When in London!

På söndagsmorgonen vilade en sammanbiten tystnad över frukostbordet. Jag förstod inte först, men då det tredje enstaviga svaret på ett möjligt konversationslockbete levererades, trillade polletten ner. London! Vi hade ju bokat en resa till London kvällen innan. Det var inte tystnad som vilade över frukostbordet, det var ångest.

Medan jag i mina egna fantasier redan promenerar längs Londons gator, upplever dofterna av dyr parfym utanför Harrods, klappar lejonen på Trafalgar Square och planerar upp reskassan, ägnar sig min man åt en helt annan sorts fantasier. Som magsjuka dagen innan avresa, borttappade pass, felstavade namn på flygbiljetten, det bokade hotellet existerar inte och reskassan kommer inte räcka till mat sista dagen.

Kanske låter texten lite raljerande, men sanningen är att glädjen över resan inte är odelad. Vi är väldigt ovana vid utlandsresande och behovet är heller inte särskilt stort. Vi trivs bra i vår lilla del av världen. Anledningen till stundande London-resa är att vi har sparat länge för att kunna göra en större resa med barnen. Och detta tillför naturligtvis en gnutta extra oro. Det är inte bara vi två, vi har fyra unga vuxna med på resan också. 

När vi började spara till resan såg vi en all-inclusive framför oss, i ett soligt land i södra Europa. Ligga vid poolen och slappa. En resa av det slaget gjorde vi nämligen när barnen var betydligt yngre. På den tiden som barnen tyckte det var roligt att leka i poolen, snorkla i havet och äta sin egen vikt i glass. Men allt eftersom tiden har gått, har vi insett att intressena har skiftat karaktär. Vissa tycker att allt är pinsamt och kliché, vissa är rastlösa och ingen av dem kommer att vilja bada. Möjligtvis ligga i en solstol och scrolla på mobilen mellan måltiderna. 

Efter en hel del stötande och blötande bestämde vi oss istället för att ge barnen London! En stad vi dessutom besökt en gång tidigare, min man och jag, och tycker mycket om. Nu snackar vi alltså inte längre om en vecka i solen, utan tre dagar i potentiellt ösregn eller åtminstone gråväder. Men jag är säker på att det kommer att bli en resa som de kommer att minnas, förhoppningsvis med en hel del ljusglimtar.

Söndagsmorgonens allvar släppte lyckligtvis efter att vi pratat lite om det, släpat fram monstret i ljuset och exponerat dess mörka sidor. Det finns inga garantier för att allt kommer att avlöpa problemfritt och jag är den första att erkänna att det känns lite nervöst. Men det som känns läskigt är sådant vi inte kommer att kunna påverka. Speciellt inte flera månader innan.

Istället åker jag helikopter över London med Google Maps och memorerar restauranger och landmärken. Vi har unnat oss lyxen att bo centralt i närheten av Hyde Park och jag tänker börja resan med att skämma ut barnen med ett tal i Speakers Corner! 

Hear ye, hear ye!

 

Vad du än gör - Läs inte detta!

Som en blank canvas är jag nu när jag sitter inför en nyöppnad möjlighet att förmedla mig med omvärlden. Jag har kli i fingrarna och de väntar ivrigt på kommando från hjärnan. Trummar lätt mot tangenterna och skriver tecken på måfå. jnde klwd lqwo efnp och sedan långsamt: scek jryt abxo wmaq 

Kryptoanalytiker i öst kliar sig i huvudet. Det ser bekant ut... Har de en gammal nyckel? Är det ett kontrollmeddelande eller innehåller det viktig information? Kommer det från ett nutida Bletchley Park eller har en förälder lämnat sin surfplatta till sin 1-åring? Begär förstärkning! - Hej, 40-talet här...

Hörde igår att män är mer benägna att dela vidare information utan att källgranska. Varför? Är det det manliga egot som visar sitt ljusskygga rätta jag? Att visa världen den information som bekräftar ens egna åsikter/ känslor/ tankar/ teorier (läs: ego), istället för att kritiskt fundera över vem som skulle vinna på att informationen sprids. 

Att tänka steget längre. Blir jag duperad? Springer jag just nu min egen antagonists ärenden? 

- Vad snackar du om? Den här texten visar ju att jag har haft rätt hela tiden. Kolla här!

- Jag vet väl inte vem som skrivit den! Men det måste ju vara någon lika förträfflig som jag, jag menar kolla vad det står! Precis vad jag alltid har sagt!

