fredag, april 01, 2022

Om att misslyckas

Det har varit en tuff månad och jag har gläntat på dörren till det som kan hända när man tvingas ha lite för mycket på sin agenda. Jag har upplevt att jag glömt saker och att det varit svårt att tänka och dra slutsatser. Det är en fruktansvärd känsla och jag blev på riktigt rädd. Men jag vet också vad som framkallade min stress och nu när jag klarat av det projektet, kan jag landa igen och fokusera på det jag vill och behöver fokusera på. För jag har ganska många bollar i luften just nu, utöver mitt projekt. Det var nog också till hjälp att jag hela tiden visste vad som orsakade stressen och att det skulle vara över med mars uttåg ur almanackan. Jag visste att det var tidsbestämt.

Mitt projekt innebar att jag var ensam ansvarig för ett bonusmål, där jag skulle utbilda personal från en annan avdelning och samordna provtillfällen som jag inte själv skulle hålla i. Jag tycker att det är roligt att utbilda och jag tycker att det är roligt med samordning, så jag gick in i projektet med goda förhoppningar om ett bra resultat. 

Det jag inte visste då var att jag bara skulle få en månad på mig att slutföra ett delmål, för att inte hela bonusmålet skulle fallera (och alla anställda skulle få en reducerad bonus i slutet av året pga mig). Jag ifrågasatte försiktigt rimligheten i det beslutet, men min chef tyckte bara att det var bra om vi kom igång snabbt med målet. Det var nu mina samordningsskills skulle komma att sättas på prov, för i dialogen med arbetsledaren på den andra avdelningen kommunicerades att de minsann inte kunde komma ifrån hur lätt som helst. Vi lyckades ändå komma fram till en slags utbildningsplan tillslut. Tyvärr föll flera tillfällen bort, eftersom mina "elever" inte ansåg sig ha tid att komma in och träna så ofta som de hade behövt. 

Min deadline närmade sig i samma takt som ett skav började växa inombords. Jag insåg att jag inte skulle klara av att uppfylla delmålet för Q1 och försökte prata med min chef om att förlänga tiden, men hon var orubblig i sitt beslut. Detta trots att hon inte kunde ge en bra motivering till varför delmålet måste uppfyllas i just Q1. Sedan kom nästa eldprov, nämligen att försöka boka in min chef och mina elever för slutprovet. Jag tror att det är lättare att trycka in en fylld vattenballong genom ett nyckelhål och få ut den hel på andra sidan dörren, än att lyckas hitta en lucka i hennes kalender. Lägg där till svårigheten att få dit mina adepter. Efter mycket om och men lyckades jag ändå hitta tider som skulle passa alla. 

Då kom nästa dråpslag, maskinen som jag utbildade på skulle servas och kalibreras. Det skulle ta en dag i anspråk och inte vilken dag som helst, den externa teknikern bestämde sig för en dag som jag hade bokat ett av provtillfällena på. Nu gav jag upp, på riktigt, och nämnde på vårat morgonmöte att jag troligen inte skulle klara av mitt bonusmål. Min chef som i vanliga fall är mycket lyhörd, valde nu äntligen att lyssna på mig och kom med lösningen att dra ner på antalet godkända elever innan Q1 var slut. 

Jag tycker bra om min chef och hon har många värdefulla egenskaper som jag uppskattar hos en chef, samtidigt är hon inte perfekt. Naturligtvis, vi har alla våra begränsningar och sämre egenskaper. Men jag har inte riktigt känt igen henne ifråga om mitt mål. Jag har inte känt stöd från henne, bara förväntningar och krav. Jag vill inget hellre än att uppfylla dem och jag har verkligen slagit knut på mig själv i mina försök att göra just det. Ordet hata är starkt och jag använder det i princip aldrig, men jag kan faktiskt säga att jag verkligen hatar att misslyckas. 

Det är nog därför som jag har tagit det här så hårt, samtidigt som jag undrar varför hon hanterat situationen på det här viset. Vill hon straffa mig? Vill hon utmana mig? Vill hon se var mina gränser går och vad som händer när jag misslyckas? Läser jag in för mycket i allt det här? Är jag överkänslig? Är jag inte så kompetent som jag inbillar mig?

