Vad kallas detta?

Så har första veckan gått på semestern. En bra vecka på sätt och vis, har gjort lite smågrejer som utflykter och träffat vänner. Men en sak har förbryllat mig en aning. När jag satt på tåget hem efter att ha träffat en kompis, tittade jag ut genom fönstret och fick se ett stort moln som tycktes fullt av ett starkt ljus. Som att det var en eld däri. Jag har aldrig sett något liknande förut. 

Fotot är taget genom ett tågfönster, som ni kanske ser, (riktning sydost) och jag tänkte först att det var en reflektion från andra sidan tåget. Men när jag tittade ut på andra sidan, den sida som solen för övrigt går ner på, så såg jag ingenting som liknande det jag såg på min sida. Klockan var ungefär 21:30 på kvällen. Jag har försökt googla, men hittar inget som riktigt förklarar det jag såg. Det var verkligen som ett eget moln med tydliga konturer och detta starka ljus inuti. Nu tänkte jag att jag kan ju fråga mina intelligenta och allmänbildade läsare, kanske någon av er sett detta förut? Eller vet vad det kan vara? Inte helt olikt en såndär kärnvapenexplosion som man ser på Hollywoodproduktioner. Eller raketuppskjutning? :-)

Nog om detta. Något som jag gillar, men sällan har tid att göra, är att sitta och läsa wikipediaartiklar. Man kollar upp något på google, halkar in på wikipedia och väl inne i en artikel så länkas det ofta till andra relaterade sidor om personer, platser eller händelser. Jag kan bli sittande i timmar eftersom det är så roligt och alltid lär man sig något. Förhoppningsvis... 

Jag kommer inte ihåg hur jag först kom in på just detta, men det måste handlat om minoritetsspråk för jag sökte upp Meänkieli. Tycker att det är så charmigt. Men så surfade jag vidare och hamnade på Esperanto. Ni kanske känner till språket? Någon kanske till och med behärskar det? Jag hade hört talas om det tidigare, men visste inte mycket om det. Det är ett språk som en polsk kille tog fram under 1800-talet i syfte att förena många länder med ett språk som alla skulle kunna lära sig och använda. På det sättet skulle det också främja fred. Det låter naivt, men tanken är fin. Och tänk vad smidigt om det fanns ett språk som kunde förena stora delar av världen. Det var på uppgående och tycktes växa sig starkt, men så kom världskrigen emellan och upphovsmannen dog dessutom 1917. Nazisterna satte sista spiken i kistan då de förföljde utövare av Esperanto för Hitler var inget fan av tanken på ett förenande språk, läste jag någonstans. Språket ska vara enkelt att lära sig och bygger på flera olika språk. Jag tolkar det som att upphovsmannen plockade russinen ur många språk och satte ihop det till en mix som är lätt att bygga vidare på. Man behöver alltså inte lära hela språket utan bara grunderna, sedan bygger man på olika ändelser beroende på vad man vill säga. Jag har beställt en bok som berättar om bakgrunden till språket, och som innehåller grunderna som behövs för att lära sig Esperanto. Jag väntar otåligt på att den ska dimpa ner i brevlådan!

Surfa lugnt, och glöm inte att skriva en rad om ni har förslag på namn på ljusfenomenet!

  

Semester och intervju

Så var den äntligen här, årets höjdpunkt, semestern. Ni vet den där tiden då man har all tid i världen att slappa och göra ingenting. Den där tiden som varje år tenderar att vara den mest stressfyllda tiden på året. Nu kanske jag raljerar en aning, men mer än en gång har jag tänkt att Jaja, det hinner jag göra på semestern. 

Men än så länge är det bara nöjen på agendan. En campingtripp med barnen till Skåne och en liten getaway på egen hand till Stockholm. Campingtrippen är ett återkommande inslag i vår semester, men destinationerna varierar nuförtiden. I den mån det finns stora campingstugor och pool på campingen, vill säga. Stockholmsresan då. Den är av en mer spontan karaktär. När jag tänker på det har nog faktiskt aldrig rest någonstans alldeles själv på det sättet. Fast helt utlämnad är jag inte, jag får sällskap av någon som kanske lär mig dricka Hot Shots på Stureplan eller visar mig skärgården en av dagarna. Om någon har tips på vad man inte får missa when in Stockholm, skriv en rad vettja!

