Härliga höst

Det har blivit höst lite mer på riktigt sedan mitt sista inlägg och det känns som att jag går in i en annan lunk. Naturen stänger ner och tillvaron dimras, snart är det helt mörkt på mornarna. Idag var jag och lämnade bilen på verkstan klockan 06:55, därefter pensionärsjoggade jag hemåt i sakta mak i gryningen. Det tog sin lilla tid, men vilken oerhörd lyx det är. Idag har jag nämligen ingen tid att passa och jag kom hem till ett tomt hus. Tänk att få ha det så här bra. Visst väntar skolböckerna på mig, men att kunna sköta skolarbetet hemifrån några dagar i veckan är så skönt.

Men det är även något visst med mornarna i stan också. Jag brukar se till att passera caféerna på centralen när jag klivit av tåget. Det känns fint att bli välkomnad av dofter av kaffe, nybakt bröd och bullar. 

Något som slagit mig under den korta tid som jag nu spenderat i stan, är att det är tur att jag inte bor där. Ur en ekonomisk synvinkel, herregud vad pengar jag skulle kunna göra av med. Ibland slutar jag runt lunch och då brukar jag gå från skolan till centralen, bara för att insupa alla dofter från lunchrestaurangerna. Som det är nu så nöjer jag mig med dofterna, men om jag bodde här vet jag inte hur länge jag skulle kunna stå emot. Samma sak på fredagseftermiddagarna, hur lätt hade det inte varit att slinka in på en uteservering och ta ett glas vin? Allt detta är naturligtvis saker man ska kosta på sig ibland. Tycker jag! Men jag vet också hur lätt det är att fastna i unna-sig-träsket, och jag tror att det faktum att jag bor på vischan är det som räddar mig. Eller så har jag för låga tankar om mig själv. :-)

Dessutom är det ju mycket trevligare att unna sig, om man kan dela det med någon. Delad glädje är dubbel glädje, som bekant.  

Ja, det här blev något av ett babbelinlägg. Hav öfverseende! 

Från gårdagens morgonpromenad.

När allt klaffar

Stars align säger man på engelska, tror jag, och jag tycker att det uttrycket är både fint och träffande. Det var lite så min helg var faktiskt.

För ett och ett halvt år sedan gick jag en skrivarkurs och efter att den tog slut blev jag kontaktad av en av deltagarna. Jag blev jätteförvånad och glad. Hon ville att vi skulle hålla kontakten och kanske hjälpas åt när det kommer till vårat skrivande. Det var roligt, för jag uppskattade hennes texter under kursen och uppenbarligen måste hon sett något hos mig också.

Detta var under rådande pandemi och kvinnan (vi kan kalla henne Karin) och jag hade ett par Teamsmöten. Men i våras träffades vi äntligen IRL hemma hos henne och det kändes väldigt bra. Hon var också entusiastisk och tyckte att vi skulle ha en "skrivarlya" i höst, där ytterligare några kvinnor skulle ingå.

I helgen gick den av stapeln och vilken helg det blev. En av kvinnorna hade ett ställe ute i skärgården, där vi skulle husera. Hon och Karin gjorde ett hästjobb med planerande av menyer, övningar och tillochmed ett författarbesök hamnade på agendan. Dessutom hade vi sällskap av två supermysiga hundar, herregud vad jag har hundgosat (min katt dissade mig fullständigt när jag kom hem igår).

Författarbesöket var nog pricken över i:et för mig, tror jag. Hon kom på lördag eftermiddag, lite lagom mör efter bokmässan och fick hedersplatsen och ett glas bubbel. Ja, vi fick alla ett glas bubbel såklart. Sedan gick vi laget runt och presenterade oss, samt berättade lite kort vad vi skrev. Hon hade gett ut två böcker och hade ett tredje råmanus färdigt. Det bästa med att träffa henne i det här forumet var att det var avslappnat, och man hade tid på sig att komma på frågor under samtalets gång. Helt underbart att få ett sådant tillfälle. Jag kände mig nästan lite hög efteråt... eller ja, starstruck kanske är ett mer lämpligt ordval. ;-)

Den här helgen har verkligen uppfyllt flera av de saker som jag uppskattar mest i livet. Skrivande, vackra omgivningar, fantastiskt god mat, fantastiskt gott vin och inspirerande samtal med likasinnade. Och hundar!

