torsdag, februari 01, 2024

När ett liv tar slut

Igår somnade min lilla mormor in. Som hon har stretat emot. Hållit sig kvar vid livet med näbbar och klor. Hon hade egentligen ingenting kvar, förutom ett exceptionellt minne och sin klarsynthet, kroppen hade givit upp. Det skicket hon befunnit sig i de sista åren, kan nästan vara att betrakta som ett straff. Eller en menande knuff i riktning mot den väg hon igår äntligen slog in på.

Jag är inte religiös och jag tror inte att hon var det heller. Men någonting fick henne att frukta döden. Det är ju den största ovissheten och kanske är det skäl nog att börja tvivla på sin övertygelse, när tiden börjar rinna ut. Åtminstone om man vet med sig att man kanske inte varit den allra lättaste människan att leva med.

För mig var hon den perfekta mormodern. I mina ögon fanns det ingen vackrare när jag var barn. Idag vet jag inte vad som fick mig att tycka det. Kanske för att hon alltid hade rött läppstift och smycken. Även till vardags. Egensydda kjolar och färgglada, glittriga blusar. Inomhusskor med klack. Klack-klock, klack-klock, klack-klock lät det när hon gick över golvet. Domp-domp-domp, över mattorna. För hon var alltid på benen. 

I köket, gud vet vad hon gjorde där med all tid. Lagade mat, diskade för hand, bakade, dukade, passade upp. I klackar och halsband som studsade över bysten i takt med hennes skyndsamma steg genom rummen. Plockade fram kritor och målarböcker, lyfte ner lådan med bondgårdsdjur i plast eller satte på kassettband med Disneyklassiker. Från köket hördes hennes gnolande, men jag visste aldrig vad hon sjöng på. Det var bara ett ljud som hörde ihop med mormor. 

Ibland satt hon ner. Då satt hon mellan mig och min bror och läste sagor. Jag satt alltid och drog med mitt lilla barnafinger över hennes mjuka blodådror, som höjde sig under huden på hennes hand. Jag vet ingen som hade så lena händer. De var som varmt silke, det var knappt att man förnam huden. Så var det även sista gången jag träffade henne och jag strök henne över handen. Så mjuk. Så varm. Så skör. Nu finns bara minnet av hennes hud kvar. 

Det hände att vi fick leka med porslinsfigurinerna i bokhyllan. Om vi satt på mattan. Den stora bordercollien, pojken i gungan och flickan med katten och den röda bollen. Damen som sjöng opera och den vita svanen. På lördag ska vi åka till lägenheten. Kanske finns någon av dem kvar. Vem vill ha vad? Hur delar man upp en människas tillhörigheter, utan att känna sig som en hyena? Hur kan man avstå från att rädda saker, som mormor bedömt som tillräckligt viktiga att ha med sig till sin sista stund? Som hon har tagit med sig genom livet. Som hon har tänkt att vi kommer att vilja ha när hon är borta...

Jag är inte ledsen. Jag är sorgsen. Jag är lättad. Hon fick ett bra liv. Trots allt. Trots att hennes tillvaro hängde på en skör tråd, de första tre åren i livet. Om en människa inte är perfekt, får man komma ihåg att man aldrig vet allt om någon. Det går inte att veta hur olika händelser påverkar en som individ. Hur olika människor påverkar en. Hur minnen påverkar en. Hur andras minnen påverkar en. Hur andras föreställningar om en påverkar en. Allt detta och hur man hanterar det, är vad som gör oss till de vi är. 

Jag är inte ledsen. Jag gråter inte. Jag saknar min mormor, men det var inte samma lilla mormor som somnade in igår. Det är en lättnad att nu få minnas henne som hon var, utan att få dåligt samvete. Nu får jag ta med mig min mormor i hjärtat och göra henne till det vackra minne som hon förtjänar.

lördag, januari 27, 2024

Vilka räknar i helgen?