Ska jag berätta en hemlighet? Okej då! Jag vet inte om ni kommer ihåg det, men i ett tidigare inlägg nämnde jag en tjänst som utannonserades på mitt jobb. Som jag blev lite fixerad vid, milt uttryckt. Men som jag alldeles slog ifrån mig på grund av min chefs reaktion när jag frågade lite om den. Grejen är att jag inte riktigt lyckades släppa taget om tanken på mig själv i den rollen, och idag var jag faktiskt på intervju för just det jobbet. Jäpp, jag sökte tjänsten ändå! Jag tänkte att jag har ju ingenting att förlora på att söka. Visst, jag blottar strupen en aning. Men hur det än blir med allt, så ska jag inte vara kvar där jag är nu. Jag ska framåt, och om det sedan blir med hjälp av kurser på högskola eller i en ny tjänst, det spelar faktiskt inte så stor roll. Båda alternativen är bra och jag blir lika glad vad det än blir. Jag är så taggad nu!

Intervjun då, jo men den gick riktigt bra. Jag känner alla som var med på mötet och det blev bitvis lite fnissigt. Det är ju fredag ändå. Till och med den lite buttre satt och fnittrade vid ett par tillfällen. Men det var också mycket seriösa frågor som ställdes, så helt avslappnad kunde jag inte kosta på mig att vara. Jag är glad att jag hade förberett mig ordentligt, för jag lyckades ge smarta svar och blev inte ställd av någon av de frågor som kom upp. Jag är något av en joker i den här rekryteringen, eftersom jag saknar den utbildning de efterfrågar. Jag har heller inte arbetat med den typen av arbetsuppgifter. Min styrka är att jag känner organisationen mycket väl och känner till de svaga länkar som jag antagligen skulle få på mitt bord. De har däremot nämnt att de går mycket på personlig lämplighet och ser fördelarna med att välja någon inifrån. Jag är beredd på att jag i flera kandidater möter min överman och att man kanske väljer någon av dem. Men det känns verkligen helt okej faktiskt, jag kan ta ett nej. 

Med det sagt får ni gärna skicka lite positiva vibbar åt mitt håll, så att jag antingen får jobbet eller kommer in på de kurser jag helst vill gå. (Den 12:e juli får jag veta hur mycket ni ansträngt er angående skolan.) Tack! 

Annars då, tja livet har gått i 180 den här veckan. Förutom på jobbet där dagarna segat sig fram. Jag har fått testa mina skills som handledare, då min dotter satt sig bakom ratten för första gången. Det har gått väldigt bra, hon har känsla för det men vi är ännu bara i startgroparna. Just nu håller jag på att härda henne så att hon ska klara av att hantera stressiga situationer. Hur? När hon från stillastående ska köra ut på vägen från en busshållplats, bankar jag på instrumentbrädan och skriker TUUUUT. (Naturligtvis när inga andra fordon eller människor är i närheten ska tilläggas, jag vet att det är minst en polis som läser detta. 😉) 

Ska ni göra något ovanligt eller spännande på semestern?

 

Röd, gul, grön eller blå - vad är du?

Ända sedan boken "Omgiven av idioter" av Thomas Erikson kom ut 2014(?), har jag haft den på min lite mer perifera To-Read-List. Men eftersom jag står inför ett skifte i mitt yrkesliv, dock väldigt odefinierat och abstrakt än så länge, har mitt intresse för beteendevetenskap fått nytändning. Jag har alltså lyssnat på boken nu, men jag tänker inte göra någon omfattande recension av den. Bara reflektera fritt.

Jag har alltid hatälskat de där testerna som fanns (finns?) i olika tidningar som jag kom över som barn/ tonåring. Men ni vet: Vilken typ av vän är du? Vilket yrke skulle du passa inom (typ skådis/modell/advokat/läkare)? Vilken kille kommer du gifta dig med? Jag blev alltid den lilla grå, fega och intetsägande musen...om jag svarade ärligt vill säga. Därför var jag såklart tvungen att svara som jag önskade att jag var. Då blev jag den stjärna jag så gärna ville bli.

På den tiden var lösningen att låtsas vara någon jag inte var, och det hängde i. Från början stannade det enbart i mitt huvud och jag fick kämpa med att verkligheten stämde så dåligt överens med den jag ville vara. När jag blev äldre skaffade jag mig en attityd och nu fick jag istället kämpa med att upprätthålla den bild jag ville att andra skulle ha av mig. Jag började gå ut på vardagskvällar, hängde med människor som jag tyckte att jag passade med, lät mig bjudas på drinkar och dansade halva nätterna. Naturligtvis blev skolan lidande och jag gjorde val som jag nu håller på att reparera skadorna av.