Under täcket av räkor, hackat ägg, dill och skirat smör, ligger en perfekt tillagad torskrygg.

Men nu väntar vardagen, och den är inte fy skam den heller just nu!

Glad måndag på er!

Livets ATH

För några månader sedan fick jag höra på omvägar att en diskussion hade ägt rum på mitt jobb runt fikabordet. Ämnet var intressant och jag önskar att jag suttit med och fått höra det själv. Det handlade om när man i livet ansåg sig peaka. Alltså när man stod på toppen och var som lyckligast.

Det är en frågeställning som jag inte funderat på tidigare, men den är mer komplex än man först tror. Platschefen och min närmaste chef var båda med i diskussionen, och det som förvånade mig var att de båda upplevde att de peakade när de var unga. Platschefen är visserligen pensionsmässig, men han tyckte att hans bästa tid var när han var runt 25 år. Min egen chef, som är bara några år äldre än jag, tyckte att hon peakade vid den bestämda åldern av 22 år.

Min första tanke när jag fick det återberättat för mig var att det lät så tragiskt. Om man upplever det som att den bästa tiden sedan länge är förbi, vad strävar man mot då? Fast å andra sidan betyder det inte att en ny högre peak inte kan infinna sig längre fram. 

Om jag föreställer mig att min lyckligaste tid i livet var när jag var 22, skulle jag då försöka att återskapa samma förutsättningar som gjorde mig så lycklig då? Jag vet att min chef har svårt att acceptera att hon blir äldre, så om det skulle vara hennes mål skulle jag inte bli så förvånad. Är det detta som definierar som en ålderskris? Men för egen del tänker jag att det blir svårt eftersom inte bara jag själv, utan även min omgivning blir äldre och med kommer vissa normer som man förväntas följa. Och de passar mig. 

Själv känner jag att jag peakar nu! Jag är också övertygad om att jag kommer att peaka igen och igen. Mitt mål i livet är att få ut så mycket som möjligt av livet, men jag måste själv se till att rätt förutsättningar finns. Om jag hade varit kvar på mitt gamla jobb och gått i samma vanliga hjulspår, skulle jag inte känt på samma vis. Då hade jag nog snarare bara längtat till pensionen. Jag kan inte säga något speciellt tillfälle i livet, då jag kan känna att DÄR peakade jag. Och jag skulle aldrig i livet vilja gå tillbaka. Jag trivs med att bli äldre, klokare och mer säker på mig själv. 

Jag har 27 år kvar tills jag uppnår den vedertagna pensionsåldern, och kanske 10 år av olyckligt harvande om jag stannat kvar på mitt jobb och toksparat. Men det är det inte värt. Min tid börjar nu och jag ska se till att göra det mesta av den. 

Hur tänker ni kring livets All Time High? Har ni peakat, eller när gör ni det?

Trevlig helg!

Jag är hungrig, men ingen varg.

För det mesta är jag väldigt optimistisk inför min framtid. Jag vet inte var, vad, när eller hur om någonting som kan kopplas till kommande förvärvsarbete. Det enda jag vet är att det kommer att bli grymt bra. Jag vet inte var den här omotiverat positiva känslan kommer ifrån, kanske är det bara så att det MÅSTE bli bra. 

Än mer taggad och beslutsam blir jag när jag sitter och surfar runt på potentiellt sökbara kurser, eller olika jobbannonser som jag kommer att kunna söka inom en överskådlig framtid. Jag har myror i brallan och knatter i fingrarna. Det här kommer att bli så bra!