Nåväl, april är här och med en enkel korrigering av mitt delmål har jag nu uppnått det. Känns bitterljuvt, men jag kan släppa det nu och det är skönt. Förra helgen fick jag möjlighet till lite välbehövlig rekreation, då vi åkte till svärmor. Få ställen är så rogivande som hos henne. Jag avslutar med bilder från förra helgen...


Vy från svärmors trädgård

Blåsippor

Klockjulrosor

Vänern skymtar i fjärran

Finbesök

Energi
 
...och önskar er ännu en fin helg!

 

 

måndag, mars 21, 2022

Vuxenpoäng

Det är nog banne mig så att jag har blivit vuxen. Tillslut! Jag trodde att det var övergående, det här med att jag köpte nya gardiner till vissa av rummen och funderade hur jag kunde rädda ett badrum med ljusgrön våtrumsmatta och matchande våtrumstapet med blåbär på. Men tendenserna verkar hänga kvar och jag har till och med börjat plocka bort lite skämshögar efter mig som jag inte brytt mig nämnvärt mycket om tidigare. 

Jag kikar på trasmattor på Tradera och posters på Desenio, förvaringsmöbler i rotting på antikmagasin och rotar igenom mina gamla nedpackade kopparprylar på vinden. Drömmer om tapeter med motiv av William Morris. Jag känner inte alls igenom mig själv, vilket inte heller min man gör men han verkar uppskatta sin nya fru. Även om han med glimten i ögat hånar mig för att jag läser böcker av Guillou (motvilligt) och helst dricker franskt vin (väldigt frivilligt).

Vi kan nog konstatera att jag är en late bloomer, som efter ca tjugo år i yrkeslivet nu kommit fram till vad jag vill bli när jag blir stor. Eller jag vet inte exakt, men på ett ungefär inom vilken kategori. Och apropå det, som jag har väntat på att 15:e mars skulle komma. Dagen då det blir möjligt att börja med ansökningarna till högskolan. Fast jag tänkte vara cool. Inte logga in direkt samma dag som en annan addict. Gissa hur länge jag stod emot? Tjugo minuter lyckades jag fördriva tiden framför datorn med annan förströelse, trots att blicken och muspekaren flög över den sovande fliken helt oavsiktligt otaliga gånger. Tillslut gav jag med mig och kastade mig över ansökningsportalen med en frenesi av sällan skådat slag. 

I trädgården har jag farit fram som en furie, men det är förvisso inget nytt under solen, det är min superpower såhär års. Jag klipper ur buskar, sliter bort vissna växter och rycker upp gamla staketstolpar som gjort sitt. Mitt hår är fullt av kvistar och underarmarna är täckta av rivsår. Jag älskar den här tiden, åtminstone när vi är välsignade av solen som nu.

Nåväl som den vuxna och ansvarstagande person jag nu är, är det väl dags för mig att börja tänka på refrängen. Min arbetsdag börjar snart och jag hade tänkt hinna idka någon form av motion innan dess. 

Ha en fin vecka! 

måndag, mars 14, 2022

Sedan sist

Det har varit mycket nu det sista och jag har knappt hunnit att nöjessitta vid datorn alls. Egentligen vet jag inte riktigt vad det är som tagit min tid, men det är väl mycket småsaker antar jag. En av dem är jag visserligen högst medveten om och det är att jag ännu inte bokat någon semester. Någonting i mig har helt enkelt förträngt det, påverkad av omvärldsläget. Det känns lite avigt att surfa runt med framtida förlustelser i tankarna, när det är som det är. Om det enbart varit för egen del, hade jag kanske inte brytt mig så mycket om huruvida vi kom iväg eller ej. Men barnen skulle bli besvikna, speciellt med tanke på att vi i ett tidigare skede pratat om att åka till Öland vilket barnen var väldigt taggade på. Då återstår bara den lilla detaljen att hitta boende för en stor familj, vilket såhär sent är lättare tänkt än gjort. Vi får se om vi lyckas till slut.

På börsen är det nog för mig som för alla andra, en berg- och dalbana. Jag har gjort slut på den lilla kassa jag hade tillgänglig och det är lite frustrerande att tvingas sitta på händerna och bara titta på. Den känslan fick mig faktiskt att ansöka om belåningsmöjlighet på Avanza. Men att verkligen ta steget och faktiskt belåna portföljen känns lite läskigt, så jag avvaktar. Det är förvisso inga stora summor vi pratar om, men ändå. Om ungefär en månad kommer jag att få loss lite kapital från ett räntekonto, men den stora frågan är om det kommer att vara försent då. Ett alternativ är att jag "lånar" av mig själv så länge. Svårt! 