- Det var väl det jag visste! Nu är det bara en tidsfråga. 

#inteallamänochkanskenågrakvinnorockså

Jag vet precis när grannen kör sina barn till förskolan på morgonen. Röstresurserna är inte att leka med. En skrikgråter - alltid! En ilskeskriker för att överrösta och en håller för öronen och skriker att de ska sluta skrika. Men högst av dem alla skriker mamman. In i bilen med er. Vi är sena! Du också! TYYYST, ni väcker lillan! Ta på er bältet. Vi måste åka nu! VILL ni komma försent eller???

Livet ändå...

Jag tänker inte be om ursäkt, jag varnade er redan i rubriken. Det är en särdeles grå och blöt dag, min bil är trasig och mitt kaffe är slut. Men det bekommer inte rödhaken som outtröttligt fortsätter sitt drillande. Tack och lov för rödhaken och när som helst kommer koltrasten börja med sina serenader. 

Det här med fåglarna, det är ju ett tema som återkommer i inläggen. Är det kod? Vem är rödhaken... Red Robin...Robin...smeknamn för Robert? Vem är Robert, eller ska det läsas Trebor? Det är väl inget namn? Trevor är ett namn. Vem är Trevor? Viktigare; vem döper sitt barn till Trevor? Ja vem? Kan bara vara Brittiska underrättelsetjänsten.

Och koltrasten som kommer att börja sjunga. Är det någon från oss? Vilka har inte rapporterat in? Saknar vi någon? Det var Ivans tur att ta med kaffebröd idag, men han har inte dykt upp...

Är vi alla olika?

En idé till ett blogginlägg dök upp när en läsare uttryckte frustration över att man så lättvindigt avfärdar människors tillkortakommanden med att vi alla är olika. Och jag kan relatera!

I grunden är jag övertygad om att det är en bra sak, att vi är olika. Vi kompletterar varandra. Vi har olika starka sidor och olika svaga sidor. Vi har olika drömmar och mål. En del vill ha pengar, en del vill ha frihet, en del vill ha makt, en del vill ha kärlek och en del vill ha tid. Det gör att vi, i viss mån, väljer olika vägar istället för att överbelasta en huvudväg för att nå samma mål.

Så långt är allt frid och fröjd, utmaningen kommer när man börjar utvärdera sin egen roll. Vilka förväntningar man har. På andra, på samhället, på sig själv. Någonting som många faktiskt har gemensamt, är uppfattningen om sin egen betydelse. Det är helt naturligt att utgå från sig själv. Varje tanke, känsla och åsikt tar avstamp i ens egna livsåskådning. Den i sin tur är byggd av tidigare erfarenheter, egna övertygelser och inte minst våra personligheter (arv och miljö).

Allt jag tar ställning till, gör jag utifrån mig själv. Det är en överlevnadsinstinkt. Nu händer det här, hur påverkar det mig? Vilka rättigheter har jag? Vi har ofta bra koll på våra rättigheter, men inte lika bra koll på våra skyldigheter. 

Jag är inte skyldig att hjälpa någon som har det svårt. Om jag själv upplever otrygghet, kanske jag inte ens ser andra som har det svårt. I pressade situationer smalnar mitt synfält och jag fokuserar bara på mig själv. Ännu en överlevnadsinstinkt. 

Vad skulle krävas för att jag skulle se andras nöd och öka min benägenhet att hjälpa till? Jag tror att svaret ligger i vår känsla av trygghet. Det första som händer när vi känner oss trygga är att vi känner upplever ett större lugn. Ja, saker inträffar men jag har en plan. Jag vet hur jag ska hantera den nya situationen.

Det här är ett önskat läge. För om alla kunde känna trygghet, skulle behovet av hjälp och vårt beroende av andra minska. Vad behöver vi för att känna trygghet? Nu kommer vi in på den tunga psykologin och jag kopplar in Maslows behovstrappa. 

Bild lånad av NPF-specialisterna.se.

För att ha en chans att uppnå känslan av trygghet behöver våra grundläggande fysiologiska behov vara tillfredsställda, alltså nivån längst ner. Saknas något på den lägsta nivån kommer vi inte vidare i trappan, vårt fokus ligger på att överleva. 

Om vi tar en titt på vår omvärld, eller vår omgivning, kan vi ganska snabbt konstatera att vi dagligen ser människor som kämpar på nivån längst ner av olika anledningar. Det kan vara utslagna, utförsäkrade, brottsutsatta och människor på flykt. 

