Jag - smålänning?

Jag får säga att det finns många fördelar med att börja köpa aktier. Den första och mest uppenbara är att jag investerar i min framtid, jag har upprättat ett sparande. Ordet sparande i sig är nåt såpass osexigt, men jag har försökt att lägga en grund för mitt sparande genom månadssparande i ett antal fonder. Det får representera den osexiga och tråkiga biten. Resten köper jag aktier för! Yeeey! Jag shoppar och sparar samtidigt, kan det bli bättre? Svaret är faktiskt; JA, det kan ju det, och det leder oss in på ytterligare en fördel med min börshandel.

Jag har nämligen blivit mer medveten om var mina pengar går. Det i sin tur leder till att jag inför varje potentiellt köp i livet, tänker igenom beslutet en gång till. Behöver jag verkligen detta? Är det ett nödvändigt köp? Allt som oftast blir svaret nekande och jag lämnar affären med alla pengar kvar på kontot. Alltså, rent krasst, varje gång jag lämnar en butik utan att ha köpt något har jag sparat pengar. Med det sagt vill jag passa på att poängtera att jag inte hårdsparar, jag lever rätt gott också, för vem vet vad som händer imorgon? (Däremot är det förbannat surt att dra på sig fortkörningsböter. Jag har naturligtvis bara mig själv att skylla, men det är svårt att inte föreställa sig vilka aktier jag kunde ha köpt istället för de pengarna, om de nu ändå inte ska ligga på mitt konto. Så håll koll på hastigheten, folks!)

Ännu en fördel är att barnen märker av mitt intresse och blir nyfikna. Jag har lyckats få dem att inse att så fort man får en inkomst, så är det viktigt att en liten del går till ett separat sparande. Hur lite det än blir varje gång, så växer deras kapital. Nu när det har gått ett tag, tycker de att det är väldigt roligt att titta till sina pengar då och då för att se hur "rika" de är. För egen del hade jag önskat att även jag hade fått det tänket med mig redan från barnsben. Nu var jag över 35 år innan jag ens började tänka på ett framtidsspar. Små riktade sparande har jag haft lite längre (men max ett par, tre år), såsom Bilspar, Resespar och ett litet Buffertspar. Men pensionen har alltid känts svår och snårig, och har därför aldrig blivit av. Förhoppningsvis har nu barnen fått med sig en vettig grundsyn på sparande.

Väl mött!

Edsvidsleden, Trollhättan 2020-01-25

Vad passar väl bättre en lördag efter löning, än att packa ryggsäcken och ge sig ut i en blek januarisol? Planen var att komma iväg i hyfsad tid, eftersom sträckan är 13,3 km lång. Ändå tog vi inte våra första steg förrän kl.11:40 på leden. Vi utgick från Åkerström, som är den sydligaste "påfarten".

Jag har länge haft den här rundan i åtanke, på min "To-Go-List" så att säga. Men det har alltid kommit något emellan. Jag har hört gott om den, och jag kan bara stämma in i lovsången. Varierande underlag och miljö, allt i från bäckravin till hedlandskap. Nära-älven-upplevelser och motionsspår, villaområde samt våtmark och skog. Kort sagt, det finns något för alla! Ett tips kan dock vara att ta ett par rejäla skor/ kängor, för bitvis var det lite lerigt. Med tanke på årstiden är det i och för sig inget anmärkningsvärt.

Snart rast under eken

Efterrätt

Jag måste erkänna att jag gjorde en missbedömning gällande min matsäck. Jag packade bara ner en macka, visserligen en dubbelmacka på kavring men det hade varit gott med en Varma koppen som komplement. Kaffe och några chokladbitar slank också ner.

