Äh, vi tar ett till!

Det är min sista lediga dag den här veckan och jag har inga mer skoluppgifter att ägna mig åt. Eller ja, det är klart att det finns en ocean av information och kunskap jag skulle kunna dyka ner i för att förbereda mig inför kommande skolarbete.

Men samtidigt! Det är inte ofta man får ledig tid bara sådär och jag har ju varit lite trött det sista, så jag inser att jag vore rätt korkad om jag inte tog vara på tiden på ett mer hälsofrämjande sätt. I detta vidunderliga väder dessutom!

Det har varit en period som också varit tillägnad barnen på ett eller annat sätt. Kalas i helgen som gick, övningskörning med dottern, mekande med sonens moppe, konsert (dotterns) och naturligtvis lite härligt häng. Nu kommer jag att tänka på en sak som slår mig ibland. Jag är ju varannan-vecko-förälder, vilket gör att om jag ska planera andra aktiviteter så försöker jag styra så att det ska hamna på veckorna när jag inte har barnen. För när jag har barnen, vill jag ju vara där för dem. Det är inte nödvändigtvis så att vi gör saker tillsammans hela tiden, oftast inte faktiskt, men jag vill ändå inte fara runt och lägga tid på egna intressen när jag har barnen hemma. Jag har ju så mycket annan tid till det ändå. 

Men det är inte alltid lätt att förklara det, åtminstone inte för någon som har sina barn på heltid. Det händer ofta att jag känner mig lite dum som envisas med halvera möjligheterna att träffa någon vän, till exempel. Ja, barnen är stora. Ja, barnen klarar sig själv utan mig. Men jag har ju bara tillgång till mina barn halva deras liv, om man ska vara krass. Då vill jag finnas där. OM de skulle vilja något. Inte för att kompensera för något, det finns det inget behov för. Utan för att jag vill. De vet att de har högsta prioritet och det ska de aldrig behöva tvivla på. 

Sedan går det inte att komma ifrån att det uppstår intressekonflikter. Det är ju en balansgång. Som med ridningen som är en gång i veckan. Det har hänt att jag drabbats av dåligt samvete och känner mig självisk som ägnar mig åt ett eget intresse som tar en kväll i veckan. Men jag tänker också (försöker intala mig) att det är bra att visa barnen att det är viktigt att ha en hobby, en sport eller ett fritidsintresse. Och barn gör ju bekant som man själv gör, och inte som man säger!

Igår lyxade jag till det och gjorde paj. Jag har ganska dåligt självförtroende när det kommer till matpajer, men egentligen är det inte så svårt. Mycket handlar om förberedelser, så egentligen är det inte helt tillämpligt på vardagar. Men nu var jag ju ledig så... Det blev en bacon- och ostpaj och en spenat- och kantarellpaj. Lite sallad och en kall sås som blev kvar efter kalaset i helgen. Jag älskar verkligen paj! Och barnen blev glatt överraskade.   

Jag vill avsluta med att uppmärksamma de små ögonblicken av lycka. Livet rinner förbi i en väldig fart och just nu känns allt väldigt bra. Det är underbart väder och jag är ledig. Skäl att känna sig lycklig. Men det är så stort och skulle man känna lycka över det hela tiden, skulle man nog bli helt dränerad på energi. Jag är glad och tacksam över min tillvaro, försöker ta vara på allt så gott det går. Men igår kom det plötsligt en sådan där liten glimt av ren lycka.

Och det var så konstigt, för den kom vid ett ganska oväntat tillfälle. Jag tror att det var när jag vred på kranen för att tappa upp ett glas kallt vatten. Då slog den bara till och jag kände mig i det närmaste salig. Det är inte så ofta det händer. Eller kanske så gör det det, men att man är så uppe i nästa steg att man inte lägger märke till det. Men när lyckan drabbar en, ja då känns det som en bekräftelse på att man är rätt ute. Jag borde bli bättre på att vara nuet, som jag uppenbarligen är nu!