Det var nästan skönt att igår få komma tillbaka till köksbordet och studierna igen. Jag har nämligen just kommit hem från den årliga skidresan. Inga brutna ben, däremot ett lagom svart blåmärke på höften. Men det var bara för att barnen ville prova på snowboard. Och då tänkte jag att även jag skulle passa på. Jag har provat en gång tidigare, för tio år sedan. Det gick inte bra då heller, men åtminstone bättre än i år. Jag tror inte ens att jag gav det en halvtimma den här gången, för vet ni? Jag har blivit både äldre och stelare och på de få gångerna jag ändå hann ramla, märkte jag hur illa det tog på handlederna. 

Jaja, jag vet att man inte ska ta emot med händerna. Men vad hjälper det? Gamla hundar och allt det där... Jag bestämde mig som sagt ganska snart för att det inte var värt att riskera liv och hälsa. Men tre av fyra barn behöll faktiskt sin bräda och blev riktigt duktiga på det. Mysigt att vara iväg på skidsemester såklart, men gudomligt att komma hem.

Komma hem till fåglar som vill bli räknade, för det är ju den stora fågelräknarhelgen nu. Den pågår mellan 26-29 januari och är ni nyfikna på vad det går ut på eller hur man gör, så gå in här och läs mer. Enklast är att rapportera i appen som heter Vinterfåglar inpå knuten. Jag älskar verkligen att sitta och titta på fåglarna utanför, så nu vet ni vad jag sysselsätter mig med i helgen. Ja, förutom allt skolarbete som jag hamnat efter med då. 

Apropå skolarbete, så har jag nu fått ännu ett godkänt betyg i en högskolekurs. Skönt att kunna lägga ytterligare 7,5 poäng till listan och även lägga den till handlingarna. Detta var en kurs i Arbetsledning och för tillfället känner jag mig nöjd med kurser i arbetsvetenskap. Jag är glad att jag valde ett språk för den här terminen och tyska verkar riktigt roligt. Än så länge.

Kall tall!

Om jag lovar att fortsätta plugga nu, så kan väl ni lova att ni räknar fåglar i helgen? 

Ha en fin lördag, vänner!


torsdag, januari 18, 2024

Känner mig som en tennisboll - konsumentens klagan

Det är inte formen och inte färgen, utan att slås fram och tillbaka mellan olika spelare på en obegriplig plan. Jag nämnde i ett tidigare inlägg att jag köpt en ny telefon, en ny-ny telefon. I köpet skulle även en klocka ingå. Jag är inte särskilt prylig av mig, men jag kan se nyttan med en klocka som är kopplad till mobilen.

Till exempel när jag är ute och går och har stoppat ner mobilen på nåt bra ställe. Om det skulle komma ett meddelande kan jag bara kolla på klockan för att se om det är något som behöver svaras direkt på, eller om det kan vänta tills jag kommer hem. Det är inte alltid man har lust att krångla fram telefonen, som i snöstorm eller under en cykeltur. 

Jag måste inte vara anträffbar hela tiden och jag måste inte heller kasta mig över nya uppgifter, så som det kanske framstår nu. Det handlar egentligen mest om att vara tillgänglig ifall det skulle vara något viktigt med en nära anhörig. Att något av barnen behöver hjälp till exempel. Förr fick man leva med ovissheten, när livet inte var konstant uppkopplat. Men det är skönt att veta att barnen vet att det går att nå mig.

Jag hade väl i princip redan bestämt mig för den här telefonen, så klockan var inte avgörande i det beslutet. Men det betyder inte att jag inte vill ha den, den är som sagt en bonus jag kan ha nytta av. (Eller ja, bonus och bonus. Den är väl inprisad i telefonen ändå!) Tror ni att jag har fått någon klocka?

Helt riktigt, den lyser med sin frånvaro. Jag avvaktade ett tag ifall den skulle skickas separat, men tillslut kände jag att det var lite för tyst från leverantören. Så jag kontaktade Hallon. Som återkopplade efter en vecka och hänvisade mig till Samsung, för det var deras kampanj. Så jag kontaktade Samsung, som i sin tur hänvisade mig till sin kamanjpartner Aditro. 

På deras sida kunde jag klicka mig in specifikt till min typ av ärende. Så bra! Lite för bra kanske? Nästan som att det fanns en tanke? Ett system för kunder som orkar vara lite besvärliga? Jag följde de instruktioner som fanns och gjorde en registrering, för att sedan vänta. 