En trevlig bonus fick vi också i form av ett generöst djurliv. Vi hade turen att se både rödräv och älg. Lite nervöst var det att se älgen, men den höll till intill ett motionsspår, så den var nog ganska van vid människor. Räven uppenbarade sig inte långt från vår rastplats, den tittade på oss en kort stund som för att avgöra om vi utgjorde ett hot eller ej. Vi hann få ett suddigt foto innan han raskade iväg.

Min stegräknare på telefonen (kanske inte den mest tillförlitliga, men ändå) visade 22.600 steg när vi väl kom fram till bilen. Klockan var då 16:40 och det hade börjat skymma. Jag ska inte sticka under stol med att det var skönt att komma hem och lägga upp fötterna. Det blir definitivt en runda till så småningom, när grönskan kommit igång och fåglarna fått vårkänslor.

Väl mött! 

Vissa investeringar är bara så värda!

Jag lever i en underbar och brokig familj, där vi varannan vecka är sex medlemmar och däremellan bara två. Så intensiteten varierar från vecka till vecka, kan man milt uttrycka det. De veckor då vi har lyckan att ha våra fyra barn här, skulle jag inte byta bort mot allt guld i världen (möjligtvis choklad), men ibland skulle det vara skönt att kunna stänga dörren om sig. Om så bara för en halvtimme (och inte bara på toaletten). Vi vuxna har ingen naturlig hängplats. Soffan i vardagsrummet är belägrad, och från tv:n hörs ett ständigt brus av hysteriskt förvrängda barnprogramsröster, som får mig att bara efter ett par minuters exponering utveckla nervösa ryckningar. Visst är jag kapabel att klämma mig ner i soffan och byta kanal, alternativt även stänga av tv:n. Men då börjar barnen plötsligt intressera sig för vad jag skriver eller surfar på.
"Hur länge har du kollat på den sidan egentligen?" eller 
"Varför står det mitt namn där, skriver du något om mig?" eller
"När ska vi äta, jag är hungrig (en kvart efter frukost)?" eller
"Vem är det på den bilden, är du kompis med honom (indisk man, i traditionellt indiska kläder, i Indien som håller i, inte bara ett, utan två gevär)?" eller
"Får jag låna datorn och kolla på saker som jag kan önska mig när jag fyller år (om sisådär tio månader)?"
Vid köksbordet går det att hålla till kortare stunder, alltså mellan måltiderna, men då tillkommer mecket att flytta laptopen. Eftersom den har ca tio år på nacken, är sladden ett måste....ja ni förstår ju hur jobbigt!?! Och sovrummet har hittills inte varit något alternativ, då den enda sittvänliga möbeln varit sängen: Hej Nackspärr!

Men idag! Idag gjorde jag något craaaazy och köpte en fåtölj på IKEA. Jag hade siktat in mig på en öronlappsfåtölj i grön sammet, men blev kär i en helt annan. Jag fick plocka ner Audrey Hepburn från väggen, flytta på linneskåpet i sovrummet (åt helvete med symmetrin), omplacera en ej sittduglig stol från typ 1800 kallt och sen kunde jag trycka in min lilla fåtölj, ett litet litet bord och en golvlampa i ett hörn....och där var den. Min lilla vrå av världen. Att jag ska sitta där och bara vara! 😎

Väl mött!

Skidhyra - lättad och luspank

Januari är den fattigaste månaden för många, sägs det. Jag förstår att det lätt kan bli så, lönen ramlar in några dagar tidigare och så är det där med julklappar. Men jag skulle personligen må ganska dåligt om jag inte hade stenkoll på kulorna. En budget över julklappsinköpen är ett måste, dels för att jag vill att det ska bli hyfsat rättvist barnen emellan, men också för att det är så roligt att shoppa loss. 

Jag hade klappat mig själv på axeln efter att ha tittat till mitt "konsumtionskonto" och konstaterat att jag låg bra till, trots att det är ungefär tre veckor kvar till lön. Den axelklappen fick jag ta tillbaka fortare än kvickt, för i nästa stund insåg jag varför jag inte alls borde känna mig så nöjd med mig själv. Jag hade en liten surdeg liggandes, nämligen skidhyra och liftkort. 