Med dessa ord lämnar jag tangenterna för idag och tar med mitt kaffe ut på altanen och låter mig omslutas av syrendoft!

Vilken vecka!

Det är helt fantastiskt väder och gissa vad? Jag är ledig. Det blev så på grund av lite ommöblering av kurser i skolan. För min del var det verkligen välbehövligt och jag använder tiden till att komma ikapp med mina andra studier. Plugga några timmar, sola någon timma och plugga lite till. Lagom tempo för Fumlan!

Jo just det, ...och provrider som medryttare i några timmar (igår). Jag har sagt upp min plats på ridskolan nu och jag vet inte riktigt hur mitt hästliv kommer att se ut framöver. Men så plötsligt dök det upp en möjlighet att vara medryttare på en häst i närheten. Efter att ha lagt ihop två och två insåg jag att medrytteri är en del av den här tjejens verksamhet, för det kostar en bra slant i månaden. Lite väl bra slant egentligen, men fortfarande billigare än ridskolan och jag får ju vara med hästen hur länge jag vill på mina dagar.

Men! Det var ytterligare några aspiranter som var inbokade på provridning, så vi får se vad som händer. Oavsett så är det nyttigt för mig att få lite insikt i det här med medrytteri. Jag kommer inte att bli farligt besviken om hon väljer någon annan, för hästen var lite svår i galoppen. Det sa hon inget om, det var först när jag frågade som det kröp fram. Men jag provade att fatta galopp och andra försöket blev det några steg innan hon bytte tillbaka till trav. Så jag tänker att det finns potential. Sedan var det en annan grej också, det var två monsterbackar för att komma dit vilket ställer höga krav på vinterdäck. Och turen att inte få möte! Skitsak egentligen, men jag kan trösta mig med det om jag inte blir medryttare till detta sto.

Syrenerna har precis börjat slå ut. Varför kan man inte bara trycka på paus en liten stund? Allt händer så vansinnigt fort nu och det stressar mig att jag inte hinner vara en del av precis varje process. Man får väl välja ut godbitarna. Som syrenerna. Och snart borde tornseglarna komma. Då är det sommar! 

Jag har verkligen längtat efter att få sätta mig och skriva ett inlägg här. Tänkt att det och det ska jag skriva om, men nu är det som bortblåst och jag kommer inte på så mycket intressant att skriva om. Istället för att författa en massa meningslöst dravel, väljer jag att runda av nu. Och återkommer snart igen! (Jag tror faktiskt att det är solen som drar i mig...)

Vi ses snart, hoppas jag!

  

Göken gal i norr

Nu är den kommen, den där tiden när man måste sitta ute till varje pris. Solen kan titta fram när som helst, men jag har pälsat på mig plagg efter plagg i min väntan på den goa värmen. Himlen är täckt av många och envisa moln och ibland rufsas luggen till av en kylig busvind, som även letar sig in där kläderna inte täcker helt. Hudens hoppfulla fönster mot en gäckande sol. 

Men det är värt det. Alldeles nyss hörde vi göken. Göken! Lätet var så välbekant att vi först inte reagerade, men sedan studsade vi till och tittade på varandra. Även om ljudet är välbekant, så är det inte huvudsakligen i naturen jag hört göken oftast. Det är väl främst naturprogram på tv, tänker jag. Sedan tänker jag att man borde vara bättre på att skapa sina egna naturprogram. Nu inser jag att jag snabbt ska förtydliga vad jag menar. Men som gökotta eller tjäderspel. Det är ju egentligen bara att ställa klockan på tidigt, packa ner kaffe och en macka med prickig korv och ge sig ut i skogen.

Ja, så får det bli! Men inte nu. I helgen vankas det kalas och det ska städas, bakas, lagas mat en masse och slås in paket. Tur att det är lite lediga dagar att fördela sysslorna på. 

