Skidhyra - lättad och luspank

Januari är den fattigaste månaden för många, sägs det. Jag förstår att det lätt kan bli så, lönen ramlar in några dagar tidigare och så är det där med julklappar. Men jag skulle personligen må ganska dåligt om jag inte hade stenkoll på kulorna. En budget över julklappsinköpen är ett måste, dels för att jag vill att det ska bli hyfsat rättvist barnen emellan, men också för att det är så roligt att shoppa loss. 

Jag hade klappat mig själv på axeln efter att ha tittat till mitt "konsumtionskonto" och konstaterat att jag låg bra till, trots att det är ungefär tre veckor kvar till lön. Den axelklappen fick jag ta tillbaka fortare än kvickt, för i nästa stund insåg jag varför jag inte alls borde känna mig så nöjd med mig själv. Jag hade en liten surdeg liggandes, nämligen skidhyra och liftkort. 

Det var naturligtvis ingen nyhet, vi åker skidor varje vinter. Men någonstans hade förnekelsen tågat in och tagit över. Dels för att det är svindyrt (smart att vänta till januari också va?) och dels för att det är sååå tråkigt. Starta upp en nio år gammal dator, försöka logga in, fel lösenord, prova nästa, ok kanske stor bokstav,  nähä...behöva resa på sig för att leta rätt på facitgömman. Väl inne, ange åkare, storlek på pjäxorna? Resa på sig igen och leta rätt på måttband, papper och penna...."BARN, KOM HIT LITE!" "Nej NU, tack!" "Ställ foten på pappret, hälen mot väggen." "Ja, PÅ pappret, nej vänta nu flyttade det sig, lyft på foten igen..." "Det är ingen tävling, men ja du har större fötter än din storasyster." osv osv...

När detta väl är över, känner jag mig återigen nöjd och tämligen lättad. Luspank men lättad, för det är inte mycket som är värre än att ha saker hängande över sig. Jag är mycket medveten om att det jag just beskrivit är ett i-landsproblem, en ickefråga. Jag är privilegierad som har möjlighet att ta med mig familjen för att åka skidor en gång om året, långt ifrån alla har det och det är ingenting jag skulle våga ta för givet. 

Väl mött!