Det var naturligtvis ingen nyhet, vi åker skidor varje vinter. Men någonstans hade förnekelsen tågat in och tagit över. Dels för att det är svindyrt (smart att vänta till januari också va?) och dels för att det är sååå tråkigt. Starta upp en nio år gammal dator, försöka logga in, fel lösenord, prova nästa, ok kanske stor bokstav,  nähä...behöva resa på sig för att leta rätt på facitgömman. Väl inne, ange åkare, storlek på pjäxorna? Resa på sig igen och leta rätt på måttband, papper och penna...."BARN, KOM HIT LITE!" "Nej NU, tack!" "Ställ foten på pappret, hälen mot väggen." "Ja, PÅ pappret, nej vänta nu flyttade det sig, lyft på foten igen..." "Det är ingen tävling, men ja du har större fötter än din storasyster." osv osv...

När detta väl är över, känner jag mig återigen nöjd och tämligen lättad. Luspank men lättad, för det är inte mycket som är värre än att ha saker hängande över sig. Jag är mycket medveten om att det jag just beskrivit är ett i-landsproblem, en ickefråga. Jag är privilegierad som har möjlighet att ta med mig familjen för att åka skidor en gång om året, långt ifrån alla har det och det är ingenting jag skulle våga ta för givet. 

Väl mött!

Potatis- och purjolökssoppa

Efter tips från sonen (vilket ska erkännas mottogs av mig med en smula skepsis), lagade jag för första gången i mitt liv potatis-och purjolökssoppa. Tydligen är det hans favoriträtt i skolan, men ni ska veta att jag har gett mig på andra rätter också som de uppskattar i skolmatsalen. Resultatet blir dock nästan alltid en rynkad näsa och kommentaren att det smakar annorlunda i skolan. "Thanks for trying", liksom!

Så ni förstår att jag tog mig an denna nya rätt med ett stukat självförtroende, men döm om min förvåning när både sonen och dottern älskade den. Jag tror "asgott" blev betyget från sonen och det tillhör inte vanligheterna. Ett positivt omdöme från honom är annars en axelryckning och ett "det var väl okej".

En oredigerad och sent påkommen bild av kreationen.

Jag ska faktiskt passa på att erkänna ett misstag jag gjorde, då jag trodde att jag förstört hela soppan. Istället för en tesked timjan, öste jag på med en matsked. I ren panik försökte jag fiska upp de små bladen med en sked, men de små jäklarna var överallt och flyttade sig retfullt när skeden närmade sig. Det var bara att hålla tummarna för att barnen inte skulle märka något, och i värsta fall är det inte långt till pizzerian.

https://www.ica.se/recept/kramig-potatis-och-purjolokssoppa-716077/ 

Väl mött!

Tyngdtäcke

Inte på grund av Börje Salmings förvånade och smått nyfrälsta tillrop, om vilken positiv inverkan tyngdtäcket har på hans sömn, utan snarare tack vare tanterna på jobbets begeistring över detsamma, går jag nu och överlägger med mig själv huruvida ett sådant skulle kunna hjälpa sonen att komma till ro på kvällarna.

Jag lider med honom, då jag hör honom tassa runt på övervåningen i olika ärenden såsom att dricka två munfull vatten pga (inbillad av rastlöshet?) törst, eller ännu ett i raden av toalettbesök, just för att sömnen inte vill infinna sig. Jag var själv likadan. Jag kunde ligga i timmar och vrida och vända på mig. Titta på klockan med en alltmer tilltagande frustration, eftersom jag visste att larmet snart skulle gå igång med sin skärande iver att markera starten på den nya dagen.