Det var ett tag sedan jag satt bakom tangenterna och det är nog lika bra, för hade jag satt mig att skriva så hade det inte blivit särskilt livat. Jag har varit ur form och känt mig lite...värdelös. I grupparbetesväg. Jag är inget stort fan av grupparbete och det nådde väl sin kulmen nu. Jag bidrog inte på ett sätt som både jag själv och gruppen förväntade sig. Jag fick ingenting ur händerna och kände mig bara vilse. Jag kommunicerade detta till gruppen, som såklart var så fina. Jag kunde ta ett steg tillbaka. 

Så småningom tog jag på mig lite uppgifter som var mer konkreta, som att göra en Power Point och förvandla arbetsdokumentet till en snygg och enhetlig PDF för inlämning. Det kändes nästan lite kymigt, för jag fick så fantastiskt fin feedback från andra klasskamrater på redovisningen idag. (En kille var så blown-away att han till och med skickade ett PM till mig.) Lite orättvist mot mina gruppkamrater som kämpat så med innehållet, men de lyfte genast fram mig. Fina som sagt!

Så idag avslutades då ännu en kurs, den med tigrinnan till kursledare som jag nämnt tidigare. Effektiviteten personifierad. Men snäll och generös i sina omdömen. Något att ta till sig!

Så, nu kommer det en liten, liten klagolåt ändå. Ridskolan. Vårat ridhus är ganska litet och igår var vi full styrka (- de har tydligen minskat gruppstorleken från 8 till 6, tack för det! -) så vi var 6 ekipage på en ganska liten yta. Det händer nästan aldrig att vi är så många, vi är oftast 3-4 stycken. Och redan där blir det trångt, för att det är så olika nivå på både ryttare och hästar. Det blev oerhört tydligt igår, för att få samtliga att galoppera samtidigt GÅR INTE! Det betyder att jag får upp min häst i galopp, men måste strax hålla in pga av häst framför som inte galopperar. Det var inte heller självklart att runda ekipaget, då det ofta var någon innanför som ville hålla sig ur vägen för att inte de heller galopperade. Jamen ni hör ju!?! Är det här vad jag betalar för???

Slut på gnäll. För nu! Jag har nu flyttat in i uterummet, med infravärmen på. Nytt för i år är en heltäckningsmatta som vi la in för några helger sedan. Det blev ett helt nytt rum och fötterna myser under bordet. Katten däremot är inte lika förtjust. Han fastnade i vartenda steg han tog, men jag tror att han lärt sig att lyfta tassarna annorlunda för det låter inte längre om honom och han tar sig fortare fram.

Stewie sjunger Signed, sealed, delivered och jag tar det som ett tecken på att jag ska överlämna mitt inlägg till er! Over and out!

Yours truly, Fumlan!

 

Sol, stål och Soeur Sourire!

Hög på kaffe, sol och en trallvänlig sång från "Soeur Sourire", tänkte jag avsluta den här veckan i dur.

Jag länkar redan här till ovan nämnda låt, ifall ni vill ta med er känslan in i resten av inlägget.

DOMINIQUE - SOEUR SOURIRE (youtube.com) 

Jag lovar att den fastnar! Väl bekomme!

Jag fick idén att leta upp låten från en bok jag lyssnar på nu. Den heter Omständigheter och är skriven av Annie Erneaux. Ni vet hon som fick nobelpris i litteratur 2022. Okej, jag har inte heller någon vidare bra koll på nobelpristagare i litteratur. Men just hon fastnade. Kanske för det var en kvinna? Kanske för att hon hade ett fransk-klingande namn? Je ne sais pas, men jag tänkte i alla fall att jag måste läsa något av henne. Och nu blev det äntligen dags. En lagom lång bok på två timmar, bara för att se vad jag tycker om henne. I boken nämns, hur som helst, Soeur Sourire ett antal gånger och jag visste precis vilken låt som åsyftades. Även om jag inte har en aning om var eller varför jag hört den, för jag var faktiskt inte med när den släpptes 1963. 

Om man känner för att googla Soeur Sourire får man lite intressant läsning, men jag måste varna för att berättelsen går i moll och det här skulle vara en dur-dag. Så spara det till en regnig tisdag istället. Eller varför inte ackompanjera söndagsångesten med berättelsen om en nunna som inte alltid var så glad, som namnet gör gällande.