Men det kan också handla om människor som på pappret ser ut att ha det bra. Människor med ett jobb, pengar på banken, familj och ett hem. För även om vi har allt på nivån längst ner, kan vi ridas av demoner som inte syns. Jag kanske bär på någonting som gör att jag är rädd att förlora det jag kämpat för. Jag kanske identifierar mig med mina tillgångar, och vem blir jag då om jag skulle förlora ens bara en liten del av dem?

Då är jag på nästa nivå, men jag kommer inte vidare så länge jag drivs av rädsla och oroar mig. Jag uppfyller alltså inte heller kriterierna för trygghet. Nu är vi plötsligt ganska många i samhället som har ett relativt smalt synfält, som inte ser längre än till sitt eget bästa. Som inte ser hur andra kämpar. Som undrar: "Vad fan får jag för pengarna?" 

Det andra som händer när vi upplever trygghet, är att vi ser andras behov. Synfältet breddas. Vi kan se orsak och verkan. Och nu kommer vi till den springande punkten. Vad ska vi göra åt det? Ska vi bara acceptera att alla är olika? Var går gränsen för att i princip omyndigförklara andra? 

Frågan blir än mer komplex när vi tar i beaktande att precis allt påverkas av andras agerande och livsåskådning. Eftersom vi är olika, engagerar vi oss i olika ämnen olika mycket. Vi kanske lägger in olika faktorer i begreppet grundläggande. Bara där har vi en utmaning. Vem har rätt?

Ja, vem har rätt? Det är också en viktig aspekt i frågan. Kan jag verkligen vara säker på att jag har rätt? Är jag upplyst nog att ha en åsikt? Har jag förmågan att ta in allas perspektiv för att fatta rätt beslut?

När jag slänger ur mig att alla är olika kan det låta som en kapitulation inför ett oöverstigligt hinder, men det är snarare ett konstaterande att här behövs det en djupare analys av hur vi ska nå ut till alla med det vi vill förmedla. (Och någonstans hoppas jag att detsamma gäller även när andra använder sig av den frasen.) 

Hur når jag ut till den breda massan med att jag till exempel tycker att man ska ha en viss nivå av beredskap i sitt hem? För alla är inte där. För att jag ska nå ut med mitt budskap krävs det att jag har förståelse för det brus som förekommer mellan mig som sändare och den tilltänkta mottagaren.

Jag kan behöva prata högt, lågt, snabbt eller långsamt för att nå vissa. Jag kanske behöver måla en tavla för att nå andra. Jag kanske behöver spela in en låt som spelas på radion för att nå en del. Jag kanske behöver dela ut flygblad eller knacka dörr.

Men jag måste också vara öppen för att det finns människor som tycker att jag har fel, och att jag faktiskt kan ha fel...

   

Guten Morgen!

Es ist Freitag und ich lerne etwas mehr Deutsch. Men snart är det helg! Ni som är duktiga på tyska får ha överseende med den första meningen. Jag har lååångt kvar om jag ska klara tentan. MEN den goda nyheten är att jag fick en undervisningsfri vecka från utbildningen på grund av högt tempo på kursen innan. Vilket innebär 100% fokus på tyska och min plan är att komma ikapp och även förbereda mig för slutklämmen. Das sind gute Neuigkeiten!

Vad händer i helgen då? Bra fråga, men inte plugga. Troligtvis. Byta vatten på dricksvattendunkarna i källaren kanske. Det är hög tid. Det är nackdelen med att ha en viss grad av beredskap hemma, det ska bytas ut eller roteras. Egentligen skulle jag skapa ett dokument, en lagerhållningslista, så att man lätt kan se när vattnet tappades upp, hur många paket krossade tomater som behöver ätas upp och vad som behöver fyllas på.

Jag har insett att om man ska ha ett lager av matvaror, ska man satsa på varor som går åt i vardagen. Köp inte konserverade laxbullar om du inte kan tänka dig att äta det en dag i veckan, innan de blir otjänliga. Jag köpte en burk med köttfärssås från Felix som jag blev tvungen att äta upp. Milde himmel, en sådan kommer aldrig över denna tröskel igen. 