Idag förstår jag att lösningen är att gå djupare. Finns det någonting hos mig själv som jag inte tycker om, bör jag ta reda på varför det är så. För om jag hittar orsaken till det, kan jag försöka att ändra det istället för att sminka över med attityder och dåliga beslut.

Det finns så många olika lager i oss människor, som definierar vår personlighet. Barndom, minnen, uppväxtförhållanden, förebilder, erfarenheter, vänner, arbetsplatser, kollegor, partners och mycket mer. Det mesta går att sortera in under arv och miljö. Sedan får vi inte glömma dagsformen heller. Jag kanske ger olika svar på samma fråga, beroende på när jag får frågan. Hur jag mår just vid det tillfället. Med detta vill jag påvisa att varje människas inre kan ha lika många kombinationer som ett kombinationslås. 

Därför är jag av den uppfattningen att man inte kan dela in oss i fyra olika färger hur som helst, utan att ta hänsyn till en människas komplexitet. Däremot kan det vara intressant och kan kanske till och med hjälpa oss att förstå varför en person alltid reagerar på ett visst sätt när en viss situation uppstår. Om man sedan vill ge den personen en färg eller helt enkelt bara konstatera att hen inte gillar snabba förändringar för att hen är en trygghetsknarkare, är upp till var och en.

Med det sagt så länkar jag Här till en sida som berättar lite om de fyra olika personlighetstyperna. Röd, gul, grön och blå. Eftersom jag ändå är barnsligt förtjust i att kategorisera, kan jag inte låta bli att måla min egen personlighet. Jag tror att jag är mest grön, med lite blått och gult beroende på situation.

Vilken eller vilka färger skulle du säga att du är?

Glad Midsommar!

Spara kronor - betala i blod

Min bil! En liten sak, från 2012. Köpt begagnad 2015. Vi har haft det bra, min bil och jag. I stora drag, om man inte räknar med allt bromsrelaterat. Och att AC:n gett upp. Men just det här med bromsarna är en källa till stress, för de kärvar då och då. Det finns lite olika symptom, men ibland nyper de fast så att hela bilen vibrerar. Hittills har jag lämnat in bilen för att få det åtgärdat, men det blir dyrt.

Ännu en faktor är att det stör ihjäl mig att jag inte kan fixa det själv. Eller kan jag? Hata är ett starkt ord som jag ogärna slänger mig med, men jag hatar verkligen att inte kunna saker som jag känner att jag borde kunna. Ergo, idag har jag (och min man) plockat isär bromsoket för att hitta en möjlig källa till att höger bak kärvar. Skivor och belägg var helt okej och kolven löpte lätt. Däremot tog vi en titt på handbromsen, för jag upplevde att den behövde justeras. Lite fix och trix, så hade jag åter en fungerande handbroms och ett bakhjul som snurrar lika friktionsfritt som klockan en söndag eftermiddag. 

Lika stolt som jag kände mig efter en lyckad mekarstund, lika klantig kände jag mig när jag råkade klämma pekfingret mellan en eker på fälgen och bromsoket innanför. Jag skulle ju bara snurra för att se hur lätt det gick och på något sätt rymde mitt finger och smet in mellan ekrarna. Sånt där går så himla fort och jag är väldigt glad att jag inte hade mer fart på hjulet. Nu klarade jag mig med lite blodvite och ett svullet och lite missfärgat finger.

Vad gör man inte för några sparade kronor?

Hoppas att ni har en fin helg och greja försiktigt!

When on Ven

Jag kan nu checka av "Cykla tandemcykel på Ven" på min bucketlist. Det var en upplevelse jag kommer att leva länge på. Jag bokade in oss och ett par vänner på ett paket som kallades Mera Ven. I detta paket ingick boende på campingen, stenugnsbakad pizza vid ankomst, två frukostar och en fyrarätters middag på Turistgården House of Ven. Även sänglinne och slutstäd ingick i det nätta priset 1500kr/person (cirka). Båtbiljett och cykelhyra tillkom.

I ärlighetens namn var standarden på boendet ganska låg, men jag är inte så nogräknad där. Tillgång till faciliteter och tak över huvudet nattetid är ingen självklarhet under mina äventyr, så med det i åtanke var det nästan lyxvarning. Sedan måste jag också ge fyrarättersmiddagen ett stort plus, den var väldigt god och spännande. Dessvärre inga foton från anrättningarna, men den var säsongsanpassad och innehöll allsköns primörer i fantasirika konstellationer. Det är få saker jag uppskattar så mycket som en välkomponerad meny och nya maträtter.