Imorgon kommer dagen jag väntat så länge på, 15:e mars. Det är då man får börja söka in på utbildningar och kurser. Äntligen!

Mello är över för den här gången och som bekant blev det Cornelia Jakobs som får åka till Turin och representera Sverige. Det är helt okej, jag tyckte att hennes låt var en av de bättre. Fast jag måste erkänna att jag ringde och röstade på Medina, vars låt var den som tilltalade mig mest.

Det får nog bli det sista som avhandlas i det här inlägget, för nu måste jag ut i solen! 
Ha en fin vecka!


måndag, mars 07, 2022

Jag sjunger lättillgänglighetens lov

Det ska vara lättare att göra rätt än att göra fel. Det är en klokskap jag tagit med mig från den tid då jag stod och monterade ihop bilar på löpande band. Aldrig var det väl så viktigt som då, för det handlade om tidstapp och hade man inte rätt förutsättningar kunde det få förödande konsekvenser. Som att bandet stannade till i några sekunder. Det kan tyckas fånigt att hänga upp sig på några sekunder, men i en fabrik med tusentals montörer som sliter från arla morgonstund till dygnets sista timme, spelar det stor roll. Om alla orsakar fem sekunders stopp någon gång under sitt pass, blir det frågan om en väldigt hackig process och bilfabriken blöder. Det ligger alltså i ledningens intresse att de anställdas behov tillgodoses, naturligtvis inom rimliga gränser för fabriken. 

Allt man behöver ska finnas inom armlängds avstånd. Material ska ständigt fyllas på. Maskiner måste vara i bra skick och eventuella fel måste genast rapporteras. Driftstopp för rutinunderhåll eller nyinstallationer ska vara planerade långt i förväg, för att säkerställa att rätt personal finns på plats och att fokus läggs på rätt ställe. Allt för att det ska kunna rulla på och förhindra oplanerade stopp, där man i värsta fall behöver felsöka och beställa hem delar.

Att göra börsen lättillgänglig för kreti och pleti är någonting som Avanza verkligen har lyckats med. Speciellt om man jämför med hur krångligt det var förr, när en portfölj faktiskt såg ut som en portfölj. Då var inte känslan att aktiemarknaden var till för folk i overall och gummistövlar. Men nu är den det, tack vare flugan Internet och användarvänliga (snudd på barnsliga) nätbanken Avanza. När till och med en bondtös som jag vågar sig på det där med aktier, ja då blåser det nya vindar. Hörde jag ett Halleluja?

Avslutningsvis vill jag tipsa om en annan lättillgänglig funktion som appen Swish hittat på. Jag kanske är sist på bollen här, men har ni sett att det längst ner på startsidan står: "Hjälp de drabbade i Ukraina" med pytteliten text? Trycker man på Mer info bredvid texten skickas man vidare till en sida som radar upp ett litet gäng hjälporganisationer. Man kan läsa lite kort vad de riktar in sig på för typ av bistånd och sedan välja att swisha någon av dem. Smidigt va? 

Ha en fin måndag i solen!

fredag, mars 04, 2022

Sol ute, sol inne, sol i hjärta, sol i sinne.

Jag är ledig idag och solen, som nyss målade världen i en varm röd/orange ton, har nu letat sig ännu lite högre upp på himlavalvet och lovar en vacker dag. Mitt hår har börjat torka efter duschen, kaffet har en perfekt temperatur och pilfinkarna kivas som vanligt utanför köksfönstret i jakt på den bästa platsen på fågelbordet. 

Dagen är min att göra vad jag vill med och än så länge har jag inte tagit del av några nyheter från omvärlden. Jag tillåter mig att vara i min lilla bubbla en liten stund till. Min man och jag var ute på en av våra otaliga promenader igår kväll och som så ofta hamnade vi i både spekulativa och filosofiska resonemang. Jag älskar sånt, gå i en skog och lösa de stora frågorna. 