Idag fick jag ett meddelande, där "Karl" inte hittade min registrering. Hade jag gjort någon? För den skulle nämligen göras genom Samsung Members-appen. Just den detaljen hade inte framgått någonstans. Ladda ner appen, leta fram rätt kampanj och gör samma registrering igen. Sedan svarade jag "Karl" att jag gjort som han sa och att han gärna får återkoppla. Nu går jag åter i väntans tider. 

Tänk om jag lyckas? Tänk om jag får en klocka endera dagen? Sjukt att ens behöva ha de tankarna. Klockan skulle naturligtvis kommit i samma paket som telefonen. Punkt! 

Ha en god lunch, vänner!

Glädjande uppdatering: Jag kan se fram emot att få min klocka skickad till mig om 4-6 veckor! Tjoho!

tisdag, januari 16, 2024

Vips...

...så har det gått ännu en vecka. Mycken blod, svett och tårar har flutit under dess bro. Intensiteten är hög och högre lär den bli, då min kurs i tyska officiellt drog igång igår. Det är med blandade känslor jag förlikar mig med detta faktum. Kommer jag orka? Samtidigt som jag ser fram emot att introduceras till ett för mig nytt språk. Ett språk som jag minns från högstadiet att bara plugghästarna valde. På grund av grammatiken. Själv valde jag franska. Någonting i den franska kulturen tilltalade mig redan då, kanske melodin och uttalet. Franska var vackert, tilltalade sinnen man i den åldern knappt kunde förnimma, föreställningen om pittoreska byar, böljande vinfält och medryckande chansons. Tyska var autobahn, fabriker och räta linjer. 

Men det var då. Nu vet jag att det finns mat som kallas schweinshaxe (ännu för mig outforskat, men har hört lovsången), god öl och vacker natur. Och Mozart. Och böljande vinfält även i Tyskland. Jag som nyfrälst Riesling-älskare bara måste åka på en vinsafari genom både Tyskland och Frankrike. Hur begränsar man sig ens där??? 

Det är onödigt kallt i vårt avlånga land, termometern visar -22,2. Vad ska det tjäna till? Det finns inga isbjörnar som tackar för det på mina breddgrader. Snart ingen annanstans heller, om man får vara lite dystergök.

Jag mottog ännu ett betyg för avslutad kurs, och jag är tacksam och glad. Än så länge har det gått bra i utbildningen. Egentligen spelar det inte så stor roll vilket betyg man får, så länge det inte är U. Kunskaperna får man ju ändå, trots allt. Det skriver jag bara för att jag vet att det kommer kurser som inte kommer att engagera mig på samma sätt, som är mer av ett nödvändigt ont. ;-)

Igår var jag hos en kompis och myste med fyra islandshästar. De är som stora och supermjuka nallebjörnar, pälsen är helt fantastisk. Vilka fascinerande djur ändå?!

Jag satt och kollade på lite klipp igår från Folk och Försvars rikskonferens 2024. Jag började såklart med Carl-Oskar Bohlins framförande, då det tydligen väckt en del debatt. På det hela taget tycker jag att det är bra att man börjar prata om det, sedan kan man tycka vad man vill om hans retorik. Man var överens om att uppbyggnaden av försvaret går framåt, men för långsamt.

Budskapet verkade vara att man ska förbereda sig, men jag tror att gemeneman har lite svårt att ställa sig de rätta frågorna. Man har svårt att föreställa sig det scenario som man ska förbereda sig på. Man har svårt att se sin egen roll i totalförsvaret. Man kanske inte ens vet om att man ingår i totalförsvaret, vilket ju de flesta gör som är mellan 16-70 år. 

Och det är nog där man måste börja. Med att prata om det. Försöka nå ut. Det kan tyckas överväldigande när man ska ta in all information, men det räcker att börja hos sig själv. Vad gäller för mig? Innebär min sysselsättning någonting som kan spela roll om Sveriges säkerhetsläge skulle försämras? Jobbar jag som lärare, förskolepedagog, kollektivtrafikförare, inom vården? Ja, då spelar jag en viktig roll i totalförsvaret. 