Vi har påbörjat en ny kurs i skolan och jag älskar kursledaren. Hon är effektiviteten personifierad, pedagogisk ut i fingerspetsarna och hon föreläser med ett leende. MEN ska du komma med åsikter eller kritik, får du allt se till att ha bra på fötterna. För bakom leendet döljer sig en tigrinna redo att anfalla, slita sönder och tillintetgöra dina argument. Hon är en person man vill visa sig duglig inför, man vill vinna hennes gillande och man får aldrig göra misstaget att tro att man är säker. Grabbarna i klassen är alldeles till sig, men jag ska inte gå in på dominor och moderskomplex. Jag lämnar det såhär.

Det går en tjej i min grupp på ridskolan, som älskar att rida. Men är rädd för hästar. Hon tjoar och skrattar när hon inte får hästen att lyda och ganska många gånger får vi andra vänta medan hon får försöka flera gånger, för att inte hästen ska "vinna". Ganska frustrerande, för det är ingen raketforskning. Visa vem som bestämmer.

Häromdagen lyckades vi få en rymling när vi skulle släppa ut hästarna efter lektionen, hon och jag. Det var en häst som var lite sugen på det gröna gräset utanför hagen och när tjejen skulle gå in i hagen med sin häst, kom den andra hästen emot henne. Och hon flyttar på sig. "Ojdå, nu drog han!" 

Först blev jag lite nervös, för jag visste ju inte vart han tänkt ta vägen, men sedan märkte jag att det bara var gräset som lockade. Lyckligtvis gick det att öppna hagen precis där han valde att stanna för att beta, så jag sa till tjejen att öppna och hålla de andra hästarna borta. För de tyckte också att det såg gott ut med gräs. Det tog sin lilla tid, för hon är även rädd för elstängsel visade det sig. Och mota bort hästarna lyckades hon inte heller med, så jag fick göra det så gott det gick samtidigt som jag försökte flytta på rymlingen. Ni som försökt flytta på en häst som hittat grönt gräs, vet att det gör sig inte själv. Men efter lite om och men lyckades jag och fick in honom i hagen igen.

"Du var så bestämd!" sa tjejen andäktigt flera gånger. Jag visste inte riktigt hur jag skulle bemöta det, jag hade ju inte tänkt på att jag var det. Det kändes ju som en komplimang, men sedan kom jag på att om det är något den här tjejen behöver så är det vara mer bestämd. Så jag sa bara att jag tycker att det hjälper mig i hanteringen av hästar i allmänhet. Fake it 'til you make it liksom, sa jag. Jag hoppas att hon tar det med sig. Då får jag mer valuta för pengarna jag betalat för mina lektioner. Så mycket för mina ädla syften!

Eftersom det här inlägget skulle gå i dur, kan jag inte klaga på de senaste dagarnas tråkiga portföljutveckling. Men rackarns vilka röda dagar det varit nu. Handelsbanken, Volvo och Microsoft har duktigt hjälpts åt att dra ner värdet. Men jag tror att Microsoft lämnade en okej rapport igår kväll, så hoppas på en liten återhämtning där idag.

Något annat som är rött, vårens första tulpaner!

I helgen blir det kalas. Inte här. Inte den här helgen, men det närmar sig det också. Den här helgen ska vi på kalas med smörrebrödstema. Så gott! Jag älskar ju smörrebröd och jag blev galet sugen på att ta en tripp till Köpenhamn. Nå, en sak i taget. Vi har redan ovanligt mycket inplanerat den här sen-våren.

Nu ska jag stjälpa i mig det sista kaffet och rusa in på lektionen som börjar strax!

Ha en fin helg! 

Fri tid = ångest?

På grund av osynkade kurser i min utbildning, råkade jag få lite ledigt den här veckan. I onsdags gick det hur bra som helst. Jag hade ett LG-möte på två timmar inplanerat, det var allt. Så jag tog en lugn förmiddag som inkluderade brevskrivning och en lång stunds strosande i vitsippshav, tillsammans med min melankoli. Vi är ett bra team, så länge jag inte försöker forcera vår relation till något det inte är.

