt tar form. Jag har ändå tänkt att fråga mamma vad hon tycker om idén, även om jag tror att hon kommer att vara positiv. (Alternativet är kanske att den annars får flytta hem till henne, hehe!) Varför inte involvera henne? 

Alltså ser ni symboliken i det här? Döttrar i rakt nedstigande led, samarbetar med att skapa något tillsammans av material som har en historia från första halvan av 1900-talet... Kommer jag undan med det? 😉

Ha en fin söndag!  

måndag, augusti 21, 2023

En annan slags fond

Hörrni, det har blivit dags för ännu ett inlägg. Jovisst, för ibland tar jag ett steg utanför min comfort zone och blir den människan jag egentligen vill vara. Om jag bara ids. Jag tror att jag har nämnt att jag gjorde rabarbersaft för ett tag sedan? Nu har jag även skördat svarta vinbär och det var på gärsgårn, för de var nästan övermogna och därmed också lättmosade. När jag väl stod där med mina vinbär och började googla efter recept, insåg jag hur mycket socker det ska vara i allt. Men så hittade jag tips på hur man kan råmixa dem. Alltså ingen kokning och bara 300 g socker på 1 kg vinbär. Supersmidigt och det blev jättegott. Perfekt att blanda i yoghurten på morgonen och få en vitaminkick på köpet... 

Men det slutar inte där. För några dagar sedan köpte vi färska räkor och glufsade i oss. Det var verkligen längesedan vi gjorde det sist. För sedan dess har vi fått kompostpåse i avfallssorteringen i kommunen. Och naturligtvis hade de precis tömt vår tunna, så det skulle dröja två veckor innan nästa tömning. Vi har väl alla råkat gå förbi en soptunna med misstänkta räkrester som stått och gottat till sig i augustisolen? Man vill inte vara den grannen. Inte i två veckor. Så vad göra? Jag slängde in dem i en påse i frysen och där hade de för all del kunnat ligga tills nästa soptömning. Men nu fick jag för mig att prova att göra fond och igår gjorde jag slag i saken. Alltså jäklar vad det luktade i huset. Och jag vet inte hur jag bar mig åt, men mina fingrar luktar fortfarande inbillar jag mig. Jag reducerade den kraftigt, så att det skulle bli så lite fond att hantera som möjligt. Sedan frös jag in den i iskuber. Nu ska jag flytta över kuberna till en tät burk, och fundera över när jag kan få användning för fonden.

Som grädde på moset kan jag också berätta att vi igår gick ut på en powerwalk.... en planerad powerwalk, som blev en svamppromenad. För när vi kommit ungefär halva rundan får jag syn på ett gult hav mellan granarna. Okej, liten överdrift. Men det var många små gula fält. Så! Lyckligtvis hade vi varsin 1 liters plastpåse med oss. Som regnskydd för mobilerna. Men det var uppehåll, så nu fick de göra lite nytta på annat sätt. Så två liter kantareller fick vi med oss hem, som nu är förvällda och gör räkfonden och rabarbersaften sällskap i frysen.

Det var lite om mina kulinariska äventyr den sista tiden. Det är verkligen roligt att ta hand om det som trädgården och naturen ger, men det är mycket jobb. 


Glad Höst

önskar Dahlia

och Höstanemon!

 

fredag, augusti 18, 2023

Paddling, Evolution och Utrensning

Det är mycket som händer nu. Senast igår meddelade SÄPO att man höjer terrorhotnivån från 3 till 4, på en 5-gradig skala. Tankar om det? Jag tycker att det känns skönt. Hotet har inte ökat sedan igår, men vår beredskap har det och förhoppningsvis innebär det att vi medborgare kan känna oss säkrare. Man uppmanar oss att leva som vanligt, men med en ökad medvetenhet. Jag har också hört att vissa tycker att man inte ska ha hörlurar i öronen, vilket går stick i stäv för de flesta med att leva som vanligt. Det tar jag med en nypa salt. Men det beror väl på i vilka kretsar man rör sig också. Det finns ju ställen som jag aldrig skulle drömma om att gå med hörlurar. Fast för egen del är det ingenting som har förändrats sedan igår. Det är sen gammalt, som man säger nu för tiden. 

Det är också intressant med hur man reagerar på den här nyheten. Vissa verkar tycka att det är läskigt, som om det är först nu man inser att det finns en hotbild. Men man får komma ihåg att vi tar till oss information på olika sätt och då är det bra att genom den här höjningen öka medvetenheten hos allmänheten. Det finns också människor som lever med psykisk ohälsa, för dem är det inte självklart att följa med i nyhetsrapporteringen. De kan ha fullt upp med att ta sig igenom dagen som den är ändå. Det är därför det är så viktigt att prata om detta. Att inte ta för givet att alla är välinformerade eller drar samma slutsatser som man själv gör. Dessutom pågår det ständiga påverkansattacker genom sociala medier, och beroende på var man har sitt fokus är man olika mottaglig för dessa. Det är viktigt att alltid fundera över vem som postar inlägg och kommentarer, och vad de har att vinna på det. 

*****

Jag skulle kunna fortsätta att mala på om detta, men lämnar ämnet för nu. Och börsen vill jag heller inte prata om. Det går bara ner och ner. Fast jag har faktiskt gjort en grej. Jag har sålt. Jag sålde mina Evolution och tog hem lite vinst. Jag kanske svär i kyrkan genom att berätta det, men samtidigt är jag för dåligt insatt i verksamheten för att känna mig trygg i innehavet. Jag använder pengarna till att fylla på lite då och då i bolag som till exempel Nibe och Castellum istället. 