Många tänker kanske att försvaret bara handlar om det militära, men samhället måste fortsätta att fungera. Det är det som utgör det civila försvaret, och tillsammans med det militära försvaret blir det totalförsvaret. 

Företagare behöver ställa sig frågan vad som händer med deras verksamhet om krisen eller kriget kommer. Kan vi fortsätta som vanligt eller kan vi behöva ställa om vår produktion? Till vad i så fall? Att vara flexibel i sin verksamhet kan innebära win-win, men det är bra att ligga steget före och ha en plan.

Det här är ingenting vi väljer själva. Om det värsta skulle inträffa, kommer det att innebära förändringar för många. Och det bästa sättet att hantera det på, är att börja fundera, planera och ställa frågor. Vet man inte vad som gäller, så fråga! Fråga arbetsgivaren. Fråga kommunen. Gå in på MSB och börja surfa runt lite. Börja här vettja.

Det här blev inte det inlägg jag hade tänkt skriva från början, men det här är intressant tycker jag. Jag avskyr själv att inte ha koll på läget, och det är en anledning så god som någon att börja ta reda på hur saker fungerar.

Hoppas att ni får en härlig tisdag. Det är kallt, men oerhört vackert ute.

Krispigt, som det heter nuförtiden.

Har jag nåt på näbben eller?

När kommer maten?


söndag, januari 07, 2024

Fumlans ekonomi

Bloggen har tydligt riktat om sitt fokus i och med att jag bestämde mig för att pausa arbetslivet till förmån för studier. Av förklarliga skäl tappade jag lusten att rapportera om sparkvot och mina förehavanden på börsen. 

Jag slutade spara på börsen i årskiftet -21/-22 för att bygga en buffert. I augusti 2022 var jag nöjd med min buffert och skolan började. CSN blir man inte jätterik på, men när det blivit något över har jag satt in det på börsen. Någon tusenlapp här och någon tusenlapp där. 

Bufferten har jag inte rört under normala månader. Men vissa födelsedagar och de båda julaftnar som passerat, har krävt lite extra utmaningar för min tunna plånbok. Då har det varit skönt att ha bufferten att tillgå. Den har även möjliggjort mitt nya extravaganta intresse ridning. För ridskola är inte gratis minsann. Detta till trots har inte bufferten sjunkit särskilt mycket och jag känner mig fortsatt trygg inför resten av min studietid.

Det har även funnits tillfällen, då CSN varit sen med utbetalningen. Eller att en lön inte kommit när jag räknat med den. Då har bufferten räddat upp situationen. Och det var just situationer som dessa som gjorde att jag tog beslutet att bygga buffert under ett halvår, istället för att investera på börsen. 

Men gissa om det tog emot i början! Och tanken på alla uteblivna insättningar stressade mig enormt, tänk hur mycket ränta-på-ränta jag går miste om! 

2020-12-31 började jag göra månadsavstämningar, och det har jag fortsatt med. Trots att jag inte satt in så mycket nytt kapital, har det ändå varit intressant att behålla kontinuiteten på rapporteringen. Det är tydligt att den blygsamma portfölj jag fått ihop ändå levererar. 

Året 2023 avkastade portföljen 10,8%. Utöver det hade jag till min förvåning satt in en betydligt större slutsumma än jag vågat föreställa mig. Många bäckar små... Stort tack till mig! 

Portföljen då. Ja, på det hela taget är jag nog rätt nöjd med den. (Obs! Jag har ingen fördelningsstrategi, eller annan strategi heller för den delen. Jag baserar det enbart på att den går upp.) Men det finns några frågetecken när det kommer till vissa innehav. Jag tycker att jag städat, men det är ändå inte perfekt. Det roliga är också att jag tänkt att jag är långsiktig, men det är jag uppenbarligen inte. Tittar man på den första bilden så är det bara fyra aktier som överlevt städningarna i portföljen, fram till idag. Och jag kan inte skryta med att jag att har någon koll. Jag har gjort både bra och dåliga drag, så vad ni än gör: Don't copy paste!!! 