Dagens reflektionsuppgift och sidospår:

Är det typiskt oss nordbor att vara stämda i moll? Att då och då drabbas av det stora vemodet? Eller gör alla det? Att liksom svepas med som i en jättelik våg och sedan dras ned i något bottenlöst vakuum, där tankar och känslor far runt i en retsam dans. 

Tillbaka till onsdagen och min melankoli. Vi uppfylldes av naturens skönhet där vi promenerade bland vitsipporna, och förgänglighet då vi passerade ruinen av ett torp. Jag önskade så att jag hade tagit med mig min skrivbok, för jag vet att när jag väl kommer hem och har möjlighet att skriva ner dem så är de borta. Dessutom skulle jag inte hinna göra det innan mötet. Men ibland är det bara att acceptera att ord och tankar passerar, de fyller en funktion även om de inte kommer på pränt.

Mötet gick bra och när det väl var över, hade jag bara en liten sammanställning att göra och sedan var arbetsdagen i princip över. Det var en mycket bra dag!

Så varför fylldes min lediga torsdag av ångest? Var det för att jag var helt fri från åtaganden? I mitt huvud hade jag planerat att sitta och lustskriva ett blogginlägg. Kanske lustskriva något annat efter det. Kanske ta en promenad, likt den jag tog dagen innan. Mina förväntningar var skyhöga, för denna lyx i form av ledig tid och ensamhet, är mer sällsynt än Halleys komet (som för övrigt kommer att kunna ses år 2061 igen, något att se fram emot). 

Men jag kom mig inte ens för att resa mig från stolen. Jag satt och planerade en förestående weekend i ett par timmar, så det var väl bra. MEN! På arbetstid! Fy skäms. Jag försökte tänka att det är okej, jag hade inget arbete att arbeta med. Jag var ledig! Men nej, skam och ångest sköljde över mig. Vad är det för fel på mig? Här sitter jag och mår dåligt, på riktigt, över att vara ledig. Så jag sätter igång min ljudbok och börjar städa.

Jag är inte den husliga typen. Jag uppskattar att ha det rent och fräscht omkring mig, men inte tillräckligt mycket för att idas engagera mig på ett sätt som många andra tycks göra. Men igår blev det rent ovanpå dörrfoder, mellan kökslådor och i den hemska diverselådan i städskrubben. När jag väl kommer igång, finns det ingen hejd och inte sällan mynnar det ut i uppstart av ett otal projekt. 

Efter en stund kändes det bra igen. Jag gjorde nytta och hade roligt till på köpet. Men det fick mig att fundera. Behöver jag något att hänga upp min dag på? Precis som jag hade mötet på onsdagen. Behöver jag känna att jag gör nytta? Och hur definierar jag nytta? Ska den vara mätbar? Ska den vara erkänd av andra? Måste den ha ett tydligt syfte och mål?

Om vi rent hypotetiskt säger att jag hade suttit och skrivit dikter en hel dag, då hade jag inte definierat det som nytta. Varför? För att poesi är subjektivt? För att det inte är mätbart? Eller hur mäter man skapande av poesi? Antal dikter, antal ord? Diktens djup? Då måste man ju veta syftet.

Skulle dikten däremot ingå i ett större verk som jag ämnar att lämna in för publicering, ja då är det ju en helt annan sak. Det finns ett mål och dikten har ett syfte. Då har min dag av diktskrivning varit produktiv och jag har gjort nytta. 

Ska vi dra någon slutsats av det här, så är det kanske att jag gillar struktur. Jag kan vara spontan och förfärligt, oansvarigt impulsdriven i vissa fall, men när det handlar om prestation och distribution av tid... ja, då är det struktur som gäller. Eller?