Igår handlade det om att vi är så olika, trots att vi i många avseenden är lika. Han har lätt att rota sig och trivs länge på samma ställe. Han tycker själv inte om ordet godmodig, men jag tycker att det passar ganska bra. Han är nöjd med det han har och när utmaningar serveras honom, gör han det bästa av det. Det är fint och det passar nog mig ganska bra. För riktar vi strålkastaren mot mig, kan vi konstatera att jag kanske är den lite mer rastlösa typen. Inte så att jag är en hoppjerka, det tar kanske en tio år innan jag börjar skruva på mig. En trög hoppjerka möjligtvis. Men har mitt liv inte rört så mycket på sig under en längre tid, behöver jag ny stimulans. Som nu, att jag kommit på att jag vill studera till exempel. 

När vi fastslagit dessa personliga egenskaper kommer nästa fråga, varifrån kommer de? Det är svårt att själv se så mycket längre tillbaka än till sina mor- och farföräldrar. Jag kan fråga min egna föräldrar och på det sättet få ett hum om generationen innan...och det ska jag nog göra vid närmare eftertanke. Med reservation för risken att få en något nyanserad bild, men bättre än ingen bild alls. Dessvärre kommer jag inte så långt bak i det led som jag misstänker att jag ärvt mest ifrån. Det finns en bruten linje som är höljd i mörker. Tyvärr inte helt ovanligt på den tiden, men ingenting man pratade om och skammen har vi fått leva med i generationer. Som arvsynden själv!

Litet sidospår där, det jag far efter är det här med egenskaper och förmåga till acceptans. För det är av yttersta vikt när man ska försöka hantera svårigheter. Vi gör det på olika sätt eftersom vi är olika, men en grundförutsättning är att vi känner att vi har en mening i tillvaron. Att vi till exempel har ett syfte, ett mål eller något att kämpa för. Det spelar ingen roll vad det är, stort som smått, bara man känner att det här är min plats eller min roll. Med tiden kan det säkert ändras, eftersom vi människor ständigt förändras. Det skadar alltså inte att ta sig en funderare då och då, för att komma fram till vad som är viktigt i livet just nu.

Kaffet är slut och jag har fått ägna mig åt en av mina favoritsysslor, göra ord. Det är min superkraft, att göra ord! Det blir kanske inte ett fantastiskt resultat och det är definitivt inte nödvändigt, för tänk så många ord det redan finns därute, men åh vad jag tycker om det! Det och att titta på mina fåglar därute, pilfinkarna har nu bytts ut mot steglitser. De kan kivas de å, när de inte sitter i den kala syrénbusken som färglada påskfjädrar och solar sig.

Ha en riktigt fin helg, mina vänner!

Skickar med er lite feelgood music och några av dagens låtar på franskt tema!




söndag, februari 27, 2022

Ta ingenting för givet

Solen skiner, fåglarna sjunger glatt sina trudelutter och snart ska trädgården få sig en vårlig uppfräschning. Inga krav, bara rent nöje. Så är det här hos mig, idag. Men tänk så fort det kan ändras. För en vecka sedan satt kanske en ukrainsk medborgare vid köksbordet med ungefär liknande tankar och planer för en söndagsförmiddag. Naturligtvis har hotet hängt över dem ett tag, men det sista som överger en är hoppet som bekant.

För egen del har jag siktet inställt på att komma in och få möjlighet att läsa på högskola, att utbilda mig. Det är självklart att jag, liksom alla andra, ska få rätten att söka in och hoppas på att bli antagen. Jag kommer att bli överlycklig om det inträffar. Tänk att få beskedet att jag kommer in, jag gör min första tenta och är supertaggad. Så en dag blir mitt land invaderat och mina vanliga rutiner är som bortblåsta. Det handlar inte längre om att hålla reda på anteckningar, passa tider och prestera på tentor. Det handlar om att ta sig ut ur landet. Hals över huvud. Även om jag skulle välja att försöka ta mig till skolan, så skulle den förmodligen stå öde. Livet som jag kände det igår, finns inte mer.

Vad tar man med sig när man flyr? Hur mycket orkar man bära? Är barnen stora nog att bära egna ryggsäckar med nallar och extra skor? Hur långt kommer pengarna man har i plånboken att räcka?