*****

Vädret är som det är. Opålitligt. Men vi har ändå lyckats ta vara på de soltimmar som givits oss. För några dagar sedan slängde vi upp kanoten på biltaket och styrde kosan mot Nossan. Där paddlade vi en helt fantastisk eftermiddag och naturupplevelserna var många. Den bästa fick jag på film, se nedan. Den börjar liggande, men rätas upp efter start. 

Kossor vid Nossan

Lite fika hanns också med. Kaffe och hembakta Hallongrottor. Ibland är livet bara för bra. 

Living on the edge for a Kodak-moment.


*****

En av de regnigare dagarna spenderade jag på vinden. Länge har jag tänkt att jag ska rensa bort sådant som jag inte haft ork eller hjärta att slänga förut. När andan väl fallit på tidigare har det alltid varit för varmt eller för kallt att vistas däruppe. Men nu var förhållandena för en vindsrensning perfekt. Jag fick slängt en hel massa saker och några få finare grejer hamnade på Tradera för att pröva lyckan. Det hela mynnade ut i en sväng till tippen och en skön känsla av frihet. Jag hittade dessutom en jacka som passar fint nu till hösten, samt ett par mjukisbyxor att pysa omkring i här hemma.

Nu när jag berättat om hur duktig jag är, vill jag nästan inte erkänna vad vi gjorde bara ett par dagar innan utrensningen. Vi åkte nämligen på Loppis-safari i Dalsland med min svägerska och hennes make. Det finns väldigt mycket loppisar uppöver, och de flesta vi besökte var mysiga. Sedan är själva åkandet ett nöje i sig, det är roligt att upptäcka nya platser. Jag hittade ett par pepparkvarnar, som jag köpte för 20 kr. Det var faktiskt allt, så lite duktig var jag ändå. Och faktum är att det faktiskt var denna loppistripp som ledde till vindsrensningen. 

*****

Sista dagen på semestern nu. Eller ja. Utbildningen börjar inte förrän på onsdag, men jag har två distanskurser som jag kan sätta tänderna i. Och gissa vad! En av dem handlar om Bitcoin och blockchains. Hjälp!







torsdag, augusti 10, 2023

Go Sweden!

Imorgon gäller det, Sverige måste vinna mot Japan i kvartsfinalen. Matchen sänds 9:30 och något historiskt kommer att inträffa på min arbetsplats. Företaget jag jobbar på kommer att nämligen att "halvpausa" verksamheten för att vi tillsammans ska kunna tränga ihop oss i matsalen och titta på matchen över lite chips och läsk. Något liknande har aldrig hänt här och måste naturligtvis uppmuntras. Jag kommer kanske inte se hela matchen, men jag kommer definitivt att se väl valda delar av den. Kanske slänger jag även på mig min gamla Sverige-tröja. Det är min sista dag på jobbet imorgon och det kan bli ett trevligt minne att ta med sig. 




Apropå jobbet. Det är en märklig känsla att vara tillbaka på jobbet. Inte en helt skön känsla faktiskt, men det är svårt att sätta fingret på vad det är som stör. Det går ju inte att komma ifrån att jag typ har "gjort slut" med jobbet och därmed också kollegorna. Jag är inte längre en av dem. Vi skrattar och har trevligt, men jag passar mina ord lite. Speciellt inne på min avdelning och med mina närmaste kollegor. Och min chef. Jag är inte dummare än att jag inser att vi har olika agendor. Jag är en belastning för min avdelning genom att fortsätta vara anställd och försvåra personalläget. Samtidigt kan jag inte ta hänsyn till det, jag måste ju se till mitt eget bästa. Ta vara på mina rättigheter.

Det är intressant hur utlämnad jag känner mig och hur stor roll det spelar att ha en fast yrkesroll. Det är vissa saker i livet man tar för givet när man väl har dem, som till exempel tryggheten som ett arbete ger. När den är borta börjar man fundera vilka andra tryggheter man har att luta sig emot. På en given första plats är det ju familjen, sedan var det jobbet. Som nu är borta. Plötsligt inser jag att jag måste söka efter tryggheten inom mig själv. Familj och jobb i all ära, men om man inte är trygg i sig själv och i de beslut man fattar, då står man inte så stadigt i blåsten.

Jag har förlorat en identitet och jag kommer inte att hitta en motsvarande identitet på ett tag. Jag har läst om detta med identiteter i mina kurser, men inte reflekterat över att det gäller även mig. Jag har upplevt en obalans då och då, känt mig ute på djupt vatten. Och det är inte så konstigt, för jag ÄR ute på djupt vatten. Under en lång tid har jag haft ett jobb-jag, men vem är jag när jag tar bort jobbet? Kommer jag lyckas hitta ett nytt jobb-jag? Det kanske låter lite ytligt, men jag vill gärna ha ett jobb-jag. Och det ska vara någon man vill vända sig till. Någon som levererar. Någon som får andra att växa, men också växer själv. Som aldrig slutar växa.

Som ni märker börjar klockan bli mycket och jag ska ta och gå och lägga mig. Jag har redan börjat prata i nattmössan. Sov gott där ute i stugorna!