Ska jag berätta en sak? Idag har jag verkligen inte tid att sitta här och skriva, för jag har en skoluppgift att göra. Likväl har jag lagt mycket dyrbar tid på att sitta och lustskriva nu, och för att bli klar i tid är det kniven mot strupen som gäller resten av dagen. And I love it! Jag är inte riktigt klok!

Ha en underbar helg, mina vänner!  

Tillgångar och mörka rum

Egna tillgångar. Det kan vara så mycket. Det första man tänker på är pengar eller saker man äger som har ett ekonomiskt värde. Det skulle också kunna vara proviant och andra saker som hjälper en att överleva. Det jag tänker på idag, är mjuka värden som egenskaper och förmåga.

Jag är av den starka övertygelsen att alla har sin egen unika styrka. Vissa föds med en målarpensel i handen eller flinka pianofingrar och tar således sina förmågor för givet. Lika självklart som att gå och andas, utövar de sin kreativitet och kommer aldrig riktigt att förstå den längtan andra kan ha efter samma tillgång. 

Varför kallar jag det för tillgång? Jo, men som de flesta redan räknat ut är detta något man kan faktiskt kan använda för att tjäna pengar. Det handlar bara om att förvalta sin tillgång på ett bra sätt. Okej, stryk "bara". Naturligtvis finns det faktorer som kan försvåra, som konkurrens till exempel. Men förutsättningarna finns. 

En annan aspekt på tillgång, som jag personligen föredrar, är att man ofta får energi och/ eller avslappning när man utövar den. Genom att utöva sin styrka, hämtar man styrka. Man bekräftar sin person. Det här är min grej, det är det här som gör mig unik. Det blir ett kvitto på ens värde.

Nu kommer vi till nästa punkt. Inte lika rolig. Som jag skrev tidigare föds vissa med detta, men andra kan gå igenom ett helt liv utan att hitta sin speciella tillgång. Varför? Ja, var börjar man svara på det? Det kan bero på så mycket och jag tror dessutom att det ibland krävs lite tur för att man ska hitta sin tillgång tidigt i livet. Det kanske måste finnas ett piano i hemmet. Eller en förälder som kanske själv är konstnär. En vän som har samma intresse. Vissa intressen kan kosta och om pengar inte finns försvinner möjligheten att öva och utöva.

Nu kommer jag till pudelns kärna och det är nu jag blir väldigt personlig. Jag öppnar dörren till mina egna mörka rum. Mina demoner bor där, men jag har börjat lära känna dem. Förstå dem. Hantera dem.

För det finns ännu en anledning till att man inte hittar sin styrka. Och det är för att det inte stämmer överens med den egna självbilden. Lilla jag? Jag kan ju ingenting. Titta inte på mig. Fråga ingenting, för jag kan ingenting. Jag vill inte svara, för jag vill inte avslöja hur liten jag är. Om nu någon skulle leva i villfarelsen att jag faktiskt har något att säga, vill jag inte avslöja att jag inte har det. 

Nej, nej, jag har ingen talang. Jag försöker bara överleva. Hitta min plats, där jag kan smälta in och göra det som förväntas. Försvinna in i mängden och vara utfyllnad i andras liv. Statist. Någon måste sitta i klassrummet, köpa de här varorna och göra det här jobbet. För att samhället ska gå runt, för att andra viktigare och bättre människor ska få skina.

Det där var jag och tro inte för en sekund att jag var bitter. För att vara bitter måste man känna att man har rättigheter, tro att man har ett värde. Jag har aldrig inbillat mig det. Jag ville så förtvivlat gärna ha det där lilla extra, en talang, skönhet eller mod. Men jag visste mina begränsningar. Jag har förställt mig, jag har låtsats och halkat runt i livet. Hängt i sköra trådar, gömt mig och flytt. Från vad? Ansvar? Min egen spegelbild? 

Det är lätt att tro att ens egna unika tillgångar måste vara som andras. Vi matas ständigt av andras framgångar. Artister, konstnärer, författare eller varför inte politiker som har förmågan att orera i timmar i talarstolen. Det är sådant som förknippas med talang och förmåga. Om vi fastnar där är det svårt att komma vidare, för alla kan inte göra just det som de gör. 

