Igår gjorde jag faktiskt precis det jag lovade mig själv att jag skulle göra, om jag kände att saker riskerade att gå överstyr. Jag hoppade av en kurs. Jag var osäker på om jag verkligen skulle kunna göra det när det väl kom till kritan, men när jag väl tryckt på knappen kände jag mig så lättad att jag gick ut och tog en promenad i solen.
Kursen jag hoppade av var den om projektledning. Jag vill gärna ha projektledning på mitt CV, men det får bli en annan gång. Jag har läst böckerna och har en ganska bra uppfattning om konceptet som sådant, men att få det på pränt kan vänta. Det är ju inte mitt primära mål, trots allt. Nu kan jag fokusera bättre på de andra två kurserna som jag verkligen brinner för. Det känns nästan som att jag fått en present av mig själv.
Jo, jag måste berätta en annan sak. En del av er kommer att fnysa och tycka att jag flummar, men jag var med om en speciell händelse som kan vara precis som jag tolkade den, eller helt utan mening. Och faktum är att det inte spelar någon roll, ibland behöver vi våra små tecken som bekräftelse på att vi är på rätt väg.
Såhär var det. Jag var ute och gick min vanliga promenad en dag i förra veckan. När jag kommer in i skogen saktar jag ner och ser mig omkring. Mindre djurstigar korsar min stig och jag tänker att jag ska slå in på en av dem och se vart den leder. Den går uppför en mossklädd slänt och plötsligt är stigen borta. Solen letar sig in och lyser ner på mig mellan träden. Jag stannar. Hör några fåglar på håll, tänker att om jag står still här en stund så kanske de kommer hit. Men ingenting händer. Jag vänder mig om tittar ner mot stigen. Den slingrar förbi därnere som en liten tyst bäck av bruna barr. Inga fåglar, inget annat liv som vågar sig på heller. Jag flyttar vikten över till andra foten och noterar att jag då hamnar som i en halvmeter bred korridor med blicken. Den är lång och jag låter blicken vandra i säkert hundra meter utan att något kommer i vägen. Tills en gran kliver in och ställer sig mitt i synfältet (inte bokstavligt, så loss är jag inte). Den är rak och smal. Jag följer stammen uppåt och ser plötsligt att en kraftig gren bryter sig loss från huvudstammen.
"Som jag, en uddasock", tänker jag lite buttert och inte utan cynism.
Men snart ser jag att den avvikande grenen bara fortsätter uppåt, uppåt, uppåt, frisk och stark. För att högst upp krönas av en ståtlig barrkrona. Medan den ursprungliga stammen slutar bara ett par meter efter utbrytargrenen som en vissen och barklös stump.
Vilket mirakel va? Och naturligtvis är det bara en gran i en skog. Eller granplantering snarare där granarna avsiktligt sätts ut i raka rader. Men ibland behöver vi det där lilla tecknet, som vi kan tolka till vår fördel. Precis som alla andra religioner, vi anpassar dem så att de bekräftar att vi fattar rätt beslut. Så att vi har det gudomliga på vår sida oavsett vad. I det avseendet kan jag förstå behovet av religion, att det finns något att luta sig mot när något känns svårt eller ensamt.
Igår var det en bra dag att äga Volvo som lämnat omvänd vinstvarning. De hjälpte upp en annars tung portfölj så att jag stängde något bättre än index. Man får vara glad för lilla. Och idag är ännu en bra dag att äga Volvo, då det snart kommer att klirra till i telefonen av utdelningen. Mina stackars portföljer är upp mellan 6-7% hittills i år och det är verkligen inget att skryta med, men de är åtminstone inte ner.
Vårtecknen trillar in på löpande band nu (apropå tecken). Jag fick se årets första sädesärla igår och idag sopar de upp gruset från byns gator. Nu väntar jag bara på svalorna och tornseglarna. Fast när de senare kommer är det faktiskt nästan sommar.
Ibland vaknar jag på morgonen och har en låt på hjärnan. Idag var det "All that glitters". Undrar var det där kommer ifrån. Det är definitivt ingen låt som jag själv hade valt, även om den är okej. Kan ni också vakna med en låt?