För den som inte kommit igång med sin hemberedskap ännu, vill jag slå ett slag för MSBs checklista. Den är ganska grundläggande och jag tycker att man ska använda den som inspiration. Byt ut de saker du inte gillar, och köper du saker med förhållandevis kort datum ställer det högre krav på att rotationen fungerar. Tänk gärna på hygienen också. Vad händer om toaletten inte fungerar? Och om värmen slutar fungera, hur håller man sig varm? Kan du elda? Har du något att elda med? Mediciner, vad brukar gå åt? Hur kan ett framtida behov se ut? Sprit- eller gasolköket, fungerar det? Finns bränsle? 

Ett vanligt argument för att inte ha egen beredskap hemma är platsbrist. Man kanske bor trångt. Och det är en utmaning, men handen på hjärtat, vi är väldigt duktiga på att fylla upp våra utrymmen med saker vi inte använder. Kanske skulle en utrensning kunna generera lite plats i några skåp eller lådor? Själv gillar jag att ha tomt under sängarna, men det är faktiskt också en exemplarisk plats för förvaring. 

Ett annat argument är att det är dyrt att bygga upp ett lager. Och det blir dyrt om man köper allt på en gång, men gör det över tid istället. Köp två paket spaghetti istället för ett den här månaden, ett par extra konserver och en tub mjukost. Allt är bättre än inget och snart finns det ett litet lager.

Varför ska man ha ett eget lager då? "Jag betalar ju skatt, kommunen har väl ett ansvar?" Kommunen har en plan för krishantering vid extraordinära händelser. De måste i första hand se till att samhället i stort fungerar. Fokus ligger bland annat på en fungerande räddningstjänst, äldreomsorg, skolor, fjärrvärme och vattenförsörjning. 

Det om detta och från det ena till det andra, det är första mars idag. Våren känns lite seg, men det har börjat sticka upp krokus i rabatten och rödhaken drillar sina melodier. Fåglarna börjar bilda par, precis just nu cirkulerar två glador över ängen och nyss flög ett par svanar förbi. Tranorna har börjat landa vid Hornborgasjön, någon som har koll på hur många det är där nu? Tydligen börjar man inte räkna för antalet redan är uppe i ett par hundratal. Ett annat säkert vårtecken är när jag inte behöver tömma kattlådan lika ofta, eftersom katten plötsligt kan tänka sig att gå utanför dörren. Ibland. När det inte regnar, eller blåser, eller går förbi en människa ute på gatan.

"Får jag lov?"   (hornborga.com)

Just det, ni som är lite äldre förresten. Visste ni att det inte heter imperfekt längre? Det heter preteritum nu. Varför det? För att man inte ska kunna hjälpa sina barn i skolan? För att läroböcker ska ha en anledning att bytas ut, så att förlagen kan dra in lite extra pengar? Och varför byta till något som till namnet påminner om ett oönskat hälsotillstånd? Svenska folkets egenutnämnda språkpolis Sara Lövestam reder ut det hela. Tydligen passar det nya namnet bättre, då preteritum på latin betyder förfluten tid. Jämfört med det gamla namnet imperfekt, som betyder oavslutad, så är jag böjd att hålla med om att det passar bättre. Så det är bara att lära om!

Ha nu en riktigt fin helg, för det ska jag ha! 

(Jag ska göra ett nördigt beredskapsdokument, jäj!)

  

Få godkänt eller betala tio tusen

(Detta inlägg skrivs huvudsakligen på fredag kväll...)

Ja, välkommen till min verklighet. 

Jag vet inte om det rör sig om tio eller tolv tusen, för jag har inte räknat efter så exakt. Men låt mig ta det från början. Min utbildning går inte på helfart, och eftersom jag tog tjänstledigt på heltid (clever me!) behöver jag alltså komplettera med mer studier. För att få fullt från CSN.

Så långt är ni med, yes? Den här terminen fick jag nys om en kort-kurs på YH, men huruvida jag blev antagen eller ej skulle jag få veta först....idag! Alltså behövde jag hoppa på en vanlig universitetskurs, min tyska på 50% fart som ni kanske kommer ihåg, för att säkra CSN-pengarna redan vid terminens start. 

Idag kom då beskedet. Jag är antagen till kort-kursen och den drar igång en vecka in i mars. YEY!

Så nu hamnar jag i en lite speciell situation. Jag kan välja att hoppa av tyskan, men då måste jag naturligtvis betala tillbaka det jag fått ut från CSN för just den kursen sedan terminsstart. Att läsa båda kurserna parallellt med min utbildning är uteslutet, det är stressigt nog ändå. 