Men så råkar jag logga in på ett gammalt konto på LinkedIn. När jag säger gammalt menar jag kanske ett par tre år på sin höjd. Jag skaffade det för att ALLA verkade ha det, det var där det hände liksom. Jaha, tänkte jag, det här påminde ju ganska mycket om alla andra sorters sociala media. Man ska ha en profil, man ska följa personer och sidor, man har ett flöde och man får hur mycket notiser som helst. För tänk om man råkar missa något, typ att en kollega har gillat en bekants två-års dag på sitt jobb.

Ganska snart efter att jag öppnat mitt konto, kände jag att det här nog inte var någonting för mig. Så föll det i glömska, tills för någon vecka sedan då jag råkade snubbla över den mail som jag kopplat till LinkedIn. Jag såg att jag fått en kontaktförfrågan från någon på mitt jobb, så jag kikade in och godkände den. Vill ju inte verka dryg. Och om jag nu har kontakt med den personen, verkar det ju konstigt om jag inte har kontakt med den och den också. 

Jaha, gud vad proffsiga allas profiler ser ut och jag har inte ens någon bild. In och uppdatera, leta fram en bild som får duga (dålig upplösning, men vi kallar det filter). Okej, titel? Av andras profiler att döma, bör en titel innehålla minst tre ord och vara på engelska. Vet inte riktigt vad jag kan döpa om min titel till, så jag lämnar det. Men här någonstans känner jag återigen, vad gör jag här? 

Det här är ett riktigt vargtillhåll. Man slåss om att ha den finaste titeln, längsta CV:t och flest kontakter. Plötsligt växer det ut vassa hörntänder på varenda profilbild jag ser, deras gula blickar fixerar mig och i bakgrunden ljuder ett dovt morrande. De verkar fundera på huruvida jag utgör ett hot, eller bara är ett vilsekommet bytesdjur som tappat bort sin flock. Jag backar långsamt och stänger ner LinkedIn, känner stressen släppa taget.

Ärligt talat, jag är inte av rätt material för dagens arbetsmarknad. Jag vill inte kasta mig in och tävla mot skrupellösa vargar. Idag är jag mer som Ferdinand på julafton, vill dofta på blommorna men ska bara slicka mina sår först.

Lovar att komma med ett roligare inlägg inom kort! ;-) 

Valångest

Precis som titeln skvallrar om lider jag av valångest och jag är så trött på hela kampanjrörelsen. Jag har vacklat, bestämt mig, vacklat och bestämt mig. Och ombestämt mig.

Jag brukar alltid rösta på själva valdagen. Jag tycker att det känns lite högtidligt och klär gärna mig upp lite extra. Att ha möjlighet att vara med och påverka genom politiska val är ingenting vi får ta för givet. Precis som att alla de rättigheter vi idag åtnjuter aldrig får tas för givet. Det finns så mycket som vi tycker är självklart i vårt samhälle, men mycket av det har människor före oss fått kämpa hårt och länge för. Det är lätt att glömma, när vi har det så bra som vi trots allt har det.

Sverige är långt från perfekt och det finns mycket som jag önskar varit annorlunda. Det råder en stor frustration över lag i samhället och jag förstår det. Verkligen. Många anser att om man inte röstar för en förändring nu, så är man helt nöjd med hur allt fungerar idag. Men jag tycker att det är en bedräglig förenkling av en komplex fråga. Det handlar inte om att man tycker att allt är bra, det handlar om vad man är beredd att offra för få en förändring. Hur mycket är förändringen värd?

Ja, den frågan beror ju helt på vem man är. Vilka behov och preferenser man har. Hur ens livssituation ser ut. Det är ett svårt val, för vi har egentligen bara två färger att välja på. Rött eller blått. Inget av det känns särskilt tilltalande, tycker jag. Det handlar om vad som är minst dåligt, och vilket val som känns mest okej att leva med de fyra kommande åren. Det blir fortfarande inte lättare! Man kan rösta blankt, absolut, men jag kan inte låta bli att känna att det är att kasta bort en röst.