Det som får mig att tveka är priset. Jag är rätt säker på att Börje Salming fick sitt täcke gratis i utbyte mot hans 4 sekunder i deras reklam. Rätt schysst timpeng ändå! Det kanske inte alls hjälper min pojk att komma till ro, utan istället blir en grogrund för klaustrofobi. Nåja, i värsta fall får jag väl vidga täckets användningsområde en smula. Vem vet, det kanske duger alldeles ypperligt som duk på bordet till trädgårdsmöblerna. Där lär nog åtminstone inte bäras iväg med första bästa vindpust.

Väl mött!

När en nynnare möter en annan

Jag har alltid låtit. Nu menar jag förstås inte på något "högljutt bekräftelsebehov-se-mig-sätt". Nej, jag har nynnat mig genom livet. Har det inte funnits någon låt att sjunga med i, har jag alltid en melodi på lut i huvudet som jag kan nynna. Det är ingenting jag gör medvetet och första gången det slog mig att andra också faktiskt kunde höra mig, var jag inte helt liten men ett barn likväl. Vi var i köket, min pappa och jag, och grejade med något, när han plötsligt tittar upp på mig med ett snett leende och säger (på genuin bohuslänska); "Du låter värre än Bertil Hilmersson!" I samma stund han sa det, visste jag vad han menade. Jag inser att detta kräver en närmare förklaring. Bertil Hilmersson var en äldre man som kom på besök till vår gård ibland, vad hans ärenden gällde lade inte min barnhjärna på minnet. Det kom ofta besök då min pappa var lantbrukare, och även arrenderade ut en del mark. Eller så ville man bara ha en kopp kaffe och en pratstund. Just denne herre hade egenheten att humma mellan både ord och meningar, ett dovt och ljudligt "mmmmmmmmm" som fyllde hela köket. Nu minns jag också att han hade jättelika nävar, min hand försvann helt i hans när vi skulle hälsa. Nåväl, det var bara en parentes. Min pappas kommentar fick mig ingalunda att sluta låta. Snarare blev det ett stående skämt, oss emellan. För den närmsta tiden efter händelsen bytte jag mitt nynnande mot ett betydligt mindre melodiskt hummande, så fort jag fick syn på pappa.

Det har varit ett normaltillstånd för mig att nynna, och jag har inte reflekterat över huruvida andra också ägnar sig åt detta eller inte. Tills jag en dag i vuxen ålder befann mig i en matvaruaffär och stod och värkte över vilket ris jag skulle välja i hyllan. Då närmar sig en medelålders kvinna och jag hör henne nynna på långt håll. Det är alltid lite obekvämt att stöta på en människa som inte följer de sociala koderna i samhället, varför jag, illa till mods, bara grabbar tag i första bästa rispaket för att så fort som möjligt komma ifrån denna speciella person. För vem vet vad mer hon kan ta sig till? Kanske börja prata för sig själv?

Ja, det gick faktiskt upp för mig, redan när jag med raska steg gick mot kassan, att det lika gärna kunde varit jag. Eftersom jag inte tänker på när jag nynnar eller är tyst, så skulle jag kunna ha gått omkring i mejeriavdelningen och samtidigt bjudit på en bit ur Sound of Music, medan mina medkunder diskret och besvärat drog sig bort från mig.

Nästa steg i tankekedjan får mig att le. Tänk om alla gick omkring på det viset. Hur roligt hade inte det varit? De stackars butiksanställda hade visserligen ständigt fått ha proppar i öronen, men vilken källa till samtalsämnen det hade kunnat bidra till. "Ursäkta, melodin du nynnar känner jag igen men kan för mitt liv inte placera den. Vilken är det?" Eller kanske "Ursäkta, jag har fått en hemskt irriterande låt på hjärnan och kan inte bli kvitt den. Vilken låt har du?"

Vad sägs om att trotsa de sociala riktlinjerna och istället hylla olikheterna? Så länge vi inte kränker eller skadar någon annan, tillför det bara lite extra krydda i vardagen!

Väl mött!