Jag kan inte annat än att tacka vädergudarna som för en gångs skull var oss nådiga och bjöd på ett helt sagolikt väder. Nedan följer en bråkdel av alla foton som tagits under denna resa. Jag tänker inte be om ursäkt för kvalitén, ni vet vid det här laget att jag blott är en entusiastisk amatörfotograf. 

Rapsfälten hade nästan blommat över, när vi klev av färjan som tagit oss till den vackra ön Ven utanför Landskrona. En och annan vallmo prydde sin självklara plats.

Första kvällen bjöd på en magisk solnedgång som bäddade in världen i en varmröd lyster.

Stundtals fick jag nästan en känsla av att befinna mig på betydligt sydligare breddgrader. Men något bad blev det inte den här gången.

Sjöbodar har vi tydligen inte bara på västkusten, inte gräs heller.

Skåneleden at it's best? Vy mot grannlandet.

Här kan man bli stående och bara existera en stund. 

I bakgrunden ett av otaliga kryssningsfartyg på den vältrafikerade farleden mellan ö och fastland.

Även sista kvällen var dramatisk i sin färgsättning.

 

Maj är över - pengarna slut

Något raljerande titel kanske, men inte desto mindre sann. Lönen kom in på kontot och vände i dörren. Det är ju lite så vi gör, vi sparfreaks. Antingen ska pengarna direkt in på börsen för att sättas i arbete, eller fylla på någon buffert. Ligger de och dräller på lönekontot hela månaden är risken stor att det inte finns så mycket kvar till sparande i slutet av månaden. Bättre då att flytta dem utom räckhåll och försöka klara sig på den lilla summa som finns kvar. För så är det ofta. Vi klarar oss på mindre än vi tror. Testa själva, utmana er!

Fast jag ska erkänna att jag har varit lite slösaktig det senaste. Jag har duktigt sparat den bestämda summa som jag alltid sätter av i början av månaden. Vill jag vara ännu duktigare, lever jag snålt och lyckas sätta in de få kronorna som oftast blir över innan nästa lön trillar in. Men jag har inte riktigt lyckats de senaste månaderna. Jag kan absolut skylla på barns födelsedagar, för det är delvis därför. Presenter och kalas, även presenter till andra utanför familjen. Men det hör ju liksom till. Däremot har jag faktiskt unnat mig lite nya kläder. Tro mig, det har faktiskt varit nödvändigt. Problemet är att jag har svårt att vara måttlig och dela upp inköpen under en längre period. Jag vill få det avklarat med en gång. Och vips så har en helt ny garderob trillat in... och motsvarande summa trillat ut.

Jag tycker mig ana en bugg i mitt sparsystem. Som jag nämnt tidigare sätter jag numera in mitt sparande på ett buffertkonto och inte in på börsen. Jag fyller ladorna inför en eventuell studieperiod. Min avsikt är naturligtvis att bli CSN:are, men man vet aldrig när någon extrautgift slår till. Så jag tar lite höjd för sådant. Men min bugg som jag identifierat är att jag inte sparar lika maniskt nu när pengarna inte går till portföljen. Det är liksom lättare att komma på saker som behöver köpas in, vilket leder till att jag inte optimerar mitt sparande.

Vi snackar inga stora utgifter, men kanske 1000-2000 kr mer i månaden på inköp. Sedan är det ingen lyxkonsumtion, allt som köpts in har varit saker som det funnits ett behov av. Vilket får mig att fundera ett varv till. Kan det vara så att jag ignorerat behovet tidigare då jag satt in alla pengar på min framtidsportfölj? Om jag tillåtit mig något enstaka inköp då och då, kanske jag inte behövt köpa allt nu? Det är inte lätt det här. För det handlar om balans.

Livet fungerar liksom inte riktigt utan en bra balans. Kineserna visste vad de pratade om när de kom på det här med Yin och Yang. Jag kan inte låta bli att undra hur världen hade sett ut, om våra stora världsreligioner hade inriktat sig på balans och harmoni istället för dyrkan av allsköns gudar. Människan hade visserligen säkert hittat annat att bråka om, men ändå...

Live long and prosper! 

Confirmation bias på en pinne

Håll i er, ni ska ska nu få en unik inblick i mitt huvud. Egentligen är det nog inte mitt huvud för jag känner inte igen det här beteendet. Å andra sidan vet jag inte vems annars det skulle kunna vara. Jag får nog bara acceptera att jag lät mig själv dras med på ett sätt som är helt främmande för mig. Aldrig förr har jag tillåtit mig sådana utsvävande fantasier som tagit plats i min hjärna under de två senaste dagarna. Aldrig mer kommer jag heller att göra det. 

