Jag brukar alltid rösta på själva valdagen. Jag tycker att det känns lite högtidligt och klär gärna mig upp lite extra. Att ha möjlighet att vara med och påverka genom politiska val är ingenting vi får ta för givet. Precis som att alla de rättigheter vi idag åtnjuter aldrig får tas för givet. Det finns så mycket som vi tycker är självklart i vårt samhälle, men mycket av det har människor före oss fått kämpa hårt och länge för. Det är lätt att glömma, när vi har det så bra som vi trots allt har det.
Sverige är långt från perfekt och det finns mycket som jag önskar varit annorlunda. Det råder en stor frustration över lag i samhället och jag förstår det. Verkligen. Många anser att om man inte röstar för en förändring nu, så är man helt nöjd med hur allt fungerar idag. Men jag tycker att det är en bedräglig förenkling av en komplex fråga. Det handlar inte om att man tycker att allt är bra, det handlar om vad man är beredd att offra för få en förändring. Hur mycket är förändringen värd?
Ja, den frågan beror ju helt på vem man är. Vilka behov och preferenser man har. Hur ens livssituation ser ut. Det är ett svårt val, för vi har egentligen bara två färger att välja på. Rött eller blått. Inget av det känns särskilt tilltalande, tycker jag. Det handlar om vad som är minst dåligt, och vilket val som känns mest okej att leva med de fyra kommande åren. Det blir fortfarande inte lättare! Man kan rösta blankt, absolut, men jag kan inte låta bli att känna att det är att kasta bort en röst.
Så igår gjorde jag slag i saken. Som jag nämnde ovan brukar jag rösta på Valdagen, men i år kände jag bara att jag vill ha det överstökat. Få det gjort och släppa det sedan. (Jag klädde ändå upp mig lite för att hedra demokratin.) När det var klart, tänkte jag att nu kan jag gå vidare. Men jag ältar ännu. Jag vet att jag gjorde rätt val för mig, så på det sättet är det skönt att det är över.
Nu ska jag sätta mig och fila på ett valmanifest för Fumlan-partiet. Håll utkik om fyra år!
God Valdag på er!