Så igår gjorde jag slag i saken. Som jag nämnde ovan brukar jag rösta på Valdagen, men i år kände jag bara att jag vill ha det överstökat. Få det gjort och släppa det sedan. (Jag klädde ändå upp mig lite för att hedra demokratin.) När det var klart, tänkte jag att nu kan jag gå vidare. Men jag ältar ännu. Jag vet att jag gjorde rätt val för mig, så på det sättet är det skönt att det är över.

Nu ska jag sätta mig och fila på ett valmanifest för Fumlan-partiet. Håll utkik om fyra år!

God Valdag på er!

Första skoldagen

Det höll på att skita sig redan på morgonen. Jag var så säker på att mitt tåg skulle gå 9:15. Jag hade hur mycket tid på mig som helst, gick och lallade runt, hade koll på tiden. Så kom jag på att jag skulle ta en titt i reseappen för att försäkra mig om att tåget inte var försenat eller inställt. Då såg jag till min fasa att tåget går 9:05....och det visste jag ju egentligen. Typiskt!!!

Jag har aldrig cyklat så fort till stationen och sedan hade jag spaghetti i benen hur länge som helst efter det. (Lite pirr inför skolan kan säkert ha bidragit till att det inte släppte.) Väl inne i stan hade jag gott om tid på mig, så jag passade på att morgonstrosa i en av stadens alla parker. Det var en helt magisk morgon. 

Någon kanske känner igen sig?

Vi skulle mötas vid en staty hela klassen, och tas emot av vår lärare. Jag ville inte vara först, så jag fortsatte mitt strosande in i det längsta. Två minuter innan utsatt tid, närmade jag mig statyn. Det stod några personer, som såg lite obekväma ut och tittade ner i sina mobiler på lagom avstånd från varandra. "Åhnej", tänkte jag. "Var är läraren?" 

Jag ville inte bara stå där, och vänta med blicken i min mobil. Bara några steg kvar. Jag såg mig omkring. På bänkarna runt om satt det ganska mycket folk, de hörde säkert också till gruppen. Men det kunde jag inte veta säkert, bäst att sikta in sig på de som stod närmast statyn. Det fick bära eller brista! Så när jag var nästan framme klistrade jag på det stora leendet och utbrast tillkämpat käckt och  halvhögt:

"Hej hej, tillhör ni också ....-gruppen?" Lättnaden var påtaglig bland de som stod där. Skönt! En av dem var ganska pratglad, lyckligtvis. Sakta men säkert närmade sig folk en efter en, och snart befann jag mig i centrum av gruppen. Det kändes inte alls bekvämt och det blev allt tystare. Jag backade långsamt för att hitta en mer perifer plats, samtidigt som jag svor tyst över läraren. Klockan hade passerat den utsatta tiden och jag var helt säker på att han har utsatt oss för ett socialt experiment. Han står någonstans i närheten och tittar. Plötsligt fick jag syn på en äldre man i vit linneskjorta, pappmugg i handen och en korthållare som dinglade från byxlinningen. Han stod i utkanten av gruppen och sippade obekymrat på sitt kaffe. Betraktade oss. Den grisen! 

Jag sa ingenting till mina klasskamrater, men fixerade honom med blicken. Markerade att jag hade upptäckt honom. Strax därpå ställde han ifrån sig muggen och klev upp på en sten. Där klappade han händerna och bad oss komma närmare. Jag väntade mig att han skulle säga något om sitt lilla experiment, men det kom inget. 

Det var en ganska avslappnad första dag och vi blev släppta tidigt. Taggad som jag var tänkte jag att jag skulle direkt hem för att sätta mig och läsa. Det gick sådär. Jag var fullständigt slut. Efter att ha läst samma stycke fyra gånger, insåg jag att jag inte hade en aning om vad det handlade om. Anspänningen och alla nya intryck hade satt sina spår, och jag tillät mig att ta en ledig eftermiddag. 