Lyckligtvis är tyskakursen uppdelad i två delkurser, så om jag håller ut och ser till att bli godkänd i första delkursen kan jag behålla dessa 7,5 hp. Det borde innebära (jag har inte kontaktat CSN och dubbelkollat ännu) att det är bevis nog att jag studerat och erhållit högskolepoäng under perioden. Då borde jag heller inte behöva betala tillbaka några pengar.

Det jag måste göra är dock att se till att lämna studieförsäkran för den nya YH-kursen, men det borde inte vara några konstigheter. CSN har varit väldigt behjälpliga tidigare över telefon. Just det, jag måste också plugga trippelt i några veckor. 

Jag som lovade mig själv att ta det lugnare den här terminen, eftersom jag tyckte att det var intensivt under den förra. Well, vila får man göra i graven!

Vilket osökt för mig in på nästa happening. Idag hölls begravningen för min mormor. Det blev mycket finstämt och vackert. Och mycket trevligt efteråt då vi träffades och åt mat och tårta. Ingen verkade vilja bryta upp. Men inte så konstigt egentligen. Vi har väldigt trevligt ihop, men vi träffas nästan bara på begravningar. Så får det ju faktiskt inte vara.... Vi ska ta vara på varandra och den tid vi har tillsammans!

Mormors sista transportmedel, inte fy skam!

Jag försöker vara skärpt när jag skriver på bloggen, men jag är osäker på hur framgångsrik jag är ikväll. För jag är helt slut. Den här veckan har tagit oerhört mycket energi, mest på grund av en konflikt med en närstående (men det är ett annat inlägg...kanske) och (nej, ingen arvstvist! 😉 ). Men också den stundande begravningen. När den nu är över och konflikten är... ja, inte borta men... undanstuvad längst in i garderoben, så ska det bli skönt att fokusera på studierna. Faktiskt!

Lördag

Inget plugg än så länge, men så fort jag avslutat mitt inlägg är det jag som plockar fram studiematerialet. Däremot har vi tagit en lång och välbehövlig promenad i skogen. Helt underbart och energidepåerna är laddade. Till och med lite sol fick vi på oss!

Och jag kan också meddela att jag äntligen fått min aktivitetsklocka, den som "ingick" i mobilköpet. Jag vågade ju liksom inte tro på att den skulle komma innan jag faktiskt såg den. Jätterolig leksak, får jag erkänna.

Nu ska jag inte skjuta upp studierna mer... förutom att kattlådan behöver tömmas...hmmm... 

Ha en fin helg!

Goda nyheter

Nä, nu har den här bloggen gått i moll ett tag och jag vill skruva upp energin ett snäpp. I skrivande stund sitter jag och lyssnar på låtar av bland annat Perssons Pack och Svante Thuresson. Bara där har vi åstadkommit en markant höjning av stämningen (har jag sagt att jag var gubbe i mitt förra liv?). Det är ju fredag trots allt.

Jag har en intensiv vecka bakom mig, präglad av examinationer av alla de slag. Jag tror att det på det hela taget har gått bra och godkänd lär jag bli, även om jag kanske hade önskat mig ett VG. Det har liksom hittills varit trenden för samtliga kurser i den här utbildningen. Den som lever får se, som man säger...

De goda nyheterna då? Javisst ja, de kommer här. Jag har troligtvis fått en LiA- (praktik)plats, det är upp till mig om jag vill ha den. Och jag vet inte hur jag ska säga det här, men... det är den mest perfekta praktikplatsen! På en kommun. Jag fick välja mellan två områden inom mitt skrå och ett av dem var verkligen något jag brinner för. Vi bara tittade på varandra och fån-flinade. Match made in heaven! 

Till saken hör att jag har ännu en intervju inbokad på måndag med en annan kommun. En vis person (tillika bloggare och läsare) sa en gång: When it rains, it pours. Fast när jag nu lånar uttrycket så är det i den mest positiva bemärkelse. För jag har sökt ganska många praktikplatser och antingen har jag fått avslag eller inget svar alls. Den senare kommunen stämmer in på det sistnämnda, och jag hade gett upp hoppet om att höra av dem. Vilket föranledde min ansökan till kommun två. Och nu hörde de alltså av sig i princip samtidigt.

Jag gillar transparens, så när kommun ett frågade om jag även sökt hos kommun två, så svarade jag naturligtvis ja. Och att jag ska träffa dem på måndag. Inga konstigheter alls, och kanske har de en viss kontakt och visste redan svaret på den frågan. Tänk vad pinsamt om jag försökt mörka... 