Det är dock inte innehaven som stör mig mest just nu, det är att jag sitter med lite för mycket kassa. Jag antar att det smartaste jag kan göra är att löpande köpa på mig småposter under en längre tid.

En intressant betraktelse. Det är allmänt känt att prata inkomst är ingenting man gör som svensk. Man frågar inte kollegor, vänner eller bekanta vad de tjänar. På gott och ont! Generellt är det så. MEN om jag går från heltidsjobb till studerande - då är det plötsligt helt okej att fråga hur mycket jag får ut i månaden?! Det kanske beror på att det är lätt att ta reda på, det har ju inte med min prestation att göra. CSN baseras ju på hur många procent man studerar. Eventuellt också på om man jobbat tidigare och därmed har utgifter efter de förutsättningarna.

Men den där krocken, när jag vid fikabordet inför alla andra förväntas svara på hur mycket jag får ut i månaden. Likt ett rådjur fångat i bilens strålkastare. Inte jättebekvämt! 

Yes yes, det om detta. Jag är ingen kunnig investerare, som ni vet. Så denna uppdatering är mest för skoj skull och det finns därför ingen vinning med att jämföra sig med mig. Se det endast som nöjesläsning!

Happy sunday, på er!


fredag, januari 05, 2024

Fredagsflum

Bloggen har lagt ännu ett år till handlingarna, det fjärde. Märklig sak att envisas med att uppmärksamma, år efter år. Men när en vän fyller år, vill man ju gärna göra just det. Bloggen kanske inte är en vän i ordets vanliga bemärkelse, men det är någon som finns där. Någon som låter mig skriva och någon som kopplar ihop mig med er. Det är värdefullt.

Så, det blev ingen praktikplats på Combitech. Jättetråkigt, men de har gjort bedömningen att de inte har möjlighet att ta emot praktikanter i år. Jag hoppas att det inte bara är mig de säger det till, men det tror jag väl inte? ;-) Så jag fortsätter att skicka ut förfrågningar till kommuner, myndigheter och företag i min närhet. 

Det tog inte lång tid innan allt var som vanligt igen, det nya året till trots. I min värld ligger det ett magiskt skimmer över nyårsafton och det handlar inte om vad man har för festliga planer. Jag kan sitta ensam hemma i mjukiskläder och tycka att det är magiskt. Rent krasst vet jag att ingenting ändrar sig bara för att klockan passerar midnatt, men jag tror att man behöver lite magi i sitt liv ibland. Lite skimmer, lite pirr i magen och hopp om att det bästa året nu ligger framför mig. Det representerar också nystart. Här serveras den mest legitima anledningen att vända blad och börja om. Den första dagen i resten av mitt liv. Precis som alla andra dagar, men med ett stort D. Strösslat med glitter, ackompanjerat av bubblor.

Kanske hör det ihop med min personlighet. Jag behöver inte ha bråttom, men jag vill framåt. Inte köra runt i samma hjulspår. Jag gillar känslan av att färdigställa och gå vidare. Kanske är det samma med åren som går. Nu har jag klarat av det här året, ge mig ett nytt och jag ska göra nästa ännu bättre.

Nu kanske det låter som att jag föraktar allt som är stabilt och pålitligt. Men så är det inte. Jag har drag av sådant i mig också, behovet av trygghet. Behovet av stillhet och reflektion. Faktum är att det är högst påtagligt i mitt liv. Det är nog kontrasterna som gör att jag känner mig levande. Men jag vill välja mina kontraster själv och det är dit jag är på väg. Och det känns så himla bra. Jag är på väg!

Men nyårslöften är inte för mig. Jag kan relatera till önskan om förbättring, som ni kanske förstår efter att ha läst texten ovanför, men jag inser mina begränsningar. Nyårslöften är så förknippade med misslyckande och det är inte så jag vill börja mitt år. Jag vet vad jag skulle behöva ta tag i, men det kräver lite mer än bara ett löfte. Jag visualiserar gärna, drömmer och fantiserar. Lustfyllt och barnsligt. Och om det inte blir som bilden jag sett framför mig, så gör det inte så mycket. Det finns många anledningar till att saker inte blir som man tänkt sig, och jag är ingen dålig människa för det. Man ska vara snäll mot sig själv!