Upplägget är att vi ska vara på plats två dagar i veckan och resten är självstudier. Passar mig utmärkt. Detta är andra dagen som jag pluggar hemma och jag fullkomligt älskar det. Jag varvar studier med promenader och annan motion. Tar på mig träningskläderna två till tre gånger om dagen. Okej, jag vet! Det är bara andra dagen. Men det är min ambition just nu och jag är så taggad. Det här är så fantastiskt lyxigt! Det fina vädret spelar kanske in en aning också.

Jamen dåså, nu vet ni hur jag har det för tillfället och jag ska väl öppna nästa bok.

Ha en fin onsdag!

 

Hjälp - vad har jag gjort?

Det är lite den känslan nu alltså! Igår var min sista dag på jobbet, med allt vad det innebär. Företaget hade skramlat ihop till en lyxig presentkorg, med både smycke, bubbel, hudvårdsprodukt från Rituals och praliner av olika slag. Tror ni att jag hanterade det som en cool böna? Nope, jag grät floder. Jag minns knappt ett ord av vad chefen sa vid överlämnandet, men tror att några av dem lät ungefär som Tacksamma, Sakna, Ditt härliga skratt, Engagemang i tidningen, Sorgligt, Glada, Lycka till. Det vanliga antar jag.

Jag har insett att en stor del av mitt intresse för psykisk hälsa och arbetsmiljö har väckts på just denna arbetsplats. Mina kollegor har många sidor, liksom jag, och när man arbetar mycket och nära tillsammans lär man sig en hel del om det mänskliga psyket. Jag ville gärna uttrycka min tacksamhet gentemot dem och min chef, men jag visste att jag aldrig skulle kunna hålla ett tal av en sådan kaliber utan att böla mig igenom det. Så jag skrev det istället och delade ut till alla. Lite allmänt sentimentalt dravel, men sedan skrev jag ett eget litet stycke om var och en på avdelningen. Vad jag uppskattar med dem, vad jag lärt mig av dem, vad jag tar med mig och så ett litet ord på vägen. 

Jag var lite nervös, för jag visste inte hur det skulle tas emot. Speciellt som jag tagit med alla i samma text, så att de också kunde läsa vad jag skrivit om de andra. Men det togs väldigt väl emot. Den mest känslosamma av oss (förutom jag) började faktiskt gråta på riktigt. Och hon som jag har haft lite svårt att hantera ibland, kom fram och tackade för hur jag har bemött henne. Det var stort för mig, för hon har varit en utmaning för mig då och då. Jag skulle så gärna vilja veta hur och när hon menade, men eftersom vi båda var på vippen att börja grina och det känns fånigt att fråga en sådan sak, så får jag nog sväva i ovisshet. Lita på att om jag hamnar i en liknande situation, så kan det bli bra då också. Av henne fick jag dessutom en extra present i form av Shea Butter från Mary Kay.

Och nu då. Nu sitter jag här på en alldeles ledig dag. Väl medveten om hur fort människor raderas ut ur folks medvetande. Idag är det bara en mindre vid frukostbordet på jobbet. Jag vet, för jag har erfarit det själv. Personer som haft en stor roll, vare sig professionell eller känslomässig, som man verkligen förknippar med en arbetsplats, blir som bortglömda dagen efter att de slutat. Som att de aldrig funnits. Någon gång kanske någon apropå något säger: "Minns ni Lilian? Hon hade alltid..." men så kommer det alltid från någon ny: "Vem är Lilian?" Jag tycker att det är lite skrämmande. Vi kan inbilla oss att vi är oumbärliga. När vi i själva verket bara är snöflingor. Unika men inte bestående.

Det är som att jag befinner mig mellan två världar nu. En där jag har glömts bort och en där ingen ännu vet att jag finns. Fast den viktigaste världen finns ju kvar. Den där jag ändå gått upp tidigt idag, för att sonen gärna ville ha sällskap vid frukostbordet. Den där jag skjutsat dottern till tåget. Den där ni finns. Den där mina tankar finns. Den där jag längtar efter och fasar för skolstarten på måndag.

Mitt nya liv. Det börjar nu.