************'

Från min... typ dagbok (något modifierat)

Igår
Jag kan inte hålla mig, jag måste berätta vad som hänt. Eller vad som kanske är på väg att hända, det kan också vara så att jag har misstolkat allt men… Man har just idag annonserat ut ett jobb som blablabla där man kommer att jobba i ett nära samarbete tillsammans med NN, och jag känner att jobbet är för mig. Att man nästan utformat tjänsten så att den ska passa mig som handen i handsken. Tjänsten borde egentligen hamna under en annan chef som jag inte är så noga med, men min chef berättade att hon  kämpat för att den ska hamna under henne. Och när hon berättade mer om den på morgonmötet idag så kände jag för varje punkt att jag är rätt person. Hon uppmuntrade oss att söka, även om hon hintade att hon inte gillar när någon ska sluta…”mitt namn”. Hur kan jag tolka det på annat sätt än att tjänsten är min? Detta är dessutom en tjänst som varit på gång i flera år, men ännu inte tagits tag i. Varför skulle den komma ut nu, om det inte var meningen att jag ska söka den? Är det detta som kallas Attraktionslagen? Har jag lyckats sända ut rätt signaler?

...och sedan, mina vänner...

Idag
Dumma mig! Dumma, dumma mig!
Naturligtvis var inte jag tilltänkt för tjänsten.. I eftertankens kranka blekhet uppdagas sanningen och jag inser hur jag har förblindat mig själv med confirmation bias. Jag har sett kopplingar där inga kopplingar fanns. Jag har sett tecken där inga tecken fanns. Allt var bara i mitt huvud. Jag gick i min egen fälla.

Jag är ändå glad att jag vågade ta upp det med chefen på vårat måluppföljningssamtal idag. Jag frågade försiktigt om jag borde söka tjänsten. Hennes förvåning var smärtsamt äkta och jag föll och föll och föll. Hon hämtade sig dock snabbt och förklarade att hon var så säker på att jag var inställd på att plugga, vilket jag ju var. Är. Jag försökte å min sida förklara hur jag såg på ”chanser” man får i livet, men så ofta missar eftersom man är så fokuserad på sitt mål. Att man inte är beredd på att det man får kanske inte är det man trott eller tänkt sig, men att det kanske till och med blir bättre än det man haft i sikte. Hon var snäll nog att påpeka att jag hade en betydande del av det som skulle kunna komma att krävas för tjänsten och sa flera gånger att det var spännande att jag övervägde att söka tjänsten. Även om det kändes mest som utfyllnad och inte...jätteäkta.

Jag hade slagit ifrån mig den möjligheten att söka i samma stund som jag slog i marken efter mitt fall, men det sa jag lyckligtvis inte. Jag gav sken av att jag skulle fundera lite till. Nu när jag har pratat om mitt dråpslag med min man, märker jag att jag ändå inte helt har släppt tanken på tjänsten. Jag överväger att tjuvprata lite med NN om den, för att se vad hon hoppas på för typ av kollega.

********

Avslutningsvis

Jag har alltid haft en livlig fantasi, byggt upp scenarier och haft otaliga konversationer i mitt huvud med allsköns personer. Vare sig de är levande eller döda är ovidkommande. Framtida situationer som jag vill förbereda mig på ifall de skulle inträffa, både med bra och dåliga slut. En del av mitt kontrollbehov månne? Samma kontrollbehov som bestämt har satt ner foten och alltid hindrat mig från att dras med i mina fantasier. Men nu släppte jag taget och åkte med. Jäklar vilken bergochdalbana det blev. Jag är inte arg eller ledsen, jag mår fint. Jag känner mig bara så korkad, jag vet ju bättre än såhär. Jag är en rationell människa, punkt!

Men hur fascinerande är det inte, hur hjärnan fungerar? Jag var inte onykter och inte heller sjuk. Jag ville bara att någonting skulle vara på ett visst sätt. Önskade det så hett, att jag började se fler och fler tecken på att jag hade rätt. Det är rent av skrämmande hur lätt det kan slå slint i en hjärna. Än mer skrämmande är det att föreställa sig att alla människor på jorden någon gång får en liknande kortslutning. Nu var min ganska mild, men tänk på alla som drivs av sina övertygelser. Vare sig det gäller religion, kärlek eller bara nästa lopp på travbanan. Huvaligen!

Nu skakar jag av mig det här och tar nya tag, i sådant som finns på riktigt!