Nu har Fumlan flummat färdigt. En fredag väntar.
Ta hand om er och varandra därute!


lördag, december 30, 2023

Julen blev inte som planerat

Jag tyckte inte att det var längesedan jag skrev ett inlägg, men det senaste var visst författat den adertonde dagen i december. Men tiden har gått vansinnigt fort med jul och ledighet. Julen blev som sagt inte riktigt som jag tänkt mig, då sonen blev sjuk dan före dopparedan. Sedan låg han utslagen med feber, halsont och besvärlig hosta i flera dagar. Märkligt nog blev ingen av oss andra sjuka, inte ens våra mödrar som kommit innan insjuknandet och därför bestämde sig för att stanna och fira jul med oss.

Trots att vi blev en kraftigt reducerad skara på julafton, fick vi en mysig jul ändå. Eftersom vi skulle ha julen här, fanns också lyckligtvis den mesta maten här och så även julklapparna. Det föll inte på vår lott att fixa sillen till julbordet, men eftersom jag älskar att frossa i sill så bestämde jag mig för att ändå lägga in fyra egna sillar. Som antingen kunde komplettera den andra medhavda sillen på julbordet eller ätas vid annat tillfälle. Tack och lov för detta, för det innebar att vi hade gott om sill trots ändrade planer.

En av dem var senapssill som jag gjort på egentillverkad senap. Där fick den gamla kanonkulan komma till heders. Det var min mormorsmors kanonkula och det är lite roligt tycker jag. Värt att hålla traditionen med senapstillverkningen vid liv! Henne träffade jag aldrig, men jag minns tydligt när min morfar satt med bunken mellan knäna och krossade senapsfröna med kanonkulan. Han hade plastfolie över och när vi barn lyfte på plasten för att lukta, stack det till ordentligt i näsan. Minnen ändå!

Något annat som är lite roligt är att portföljen växer, trots nästan obefintliga insättningar från januari 2022 och framåt. Jag gör månatliga sammanställningar i sin enklaste form, bara för att se hur mina tillgångar rör sig och det är något av en högtidsstund. Det är inte alltid rolig läsning, men de två senaste månaderna har verkligen levererat. Nästan så att jag får nypa mig själv i armen...

Min studielitteratur till tyskan börjar trilla in nu, jag har beställt fem (5!) böcker. Som är obligatoriska. De resterande två, tänker jag vänta lite med. Tills jag vet att jag ska fortsätta kursen. Jag har ju sökt in till en YH-kortkurs i cybersäkerhet, som jag gärna vill gå. Nackdelen är att besked om antagning kommer först i slutet av februari, så det är bara att traggla på med tyskan tills dess. Men jag är taggad på att lära mig grunderna i tyska. Språk är aldrig fel!

Jag har också ett erkännande att komma med. Jag har beställt en ny mobil, alltså en ny-ny mobil. Annars är jag en varm förespråkare för återbruk och har de senaste tre åren haft en begagnad iPhone7 inhandlad från typ Swappie eller Inrego. Som fungerar klockrent fortfarande. Men jag börjar nog bli gammal, eller så har telefonen krympt. För jag har kommit på mig själv med att tycka att den är för liten, och kameran är katastrof. Jag saknar en bra kamera. Nu väntar jag på en Samsung S23, som jag hoppas bli vän med. Lite läskigt att byta från iPhone till android, men det ska nog gå bra. Jag har ju gjort samma byte, fast åt andra hållet innan nuvarande mobil.

Jag har också precis betalt avgiften för kommande termins ridskola. Just nu är det uppehåll, men senaste lektionen bär jag med mig i hjärtat. Himmel vad jag älskar den hästen jag hade sist, att galoppera med honom är som att flyga. Ridskolans bästa häst!

Nu ska vi strax ut på promenad här. För att hämta hem bilen som blev kvar efter gårdagens trevligheter hos ett par kompisar. 



💓Om vi inte ses och hörs mer i år, så önskar jag ett Gott Nytt År!💓