Hemligheten är att gå djupare. Bredare. Lyfta blicken. Titta inåt. Och kanske börja ställa sig frågan, vad tycker jag om? Vad får mitt hjärta att bulta? Eller blöda. Det är där vi hittar oss själva. Och det är först då vi kan skina, bli vårt bästa jag. Det är där vi hittar våra sanna tillgångar, de som betyder något. De som får oss att växa.

Jag tänkte vara busig idag...

...och skolka lite från skolan. Men det är inte som förr. I gymnasiet var jag väldigt bra på att skolka. Bäst faktiskt, jag tror inte att många hade mer frånvaro än jag. Nu är ju inte det så mycket att hänga i granen, tyvärr. Idag kan jag stoltsera med att inte många har mer närvaro än jag. I min klass då! En får glädas åt det lilla.

Men vad det kom sig så blev det inte av, jag hängde tappert kvar hela dagen. Har försökt förstå alla turerna med rapportering av sårbarheter i IT-system och CVE-nummer, CVSS och vektorer. Jorå, jorå, såatte.... Visst låter det spännande? I den bästa av världar hade jag suttit här med ett glas portugisiskt rött vin bredvid mig för återhämtning, men jag har lovat sonen skjuts när han kommer hem från gymmet.

Det slår mig ibland att det är ett gissel, det här med att jag envisas med att ha en relativt anonym blogg. Många i min närhet vet att jag tycker om att skriva och nu i dessa tider, med så lite tid till mitt förfogande, blir det inte särskilt mycket skrivet. Det är faktiskt bara här på bloggen jag skriver för tillfället. Och jag saknar att inte kunna säga: 
-Åh, idag skrev jag ett långt inlägg om ditten och datten. Så härligt! Och ännu bättre, du skulle se vilka fina kommentarer jag fick på det.  

Och ingen kan heller svara:

-Nämen, vad roligt! Det måste vara väldigt givande att ha en blogg?!

För vet ni? Det ÄR givande! Jag älskar att skriva. Jag har inte alltid så mycket roligt eller intressant att skriva om, men det spelar liksom ingen roll. Ni som läser ändå är så gulliga och jag är så glad för det. (Nej, jag lovar att jag inte har druckit något vin. Även om det låter misstänkt likt vinprat.) Det som spelar roll är att jag får skriva och tro att mina ord har en mening. Eller åtminstone en plats i den här världen.

Det finns två livsuppehållande faktorer i mitt liv. Att gå och att skriva. Glöm syre, vatten och näring. Jag är ett urdjur, ett sådant där Björndjur. Även kallat Trögdjur. Jag menar, det är ju så jag! Hm, rimmar illa med att jag precis idag skrev på en annan bloggs kommentarsfält att jag alltid identifierat mig med John Bauers sagoprinsessor. Men va fasen, det här är min blogg och här finns det sådana varelser. En blandning av fiktion och vetenskap. Oskyldig och trög, det är jag det!

Bild i original: Illustrerad vetenskap

Hur som helst, jag tänkte att jag skulle ägnat den här dagen åt lite hederligt skrivande. På något bortglömt projekt. Men så blev det alltså inte och det får ni lida för nu. Fördämningen räckte inte till och nu väller orden ut, sveper med sig allt löst i närheten och lämnar förödelse bakom sig. En del kanske är luttrade vid det här laget, men om någon skulle titta in här för första gången idag så är det inte konstigt om man frågar sig vad det här är för nå'!

Nu har jag kommit tillbaka efter att skjutsat sonen och jag har hällt upp ett glas vin. Johnossi är på högtalaren och det börjar lukta gott från grillen. Kanske bäst att jag avslutar det här för ikväll, annars blir det kanske som i unga dagar. Man vet aldrig hur det slutar! 

Men jag är nog snart tillbaka, för jag kom på ett ämne att skriva om. Egna tillgångar och slöseri med resurser. Fast med en annan twist än den vanliga!