Det roliga var att kvinnan som intervjuade mig gått samma utbildning som jag går nu, och det gjorde även mannen som var med i början på intervjun och ansvarade för det andra området som jag inte valde. Bra betyg för utbildningen ju!

Så himla trevliga människor och jag var hög på ett lyckorus hela vägen hem.

Det var de goda nyheterna. Jag hoppas att ni får en trevlig, eller rent av fantastisk, helg!

Så trött

Men jag sover bra, väldigt bra till och med, och det är jag så oerhört tacksam över. I skolan är det hektiskt, både förra och denna veckan är galna. Det är inlämningar, redovisningar, uppkopplade dagar och imorgon tenta. Och jag ligger efter. Åtminstone med mina mått mätt. Jag kämpar mig fram med näsan precis ovanför vattenlinjen, i ett hav med lite för höga vågor. 

Helgen hade behövt läggas på studier, men nu gick vi igenom mormors lägenhet istället. Hur gick det då? Jo, lördagen var en walk in the park. Jag kände mig stark, inte särskilt känslomässigt berörd. Det här gå ju riktigt bra, tänkte jag och sträckte på mig. Men söndagen, ack söndagen. När vi var färdiga med det vi tänkt oss, stannade min bror upp i hallen och lät blicken dröjande vandra mellan rummen. "Ja, då kanske det är sista gången man är här då!" Då händer det något, jag känner hur något krackelerar och hela mitt inre skriker till min bror att vara tyst. Ett ord till i den ödesmättade tonen och jag kommer att brista.

Men han sa inget mer. Mamma svarade något ofarligt och sedan var ögonblicket över, men någonting hade förändrats. Jag tillät mig att titta på de nu tomma väggarna, där det precis hängt tavlor, fotografier, vepor och minnessaker. Sådant som gör en lägenhet till ett hem. Allt var nedplockat nu och då kom det över mig igen. Mormor kan inte komma tillbaka, för nu har hon inget hem här längre. Det finns ingen plats för henne på jorden. 

Det är en orealistisk tanke. Såklart. Min mormor har dött, hon kan inte komma tillbaka. Jag vet det. Men känslan, det definitiva. Att det var på riktigt. Och det är ju inte min mormor som jag till varje pris vill hålla kvar. Jag är glad att hon äntligen fick somna in, att hon inte behöver kämpa mer. Det som är svårt att skiljas från och som jag nu måste hitta ett sätt att förhålla mig till, det är någonting inom mig. En barnslig vilja att allt ska få vara som det alltid varit. Att mormor och morfar ska få fortsätta åka på sina campingsemestrar, att det ska dimpa ner vykort vid varje födelsedag och namnsdag och att det bara alltid ska få vara så.

Jag tror att vi närmar oss pudelns kärna, varför jag till synes sörjer min mormor mer än min morfar. Han gick bort för några år sedan, och visst var det sorgligt. Men inte som nu. Och det nog här den ömma punkten ligger, för jag har insett att jag också sörjer min morfar nu. Så länge min mormor fanns kvar och gick runt i det hem som även var min morfars, så fanns han kvar. När mormor försvann, tog hon honom med sig. Nu är båda borta och det liv de hade tillsammans. Det liv som spelat en så stor roll i mitt eget liv. En grundpelare! Borta!

Jag har varit förskonad från sorg. Jag är förhållandevis gammal när jag upplever detta för första gången. Jag har själv levt och upplevt, och jag har svårt att föreställa mig hur jag skulle ha hanterat detta tidigare i livet. Som så många andra ofta tvingas till. Barn som förlorar sina föräldrar. Föräldrar som förlorar sina barn. Hur? Jag är så tacksam för alla som finns i mitt liv och alla som en gång har funnits. Tänk vad berikande ändå, att ha haft en sådan mormor och morfar. Och att jag fick ha dem så länge...

Ni amatörpsykologer därute som läser detta och tänker att: Hon borde bli bättre på att hantera sina känslor. Och visst är det så. Jag borde kunna gråta inför min mamma och min bror, vi delar ju sorgen. Men det är ett arv, från just den här grenen. Jag känner igen den från min mormor, från min mamma och jag vet att jag har den. Och jag är medveten om fördelarna med att öppna sig, dela med sig och välkomna. Det stärker band. Jag vet! Men inte nu, kanske sen...