Det är så mycket vi tar för givet, och visst borde det vara vår rättighet att kunna göra det? Det borde vara allas rättighet! Att få sanningsenlig information till oss via medier, rent vatten i kranarna och fortsatt fri tillgång till våra egna pengar. Det är skrämmande hur fort ett land kan isoleras från omvärlden. Extra sårbart upplever jag att det blir när så mycket är digitaliserat som det är idag. Mycket styrs av ettor och nollor, någonting som gemene man kan ytterst lite om. Om mitt internet läggs ner är jag till stor del strandsatt. Om elen stängs av blir min tillvaro oerhört begränsad. Om matleveranserna stryps till butikerna, hur länge kan jag stanna kvar och hur långt räcker bensinen om jag måste fly?

Jag uppmanar inte till hamstring (det finns trots allt en gräns för mycket toapapper man kan bära med sig om man blir tvungen att lämna sitt hem), men jag tror att det är bra att ha en plan. Eller åtminstone tänka igenom sina förutsättningar. Vi behöver kanske inte oroa oss för ryssen riktigt än, men vi ska ha väldigt klart för oss att vi inte kan ta någonting för givet i vår neutrala lilla bubbla.

Jag upptäckte nu att det är svårt att avsluta ett inlägg som detta utan att det blir sliskig moralkaka av det hela. Jag har redan raderat två försök och trädgården väntar på mig, men jag är tacksam över att jag har en trädgård. Och att solen lyser. Och att fåglarna sjunger!

Ha en fin söndag, vänner!

måndag, februari 21, 2022

Kidnappar min bror

Eller ja, typ! Han är med på det. Tanken var i höstas att vi skulle ses och prata på tu man hand, utan respektive och barn. Lite kvalitetstid bara för oss, för jag hade en idé om att det vore intressant att höra hur han har upplevt sin barndom och uppväxt. Det borde ju inte skilja sig så mycket från hur jag upplevt min, kan man lite slarvigt tänka. Men faktum är att vi, liksom många andra helsyskon, har levt två parallella liv där vi båda utgår från våra egna världsbilder. Då kanske det plötsligt spelar ganska liten roll att vi åt middag ihop klockan fem med mamma och tittade på Björnes magasin tillsammans. Det var tanken i höstas som sagt, sedan kom livet i vägen och månaderna har tickat på.

Vi har utvecklats till två väldigt olika individer. Han ser till att alltid ha fullt upp med olika aktiviteter samtidigt som han renoverar en villa och/ eller sommarstuga och skjutsar barnen till fotboll och gymnastik, samt har en uppsjö med vänner som ska bjudas hem på middag. Magkatarr och segdragna sjukdomar är vardag för honom, men jag är inte säker på att han gjort samma koppling som jag. Nämligen att han drabbas hårdare på grund av en stressig tillvaro. Jag å andra sidan känner mig alldeles utsjasad bara av att försöka föreställa mig en av hans dagar och är tacksam för mitt jämförelsevis händelselösa liv.

Men vi har mycket som binder oss samman. Vi delar en humor och ett ordlöst språk som ingen av våra respektive kan få en riktig förståelse för. Det kan låta exkluderande men det är ingenting vi gör för att utesluta någon, det är bara någonting som finns där som en menande blick eller ett internt skämt från förr. Någonting som bekräftar vårt band, vår historia. Våra respektive har vi valt att dela resten av våra liv med, men att värna syskonskapet känns viktigt för tillfällena ges så sällan. 

När vi ses är det ofta i kalassammanhang, vilket innebär att någon av oss alltid har fullt upp med kalasbestyr eller så blir man avbruten av mingelsugna släktingar. Såklart jättetrevligt, men det är fattigt med tid att prata. Ni vet, prata på riktigt! Så nu ska vi göra det. Han har egentligen inte tid, eftersom han precis köpt ett renoveringsobjekt till hus. Men jag misstänker att väggen ligger och lurar på honom. Hans fru menar också på att han måste få ett break och behöver tänka på annat, så ju förr desto bättre. Frågan är bara vart vi ska ta vägen. Det är trevligt att gå på restaurang, men det blir inte riktigt så avkopplande som jag tänker mig att det ska vara. En dag i skogen är mer min melodi, men då är det skönt om vädret är med oss. Jag får fundera lite på den helt enkelt, det viktiga är att vi kan prata ostört i några timmar. Och när det hela ska gå av stapeln, tror jag faktiskt att jag ska kolla med hans fru. Åtminstone i första läget, annars är risken att han väljer ett tillfälle som ligger alltför långt fram i tiden.  

Har ni syskon eller är ni ensambarn? 
Har ni funderat över vilka ni har blivit och vad som bidragit till det?